oktober 2013

Ni visas månatligt arkiv för oktober 2013.

I söndags var ämnet Samhällsansvar i våra kyrkor och det handlar om förhållandet JAG – DU!

Dels mig själv och vad jag är och gör och dels hela världen som finns i min medmänniska och mötet mellan jag- du!

 JAG!

Alla människor har en viktig uppgift – alla kan bidra på något sätt i ansvaret för att världen är skadad och nöden i världen. I en syndabekännelse som vi ibland får bekänna i kyrkan står det: ”Jag har del världens bortvändhet från Gud”. Det verkar stort men också fantastiskt att man får en uppgift att vara med i goda verket i världen! Men man har så lätt att gripas av resignation och säga att man inte räcker till och ger upp.

Men det stora börjar med det lilla!

 

Det går inte att stå utanför ansvaret för hela världen, varken samhället, kyrkan eller sig själv för att vara engagerad. Alla är berörda av det som bygger på ansvaret för det goda och framtiden.

Det viktigaste är att en människa som vill vara kristen tar sitt ansvar i samhället. Kyrkan är ju en del av samhället inte skilt ifrån verkligheten.

Ansvar är att vara lyhörd – svara an på det rop som hörs ifrån en människa i nöd.

 

DU!

Vi är alltså ett folk på väg in i framtiden med hopp om att det goda segrar till en positiv framtid.

Det blir en gemenskap och t.o.m. helhet när vi ser ansvaret för medmänniskan. På torsdag är det FN-dagen då det världsvida samhällsansvaret står i fokus. Det är kanske därför denna söndag också firas nu. Ett ansvar för det ”DU” som ständigt gör sig påmind i en värld full av nöd. Det är inte bara långt borta nöden finns utan också säkert nära inpå oss om vi lyssnar an – tar ansvar!

Det allra viktigaste med de mänskliga rättigheterna är att det just finns en relation mellan ett jag och ett du. Ett folk som hör ihop med varandra och vill ta ansvar för vår värld.

Min fru och jag hyrde bil på Kreta några dagar. Vi körde på många smala vägar i bergen som omgavs av branta stup och stora stenar som rasat ner på vägbanan på många platser. Vägkanten var ibland markerad med några järnstolpar (läs : armeringsjärn) med ett plastband fladdrande för att minska risken för att köra ned för stupen! Så tacksam man är när vägräcken stundtals var uppsatta enligt det vi oftast i Sverige är vana vid! Tacksamhet också över att vägen ibland blir så pass bred att det går att möta en lastbil så att man inte blir trängd att komma för nära stupen! Efter en kurva möter vi en flock getter som inte gör den minsta ansats att vilja flytta sig åt sidan trots bilens signalhorn – man får snällt anpassa sig efter getterna som troligtvis var först på vägen.

På många ställen var det uppsatt små altarskåp ofta med brinnande oljelampor som markerade en plats för en olycka.

Vidunderligt vackra utsiktplatser och vacker natur som är omöjlig att beskriva med ord. Mitt i det skrämmande med vägens vindlande finns vi mitt i Guds skapelse – små men med delaktighet i det stora.

Rastplats

Plötsligt kommer man till en liten skylt som markerar platsen för en liten kyrka. Vi parkerar bilen och vandrar genom en flera tusen år gammal olivlund och finner en liten bysantinsk kyrka med målningar som är över tusen år gamla. Det är svårt att inte känna andakt och stillhet. En tacksamhet över att få uppleva denna miljö. Utanför kyrkan betar en flock getter och tiden står stilla för en stund! Guds storhet finns verkligen i det jordnära och i den enkla byggnaden som utstrålar Guds universalitet och makt.

 

 

Den här veckan får hjälp med att säga tack. Tacksägelsedagen infaller när skörden är bärgad, frukten från våra äppelträd har blivit äppelmos och äppelpajer. Grönsaker av alla de slag bärs fram i kyrkan som ett tecken på vår tacksamhet över allt det som naturen ger oss.

Texten handlar om tio leprasjuka (spetälska), som blir botade av Jesus. Bara en av dom återvände till Jesus för att tacka. Det var en samarier, d.v.s. en person som var utstött ur den judiska gemenskapen.

Vår bön veckan efter Tacksägelsedagen är att vi skall få möta Jesus så att vi få uppleva att det sker under. Att vi blir botade ifrån det som isolerar oss ifrån omvärlden. Guds under innebär att vi blir lösta från det som binder oss till att inte upptäcka det som Gud verkligen gör mitt ibland oss.

–          Vi kan inte ta allt för givet och glömma bort att vara tacksamma.

–          Vi är kallade att ta in även de som känns obekvämt in i gemenskapen, och det är då som vi bäst förstår var Gud gör och vad vi får vara tacksamma över.

Att säga tack är att:

  • Se behovet av Guds kraft – det är inte alltid självklart
  • Möta det som vi får alldeles gratis – det självklara som vi får tacka för.
  • Gå in i en gemenskap som förvandlar och ger tillträde till det som vi trodde att vi vara utestängda ifrån.
  • Ständigt återvända till källan och orsaken till det som förvandlar oss.