Ungdomarna tittande storögt på min prästskjorta och frågade vad jag hade i deras klassrum att göra. Jag arbetade som gymnasiepräst och hade i uppdrag att vara gäst i klassen under rubriken ”ställ prästen mot väggen”. De allra flesta unga människor jag mötte var först alldeles övertygade om att de varken hade med mig, Gud, kyrkan eller det religiösa att göra. Men efter ett tag, kanske tjugo minuter senare då mötet mellan oss började ta form, öppnade sig en helt ny förståelse av livet. Tänk vad stort det kan bli om vi bara tillåter oss att verkligen mötas. Ungdomarna började tala om vad de litar på i livet, vad de hoppas på och vad de längtar efter. Det gudomliga började målas upp mitt ibland oss och i mötet kunde vi skapa en gemensam förståelse av hur vi kan se, tolka, erfara och tänka kring det gudomliga. Några utropade efter tag: ”Wow, det här skulle jag vilja fortsätta att tala om!”
Dessa möten var som den surdeg Jesus talar om och som beskrivs i evangelierna. Den lilla surdeg man tillsätter som plötsligt gör att allt genomsyras – så kan vi få tillgång till det Guds rike som Jesus menar redan finns inom oss. Det äger rum i mötet där vi vågar bli personliga och öppna – där tilliten får plats att breda ut sig. Sura degar leder till glada dagar när det verkliga mötet äger rum. Dessa möten utgör ett diakonalt centrum där vi blir subjekt för varandra istället för objekt för våra olika begär. I sådana subjektsmöten skapas en utvidgad självkänsla och en nyfikenhet på oss själva och andra. När vi får vara subjekt öppnas en vidare självförståelse av att vi inte är färdiga, lättsammanfattade eller ägda. Istället möter vi det outgrundliga i oss själva och insikten av att vi är mer än det vi kan uttrycka och förstå. Det gäller inte bara oss själva, utan alla människor.
Det diakonala ansvaret handlar om att tjäna på ett sätt som tar oss alla på allvar, utan att belasta den andre med ett eget omsorgsbehov, frestas av att vilja servera ett religiöst färdigtuggat material eller bedriva verksamheter med fixering på besöksantal.
Människors inre bär kyrkans kärna eftersom Kristus lever där. Att släppa kontrollbehovet och lusten att tillfredsställa vår duktighetslängtan kan öppna för tilliten att livet är hållbart och det gudomliga bär genom subjektsmöten.
Subjektsmöten skapar också lust till fördjupning där kyrkan erbjuder viktiga redskap och verktyg. Församlingens uppdrag består i att möjliggöra för människor att tolka, fördjupa och utvecklas utifrån den kraft, kunskap och livserfarenhet som redan finns inom dem. Verktygen består i det rika religiösa språkbruket, symbolerna, kyrkoårets rytm, livets egna skiften och främst att skapa möjligheter för friheten i det äkta mötet.
Det finns många i vårt samhälle, inte minst ungdomar, som längtar efter att bli mötta, som längtar efter att hitta ett fördjupat språk för livets olika dimensioner och som längtar efter att få känna sig delaktiga i ett sammanhang där de både kan påverka och känna sig sedda och viktiga och få prövas och utvecklas. Det betyder att verksamheterna inte kan vara färdigstöpta, utan måste skapas i samklang utifrån verkliga, inre behov; ”Subjekt som projekt!”
När människors inre får vara kyrkans kärna blir Kristus det centrum som skapar hållbart liv och utveckling för oss alla.