november 2013

Ni visas månatligt arkiv för november 2013.

- Du är placerad i kö, tack för att du väntar ….

 - Det är snart Din tur, du behåller Din plats i kön ….

 - Det är några samtal före, tack för att Du väntar ….

Det här möter oss alltför ofta när vi ringer till myndigheter av olika slag. Vi väntar på att få komma fram.

Vi bär med oss en fråga eller har något problem som behöver lösas upp. Det är därför som vi väntar på att få komma fram till rätt person och hoppas få hjälp.

Ibland händer till t.o.m. att vi blir bortkopplade p.g.a. tekniska problem och så gör vi ett nytt försök:

–          Du har plats 72, tack för att Du väntar…..!

Det är inte så svårt att föreställa oss hur lätt vi blir irriterade och otåliga över denna väntan på att få komma fram!

Kanske det är något liknade vi kan känna inför Domens dag och de yttersta tiderna. I söndags var det Domssöndagen, som vi firar i kyrkan –  kyrkoårets sista söndag.

Kristna människor har under lång tid stått i väntans kö på denna dag. En del är otåliga och vill kunna räkna ut när den komma att inträffa. En dag då Gud ska skapa en ny himmel och en ny jord, eftersom den gamla är förbrukad och slut.

Det är den dag som Jesus ska komma tillbaka till jorden och upprätta en god och perfekt värld. Det är något för oss att verkligen längta efter!

Gud längtar efter att få bygga upp denna nya goda paradisiska värld, men vi är människor är kanske lite rädda för vad det innebär. Vi vet ju inte riktigt vad det betyder för oss därför har vi dubbla känslor när vi väntar.

Vi bär med oss de stora livsfrågorna och oss själva och hoppas få komma fram till den Gud som ger oss svaren och öppnar himmelriket för oss. Men räcker vi till och har vi tålamodet att vänta när vi inte vet hur länge det dröjer?

Det som är den stora tryggheten är att Gud är med oss redan nu och håller i oss för att vi ska orka vänta och ta vara på livet som ges oss just nu. För det är just det som är det allra viktigaste för att orka vänta på den yttersta dagen – Domens dag: Vi kan inte slå oss till ro och tro att det dels inte är någon idé att vänta kvar eller resignera och vi blir besvikna över att ha blivit bortkopplade efter någon svår motgång i livet. Eller dels att vi bara lever som om den här världen inte var viktig och bara längtar efter livet hos Gud i himmelen. Det finns också en fara att man räknar ut att Jesus ska komma tillbaka en viss tid och så fly in i en falsk trygghet. En annan fara är att man inte bryr sig över huvud taget om de eviga frågorna och tror att det bara finns den dimension som vi förstår oss på!

Den enda säkra tryggheten inför Domens dag är att vila i Guds tid här och nu och ta emot kraft för stunden som bär in i evigheten. Det är en verklighet att räkna med även om vi inte förstår någonting!

I hamnen ligger SSRS räddningsbåtar och är beredda att hjälpa i en nödsituation. De är alltid viktiga och de visar på en ständig aktivitet, även om de inte alltid är ute på havet och räddar nödställda (som väl är!). I helgen fick vi följa den tragiska händelsen med haveriet utanför Otterbäcken som kostade flera människoliv och sjöräddningsinsatserna kunde i detta fall inte rädda liv.

Att vara inställd på att kunna ställa upp när det behövs, innebär att man inte kan räkna ut när det händer något akut. Det är just detta som menas med beredskap eller vara beredd. Om man kunde räkna ut när allt händer skulle det ju inte behövas någon jour eller beredskap, då kunde allt planeras in – något som vi ofta tror att vi kan göra med framtiden. Egentligen kan vi aldrig planera för det okända, men vi kan vara i beredskap för det.

Nästa helg i kyrkoåret – Söndagen för Domssöndagen – har just detta tema. Vi får vara vaksamma och känna ständig beredskap inför den dag som möter oss. Gud ges oss kraft att vara uthålliga och ta med extra energi för att orka med också de långa nätterna i väntan på att morgonen kommer.

Jesus berättar en liknelse om tio unga flickor som alla var i samma beredskapssituation, de väntade på att brudgummen skulle komma till bröllopsfesten. I Bibeln står att fem var förståndiga och fem oförståndiga. Det som skiljde dem åt var att dom förståndiga tänkte lite längre och såg att man behöver extra mycket energi med sig för att klara den ovissa och långa väntan.

Räddningsverkets fordon av olika slag och sjöräddnings fartyg fyller alltid sina bränsletankar för att klara av sitt uppdrag att rädda liv, man kan inte i förväg räkna ut hur lång tid det tar.

Jesus kommer som brudgummen till sin kyrka och församling för att ge oss hopp om ett evigt och nytt liv, det som kommer efter en lång och svår väntan – eller efter en mörk och blåsig natt på havet.

Nu i slutet av kyrkoåret med Domen som tema blir beredskapen viktig för att se och förstå att det är vi människor som med Guds hjälp vill hålla ut och tro på en ljus framtid. Vi tror och hoppas på en morgon som kommer med frid och glädje. En fin värld där kärleken har segrat över ondska och nöd.

Det är viktigt för oss med förebilder. Allahelgonahelgen visar oss på helgonen – de ”heliga” eller ”saliga” = helgonen är såsom ikoner – En förebild av det gudomliga. Tecken som visar på ett mänskligt sätt att försöka leva som Kristus har lärt oss – Han som är den stora förebilder.

När vi ser in i en ikon – en bild för det gudomliga – ser denna bild in i våra liv och ger oss inspiration och glädje att leva inför Gud. På samma sätt som vi har ikoner har vi också namn på människor som kallats helgon i vår kyrka. Personer som för oss skall vara en hjälp att hitta rätt väg – d.v.s. vägen till himmelen.

Förebilder är både bilder och människor. Bilder för det himmelska med mänskliga medel i t.ex. en ikon. Men kanske det framförallt finns i människors upptäckt av Guds närvaro i livet. Vi känner en del helgon vid namn och vi har de medeltiden kända kalendarierna som ger oss en del av dessa, förebilden till våra almanackor och namnsdagar.

Helgonen visar på vägen till himmelen. Vi kan få hjälp att hitta den vägen och att också gå på den vägen. När vi upptäcker det är det som att Kristus får leva i oss. Det eviga livets ljuset får stråla in i vår värld och i en människas liv.

FÖREGÅNGARE

Föregångare , d.v.s. dom som har lämnat vår tid och världen, kan hjälpa oss att tacka för livet. Det är det vi får göra på Alla Själars dag. En dag då vi vill minnas och tacka för alla de helgon som vi inte vet namnet på. På årets övriga dagar har vi namn som kyrkan genom årtusenden uppmärksammat och bett för.

Sedan har det blivit en gravsmyckningshögtid då vi tackar för alla föregångare alla som dött och lämnat oss i saknad och sorg. Dom vi sörjer och saknar denna helg hjälper oss att få ta vara på en fin tradition att tända Kristusljuset på våra anhörigas gravar. Ett ljus som står för att ge hopp och tröst.

 

Det är det ljuset vi får komma ihåg att tända och lysa upp den mörka höstnatten. Det är inte en spökenas och monstrens helg med allt vad den hedniska Halloween – traditonen fört med sig in i vårt land. Det är en stor anledning för oss att visa på det ljus som visar på Jesus Kristus som världens ljus. Det ljuset tänder vi för dem som vi tackar för.

ATT GÅ VIDARE

Jesus säger till oss i evangeliet på Alla Helgons dag: ”Vi är världens ljus!”

Vi är kända av Gud – alla är av Jesus Kristus nämnda vid namn. Anonymiteten är borta. Personligheten är i centrum.

Varje människa med sin olikhet har betydelse och kan vara med och förmedla Guds skapande krafter i människans liv. Vi kan även tänka oss alla som gått före oss in i det eviga livets tid och ännu kan med våra minnen berika nuet … Det är att lysa upp vår värld med evangeliet och att vägleda våra medmänniskor på livets väg. Då behövs både den starka strålkastaren och den lilla flämtande lågan på graven.

Att synas är att ta emot uppdraget att våga acceptera sig själv och leva i det sammanhang som Gud har satt oss i.