Att tänka fritt betyder inte alltid tankeflykt. Den fria tanken är fri och kreativ men också ångestskapande, just därför att den fritt kan ta sig utanför det redan tänkta och få syn på det omvälvande. Det gäller paradoxalt nog att hålla fast vid friheten genom att återkommande släppa taget. Det är knepigt, framför allt därför att behovet av att hålla oss till det gamla, till alla vanorna, till det trygga, också är genomgripande. Flykten handlar kanske främst om att bara göra som tidigare?
Många gånger förknippas frihet till oberoende, att frihet är att låsa in sig och bara få göra det man själv vill. Visst kan det vara behövligt, men jag tror inte det handlar om frihet i någon djupare mening.
Att vara fri genom relationer, att kunna dela med andra, att kunna vara en av flera i gemenskaper utan att behöva ta över eller bli för undfallande, det tror jag är en verkligare frihet.
Frihet är att vara beroende av andra, frihet är att tillåta sig att älska och bli älskad. Frihet är att vila i att livet ges till oss av nåd, gratis. Att försöka släppa taget när de egna greppen kring verkligheten blir för krampaktiga.