Anna Karin Hammar

Under februari månad har det kommit synpunkter på Teologiskt manifest för Skapelsens frälsning som publicerades i ett preliminärt skick under Teologifestivalen. Under mars och april månad ska en liten arbetsgrupp tillsammans med huvudförfattaren Per Larsson, Västerås, gå igenom synpunkterna och ta ställning till hur manifestet slutligen ska utformas. En av de satser som har väckt resonemang är den om våra försörjningsmönster och det vi kallar klimatkrisen som en fråga av bekännelsestatus, status confessionis.

I veckan kom ärkebiskopen Rowan Williams, Desmond Tutu med flera också med ett manifest relaterat till klimatkrisen. Det publicerades på själva Askonsdagen och även här benämndes klimatkrisen och därmed sammanhängande livsmönster som en fråga av bekännelsestatus, status confessionis.

Vad är då status confessionis? Traditionellt har det i luthersk tradition använts för att skilja den kristna trons ouppgivliga centrum från mera perifera åsikter av så kallad adiaforon-karaktär. Adiaforon är något som är jämförelsevis oväsentligt och som kan göras på det ena eller det andra sättet utan att det är något problem med det.

Det var Dietrich Bonhoeffer som plockade upp status confessionis från den lutherska historien och gjorde bruk av det i frågan om att försvara döpta judars rätt att vara och verka i den lutherska kyrkan under nazismen och Andra världskriget. Att inte försvara judarnas hemhörighet i kyrkan var en bekännelsefråga. Man kunde inte gå emot den åsikten och livshållningen utan att förneka kristen tro och bekännelse. Frågan var av bekännelsekaraktär, status confessionis.

Nästa sammanhang där status confessionis kom att användas igen var i apartheidtidens Sydafrika. Lutherska världsförbundet förklarade motstÃ¥ndet mot apartheid som en frÃ¥ga av status confessionis i Dar Es Salaam Ã¥r 1977. Det innebar att för att vara kristen i förhÃ¥llande till förtrycket i Sydafrika räckte det inte att vara neutral (eller att vara för…). Man mÃ¥ste göra motstÃ¥nd om man ville vara en kristen i relation till situationen i apartheids Sydafrika. Det fanns inte rum för att vara av den ena eller den andra Ã¥sikten och livshÃ¥llningen. Inte minst de europeiska lutherska kvinnorna fÃ¥ngade bollen och engagerade sig i en kraftig bojkott av Sydafrikanska varor. SÃ¥ smÃ¥ningom föll apartheidregimen och Nelson Mandela tog ledningen i ett land som därmed stod för ett av 1900-talets stora glädjeämnen jämte järnridÃ¥ns fall i Europa.

Det har gjorts försök att föra frågan om Status confessionis in i andra politiska och etiska konflikter. Ulrich Duchrow initierade frågan om den globala ekonomin var en bekännelsefråga för kyrkorna. Den Reformerta världsalliansen tog över stafetten och initierade en Processus Confessionis, en bekännelseprocess, för att bereda kyrkornas gensvar till avigsidorna med den globala ekonomin.

Ytterligare ett sammanhang där frågan om bekännelsestatus förts på tal är frågan om kärnvapnens vara eller inte vara. Eftersom kärnvapen enligt den gamla läran om det rättfärdiga kriget inte går att använda på ett proportionerligt sätt, så att den skada medlen åsamkar står i något slags rimlig proportion till det onda de vill förhindra, borde kärnvapnen avvecklas helt och hållet. På något sätt har diskussionen avstannat medan Kyrkornas världsråd i stället argumenterar utifrån en lära om den rättfärdiga freden. Inte bara kärnvapnen utan hela vapenexporten har blivit en prioriterad fråga.

När nu frÃ¥gan om vÃ¥r livsstil och de oÃ¥terkalleliga förändringar i livsförutsättningar som den förorsakar har kommit i fokus griper vi efter det teologiska verktyget ”status confessionis” igen. Varför? Det enklaste svaret är att vi har enbart ett enda jordklot. Om nuvarande och kommande generationer ska kunna leva ett mänskligt lev i nÃ¥gon form av harmoni med den övriga skapelsen mÃ¥ste vi förändra vÃ¥ra försörjningsmönster. Och det skyndsamt. Den teologiska sanning som stÃ¥r pÃ¥ spel är bland annat skapelseteologin, den trinitariska skapelseteologin. Jordelivet är Guds gÃ¥va till mänskligheten och fÃ¥r inte omintetgöras. I Kristus skapades allt i himlen och pÃ¥ jorden och allt samman hÃ¥lls samman i honom. Kyrkan kallas att vara där Kristus är, mitt i den lidande Skapelsen, för att tillsammans med Treenig Gud läka och hela. Om detta kan man som kristen inte tycka det ena eller det andra. Här mÃ¥ste alla samlas i en gemensam hÃ¥llning för Skapelsens frälsning. Här rÃ¥der status confessionis, bekännelsestatus.

Så kan en luthersk kristen i dag resonera utifrån sin tro och bekännelse. På så vis kan vi också uppmuntra andra kyrkor och trossamfund att inifrån sin egen tro gestalta ett motstånd mot klimatkrisen och våra ohållbara försörjnings- och livsmönster. Teologin, poesin, litteraturen och konsten och allt skapande kan flöda i våra liv utan att en endaste människa eller varelse skadas. I dag gäller det att inte bara vara mot ohållbara livsmönster utan också att gå före i att leva rikare liv med en hållbar klimatpåverkan. Status confessionis är inte bara mot utan också för den skapande livsglädje som finner livets mening i det som inte gör våld på Skapelsen. Låt konsterna flöda!

Anna Karin Hammar