Annika Spalde

Först – tack till festivalledningen för förfrÃ¥gan att blogga pÃ¥ denna sida.

I slutet av förra veckan följde jag den gastkramande historien med avvisningen av pastor Jean Kabuidibuidi till Kongo. Beskedet att han förts från flygplatsen till ett ökänt fängelse drabbade mig i hjärtat. Jag mötte Jean den 17 december på förvaret i Flen. Vi var en grupp kristna från olika städer som rest dit med lussekatter och choklad för att bjuda de intagna på adventsfika. Då visste han inte när utvisningen skulle ske, det fanns risk att den skulle genomföras redan före jul. Trots det var han samlad, frågade intresserat om våra liv och gav oss alla en avskedskram på väg ut.

Pastor Jean har levt i Sverige i över åtta år och har fru och tre små barn här. Som regimkritiker visste han att riskerna för hans liv och hälsa skulle vara stora om han utvisades till Kongo. Men det trodde inte Migrationsverket. Tillsammans med två andra kongoleser flögs han ner till Kinshasa. Han omhändertogs på flygplatsen, fördes till förhör och senare till ett fängelse där han blev misshandlad. Tack vare kontakter och hårt arbete av hans vänner i Sverige blev han mutad ut från detta ställe, och gömmer sig nu någonstans i Kongo.

”De verkliga främlingarna är inte de som saknar pass och andra officiella dokument utan de som sÃ¥ till den grad har fjärmat sig frÃ¥n sin nästa som är i nöd, att de i främlingens ögon inte är kapabla att se en spegel av sig själva, Kristi avbild och kallelsen till mänsklig solidaritet.” (Daniel G Groody, katolsk präst och teologiprofessor)

Jag bläddrar i foldern för Globala veckan 2011-12, som ju har temat migration och flyktingskap, och finner denna starka mening. Bra att kasta om perspektiven ibland. Att lyfta fram tragiken i detta att distansera sig från sin egen medmänsklighet och spontana medkänsla med andra. När det sker blir vi alla förlorare. En som håller sin medkänsla levande är Jonas Lundström, tvåbarnspappa från Örebro. I måndags stod han inför Attunda tingsrätt, åtalad för skadegörelse i samband med försök att blockera en avvisning. I sin slutplädering sa han:

”Det pÃ¥gÃ¥r massdeportationer till Irak trots kritik frÃ¥n UNHCR och MR-organisationer. MÃ¥nga dör fortfarande i Irak, en hotfull situation rÃ¥der. Demonstrationer och blockader anordnas, människor försöker ställa sig emellan när flyktingar ska utvisas. Själv  har jag varit med utanför förvaret i Märsta Ã¥tminstone sex, sju gÃ¥nger. Under de här aktionerna har jag blivit släpad, slagen, knuffad, hotad med hund, pepparsprayad, batongad och lurad. Jag har fÃ¥tt ett antal blÃ¥märken och tvÃ¥ brutna revben. Den 20 september hade jag med mig en burk rosa spray. Min avsikt var inte att förstöra bilen utan att tillfälligt göra den obrukbar för flyktingtransporter. När jag sprayade pÃ¥ rutan blev jag hÃ¥rdhänt omkulltacklad. Jag gjorde inget motstÃ¥nd när tvÃ¥, tre poliser satt pÃ¥ mig och tryckte mitt ansikte mot asfalten. Jag gick självmant till bilen och blev förd till Sollentuna polisstation. Där blev jag utskälld, hotad, förolämpad och inlÃ¥st i femton timmar. Nu säger polisen och Ã¥klagaren att jag har gjort skada. Min frÃ¥ga till tingsrätten är helt enkelt: Vilka och vad är det egentligen som gör skada i det här sammanhanget?

‘Jag gör bara mitt jobb’ är en fras som jag hört till leda vid det här laget. Ibland är det faktiskt sÃ¥ att ens arbetsuppgifter, eller kanske bara ens passivitet som svensk medborgare, innebär ett upprätthÃ¥llande av ett förtryckande system. Det är dÃ¥ det är dags att frÃ¥ga oss vilka människor vi vill bli. Vill vi vara lydiga tjänare Ã¥t ett ruttet system, eller vill vi vara människor och samhällen med ryggrad och empati? Tack.”

Imorse, liksom flera gÃ¥nger förr, samlades kristna utanför Migrationsverkets lokaler i Solna och i Göteborg för att be för en annan värld. ”Nej, detta är den fasta Gud vill se: att vi krossar alla ok, att vi befriar de förtryckta, att vi delar vÃ¥rt bröd med den hungrige.”  Ja, Gud, hjälp oss göra detta!