Thomas Ekstrand

Idag hölls det ett Te Deum i Slottskyrkan i Stockholm med anledning av att Hennes Kungliga Höghet Prinsessan Estelle Silvia Ewa Mary av Sverige föddes igår. Att sjunga Te Deum är en gammal tradition vid stora och lyckliga tilldragelser i kungahuset. Den gamla hymnen Te Deum är en av de främsta lovsångerna i kyrkans böneskatt, och det är naturligt att den används när det finns särskild anledning att vara glad och tacksam.

Monarkin som statsskick har fortfarande stöd av en majoritet av befolkningen i Sverige, men många menar också att det är odemokratiskt och förlegat att statschefsämbetet går i arv inom en familj. Själv hör jag till dem som både gläds åt och vill behålla monarkin. Jag är övertygad om att den är fullt förenlig med ett demokratiskt statsskick. I den frågan kan vi tycka olika, och jag skall inte argumentera vare sig för eller emot någondera ståndpunkten här. Jag kan inte heller se att det finns några avgörande teologiska skäl vare sig för eller emot monarki, så länge monarkin (eller republiken) styrs på ett demokratiskt sätt av folkvalda politiker som är ansvariga inför väljarna. Det finns ingen anledning för Svenska kyrkan som sådan att ta ställning i författningspolitiska diskussioner. Därför kan jag inte heller se något problem med att kyrkan medverkar vid de traditionella ceremonier som omger ett kungligt barns födelse, så länge inte väljarna genom sina valda ombud har beslutat om ett annat statsskick.

Dagens Te Deum får mig däremot att fundera över religionens plats i det offentliga rummet. I mediedebatten har argument för och emot monarkin luftats vid sidan om fascinationen för ett nyfött barn och för de kungliga ceremonierna. Men åtminstone jag har inte hört några röster höjas i protest mot att höga företrädare för det offentliga Sverige deltar i en gudstjänst där man tackar Gud för att en prinsessa kommit till världen. Däremot hade en tidning redan igår en schematisk bild över hur deltagarna i dopgudstjänsten kunde tänkas bli placerade när prinsessan skall döpas. Te Deum och dop får ta plats i offentligheten, liksom vigselgudstjänster. Särskilt när det gäller tronarvingar. Och det är inget konstigt med det. I varje fall hörs inga stora protester.

Varför väcker vissa religiösa uttryck sådan misstänksamhet, medan andra tas som självklara? Ibland heter det att religionen hör till det privata, och därför inte skall breda ut sig i offentligheten. Helst skall den inte visas upp utanför hemmets eller gudstjänstlokalens väggar. Men mer offentlig än idag kan väl religionen knappast bli, när den kommer till tydligt liturgiskt uttryck i samband med att en arvtagare till tronen har fötts? Uppenbarligen är det inte religionens offentlighet som är det stora problemet, utan vems religion, och vilken religion, som tar plats. Med andra ord handlar det om makt. Att sjunga Te Deum i Svenska kyrkans ordning vid en prinsessas födelse uppfattas inte som utmanande, därför att det är offentlig religion i majoritetskulturens och maktens rum. Böneutrop från moskéer uppfattas annorlunda, därför att de representerar något som många uppfattar som annorlunda och skrämmande.

Tro hör hemma i och har rätt att ta plats i offentligheten. Oavsett om det gäller en tronarvinges födelse eller rätten att kalla till gudstjänst pÃ¥ ett visst sätt, att gÃ¥ klädd pÃ¥ ett visst sätt eller att missionera. Det kan finnas skäl att begränsa religionernas tillgÃ¥ng till det offentliga rummet i mycket speciella fall. Men argumentet att religionen skall vara en privatsak är ett dÃ¥ligt argument som ofta bara riktas mot religiösa uttryck som uppfattas som främmande. Uppenbarligen tyckte – av mediabilderna att döma – sÃ¥väl flera av regeringens ledamöter som till exempel socialdemokraternas nye partiledare att det var helt i sin ordning att delta i Te Deum för tronarvingens födelse. Det bör vi komma ihÃ¥g om nÃ¥gon av dem i nÃ¥got annat sammanhang talar om religionen som en privatsak.

Thomas Ekstrand