Teologifestivalen

 Anna Karin Hammar

Uppvuxen i Skåne minns jag att min far kyrkoherden alltid satte potatis på 1 maj. Han var så outsägligt glad för en röd dag, en helgdag, som inte innebar gudstjänstförpliktelser. Han hyllade kroppsarbetet den dagen, annars var han inte särskilt politiskt medveten på så sätt att han gett ett rött politiskt arv. Kyrkan och arbetarrörelsen var sällan ett tema för honom, men han värdesatte den socialdemokratiske kyrkvärden minst lika mycket som kyrkvärd av annan politisk färg.

Relationen mellan kyrkan och arbetarrörelsen har särskilt under första halvan av 1900-talet ofta varit ansträngd. Därför vill jag gärna ge en motbild denna Första maj. För någon vecka sedan avled den tidigare socialdemokratiske riksdagsmannen Arne Gadd från Uppsala. Till hans minne vill jag berätta en historia som han delgav mig en vintrig dag då han gav bilskjuts i en prekär situation. När han förstod att jag hörde hemma i kyrkan förtäljde han följande historia:

Det var en valrörelse för ganska många år sedan. Arne Gadd var pigg på att valtala i olika kommuner. När Skutskär kom på tal sa han: jag valtalar gärna där! – Nej det får du inte, svarade ombudsmannen, du svär för mycket. – Hur så? Vad är det som gör att man inte får svära i Skutskär, frågade Arne Gadd. Då berättades följande historia:

Under 1900-talets början hade bruket omintetgjort för arbetarkommunen att hålla sina möten i brukets lokaler. Nu stod man utan lokal för sina möten, som oftast ägde rum på onsdagarna, och visste inte vart man skulle ta vägen. Då kom någon på att man skulle fråga kyrkoherden. Så en delegation sökte upp traktens kyrkoherde och frågade om man fick hålla sina möten i kyrkan. Kyrkoherden tänkte länge och väl. Så svarade han så småningom: det får ni, om ni beter er som folk. Då växte frimodigheten och man frågade: får vi ha våra fanor med oss? Efter en tids betänketid ljöd samma svar: det får ni, om ni beter er som folk. Slutligen dristade man sig att fråga: får vi avsluta med att sjunga internationalen? Nu blev det en lång paus, men svaret kom i samma form: det får ni, om ni beter er som folk.

Så småningom spred sig vetskapen till Uppsala och ärkebiskopen att kyrkan i Skutskär uppläts för arbetarkommunens möten. En dag svarade husan i prästgården och det var ärkebiskopen som med sträng röst ville tala med kyrkoherden. Hon tjuvlyssnade på samtalet och hörde hur kyrkoherden svarade ärkebiskopen: Nej, jag tänker inte förbjuda dem att vara i kyrkan. De är får som hör till min hjord och de hör hemma här.

Husan som deltog i arbetarkommunens möten berättade om vad som hänt. Hur ärkebiskopen hade velat slänga ut dem ur kyrkan och hur kyrkoherden i Skutskär stått på sig. Då beslöt man i arbetarkommunen att från och med på söndag går vi alla i kyrkan.

Och det är därför som man inte kan svära när man valtalar i Skutskär.

Tack, Arne Gadd, för den berättelsen!

Den ger hopp om att kyrkan i alla tider ska kunna känna igen och välsigna allt gott verk likaväl som att ta avstånd från det som inte främjar livet. De värdemätare som Evangeliet ger kan ge kristna frimodighet att handla okonventionellt. Det kan uppfattas som egensinnigt. Ofta är det kanske i själva verket evangeliskt. Som Jesus ställer sig i den profetiska traditionen: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga…Det är in i den traditionen vi alla döps. Det visste nog kyrkoherden i Skutskär.

Anna Karin Hammar

 Anna Karin Hammar

Den så kallade manliga omskärelsedebatten har tagit fart igen genom ett inlägg av regeringens utredare av främlingsfientlighet, Bengt Westerberg. Detta inlägg föranleder skarpa reaktioner från flera författare. Mitt eget bidrag är ett brev till integrationsminister Erik Ullenhag som jag publicerar här nedan:

 Minister                                                                                                   Uppsala den 22 april 2012

Erik Ullenhag

Rosenbad

103 33 Stockholm

Bästa Erik Ullenhag!

Jag vill tacka dig för ditt rättrådiga ingripande i den s.k. manliga omskärelsedebatten och att du så tydligt gick ut med att staten inte tänker föreslå några förbud mot manlig omskärelse.

Efter en tids tystnad, då jag hoppades att debatten skulle klinga av, har nu regeringens utredare kopplad till toleransfrågor tagit till orda igen, på newsmill i går och tydligen även i tidskriften Sans. Han fortsätter att driva att religiösa minoriteter bör tänka om, dvs han fortsätter att argumentera för ett förbud. Det är förstås Bengt Westerberg som jag avser och jag ber er att läsa hans text mycket noggrant.

Enligt min mening finns det en bristande insikt om och respekt för religiös mening som tyder på en religiös tondövhet som är oacceptabel av en person som ska ha förståelse också för religiösa synpunkter och meningsfrågor. Det finns också ordval som anknyter till mera klassisk antisemitisk diskurs.

Jag anser att Bengt Westerberg inte är en lämplig utredare av det mångkulturella samhällets behov av respekt och tolerans. Skälen är framför allt att vårt nya pluralistiska samhälle kräver en företrädare som kan fungera för alla i samhället. En sekulär stat måste kunna kommunicera med både religiösa och icke-religiösa så att alla känner sig respekterade och förstådda på sina egna villkor. Det mångkulturella samhällets stat ställer nya krav på staten att kunna förstå och förmedla mellan synpunkterna från olika grupper.

Alla måste inte kunna allt. Men alla som står i statens tjänst i det mångkulturella samhället måste vara medvetna om sin egen oförmåga på ett sätt så att denna inte skadar andra. Då kan andra släppas fram som har de förståelser man själv saknar.

Jag anser att Bengt Westerberg inte förstår sin egen brist på förståelse utan framhärdar i att driva en partikulär åsikt (åsikten att omskärelse av spädbarnspojkar bör förbjudas) som vore den universalistisk. Jag menar att det är en klassisk utilitaristisk ståndpunkt där högsta lycka är att inte tillfogas smärta. Det är en mycket hedervärd synpunkt på många sätt men det är omöjligt att avgöra för andra vilken smärta de är beredda att genomgå för att det ska upplevas som en meningsfull smärta. Det finns vad jag förstår inte något samhälle som inte tar på sig smärta i någon form. Det man inte har förståelse för är smärta som man upplever som meningslös. Meningsfull smärta bejakas av alla kulturer och samhällen även om alla också försöker att minimera smärta.

Jag ber er att ännu en gång läsa Westerbergs senaste text och att konsultera företrädare för judar och muslimer i vårt land om de har förtroende för det sätt som deras sedvänjor beskrivs. Har de inte det menar jag att staten inte kan fullgöra sina skyldigheter i ett mångreligiöst och mångkulturellt samhälle.

Med varma hälsningar!

Anna Karin Hammar

Stiftsadjunkt för själavård, Uppsala stift, Svenska kyrkan

 Anna Karin Hammar

Nu har Kyrkans Tidning i påsknumret ett uppslag om Status confessionis i relation till vad man kallar klimatfrågan. Mycken värdefull information finns där men det saknas ännu ett språk och en terminologi för vad saken gäller. Klimatförändringarna är nämligen bara ett symtom och när det gäller något så viktigt som en bekännelsefråga behöver grundorsakerna beskrivas, inte enbart symtomen. Förenklingar har alltid en lockelse, det är sant, och klimatfrågan är en stor och viktig fräga. Ändå handlar den om symtom där grundorsakerna är våra livsmönster. Jag kallar det så i brist på ett mera adekvat ord. Kanske några skulle föreslå begreppet hållbar utveckling. Själva tjugoårsminnet av FN:s världskonferens om miljö och utveckling i Rio 1992 använder begreppet hållbar utveckling. Min skepticism till begreppet har att göra med att det utopiska utvecklingstänkandet ofta är del av det problem som vi försöker att bemöta. Okej, hållbar utveckling är klart bättre. Ändå föredrar jag hållbara livsmönster och kopierbara livsstilar. Dessa begrepp är kanske inte lika vanliga som hållbar utveckling. Ändå tror jag att de har en chans att hålla i längden. De håller att slita på både för fattiga och rika länder, för överkonsumerande och underkonsumerande, och de har en långsiktighet med sig i det dagliga livsprogrammet.

När det Teologiska manifestet för Skapelsens frälsning presenterades för Teologifestivalen i februari i år var den teologiska slutklämmen att frågan om våra livsmönster, det som vi ibland kallar klimatfrågan, bör bli en bekännelsefråga. Det innebär att det handlar om en fråga varom det måste råda teologisk enighet. Det går inte att vara både för och mot, det går inte att dra åt olika håll. Kyrkans budskap måste vara otvetydigt. Anledningarna är många och de teologiska skälen låter sig kanske bäst beskrivas med en trinitarisk skapelseteologi. Gud själv ger liv och anda åt allt, livets gåva är helig, och kallar på vårt omsorgsfulla gensvar. Vi har inte ett stort antal jordklot till vårt förfogande utan just detta enda som är vårt hem i universum.

Askonsdagsdeklarationen med ärkebiskoparna Desmond Tutu och Rowan Williams i spetsen banar vägen för status confessionis även i Svenska kyrkan http://www.operationnoah.org/ash-wednesday-declaration. Inte minst kommer den att kunna inspirera även våra egna biskopar att våga tala i klartext.

Processen med det Teologiska manifestet från Teologifestivalen är nu sådan att den lilla arbetsgruppen som tog fram manifestet efter ett utkast av Per Larsson ska träffas den 2 maj och beakta alla de synpunkter som kommit in. Det lutar åt att begreppet status confessionis kommer att vara kvar även i det svenska manifestet. Det har kommit synpunkter om inkluderande av djurens rättigheter och om fredsfrågan. Allt är angeläget i en text som handlar om Skapelsens frälsning. Här finns viktiga vägval att göra. Den som försöker säga allt på en gång får i regel ingenting sagt. Så spännande dagar ligger framför oss och så fort arbetet är avslutat kommer texten att ligga på Teologifestivalens hemsida, där nu det ursprungliga manifestet ligger. http://www.svenskakyrkan.se/teologifestivalen 

Anna Karin Hammar