Mina minnen och tankar om tiden i Tegs församling – del 2

Kerstin Lindgren fortsätter här sin berättelse om sina år i Tegs församling – och om musiklivet, med Tegs kyrkas orgel i centrum.

En amerikansk organist från New York blev mycket fäst vid Tegsorgeln och bad att få återkomma året efter sitt första besök. När konserten närmade sig ringde han till Stig och frågade: ”Do you have the same wife as last year?” ”Of course”, svarade Stig. ”Good, I like her cakes!” blev svaret. David Pizzaro, som amerikanen hette, blev en kär vän i familjen.

Mellan alla fantastiska gäster utifrån levde vi med i många andra återkommande evenemang, som till exempel Kammarmusikfestivalernas oförglömliga konserter men också församlingens musikandakter och musikgudstjänster med inhemska utövare.

En gång spelade Stig ett tjeckiskt verk – ett uruppförande för musikradion – där jag registrerade. Kompositören satt i kyrkan och åhörde det hela. Jag var jättenervös, för stycket var obegripligt för mig. Stig var lugn som vanligt och sa att allt skulle ordna sig, för det där orgelstycket var hur som helst inte skrivet av någon som förstod vad en orgel är!

Gemenskapen med alla som arbetat i Tegskyrkan och alla fina församlingsbor som jag mött under åren har stärkt mig och gjort att jag och min familj alltid trivts. Saknaden efter min man Stig Lindgren finns alltid där, men de senaste åren då jag haft förmånen att verka som kyrkvärd har kompenserat detta och fått mig att känna ännu mer för Tegs församling.

Ett stort tack för de här 43 åren – och en önskan om Guds välsignelse för församlingen!

Kerstin Lindgren

När vi ville ta en bild på Kerstin var hon bortrest. Hon föreslog då i stället en arkivbild på Stig Lindgren och Tegs kyrkas orgel.  Bilden är från Tegs församlingsblad Kyrklövet nr 3 1995.

När vi ville ta en bild på Kerstin var hon bortrest. Hon föreslog då i stället en arkivbild på Stig Lindgren och Tegs kyrkas orgel.
Bilden är från Tegs församlingsblad Kyrklövet nr 3 1995.

Mina minnen och tankar om tiden i Tegs församling – del 1

Förutom församlingens 50-årsjubileum 2013 är det i år även 40 år sedan Tegs kyrkas orgel invigdes. Orgeln spelar en viktig roll i Kerstin Lindgrens minnen av sina mer än 40 år i Tegs församling. 

Från sommaren 1970 kom Vintergatan 14 på Teg och Tegskyrkan att bli familjens fasta punkt. Min man Stig Lindgren hade fått tjänst som församlingens första organist och jag och våra döttrar kände oss genast hemma i den nya miljön.

Församlingen var ung och hade en stark nybyggaranda, det betydde mycket för starten av t ex kyrkokör, barnkör och andra aktiviteter för olika åldrar. Källaren i Tegskyrkan blev en populär samlingspunkt på kvällarna. Som organisthustru kände jag stark gemenskap i församlingen och deltog ofta i kyrkokör, på församlingsaftnar och i söndagskolans program. Våra flickor sjöng i barnkören och deltog varje år i det stora luciafirandet.

Sedan tidigare år var jag van att assistera Stig vid orgeln som bladvändare men 1973 skulle Tegskyrkan få en ny stor Grönlundsorgel med 52 stämmor och det blev min lott att också lära mig registrering. Invigningskonserten kom och Stigs orgellärare från Musikhögskolan, Alf Linder, spelade med briljans ett digert orgelprogram. Publiken var överväldigad över den vackra musik som flödade ur alla dessa olika stämmor.

Därefter följde två decennier av flitigt orgelspelande både av min man men också många andra organister från olika länder. Vi hade gäster från Tyskland, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Holland, Frankrike, England och USA. En av de första som kom var hovorganisten i Westminster Abbey, Timothy Farrel. Han var både mycket duktig organist och en trevlig gäst, och välkomnade oss som gäster på en gudstjänst i sin katedral. Vi tackade ja till inbjudan och vem vet kanske är jag nu den enda Tegsbo som suttit på orgelläktaren där.

Kerstin Lindgren

När vi ville ta en bild på Kerstin var hon bortrest. Hon föreslog då i stället en arkivbild på Stig Lindgren och Tegs kyrkas orgel.  Bilden är från Tegs församlingsblad Kyrklövet nr 3 1995.

När vi ville ta en bild på Kerstin var hon bortrest. Hon föreslog då i stället en arkivbild på Stig Lindgren och Tegs kyrkas orgel.
Bilden är från Tegs församlingsblad Kyrklövet nr 3 1995.

I nästa inlägg fortsätter Kerstin sin berättelse, bland annat med ett par episoder kring Tegs kyrkas orgel.

Den plats Tegs församling haft och har i mitt liv – del 2

Martin Lundström, kyrkvärd i Tegskyrkan, fortsätter här berättelsen om sin relation till församlingen. 

När Tegs församling från 1997 på nytt blev det ställe där jag huvudsakligen bodde, föll det sig naturligt att jag på olika sätt engagerade mig i församlingsarbetet. Dels kom jag som ”mambo” att bo ganska nära Tegs kyrka, och dels blev det lättare att då bistå min åldrande mor Nanny i hennes församlings­engagemang. Visserligen hade det kanske gått att finna någon kyrkoförsamling här i Umeå där jag rent spontant och medmänskligt känt mig mer hemma, men territorialförsamlingsprincipen är tilltalande.

Tegs församling är min närmaste andliga familj här i Umeå, och syskon väljer man inte. De får stå ut med mig och jag med dem. Här har jag, med mina goda och mindre goda sidor, rätt att få finnas till. Får inte mitt inre sin näring i denna församlings hägn, på grund av exempelvis disfunktionalitet, får jag väl söka den på annat håll. Men, här på Teg är likafullt mitt andliga hem, och här vill jag bidra till att Guds Rike manifesteras i gemenskap så länge jag bor här. Ja, här i Tegs kyrka vill jag bli rökt av Gud som en cigarr, en cigarr vars heliga och barmhärtigt kärleksfulla rökdoft sätter sig i väggar såväl som inventarier.

Temat för jubileumsåret, Närhet till varandra, är något som tilltalar mig. I Frälsningsarméns stora sal såg jag för en tid sedan en Kristusbild som var samansatt av olikfärgade pärlor. Så tror jag det fungerar med oss som kristen församling också. Ju renare vi är och blir, dess mer olika varandra blir vi. Gaddar vi oss samman med endast dem som är mest lika oss själva, och fjärmar oss från andra, hur kan då Kristi bild framträda bland oss? Vi riskerar då att inskränkas till olika former av ålderkategoriserade åsiktsgemenskaper. I sin så kallade översteprästliga förbön ber Jesus för sina efterföljare att de skall bi ett … ”Då skall världen tro på att du har sänt mig”.

Min bön och förhoppning inför framtiden är att den segregation som ändå i någon mån tycks prägla vår församling allt mer skall brytas, så att vi med alla våra olikheter kommer närmare varandra. Det torde i många stycken vara en ganska smärtsam process, men ändå nödvändig, om vi skall växa till som Kristi församling på Teg.

Martin Lundström,

Martin Lundström i en paus under en av de många cykelturerna.

Martin Lundström i en paus under en av de många cykelturerna.

som ofta är ute och cyklar.

Den plats Tegs församling haft och har i mitt liv – del 1

Marin Lundström ör kyrkvärd och ideellt engagerad i Tegs församling sedan många år. Han berättar här om sin tid i Tegs församling, dels som ung, och senare när han återvände till Tegs församling i vuxen ålder. 

Böle var under knappt 10 år av min uppväxt en fast punkt i tillvaron, det var under den tid som Tegs församling bildades. Som vuxen blev Tegs församling hösten 1997 ånyo min kyrkliga hemvist. Vilken betydelse har den nu jubilerande församlingen haft i mitt hittillsvarande liv?

Här på Teg fortsatte den inskolning i kyrkans liv, via söndagsskola och gudstjänstgående, som börjat redan i Boliden under 1950-talet. Konfirmationsläsningen sommaren 1966 med Staffan Wallmark blev något av en höjdpunkt, och då inte bara för lägerdagarna på Norrbyskär. Många frågetecken rätades ut och glädjen över att få räknas in bland Guds älskade barn fyllde mitt inre. Men vad hände sedan?

Nya frågor hopade sig, och ett till synes hotfullt liv som vuxen närmade sig med stormsteg. Nu fanns ingen söndagskola längre, den var för de okonfirmerade. Det ungdomsarbete som församlingen erbjöd hade jag ofta svårt att känna mig hemma i. Föräldrarnas böner värmde men svaren föreföll ändå vara fjärran. Ljuspunkter fanns dock, särskilt Åke Gröns predikningar i högmässor och vid aftonsånger öppnade glipor bland molnen av funderingar. Känslan av att ha en stämpel över sig som blivande präst, på grund av de många gudstjänstbesöken, skapade såväl olust som trots.

I detta skede kom the Bibelclub Movement från Klemensnäs som en räddning. Rörelsen riktade sig främst till ungdomar, men här i Tegs församlingsgård var det bara jag som var ungdom i den studiecirkelformade bibelskola som de bedrev, resten av deltagarna var tämligen ålderstigna från min tonårshorisont sett. På de läger och sommarbibelskolor, som jag genom denna rörelse kom i kontakt med, var det däremot gott om ungdomar som öppet törstade efter Bibelns svar på livets stora gåtor. Många av dessa kom dock från andra fromhetstraditioner, vilket till en början kunde skapa viss förvirring.

Martin Lundström

Martin Lundström som kyrkvärd i Tegskyrkan.

Martin Lundström som kyrkvärd i Tegskyrkan.

 

 

Martin fortsätter i nästa inlägg sin berättelse, från när han i vuxen ålder återvände till Tegs församling. 

Mina år som aktiv inom Tegs Församling – del 2

Rickard Danielsson berättar här vidare om sin tid med Tegs församling och dess kyrkoråd. 

Röbäcks missionshus inköptes av EFS och har sedan 2003 varit kyrka, med många
grupper och aktiviteter även under veckorna. Böleängskyrkan, som till en början hyrdes av stiftelsen Bostaden, köptes så småningom in och även där har församlingen verksamhet veckan runt. Kyrkans hus i Yttersjö byggdes 2005 på gamla missionshustomten och har blivit en plats med kyrklig verksamhet av många slag. ”Elsas stuga” i Obbola är numera såld. För de pengar försäljningen gav inrättades en minnesfond för ungdomar och äldre i församlingen, som Tegs församling disponerar.

Under mina år i Tegs församling har många anställda hunnit passera, bland annat fem kyrkoherdar. Ett tungt minne i det sammanhanget är från hösten 1997, då vår kyrkoherde Gustav Nygren hastigt avled. Han hade då nyligen fyllt 50 år. Det blev en svår tid för arbetskamraterna, ja för hela församlingen. Men trots allt har vår församling kunnat fortsätta utvecklas, och vi har genom åren haft och har mycket att glädjas åt.

”Vardagskyrkan” har utvecklats, och många besökare kommer till de olika aktiviteterna. Församlingsgården har blivit en uppskattad träffpunkt där livets alla frågor och svar dryftas. Kyrkobesökarna kunde nog vara fler, men räknar man ihop alla aktiviteter som församlingen har på alla håll, då behöver vi inte misströsta.

Rickard Danielsson Rickard Danielsson

Mina år som aktiv inom Tegs Församling – del 1

Ordföranden i Tegs församlings kyrkoråd, Rickard Danielsson, berättar här i två inlägg om Tegs församlings verksamhet, som han sett den under sina 30 år som förtroendevald i församlingen. 

Hösten 1983 valdes jag in som ordinarie ledamot i Tegs kyrkoråd, av kyrkostämman i Tegs församling. Det var den sista kyrkostämma som hölls. Sedan dess har församlingsvalen i Svenska kyrkan skett genom kyrkoval på ungefär det sätt som sker idag. På den tiden valdes ledamöterna i 3-årsperioder. Rolf Nyberg var kyrkoherde i församlingen och förutom honom fanns 2 andra präster anställda.

Redan 1984 då mitt uppdrag började, var det mycket aktiviteter i Tegs kyrka och församlingsgård. Det var många barngrupper, söndagskola och framförallt flera ungdoms- och konfirmationsgrupper. För att klara trycket på all ungdomsverksamhet hyrdes en källarlokal på Korpalsvägen på Teg. Dessutom hade Böleängskyrkan både barn- och ungdomsverksamhet på eftermiddagar och kvällar. Tegs församlings hade genom gåva fått en stuga, ”Elsas stuga”, i Obbola. Där anordnades läger för ungdomar under sommaren. Det firades även gudstjänster där, främst på söndagseftermiddagar.

Efter 1983 har jag fortsatt som förtroendevald i församlingen och Umeå kyrkliga samfällighet fram till idag. Snart kom jag med i kyrkorådets arbetsutskott, och 1994 fick jag förtroendet som ordförande i Tegs kyrkoråd. Under alla år som gått sedan dess har mycket förändrats.

Ordföranden i Tegs församlings kyrkoråd, Rickard Danielsson.

Ordföranden i Tegs församlings kyrkoråd, Rickard Danielsson.

Rickard fortsätter sin berättelse i nästa inlägg, på fredag.

”Jag känner mycket glädje och kärlek och har lärt mig att jag behövs”

Jag heter Emma Johansson, är 23 år och kommer från Röbäck. Mitt engagemang i Tegs församling började när jag konfirmerade mig på ett hemmaläger sommaren 2005. Jag trivdes bra i miljön i Tegs kyrka och gick med i Kyrkans unga.

Vi var inte så många i gruppen (ledarna var fler än antalet deltagare) så vi bestämde snart att vi ville göra något mer än att bara ha roligt och umgås. En av tjejerna i gruppen hade pratat med en präst i församlingen som något år tidigare besökt Tegs församlings vänförsamling i Lindi, Tanzania. Hon föreslog att vi skulle jobba för att kunna göra en resa till vänförsamlingen. Detta väckte ett intresse hos gruppen som kom överens om att en resa till Lindi var målet.

Under tiden som vi lärde oss om Tanzania, arbetade in pengar för att finansiera resan och brevväxlade med Lindi församling gick jag även i församlingens Ledarskola. Sommaren 2007 arbetade jag på ett konfirmationsläger för första gången och därefter började jag jobba i en barngrupp. I januari 2008 kunde vi slutligen göra resan till Tanzania. Vi var 12 personer som åkte, 6 ungdomar 17-26 år, 4 vuxna och 2 barn.

Resan var en stor upplevelse och kom att betyda extra mycket för mig. Under resan träffade jag James, som numera är min fästman och sambo. Detta bidrog säkerligen till att jag fick ett stort engagemang och vilja att fortsätta med vänförsamlingsarbetet. Jag fortsatte även att jobba i barngupper och med konfirmander. Det innebar att jag spenderade mycket fritid i kyrkan och lärde känna många av de anställda. Att jag kände mig behövd stärkte ytterligare mitt engagemang. Jag var aldrig tvingad att jobba men om jag ville fanns det alltid plats för mig.

Mitt engagemang har fortsatt och under den senaste mandatperioden har jag varit ersättare i kyrkorådet. Jag har även hunnit jobba med ett besök från Lindi och varit med på ytterligare en resa dit ner. Mitt arbete med barn och konfirmander har däremot minskat. Nästa mål är att bjuda hit Lindis ungdomskör till internationella konferensen i februari 2014. Jag och James  fick i juni vårt första barn, en dotter. Hon har nyss döpts och jag ser fram emot att genom henne få lära känna andra delar av församlingen i framtiden.

När jag tänker på Tegs församling känner jag mycket glädje och kärlek och jag har lärt mig att jag behövs.

Emma Johansson

Emma och James vid dotterns dop

Emma Johansson med familj

 

Evas minnesglimtar från Tegs församling – del 2

Eva Carlström fortsätter här sin berättelse från sina många år som engagerad i Tegs församling, bland annat som kyrkvärd. 

Barngudstjänsterna med Staffan Wallmark, som hölls kl. 10 varannan eller var fjärde vecka var helt fantastiska ur pedagogisk synpunkt. Staffan fick verkligen barnen att lyssna.

Ett roligt minne är från en sådan barngudstjänst. Det var en Mikaeliedag 1970-71 då Jakobs dröm visualiserades. Jakob (Östen Jansson, då ungdomsassistent) låg och sov med en sten som kudde. Den höga stegen, som nådde upp till den stora takkronan, var rest ovanför honom. Tre små vitklädda ”änglar” i treårsåldern, med sirliga vingar, skulle röra sig upp och ner i den nedre delen av stegen, men helt plötsligt var det ena barnet högst uppe på stegen. Det var min som Olof! Staffan Wallmark höll fast stegen och berättade klart. Barnen kom ner, Jakob vaknade, och vi kunde andas ut.

Prästerna var på 70- och 80-talet på skolorna en gång i veckan. Det var även andra församlingar som deltog, t.ex. Frälsningsarmen, Betel och Hedlundakyrkan som deltog i dessa morgonsamlingar. Jag var med på Västteg, där jag var lärare. Särskilt Staffan Wallmark var en mycket skicklig pedagog och han fick barnen att verkligen lyssna och vara med.

I år är det mitt tjugotredje år som kyrkvärd. Det är och har varit väldigt berikande för mig. Jag har fått tränga in i texterna då jag läst dem flera gånger inför textläsningen i gudstjänsterna. Många präster har passerat genom åren, och jag vill minnas att det är fyra kyrkoherdar jag tjänstgjort med.

En söndag jag särskilt minns var när klockan blev över 11, och prästen ännu inte kommit. Jag kände stressen stiga och visste inte vad vi skulle göra. 11.10 dök han upp, från ett försenat flyg, till synes helt oberörd!

Jag minns också sorgen då kyrkoherde Gustaf Nygren somnade in strax efter sin 50-årsdag. Han hade planerat att bjuda på tårta vid kyrkkaffet efter högmässan för att fira med församlingen, men så blev det inte.

Många kyrkvärdskollegor har under åren kommit och gått. Det har också varit trevligt att samarbeta med vaktmästarna. En av dem var Gunnar Högdahl som arbetade här under många år. En annan är Rasmus Bergström som är en före detta elev till mig.

eva-c

Eva Carlström

Eva har varit kyrkvärd i Tegskyrkan i 23 år.

 

 

Evas minnesglimtar från Tegs församling – del 1

Jag började i Tegs kyrkokör 1965, med Birgitta Lundmark som kantor och körledare, och ”halkade med” då de behövde sopraner. Där fortsatte jag tills kören upplöstes.

Ett roligt minne är när vi övade in Tegskantaten. En av de sista gångerna vi övade med Backens kyrkokör innan invigningen 2 februari 1969 hade vi byggnadsställningar runt om oss i kyrkan. Så kom den efterlängtade invigningsdagen. Kyrkan var överfylld mer än till bristningsgränsen. Församling, barnkör och kyrkokör sjöng niofaldigt kyrie.

Kyrkokören fanns med i gudstjänstlivet på ett påtagligt sätt. Vi gjorde också många körresor bl.a. till Vindeln, Vaasa, Gotland och till Leningrad (där uppträdde vi som en profan kör). Ett annat minne är från en Luciagudstjänst 1970. Barnkören var med, och söndagsskolbarnen, ca 60-65 st. Det var fint och mäktigt och väl inövat. Det blev lite för spännande för några barn, och tre-fyra av dem svimmade mot slutet av sången. Jag tog hand om en flicka, la in henne i predikstolen och höjde benen.

Jag minns också den högtidliga invigningen av Röbäcks kapell på Domsöndagen 1976 då kören sjöng. Bara några veckor senare begravdes min mor Magda Backlund som nr 3 på den nyinvigda gravplatsen, den som hon varit med om att ta första spadtaget till, då hon var med i kyrkorådet. eva-c

Eva Carlström

Eva har varit kyrkvärd i Tegskyrkan i 23 år.

På fredag återkommer Eva och berättar bland annat några spännande episoder från sina år som kyrkvärd!

 

 

Vad har Tegskyrkan betytt för mig?

Jag började gå på Tegskyrkans fritidsgård som heter Rocky när jag var 14 år. Där lärde jag känna flera ledare och fick en massa kompisar. Sedan konfirmerade jag mig på Tegs församlings konfirmationsläger ute på Norrbyskär.

Detta var 1996, och det var det första lägret som Tegskyrkan hade ute på Norrbyskär. Därifrån bär jag med mig många fina minnen. Efter detta läger gick jag en ledarutbildning som Tegskyrkan höll i, och började sedan jobba på konfirmationsläger och på fritidsgården. Detta höll jag på med i 10 år framåt.

År 2007 följde jag med Kyrkans unga från Teg på en resa till våran vänförsamling till Tanzania. Det var en mycket rolig och lärorik resa. 2007 startade jag också en Fritidsgårdskväll som heter Blå fredag och som riktar sig till barn, unga och vuxna med funktionshinder. Denna kväll har vi öppet varannan fredag.

Jag tror inte att jag hade varit samma person som jag är idag om jag inte varit så mycket involverad inom Tegskyrkan som jag varit. Jag tycker Tegskyrkan är en bra kyrka som satsar mycket på barn och ungdomar.

Jonas Andersson
Konfirmand −96 Konfirmand på 90-taletMed mera