ATT VARA ELLER INTE VARA!?


Ja, det är frågan – genom alla tider. William Shakespeare har formulerat frågan i dramat ”Hamlet” och vi möter vi något liknande i Bibeln. Frågan kanske lätt utstrålar en känsla av oro och osäkerhet inför framtiden, men Jesus känner igen den hos oss och vill ta tag i den när han säger:

Känn ingen oro!

Det är lättare sagt än gjort i många tillfällen i livet. Det hjälper ingen att få höra de orden om de inte är väl motiverade. Det måste också höra ihop med en relation som ger trygghet.

Jesus känner vår oro och det är därför dessa ord kan rymma tröst och inte är en hurtig uppmuntran som bara retar den som är inne i en ångest och känner verklig oro.

Orden är riktade till lärjungarna inför en oerhörd förändring i deras livssituation: Hans död. Orden är hämtade ur det s k avskedstalet.

Att känna trygghet är att ha fäste, att veta sig vara älskad, inte för det man gör, inte för det man har, men för det man är. Trygghet växer ur en relation. Den kan inte skapas i en organisation utan i en organism. Det handlar om något levande.

Människan står ständigt inför förändringar i relationssammanhang, livsinnehåll och identitetskänsla. Vi bär medvetet eller omedvetet på en oro att det trygga skall tas ifrån oss. Livskriser tonar upp sig och blir ibland oöverstigliga hinder för att kunna hitta vägen vidare.

Den mänskliga relationen mellan Jesus och lärjungarna är på väg att upplösas som alla mänskliga relationer förr eller senare upplöses. Men tilliten griper över dessa förändringar.

Övergången är inte alltid lätt, från den synliga till den osynliga samhörigheten. Så var det för lärjungarna och något liknande måste vi gå igenom varje gång vi brottas med vår tro och vårt tvivel. Kanske det är tydligast när vi går igenom ett sorgearbete, när vi mist en nära anhörig eller vän.

Jesus säger vidare:

Jag är vägen, sanningen och livet!

Det är Gud själv som detta uttalande av Jesus vill visa oss på. När Mose möter Gud i den brinnande busken kallar Gud sig: JAG ÄR. Därför använder Jesus samma uttryck.

Att leva i tron att han är, han talar inte bara om att vara, utan han är verkligen en sann del av Gud själv- livets existens och dess princip. Det är inte något diffust som skall komma en gång utan han är.

Det kan vara som en vänskap som utvecklas. Det gror en relation där man allt efterhand upptäcker nya sidor. Vår tro utvecklas och gror och i bästa fall får kyrkan och församlingen vara ett stöd och en hjälp i den process som varje människa går igenom i upptäckten av Jesus som vägen, sanningen och livet.  En församling består av människor som är villiga att i varm tillgivenhet blir sedda och burna, en växtplats för tillit. I en sådan församling är steget kortare till en tro trots oro och förändringar.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *