Rädd för all uppståndelse

Ljuset har återvänt. Solen har stigit. Kristus är uppstånden! Trumpetstötarnas glädjerop fyller världen och det sjungs att döden är besegrad, nya vägar har öppnats, graven är tom.

Och här sitter jag och fattar ingenting. Jo, jag kan ta in beskedet på ett intellektuellt plan. Men jag förstår det inte med min kropp. Jag blir rädd och förvirrad av all uppståndelse och känner lockelsen att stanna kvar i det tysta, instängda och förutbestämda. Där är jag trygg, där känner jag igen mig.

Berättelsen i dagens evangelietext, från Markusevangeliet kapitel 16 verserna 1-14, har varken någon glädje, några hurrarop eller trumpeter. Där märks ingen påskglädje, inga framtidsplaner. Människorna är i chock och förnekelse. De förstår inte och de kan inte tro det de hör. Knappast har de väl ens hunnit ta in att deras mästare har blivit dödad, så ska de ta in detta uppståndelsebesked som mitt i all oreda också måste smältas. Nej, det är nog inte så konstigt att texten är synnerligen befriad från påskglädje. Snarare fylld av tvivel, smärta, darrande förskräckelse och misstro.

Vi läser om människor som har satsat allt, gett sina liv för Jesus och allt de trodde på. Nu är allt grusat och förbi.

Att någon då påstår att ljuset har återvänt, livet har vunnit över döden – det blir bara förvirrande och väcker rädsla.

När ljuset återvänder, när de viktigaste utvecklingsstegen tas i livet är det nog vanligast att det sker genom en ganska långsam process. Och den processen kan vara seg och svår, trots att den leder till glädje, befrielse och nya möjligheter.

Jag tror det är många som känner igen detta märkliga att det ibland är ljuset och möjligheterna som skrämmer oss mest.

Det är ju så med mysteriet människan att vi oftast väljer det vi är vana vid framför det vi på djupet behöver. Är jag van vid att exempelvis bli kontrollerad, söker jag mig kanske omedvetet till sådana sammanhang, trots att jag egentligen mest av allt skulle behöva utveckling och våga släppa på överdriven anpassning.

När har jag någonsin fattat att det är dags att ta för mig, att nu är verklig tid att ge och ta emot? Att livet börjar nu? Det är sällan nu, trots att det pågår precis i denna stund. För rädslan finns där samtidigt, och håller mig tillbaka.

När ljuset återvänder plötsligt, precis som för kvinnorna i evangelietexten, när ljuset kommer med full kraft, utan förvarning, så är det nog inte så konstigt att det också kan blända och till och med sticka i ögonen. Då är det inte märkligt att nya vägar kan skrämma och mötas med misstro.

Visst är det underbart med påskdag och all glädje. Men det är också viktigt en sådan här dag att förstå något om svårigheten att verkligen kunna möta glädjebudskapet, göra det till sitt och verkligen med hela kroppen ta in de möjligheter som finns i våra liv, och som öppnas för oss.

För att förvirring, förskräckelse och ångest ska kunna gå över och bli till något som för oss framåt, behöver vi nog i första hand trygghet, och i andra hand komma i kontakt med våra känslor – vad vi verkligen känner. De grundkänslor som väcks i våra kroppar i allt vi är med om – det är förutsättningen för detta. För människorna i bibeltexten har ju inte ens sorgen och tårarna fått komma igång riktigt, hur ska då glädjen och nyfikenheten kunna väckas direkt? Jag saknar tårarna som skulle fått rinna längst kinderna i en läkande reningsprocess.

Känslor fungerar som vårt väsens motor, de för oss framåt och får oss att komma i kontakt med oss själva, de vi är på djupet. Och de är vägen till att också få fördjupad kontakt med andra.

Är det rimligt att på en glädjens påskdag skriva om tårar? Ja, det tycker jag, för det här är befrielsens dag. Och tårar som ger uttryck för äkta sorg kan vara uppståndelsetårar. Förlösande tårar som banar väg igenom. Känslan hör samman med kärlek – att vi är älskande människor, och att det gudomliga är älskande i oss. Tårarna, om de så är synliga eller osynliga, står för en väg. Det handlar om befrielse, att lämna det gamla och hjälpa oss att se verkligheten i ett nytt ljus.

Många har följt berättelserna efter terrorattentatet i Stockholm förra fredagen. Någon beskrev just tårarna som uppståndelsetårar. Tårar som i smärtan kan tyckas grumla blicken och beskära synfältet men som samtidigt bryter ljuset på ett nytt sätt. I oskärpan de skapar ser vi varandra djupare och klarare. Konturerna av det vanliga blir suddiga – men våra inre börjar se med en annan skarpare klarhet som ger kontakt, som gör att blickar kan mötas och hjärtan öppnas. Mitt i det hemska föddes medkänsla, nära mellanmänskliga möten och ny vänskap.

Påskdagen handlar om en livsavgörande, sällsam kraft som genomsyrar allt men som inte alltid är lätt att möta. Det är samma gudomliga kraft som får blommor att bryta upp genom asfalt. Samma kraft som finns dold i stillsamma tårar över någon vi älskat. Den är en rörelse på väg mot ny mening.

Nu säger jag till mig själv igen, och till dig: Kristus är uppstånden!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>