Nu ryker clownerna

Igår såg jag en clown i Slottsparken när jag var ute och sprang. Pokemonletarna har ersatts med GB-gubbar. Jag har aldrig sprungit en mil så fort.

En clowninvasion har drabbat samhället. Men sina överdrivet glada miner sprider de skräck bland stora och små. Flera har gripits då de hotat, rånat eller försökt kidnappa människor. McDonalds ledning har rekommenderat sina restauranger att ligga lite lågt med Ronald ett tag.

Jag har aldrig träffat någon som är odelat positiv till ett clownansikte. Varför är de så läskiga? Borde man inte bara bli glad av den leende, rödmålade munnen?

Nu är det inte min mening att tala illa om den konstform som clownartister utför, det jag menar handlar särskilt om den stela clownmasken. Det finns inget liv i ett sådant ansikte. Den fixerade, statiska minen saknar djup och rörlighet utan minsta tecken på hopp. Den är självklar, enkel och platt och det går inte att ana några avsikter. Hu! Inte konstigt att skräckfilmer älskar detta tema.

Varför dyker clownmaskerna upp just nu?  Är detta ett sätt att hantera och förstå en värld som håller på att tas över av ondsinta och själsligt stelopererade clowner? Ger detta fribiljetter till att göra vad man vill bara man gömmer sig bakom ett garvande ansikte?

Jag tror att clownmasken är vändpunkten. Att maskerna överhuvudtaget åkt på avslöjar den djupaste rädsla att möta sig själv och låta andra se vem man egentligen är.  Att åsamka andra den smärta man inte själv klarar av att erkänna är symtomatiskt. Clownmasken är det sista vi sliter av oss innan vi faller i gråt och möter livet som det är med det öppna, nakna, avslöja(n)de ansiktet.

Det mänskliga nakna ansiktet kan upplevas farligt eftersom det är så sårbart, det är där vår livskälla syns, det är där känslorna avspeglas och vi kan ana något djupare än vad vi själva förstår. I en levande människas ansikte syns det onämnbara. Där skymtas erfarenheter, spår av sorg, lek, glädje, längtan, ångest och lycka. Inget av detta går att peka på, ansiktet avspeglar det fördolda och är som en port mot Mysteriet. Djupet, rörligheten och det dynamiska som ansiktet bär är en gåva att få möta.

Den Andre blir i ansiktsmötet ett subjekt som bär en inre värld som är större än vad någon intellektuellt kan begripa. Genom ansiktet kan det gudomliga anas. Där lever hoppet, och det sprids när vi ser mot varandra.

https://www.youtube.com/watch?v=XYwZosU9B80

Frihet en fredag

Att tänka fritt betyder inte alltid tankeflykt. Den fria tanken är fri och kreativ men också ångestskapande, just därför att den fritt kan ta sig utanför det redan tänkta och få syn på det omvälvande. Det gäller paradoxalt nog att hålla fast vid friheten genom att återkommande släppa taget. Det är knepigt, framför allt därför att behovet av att hålla oss till det gamla, till alla vanorna, till det trygga, också är genomgripande. Flykten handlar kanske främst om att bara göra som tidigare?

Många gånger förknippas frihet till oberoende, att frihet är att låsa in sig och bara få göra det man själv vill. Visst kan det vara behövligt, men jag tror inte det handlar om frihet i någon djupare mening.

Att vara fri genom relationer, att kunna dela med andra, att kunna vara en av flera i gemenskaper utan att behöva ta över eller bli för undfallande, det tror jag är en verkligare frihet.

Frihet är att vara beroende av andra, frihet är att tillåta sig att älska och bli älskad. Frihet är att vila i att livet ges till oss av nåd, gratis. Att försöka släppa taget när de egna greppen kring verkligheten blir för krampaktiga.