Min fru och jag hyrde bil på Kreta några dagar. Vi körde på många smala vägar i bergen som omgavs av branta stup och stora stenar som rasat ner på vägbanan på många platser. Vägkanten var ibland markerad med några järnstolpar (läs : armeringsjärn) med ett plastband fladdrande för att minska risken för att köra ned för stupen! Så tacksam man är när vägräcken stundtals var uppsatta enligt det vi oftast i Sverige är vana vid! Tacksamhet också över att vägen ibland blir så pass bred att det går att möta en lastbil så att man inte blir trängd att komma för nära stupen! Efter en kurva möter vi en flock getter som inte gör den minsta ansats att vilja flytta sig åt sidan trots bilens signalhorn – man får snällt anpassa sig efter getterna som troligtvis var först på vägen.
På många ställen var det uppsatt små altarskåp ofta med brinnande oljelampor som markerade en plats för en olycka.
Vidunderligt vackra utsiktplatser och vacker natur som är omöjlig att beskriva med ord. Mitt i det skrämmande med vägens vindlande finns vi mitt i Guds skapelse – små men med delaktighet i det stora.
Rastplats
Plötsligt kommer man till en liten skylt som markerar platsen för en liten kyrka. Vi parkerar bilen och vandrar genom en flera tusen år gammal olivlund och finner en liten bysantinsk kyrka med målningar som är över tusen år gamla. Det är svårt att inte känna andakt och stillhet. En tacksamhet över att få uppleva denna miljö. Utanför kyrkan betar en flock getter och tiden står stilla för en stund! Guds storhet finns verkligen i det jordnära och i den enkla byggnaden som utstrålar Guds universalitet och makt.