Offrade lamm

I onsdags läste jag i DN: ”Om man köper färskt lammkött nu till påsk bör man veta hur uppfödningen har gått till. De föds i januari och göds sedan intensivt på kraftfoder inomhus. De blir slaktfärdiga på tre månader och får inte komma ut någon gång under sitt liv, säger fårbonden Adam Arnesson.”

På torsdagkvällen sitter jag vid ett vackert dukat bord med elva andra vuxna, det är skärtorsdagsliturgi i ett frikyrkligt sammanhang, jag är där på besök. Alla utom jag äter lammet som serveras. Kocken får beröm, köttet är så mört och gott. Det har inhandlats på Coop, mer om dess ursprung framgår inte, och jag vill förstås inte fråga.

Vi läser bibeltexterna om den sista måltiden, om våndan i Getsemane, om hur Jesus grips och förs bort.

Jesus ger sitt eget liv, i frihet. Hans död är en konsekvens av ett liv levt i självutgivande kärlek. Han drar inte med sig någon annan in i döden. En människa kan välja att offra sig själv – men inte någon annan. Det självvalda offret är det enda legitima.

Tänk om också våra måltider kunde få präglas av denna insikt, så att vi avstod från att offra andra kännande varelser.

Annika Spalde

 

Välkomnande av ny patriark

För ett par veckor sedan utnämndes den kaldeisk-katolske ärkebiskopen i Kirkuk, fader Louis Sako, till patriark, ledare för hela den kaldeiska kyrkan. Här i CPT-huset i Sulaimania, cirka åtta mil från Kirkuk, togs beskedet emot med glädje. Vid flera tillfällen har CPT-are besökt fader Sako i Kirkuk och inspirerats av hans engagemang för interreligiös dialog och fredlig samexistens mellan Iraks alla folk. Han betonar hur de kristna i Irak är ett av landets folk sedan många hundra år, och att de utgör en integrerad del av det politiska livet. I en intervju med nättidningen Kirkuk Now säger han “The Christians are contributing to the political decisions; they have their representative in the parliament, a minister in the government and general directors in the different departments and offices, and they cooperate with all the political powers to reach their goals.  The Christians are an important part of Iraq.” Han uppmuntrar ofta kristna att stanna kvar i Irak. När han hör att muslimska imamer i staden uttrycker åsikter som kan bidra till minskad respekt för kristna brukar han ringa upp dem för ett samtal.

När vi hörde att fader Sako skulle komma till Sulaimania för en mottagning ville vi förstås närvara. Utanför St Josephs kyrka, och i trappan och på taket, hade mycket folk samlats denna sena eftermiddag. Där var också en hel del soldater. (Ledningen för KRG, irakiska Kurdistan, berömmer sig av att ta de kristnas säkerhet på allvar. Det är också mycket sällan som kristna i KRG attackeras.)

Efter ett tag anlände bilen med patriarken. Tv-kamerorna flockades runt honom när han steg ur. Församlingens kvinnor stämde upp i en sång, några hade korgar med godis som de kastade mot honom (!). Han gick upp i trappan till kyrksalen, tätt följd av olika ”viktiga män”, och några kvinnor, som inbjudits att välkomna honom och hålla tal. Flera imamer ingick i denna skara, det var roligt att se.

Inne i kyrkan följde en mängd tal och till slut en predikan av fader Louis själv. Det mesta var på arabiska, några av talen var på kurdiska. Jag var glad över att få närvara vid en så stor högtid för de kristna i Sulaimania. Många av dem är flyktingar från södra Irak. Åtminstone tillfälligt har de funnit en trygg plats i denna del av Irak. Patriark Louis Sako kommer nu att flytta från Kirkuk till Bagdad.

Annika Spalde

En fasta med fokus på mat

 

 

 

 

Annika Spalde

Det är askonsdagens morgon. Vi samlas som vanligt till andakt klockan halv nio här i CPT (Christian Peacemaker Teams) huset i Sulaimania, norra Irak. Teamet består för tillfället av Lukasz från Tjeckien, Carrie från USA, Patrick från Wales och jag. Det är jag som har ansvar för att leda bönen idag. Jag väljer att utgå ifrån det fastematerial som Ecumenical Advocacy Alliance föreslår, en liturgi framtagen på Filippinerna: ”En liturgi för mat: Vi är världens ljus, vi är jordens salt”.

But as we give thanks for the food that we eat,
there is a feast overflowing the tables of those of us who control the
earth’s resources.
Do we even hear the hungry cries of the people? …

In contrast to the crumbs that fall from the feast table as token alms
for the deprived and dispossessed, we remember that, after asking
blessing, Jesus broke the bread and each had a share.
We are called to be true disciples of the Bread Shared for All.

Att vara lärjungar till ”Brödet som delades för alla”. Uttrycket griper tag i mig. Att sätta delande i centrum, att upphöja det. Jesu delande av sitt eget liv, vårt delande av våra liv och tillgångar. ”Jesus broke the bread and each had a share.” Tänk om det kunde få vara så här i världen, att alla får en del, sin del.

På bordet mellan oss har jag satt fram ett fat med äpplen, grapefrukt, potatis, aubergine och lök. Jag tycker de är vackra. De inspirerar till tacksamhet över den basala maten, att vi har vad vi behöver. Vi ber för de som hungrar, och jag kommer på att jag inte känner någon, vad jag vet, som hungrar, som svälter. De är så många miljoner, ändå känner jag ingen, ser inget ansikte framför mig. Det känns inte bra.

Under denna fastetid uppmuntras vi, av Ecumenical Advocacy Alliance, ”att inte vara ett passivt vittne till den hungertragedi som pågår”. Att inte slänga mat, att äta mindre kött, att tänka och leva klimaträttvist. Det borde förstås gälla året runt, men fastan kan vara en bra tid att verkligen gå in i denna strävan. Att låta hunger-frågan finnas med och påverka vår bön och våra liv.

Liturgin avslutas med en välsignelse.

Called to be SALT, may our flavour be a catalyst for change and liberation
for those whose joy has faded and whose hopes have soured.
Called to be LIGHT, never be consumed or extinguished. May we
remain faithful until the end.
We are the Salt of the Earth, a Light in this World,
Wherever this journey will lead us,
We remain steadfast that we can participate in the making of a better
world!
AMEN

Uppsving för medkänsla?

 

 

 

 

Annika Spalde

DN berättade igår om CCARE Sweden (Center for Compassion and Altruism Research and Education Sweden) som hoppas starta ett centrum för medkänsla och medmänsklighet. Spännande. Christina Andersson och Stefan Einhorn som intervjuas lyfter bland annat fram hur forskningen visat att den individ som hjälper andra själv mår bra, känner mindre stress och är mer trygg i sociala relationer. Konkurrens funkerar på motsatt sätt, det vill säga ”aktiverar en känsla av hot, vilket gör att vi blir mer stressade” och tänker mindre på andras behov.

Deras centrum verkar vara väldigt inriktat på forskarvärlden, att främja tvärvetenskaplig forskning inom området, ordna konferenser och publicera vetenskapliga artiklar. Det behövs säkert. Det skulle också vara viktigt, tänker jag, med initiativ mer riktade till allmänheten, där konkreta redskap för att skapa en kultur av medkänsla tillhandahålls. Kanske ett nätverk som kan ge tips och stöd till grupper och föreningar som vill verka för mer medkänsla i sina lokalsamhällen. Charter for Compassion verkar fungera mer så. Deras arbete drivs tydligt av en vision, och en övertygelse att det är hårt arbete som ligger framför oss. ”Compassion impels us to work tirelessly to alleviate the suffering of our fellow creatures.” (Det finns en svensk översättning av deras charter/urkund, dock inte så språkligt snygg.) De betonar att nätverkets manifest överskrider religiösa gränser, men de inkluderar tydligt andliga perspektiv. Är Sverige för sekulariserat för att något liknande skulle fungera här?

Båda initiativen har fokus på medkänsla människor emellan. Det är över femtio år sedan läkaren och bibelforskaren Albert Schweitzer höll sitt nobeltal på Oslos universitet, men än klingar hans visdomsord tämligen ohörda. Medlidandet, hävdade han, ”antar inte sina verkliga dimensioner förrän det omfattar inte bara människan utan varje levande varelse”.

Ibland görs det framsteg i kampen!

 

 

 

  Annika Spalde

Peter, som ingår i CPT’s “Aboriginal Justice Team” i Toronto, var här i veckan och berättade om deras arbete. Sedan år 2002 verkar de i solidaritet med Nordamerikas ursprungsfolk, som på flera ställen kämpar för rätten till sin mark mot gruv- och skogsbolag. Han hade nyligen varit i Barriere Lake, ett samhälle 35 mil norr om Montreal där Algonquin-folket arrangerat flera blockader for att stoppa avverkning av skog. Enligt överenskommelser som gjorts ska ursprungsbefolkningen alltid tillfrågas om avverkning inom deras område, men så hade inte skett. Efter ett par intensiva juli-veckor med manifestationer och blockader meddelade The Quebec Ministry of Natural Resources att avverkningen ska avbrytas och förhandlingar inledas (mer info här)!    

(Peters berättelse fick mig att fundera över hur lite jag vet om samernas historia. Hur har deras rättigheter respekterats? Varför lärde man sig så lite i skolan om samisk historia? Varför har Sverige inte ratificerat ILO:s konvention nr 169Indigenous and Tribal Peoples in Independent Countries – om urfolks rättigheter?)

För ett par år sedan drev CPT Colombia en kampanj för att få Body Shop att sluta köpa in palmolja fran företaget Daabon som hade drivit bort befolkningen från byn Las Pavas. Människor ringde och skrev till Body Shop, vid några affärer ordnades bönevakor. Efter ca ett år av kampanjande avslutade Body Shop sina kontakter med Daabon! En tydlig signal till andra palmoljeföretag att deras oetiska handlingar kan få stora konsekvenser (mer om det här).

Förra aret bombade Turkiet byar i Irakiska Kurdistan kraftigare än på flera år. I år har ingen by, än så länge, drabbats. Under våren besökte CPT den turkiske vicekonsuln i Erbil och överlämnade en rapport om hur befolkningen i byarna längs gränsen till Turkiet drabbats av den turkiska militärens offensiver. Kan det ha spelat en roll?

Vi får inte glömma bort de positiva berättelserna! Uppmuntran är sannerligen viktigt i arbetet för en mer rättvis värld.   

Omnågra dagar skiljs vi åt, de 11 deltagarna i CPT:s sommarträning, efter en månad av intensivt arbete och umgänge. Det blir sorgligt. Men jag känner stor tacksamhet för allt jag lärt mig, och för att jag får vara en del av denna härliga organisation.

Vi är papperslösa och orädda!

 

 

 

  Annika Spalde

Solen värmer trots att klockan bara är kvart över sju på morgonen. Vi står med en grupp mestadels äldre kvinnor och män utanför Broadview Detention Center, Chicago. Varje fredagmorgon sedan 2006 samlas de här och håller en bönevaka för de som ska deporteras (med buss till O’Hare-flygplatsen för vidare transport söderut). Vår grupp ska hålla i delar av bönen denna vecka. Jonathan och jag har valt bibeltext och formulerat en bön. Efter att vi sjungit “We’re marching in the light of God” går vi fram till mikrofonen.

 “Glöm inte att visa gästfrihet, ty genom gästfrihet har somliga fått änglar till gäster utan att veta om det. Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni vore deras medfångar, och på dem som misshandlas, som om det gällde er egen kropp.” (Hebreerbrevet 13)

“St Benedict wrote, in the 6th century: Let all guests who arrive at the monastery be received like Christ, for He is going to say, “I came as a guest, and you received Me.” God, we confess that we rarely see Christ in the guests that come to our country and our communities. Forgive us for our complicity in a system that divides documented from undocumented and sows distrust into communities. Help us to take steps whenever possible to cross boundaries set up between people and stretch out a hand to a stranger. It may scare us, it may draw us out of our comfort zone, but You, God, know what blessings may come out of it. Your Spirit will be with us, and find more room in our hearts as they grow a little bigger.”

Medan vi ber kommer en gråtande kvinna ut ur byggnaden. Två ungdomar, jag antar att de är hennes barn, stöttar henne. En man bredvid mig berättar att kvinnans man, en pastor som bott många år i USA, utvisas idag.

Syster Pat Murphy, 83, står innanför dörren och pratar med en anställd. Hon har arbetat för immigranters rättigheter i decennier. Efter många års kampanjande fick hon och hennes kollegor igenom att flyktingar som hålls inlåsta ska ha samma rätt till själavård som andra fångar. Nu kommer hon och hennes medsyster JoAnn Persch redan klockan fyra på fredagarna för att hinna träffa de som ska deporteras (mellan femtio och hundra personer varje vecka bara från detta ställe). De har också fått tillåtelse att gå på bussarna, precis innan de åker iväg, för att be en kort bön för och med dem som sitter där med hand- och fotfängsel och kedja däremellan. Idag är det tre av oss som har denna uppgift.

Vi ser en stor vit buss köra in mot byggnaden. Den är för de som ska utvisas till Mexiko. Denna vecka är det också två små bussar, för de som ska till Guatemala respektive Honduras. Vi har bestämt att Beth, Debra och Maurice ska gå på bussarna. De är alla spansktalande. När de kommer tillbaka ut till oss ser de sorgsna och sammanbitna ut. Det var svårt att prata med flyktingarna, berättar de, eftersom de satt bakom galler och plastväggar, men de uppfattade ändå tacksamhet från flera av dem.  

Sedan Obama installerades som president har en och en halv miljon människor deporterats från USA. I tisdags träffade vi Marcela och Rigo som arbetar för Immigrant Youth Justice League. De berättade att myndigheterna letar allt mer aktivt efter papperslösa eftersom de har som uppgift att skicka 400 000 människor ut ur landet varje år. Själva arbetar de mest med att stötta papperslösa ungdomar som vill “komma ut”. En gång om året arrangerar de ett event där dessa unga människor offentligt säger “We are undocumented, unafraid and unapologetic!” De kom som barn till USA och har gått i skola här. Många av dem insåg först i tonåren att de var papperslösa och vad detta betyder. Genom att “komma ut ur skuggan” tar de förstås en risk, men erfarenheten har visat att offentlighet i kombination med politisk organisering minskar risken för utvisning.

Deras hängivenhet inspirerade. Att se bussarna åka iväg imorse, och inse att denna procedur upprepas varje vecka året runt, var tungt. Familjer splittras, drömmar krossas.

“Glöm inte att visa gästfrihet, ty genom gästfrihet har somliga fått änglar till gäster …“

I en värld utan sexism …

 

 

 

 

Annika Spalde

Det har varit ett par mentalt tunga dagar här på träningen. Vi är inne i “Undoing Oppression-veckan” (att motarbeta/avveckla förtryck). Igår var temat sexism och idag rasism. Hur påverkar dessa strukturer och ideologier oss, hur tjänar vi på dem? Jag hörde saker från de andra kvinnorna igår som gjorde mig mållös. En av dem skulle så gärna be bordsbönen när hennes utvidgade familj samlas för måltid, men detta är männens roll och att ifrågasätta det skulle uppfattas som respektlöshet. En annan berättade om kommentarer hon fått på universitetet när hon läste teologi för några år sedan. “Feministteologi är inte intressant för det handlar inte om Gud.” “Kvinnor borde inte studera bibeln.”

Vi skrev lappar med olika exempel på hur vi drabbats av sexismen (och männen hur de tjänat på den) och lapparna ville aldrig ta slut. Så många olika situationer, från tidig barndom och framåt. I slutet av dagen stod vi i en cirkel och fick gång på gång avsluta meningen “In a world without sexism …” … känner jag mig trygg, sa Carol. … blir jag inte ifrågasatt för att jag har kvinnliga vänner, sa Jonathan. … förmedlar kyrkan mer av Guds ansikte. … skulle vi vara ute och promenera i stan på nätterna. … skulle det finnas mer kärlek.

När Terra, som är den enda svarta deltagaren i vår grupp, idag berättade lite om sina erfarenheter gjorde det ont i magen.Omhon går tillsammans med några av oss andra hit till huset där vi bor, som ligger i ett traditionellt italienskt-irländskt område, hälsar folk vänligt på gruppen när de går förbi.Omhon kommer gåendes ensam är det en helt annan sak. Folk undviker att möta henne och har till och med stannat och bara glott på henne. I affärer vänder sig expediten ibland till den vita person som står bakom henne i kön, som om hon vore osynlig. Hur skulle det vara att dag efter dag uppleva, eller vara rädd för att behöva uppleva, sådant? Det är svårt att föreställa sig. Och varför har vi inte kommit längre?! Det är ju faktiskt år 2012!

Jag ser fram emot morgondagen, med rubriken How to Become an Ally. En allierad är, enligt Anne Bishop som skrivit en bok i ämnet, “people who recognize the unearned privilege they receive from society’s patterns of injustice and take responsibility for changing these patterns.” Det behöver vi verkligen verktyg för.

Att få vara en röst

 

 

 

  Annika Spalde

Torsdag fm: Vi sitter i smågrupper runt om i träningslokalen och spånar på ideer. Hur kanvi uppmärksamma människor på vad som händer i Las Pavas, Colombia? Vad kanvanligt folk göra för att stötta de bybor som sedan förra veckan försöker stoppa palmoljeföretaget från att skövla deras grödor? Vad vill vi be Illinois senator att han vidtar för åtgärder?

Det är slutet av första veckan av den månadslånga träningen med Christian Peacemaker Teams. Det känns som att vi redan varit tillsammans länge. Från morgon till sen kväll jobbar vi, gör övningar, lyssnar till tränarna, lär känna varandra, planerar aktion. I eftermiddags hade vi telefonkontakt med en ung kvinna i Las Pavas, Marcelis Payares, for att höra direkt från henne vad som händer där. De 123 familjerna har tvingats lämna byn flera gånger efter våld och hot från knarkmaffia och paramilitarer. De har alltid kommit tillbaka och återupptagit sin odling av majs, banan och yucca. Denna gång är hoten allvarligare, säger Marcelis. Palmoljeföretaget har rivit ner stängsel, grävt upp bananplantor och hackat dem i bitar, stulit boskap. I förra veckan när de kom med en traktor full av plantor la hon sig ner framför den. “Jag kände mig tvungen att göra något för att försvara vår mark.” Tack och lov stannade traktorn. Arbetarna tog plantorna till fots den sista biten.

Fredag fm: Med svårighet får vi in den stora kartong-traktorn på Chicagos L-train. Vi har bestämt oss för att gestalta scenen från Las Pavas då Marcelis lägger sig framför traktorn, som en gatuteater. Adriana, från Colombia, har huvudrollen. Jag och Ulrike från Tyskland “kör” traktorn. De andra agerar bybor, förutom Jonathan som är poliskontakt och några som delar ut flygblad. Första stoppet är vid Colombias konsulat.

Efter drama, bön och uppläsning av brev till konsuln går vi i procession nerför Michigan Avenue, mot “the Federal Building” där senator Richard Durbin har sitt kontor. Durbin räknas som en av de mest inflytelserika demokraterna i USA’s senat.

Fem av oss går i förvag. Vi ska gå upp till kontoret och be dem att kontakta senatorn, som vi antar är i Washington, för att förmedla vår vädjan om ett ingripande från hans sida. Genom sin roll i Foreign Relations Committee har han ett stort ansvar.

De två kvinnorna vid receptionsdisken är mycket vänliga. Vi frågar efter en “senior staff” men de säger att ingen har möjlighet att ta emot oss, ja, de är praktiskt taget ensamma på hela kontoret. Vi kan få boka in ett möte om någon månad eller så, eller möjligtvis lämna in material till senatorn. Vi betonar hur akut vårt ärende är, att byborna i Las Pavas just nu riskerar sina liv när de genom ickevåld försöker försvara sin mark. Ett samtal från Durbin till Colombias regering skulle kunna vara livsavgörande för dem. Mel från Kanada frågar om de inte skulle kunna ringa upp senatorn. Nej, han går absolut inte att få tag på!

Vi sätter oss ner för att fundera över hur vi kan gå vidare. Det har gått närmare en halvtimme sedan vi kom till kontoret. Plötsligt ser vi senatorn komma in genom dörren tillsammans med några medhjälpare. Stor förvåning, är han inte i Washington? Han ser vår lilla grupp och utbrister “What’s this, a wedding?” “It’s about Colombia” svarar Kryss och berättar kort men med inlevelse om situationen i Las Pavas. Han lyssnar uppmärksamt. Jag känner hur mina ögon fylls av tårar. Tacksam över att vi fått kontakt med senatorn, rörd över att vi får vara en röst for Mercelis och de andra, som CPT haft kontakt med i många år. (Sedan år 2000 finns ett CPT-team på plats i Barrancabermeja, Colombia.)

“Jag ska följa upp det här”, säger Durbin. Hans trevliga medhjälpare får alla våra dokument, och hon lämnar sitt kort till oss. Lite omtumlade tar vi hissen ner till de andra som hållit bönevaka utanför.

 

 

Bland gudskvinnor i Pennsylvania

 

 

 

Annika Spalde

I söndags eftermiddag kom jag med Greyhoundbussen till Erie, Pennsylvania, och blev upplockad av Syster Marlene. Det var en varm dag och hon tog mig först till glasskiosken och bjöd på glass, hennes favorit Orange Swirl. Klostret, Mount Saint Benedict, ligger lite utanför stan, på gångavstånd från Lake Erie. Här bor ett 70-tal systrar, men totalt är de 97 personer i kommuniteten; en del lever i mindre grupper i hus i själva Erie.

Efter morgonbön och frukost ger vi oss av, Sr Marlene och jag, ner mot hennes arbetsplats (jag skulle gissa att hon närmar sig 80, men still going strong). Klockan är 7:15 (!). Hon har enskild undervisning i engelska med invandrarbarn. Hennes kontor är ocksa lokalen för Benedictines for Peace, och jag får i uppgift att rensa i gamla papper om arbetet mot dödsstraff medan hon träffar sina elever. Denna lilla fredsgrupp har gjort mycket genom åren, ser jag i parmarna. Aktioner mot kärnvapen, pilgrimsvandringar för fred, bönevakor på platser i stan där någon nyss blivit dödad, lobbyarbete mot nedskärningar som drabbar de fattigaste, mm. På ett foto ser jag en yngre Marlene bli gripen av polis utanför Vita Huset.

Hon har ett brinnande hjärta for rättvisa. En av de tuffare aktioner hon gjort, berättar hon, var när den före detta påven Johannes Paulus II var i landet och en grupp av dem bestämt sig för att synliggöra frågan om kvinnors rättigheter i kyrkan. När han talade ställde de sig upp i publiken med ljusblå armbindlar, och stod så tysta.

Hon tar mig till några av deras ”ministries” i stan. Det är soppkök, konsthus för barn – där olika grupper håller på med musik, teckning, gymnastik, läsning, fiolspelande – stadsodling, stöd till nykomna invandrare, dagis, utdelning av matkassar och mycket mer. Och överallt systrar! ”Det här är Sr Mary, hon jobbar med … Det här är Sr Rosanne, hon ansvarar för …” Det är sannerligen imponerande.

Vilken kraft och vilken kreativitet när ett hundratal kvinnor lever, ber och arbetar tillsammans! Imorse under bönen lästes ett stycke från Samuelsboken där det beskrivs hur Saul ”fell into a prophetic frenzy” (profetisk hänryckning). Det är nästan så att jag skulle vilja säga det om dessa benediktinska systrar. Deras gemensamma uppdrag beskriver de på följande sätt: ”As Benedictine Sisters of Erie we commit ourselves to be a healing presence and prophetic witness for peace by working for sustainability and justice, especially for women and children.”

Jag är tacksam att få lära känna dem och dela deras liv under några dagar.

En amerikansk förebild

 

 

 

 

Annika Spalde

Blev påmind om den amerikanska nationaldagen när jag såg att den lilla bygdegården här i Sidensjö, Ångermanland – där jag är för tillfället – ska ha kafé med amerikanskt tema ikväll. Har man en “jänkare” får man fika gratis, men alla är välkomna! Rockabillymusik utlovas. Hela familjen förbereder sig för att gå dit.

Det finns många amerikaner, både historiska gestalter och nu levande, som jag inspireras av. En av de mindre kända är bonden och kväkaren Joshua Evans (1731–98). Han hade ett stort hjärta, och levde ut sin övertygelse om allas rätt att leva värdiga liv. En stor del av sitt liv reste han runt som predikant, bland annat i sydstaterna för att försöka övertyga slavägare att frige sina slavar. När han var trettio år tog han ett beslut om att bojkotta alla produkter framställda med hjälp av slavars arbetskraft. Han predikade emot expansionen västerut och erövringen av land på grund av allt lidande den orsakade ursprungsbefolkningen, och han vägrade att betala krigsskatt.

Också djuren omfattades av Evans medkänsla. I sin dagbok skriver han: ”Jag trodde att jag såg, och att jag var tvungen att tro, att livet var avsett att vara till förfogande för honom som gav det … alla varelser, även de minsta insekter, uppfattar fara mot sitt liv, därför, eftersom vi inte kan ge liv, låt oss akta oss noga för att ta det … Jag tror att livet är gott för alla levande varelser”. Inspirerad av de vegetariska matvanorna i Bibelns berättelse om paradiset och Jesajas vision om en värld där människor och djur lever i fred tillsammans avstod han från att äta djur.

Kanske hade Joshua Evans glatt sig om han sett vad vi sysslade med här i sommarhuset igår. När vi insåg att vi hade tre typer av vegetabilisk vispgrädde i köket, varav den ena en rätt ny produkt på marknaden, kom någon på idén att göra ett blindtest för att betygsätta de tre sorterna. Barn och vuxna fick tre klickar på sin tallrik, och några jordgubbar. Omdömena skrevs ner på små lappar, och det kunde snart konstateras att en sort hade fått högsta poäng av sex, utav åtta, deltagare. (Kan jag avslöja vilken, eller blir det reklam? Okej, det var Alpro Airy & Creamy.)