Trygghet i Guds närvaro är egentligen det tecken som vi behöver i våra ständiga uppbrott till nya utmaningar. Inför det nya året är det på det sättet. Vi ber om att Gud skall vara med oss i det okända och nya – vår tid som vi får!
Mycket kretsar ju kring begreppet tid .
Vi tror att vi kan ruta in allting i den begreppsvärlden. Arbetstid, fritid. Ta vara på tiden och ”Leva livet”!
En sådan här dag – årets sista dag – kan vi lätt känna en slags oro och ångest över vad tiden står för. Ännu ett år har förflutit och vi tänker över vad 2012 har inneburit. Har vi utnyttjat tiden rätt eller har vi kastat bort en massa minuter, dagar och veckor med oväsentligheter.
Vad är då väsentligt?
Ett enkelt, men viktigt, svar på den frågan är att man aldrig vet det förrän efteråt. Hur man än planerar för att utnyttja tiden rätt, så hamnar man säkerligen i den situationen att man upptäcker hur fel man gjort. Tänk om jag gjorde så istället – då skulle allt ha varit annorlunda nu.
Det väsentligaste är dock att lämna tiden i Guds händer – det kan innebära att anförtro sitt liv i ett större sammanhang.
Det är så lätt gjort att man använder tiden som en undanflykt eftersom det försvarar människans oförmåga att hinna med att utnyttja tiden på rätt sätt.
Vi ber om att Gud skall använda sig av oss på ett sådant sätt att det blir till största möjliga glädje för oss själv och vår omgivning. Inte något försvar för vad vi inte hinner med eller vad vi slänger bort – men en bön att vår tid skall användas på ett sådant sätt – i ett större sammanhang – att ”någon enda liten människa kan tacka Gud för mig”.
En dikt som genom åren har betytt mycket för mig kring nyåret är
Nils Bolanders ”Ett ark papper”
Jag såg ett pappersark fullskrivet med bokstäver och ord.
Grova stavfel och språkfel. Osköna överstrykningar.
Fula plumpar. Klumpiga staplar. Slarviga öglor.
Jag läste och upprördes i mitt innersta.
Vilken klåpare hade komponerat detta nonsens?
Vilken inbilsk narr hade skapat detta fuskverk?
Då såg jag med ens vad det var
och rodnade av blygsel och skam:
Det fullskrivna arket var mitt gångna år.
Jag själv var den klene skrivaren,
mästaren till klottret och kråkfötterna.
Och längst ned på sidan
hade en mäkta sträng lärare skrivit
med rödaste blod
ett rättvist betyg: Underkänd!
I samma stund skymtade jag en hand,
som räckte mig ett nytt, bländande vitt, oskrivet ark,
och förnam en röst som sade: Skriv!
Det vita arket var mitt nya år,
och handen och rösten var den stränge lärarens
som givit mig ännu en chans
före avgångsexamen, den sista, den ofrånkomliga.
Då föll jag på knä
– en skamsen liten skolpojke-
och bad:
Herre, du stränge men rättvise lärare!
Inte en bokstav vill jag skriva
utan att du håller i pennan,
inte en mening
utan att du formar den,
inte ett skiljetecken
utan att du godkänt det.
Som dånet av ett starkt tordön
och bruset av väldiga vatten
nådde mig då hans röst:
Skrivare, skriv!
I en starkare hand har du utlämnat din penna.
Nu är du äntligen mogen
att skriva en godkänd sida.
Och fylld av en outsäglig trygghet
präntade jag de allra första stavelserna
på det nya arket:
Se, han gör allting nytt!
En pennfjäder i den Store Skrivarens hand
vill jag vara.
Skrivare, skriv!
Skriv snabbt, skriv hårt, skriv brinnande!
O, att han ville ta ett fast grepp om mig
och med sin levande ande
skriva en outplånlig skrift,
ett Kristus-brev, i mitt liv
för bröderna att tröstas, stärkas
och förnyas av.
Så att någon enda liten människa
kunde tacka Gud för mig.
Nils Bolander
Jag önskar alla en av Gud rikt välsignat GOTT NYTT ÅR!