Thomas Ekstrand

Igår kväll deltog jag i ett spännande samtal om Svenska kyrkans framtid. Vad är omistligt i kyrkans arv, vad behöver förändras eller tas bort av det vi ärvt från tidigare generationer? Och vad kommer egentligen att hända med Svenska kyrkan i framtiden? Det var frågor som vi som samlades i en församlingslokal i Vattholma pastorat samtalade om. Pastoratet hade tagit initiativ till en serie samtalskvällar om kyrkan och igår var jag tillsammans med några andra inbjudna att delta i och bidra till församlingens samtal.

En fråga vi ställde oss är om det är på väg att gå riktigt åt pipan för Svenska kyrkan. Gudstjänststatistiken talar till exempel sitt alldeles tydliga språk. År 1990 gjordes 9 014 636 besök vid söndagens huvudgudstjänst. År 2010 hade den siffran sjunkit till 4 613 750. Även besöken vid de kyrkliga handlingarna har sjunkit under samma tidsperiod - från 6 214 551 besök år 1990 till 5 707 132 besök 2010.  År 1990 hade Svenska kyrkan 7 630 350 medlemmar. År 2010 hade den siffran sjunkit till 6 589 769 personer. Minskningstakten har accelererat sedan år 2000. Den som vill ta del av fler dystra siffror kan göra det på http://www.svenskakyrkan.se/statistik.

Det är väldigt lätt att – ställd inför sÃ¥dana fakta – bli antingen uppgiven eller desperat. SvÃ¥rare är det att se möjligheter i den nedÃ¥tgÃ¥ende trenden. Uppgivenhet, desperation eller framtidstro trots allt – det var en av frÃ¥gorna som vi samtalade om igÃ¥r. Själv tror jag att det allra värsta är om vi som pÃ¥ olika sätt engagerar oss i Svenska kyrkan blir desperata och panikslagna. En panikslagen kyrka börjar se det som ett självändamÃ¥l att göra nÃ¥got Ã¥t de dÃ¥liga siffrorna och riskerar att glömma bort – som en annan av de inbjudna samtalsdeltagarna uttryckte det – grundfrÃ¥gan om vad det egentligen innebär att vara kyrka. Blir vi desperata gÃ¥r det alldeles säkert Ã¥t pipan – det är jag övertygad om.

Antalet besök i huvudgudstjänsten har halverats på 20 år. Det är ett faktum. Frågan är vad vi skall göra åt det. Måste vi ens göra något åt det? Personligen tror jag inte att en ny kyrkohandbok kommer att lösa problemet. Jag tror inte heller att det skulle förvärras eller bli bättre om vi behöll den nuvarande. Det är tveksamt om det skulle betyda så jättemycket för den statistiska utvecklingen om vi återvände till 1942 års kyrkohandbok heller. Vi kanske behöver se över våra gudstjänstordningar, men det kommer inte att hjälpa upp den nedåtgående trenden. Den har med mycket större samhällsförändringar att göra. Just därför är det farligt att bli desperat. Gudstjänstformer kan och bör ses över då och då därför att vi behöver kunna gestalta nya och gamla insikter på ett begripligt sätt. Men huvudgudstjänsten är lika viktig för kyrkans trohet mot sitt uppdrag idag som för tjugo år sedan. Och den kommer att vara lika viktig om 100 år, även om de som då firar huvudgudstjänst blickar tillbaka till vår tid och avundas oss de höga besökstalen. Söndagens gudstjänst är kyrkans innersta centrum. Utan den finns det helt enkelt ingen kyrka i teologisk mening.

UtgÃ¥ngspunkten för arbetet med gudstjänsten eller förkunnelsen eller kyrkoorganisationen fÃ¥r därför inte vara att vi mÃ¥ste göra nÃ¥got Ã¥t de usla siffrorna. DÃ¥ finns det risken att vi förlorar oss själva pÃ¥ vägen. Självklart kan det komma att betyda att vi mÃ¥ste minska antalet anställda, göra oss av med lokaler och koncentrera oss pÃ¥ det väsentliga. Och sÃ¥dana processer är smärtsamma. Men de kan ocksÃ¥ vara förlösande – tänk om de kommer att hjälpa oss att tydligare se det som faktiskt är väsentligt och omistligt i Svenska kyrkans uppdrag – att vara budbärare om Guds förbarmande kärlek.