Kärlekens väg är verkligheten. Nära allt det som är livet. Både det som är jobbigt och det som är fyllt av lycka och glädje. Så är ju livet och verkligheten. Gud tar oss inte bort från verkligheten men han är med i verkligheten. Det är på riktigt. Det handlar om ditt liv. Det handlar om varje människas liv. Vi får värna om livet genom att gå kärlekens väg i hela vårt liv, så att det blir helt.

Nu har vi kommit in i den tid på kyrkoåret när vi ser fram emot Påsken.

Först kommer Fastlagen, som varar i tre dagar: Fastlagssöndagen till ”Fettisdagen”

Det är karnevals-tider då kristna traditionellt firar med fester innan fastan börjar. Karneval (Carne-vale) betyder farväl till köttet.

Därefter kommer den egentliga fastan som börjar med Askonsdagen och då inbjuder vi till Askonsdagsmässa. Vid denna gudstjänst kan man få ett kors tecknat med aska i pannan som ett tecken på Guds förlåtelse. I 40 dagar pågår så fastetiden fram till Påskdagen.

Fastetiden är en tid för oss att känna ansvar för världens nöd. Vi får engagera oss i Svenska Kyrkans Internationella arbete för att utrota hungern och i ett aktivt miljötänkande.

Genom att följa Jesu lidandes historia får vi en inblick i kärlekens väg. Ibland säger man att Bibeln sammanfattas i Joh. 3:16 ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.” (s.k. ”Lilla Bibeln”) Det var Guds mening att Jesus skulle gå före oss genom allt – så att vi skulle orka med det som är jobbigt i livet. Jesus dog för att vi skulle få evigt liv. Det var genom att gå vandringen till korset som han visade på kärlekens väg för Dig och för mig.

 

TRO är ”En aning gränsande till visshet”

Det är ett litet ord på tre bokstäver som är så stort att det förändrar förutsättningen för människor att leva. Det kan sägas vara skillnaden mellan liv och död.

TRO är att lita på någon som är starkare än vad jag själv kan vara, både i den situation då jag känner mig stark och duktig och då jag känner att jag inte orkar eller räcker till.

TRO är ett sätt att leva där jag sätter kärleken och omtanken i centrum.

TRO är att vara övertygad, lugn i förvissningen om att Gud hör min ängslan och oro, även när jag själv tvivlar och känner ångest.

TRO är det gränslösa och öppna som skapar fantasi och glädje till att uppleva livsglädje utan att fly eller leva upp till krav och prestation.

TRO är att våga något; att ge sig själv till Gud dag efter dag. Att våga vara beroende av Gud och det samspel som människan är satt i relation till hela skapelsen.

I en bokhandel sökte någon efter en bok om julbudskapet. Expediten kom med flera förslag om sagoböcker om tomtar. Personen påpekade att det inte var det som hon sökte – då blev expediten förvånad. Vad sökte kunden då?

Igår fick jag samma smärtsamma påminnelse i ett tv-program som hävdade att det inte är många som tänker på Jesus födelse när det är jul.

Kanske det är lättare för de som är engelsspråkiga att åtminstone få en koppling mellan Christmas och Kristus .

Jag förstår alltså att många firar jul utan att veta anledningen.

Det vi får göra är att sjunga ut och sprida julevangeliet. När vi gör det kanske Jesus får födas tydligare i en värld som så väl behöver det.

Då kan även något nytt födas i en människas liv så att livet fylls med nytt liv och framtidshopp.

Det är då det är jul i världen, hemmet och hjärtat !

 

Jag önskar alla en välsignad god jul!

Igår kväll tittade jag på vetenskapens värld på TV som handlade om nobelpristagarna i Fysik och Kemi. Det var intressant att se hur man kan tränga in i det innersta rummet i hjärnan och finna samband som gör att vi vet var vi är. En positionsbestämning är viktig i livet.
Var är jag och vart är jag på väg?

Alla våra minnen skulle kunna vara relaterade till platser, det tror jag att jag nu börjar förstå lite av. Visst kommer vi ofta ihåg var vi var när vi minns tillbaka på en händelse. Många av oss vet exakt var vi befann oss när t.ex. beskedet om Tsunamikatastrofen eller tidpunkten när nyheten om Estonias förlisning hördes. Jag kommer t.o.m. ihåg var jag var på vägen mellan Vänersborg och Alingsås när beskedet om Astrid Lindgrens död nådde mig via bilradion.

Att bygga upp minnen och upplevelser på livsresan är att ta fasta på att vi är på väg. Det finns en Gud som går med oss och visar vägen vidare. Minnena och upplevelserna berikar livet liksom rastplatser på en resa. Att ta vara på dessa är att finns livskraften och hoppet om att vi är på väg mot ett fint mål.

I Adventstiden är vi på väg mot Jul och söndagarna i Advent påminner oss om livets olika livsstämningar – både i sorg och glädje.

Jag lyssnar ofta på ljudböcker när jag sitter i bilen. Den senaste boken är Stefan Einhorns ”Stenträdet”. Stenträdet är en bild för Livets träd i Edens lustgård. Boken beskriver sökandet efter det odödliga och att människan söker nå fram till det himmelska och nå gudsgemenskap.

Det är säkert något som många har brottats med i alla tider. Hur kan vi se att Guds goda skaparkraft går in och får makten över de nedbrytande och onda krafterna?  Vi behöver få se att Guds godhet övervinner krig och allt elände som människan orsakar och drabbas av.

Ett nytt kyrkoår innebär att vi får fira Advent och Jul och börja ett nytt Nådens År. Ett år som innebär att Gud vill använda sig av oss för att sprida ett glädjebud till vår värld. Gud kommer till oss för att erbjuda oss en kraft som inte bygger på våld utan på frid, ljus och ro. Dessa egenskaper får genomsyra alla relationer och allt som vi kan göra i livet.

I sökandet efter Gud och andlig erfarenhet har vi julevangeliets under att Gud blev människa som ett fantastiskt riktmärke. Betlehemsstjärnan visar vägen till mötet med Gud. Barnet i krubban är det synliga för oss att se hur Livets träd finns planterat i vår värld igen. Vi tror på att livet och det goda segrar över ondska och det svåra som alla går igenom på något sätt.

Vi kan kalla det för hoppet och drivkraften att våga gå vidare i livet. Vi längtar efter att bättre förstå hur Gud har kommit oss nära och delar våra liv och livsvillkor. Livets träd finns återigen planterat mitt ibland oss för att vi ska hoppas att få se fram emot att världen får vara ett paradis istället för en plats där människor lider och förstör Guds skapelse! Det var därför Gud lät sin son födas mitt ibland oss!

Psalm 123:1:
Lyss till änglasångens ord:
Gud är kommen till vår jord!
Nyfött barn vår konung är,
frid åt människor han bär.
Folk, stäm in i himlens kör
med en sång som aldrig dör!
Han som fötts i Betlehem
är vår frälsare och vän.
Lyss till änglasångens ord:
Gud är kommen till vår jord!

LIVETS FLÖDEN – KANALKYRKA

 

Denna vecka (31) pågår s.k. kanalkyrka vid Göta Kanal i Hajstorp. Töreboda pastorat har satt upp ett tält och min båt får vara en kyrkbåt för att skapa en mötesplats mitt i livets flöden. Beachflaggor markerar att kyrkan har flyttat ut. I tälten finns en andaktsplats och tillfälle till samtal om det som man känner är viktigt just nu.

I livets flöden finns kyrkan på plats med ett budskap om det levande vattnet och har en uppgift att visa på Gud som är en källa till liv för varje människa.

I kanalen strömmar 75.000 m3 vatten fram varje minut som påminner oss om att vi hela tiden får fyllas på med ny kraft genom tron på Jesus Kristus, som är det levande vattnet.

Efter kanalen finns väg- och järnvägsbroar som kan vara en bild för att det är mycket som korsar människans väg.  Ibland blir vi hindrade men det är också där det blir mötesplatser med andra, även de som färdas på annat sätt än vi. Vi möter cyklister, bilister och vandrare som alla är på väg i anslutning till flödet som strömmar fram mitt i livet.

Efter kanalen finns gästhamnar med servicehus och serveringar där vid både får känna att vi får underhåll och underhållning samt påfyllning för både båt och besättning.

Så kommer slussen som gör att vi stannar upp en stund. I eftertanke över livet. Slussen fylls med det vatten som gör att vi kan komma till en annan nivå som lyfter oss till vidare resa i det flöde som bär oss.

Slussning sker också nedåt – det behöver vi också. Det får vara en bild för att vi får varva ned, stressa av och inte bara anstränga oss att komma högre i livet. I slussningen nedåt kan vi lugnt stanna ombord och känna ur tamparna släpps ut för att vi lugnt förs vidare på livsresan utan någon större ansträngning.

När kanalen öppnar upp vid mötet med Vänern, Viken eller annan sjö känner vi en tacksam över rymd och storslagenhet när vi har friheten och kan stäva ut mot öppet vatten. Vi söker oss vidare i livet och till nya hamnar.

Vägen till att finna Gud går genom sökandet. En sökande människa “sökare” är kanske den som är starkast i sin tro genom att han har funnit vägen.

Det är ju omöjligt att finna det man söker om man inte först letar efter det – eller det är åtminstone en mycket liten chans att man skall träffa på det genom en s.k. lyckträff!

 

Sökandet kan ta tid, vi får inte alltid uppleva att Gud känns nära och finns där vi tror att han är.

Det som vi alla längtar efter är frid och ro. I det ligger framförallt förlåtelse och kraft att börja om på nytt. Söka förlåtelse innebär alltid att ta emot förlåtelse – men nog kan vi ibland uppleva det svårt att verkligen ta det till oss. Ibland kan bikten eller den enskilda själavården vara en hjälp att få uppleva det personliga mötet med den förlåtande Gud som alltid hör våra böner, även nu när vi får vara nära Gud i gudstjänsten.

 

Gudstjänstens moment och traditionsmönster kan också hjälpa oss att känna samhörigheten med alla kristna över hela världen och inte minst när vi tillsammans ber Herrens bön.

Alla människor ber någon gång, vill jag påstå. Det som ligger i detta behov är säkerligen en längtan efter Gud eller om man så vill kalla det – trygghet.

Viktigt för alla är att få gå i skola för att lära sig det grundläggande och få allmänbildning. I detta att vara människa och medmänniska ligger också att kunna be. När man samlar sig till bön eller formulerar en bön inom sig eller högt handlar det om att finna sig själv i relationen med Gud och varandra. Böneskola är en del av vår skolgång som aldrig upphör, som aldrig tar ledigt. Skolan är koncentrerad till orden i Herrens bön: VÅR FADER …

Hemligheten i vår bön är att vi inte ber ut i det tomma. Den kristna bönen har en tydlig riktning. Det är en bön, inte till en gud i allmänhet, men till Fadern som är vår Fader dvs vi har en personlig relation till.

Ja, det är frågan – genom alla tider. William Shakespeare har formulerat frågan i dramat ”Hamlet” och vi möter vi något liknande i Bibeln. Frågan kanske lätt utstrålar en känsla av oro och osäkerhet inför framtiden, men Jesus känner igen den hos oss och vill ta tag i den när han säger:

Känn ingen oro!

Det är lättare sagt än gjort i många tillfällen i livet. Det hjälper ingen att få höra de orden om de inte är väl motiverade. Det måste också höra ihop med en relation som ger trygghet.

Jesus känner vår oro och det är därför dessa ord kan rymma tröst och inte är en hurtig uppmuntran som bara retar den som är inne i en ångest och känner verklig oro.

Orden är riktade till lärjungarna inför en oerhörd förändring i deras livssituation: Hans död. Orden är hämtade ur det s k avskedstalet.

Att känna trygghet är att ha fäste, att veta sig vara älskad, inte för det man gör, inte för det man har, men för det man är. Trygghet växer ur en relation. Den kan inte skapas i en organisation utan i en organism. Det handlar om något levande.

Människan står ständigt inför förändringar i relationssammanhang, livsinnehåll och identitetskänsla. Vi bär medvetet eller omedvetet på en oro att det trygga skall tas ifrån oss. Livskriser tonar upp sig och blir ibland oöverstigliga hinder för att kunna hitta vägen vidare.

Den mänskliga relationen mellan Jesus och lärjungarna är på väg att upplösas som alla mänskliga relationer förr eller senare upplöses. Men tilliten griper över dessa förändringar.

Övergången är inte alltid lätt, från den synliga till den osynliga samhörigheten. Så var det för lärjungarna och något liknande måste vi gå igenom varje gång vi brottas med vår tro och vårt tvivel. Kanske det är tydligast när vi går igenom ett sorgearbete, när vi mist en nära anhörig eller vän.

Jesus säger vidare:

Jag är vägen, sanningen och livet!

Det är Gud själv som detta uttalande av Jesus vill visa oss på. När Mose möter Gud i den brinnande busken kallar Gud sig: JAG ÄR. Därför använder Jesus samma uttryck.

Att leva i tron att han är, han talar inte bara om att vara, utan han är verkligen en sann del av Gud själv- livets existens och dess princip. Det är inte något diffust som skall komma en gång utan han är.

Det kan vara som en vänskap som utvecklas. Det gror en relation där man allt efterhand upptäcker nya sidor. Vår tro utvecklas och gror och i bästa fall får kyrkan och församlingen vara ett stöd och en hjälp i den process som varje människa går igenom i upptäckten av Jesus som vägen, sanningen och livet.  En församling består av människor som är villiga att i varm tillgivenhet blir sedda och burna, en växtplats för tillit. I en sådan församling är steget kortare till en tro trots oro och förändringar.

 

Det är nästan något heligt och andaktsfullt att baka bröd. Det är som att vara med om ett under. Mjöl och lite till kan med jästens hjälp och lite arbete bli något ätbart! Det är en lång process: arbete med jorden, sådd, vårdandet av spannmålsväxten så att den sätter ax, tröskning, bearbetning av fröerna, malning och paketering, distribution till handeln, inköp av mjölet och andra ingredienser. … så kommer bakning, jäsning, gräddning.

Jag har säkert glömt flera led i den långa processen men ändå visar det på många människors arbete i samarbete med Skaparens krafter i naturen.

I Bibeln står det om brödet att det handlar om livet.

Brödet är livets nödtorft människans basföda och det som gör att man kan      överleva. Vatten och bröd räcker för att kunna leva. Därför är brödet      heligt. När Israels folk vandrade genom öknen fick de manna som regnade      över dem. Det var skillnaden mellan död och liv. Brödet som kom ned från      himmelen hjälpte dem att överleva. Vi har i evangelierna en berättelse om      brödundret: Jesus gjorde möjligt för flera tusen människor att äta sig      mätta på fem kornbröd och två fiskar, som en liten pojke ha med sig som      matsäck. Han delade med sig och Jesus gjorde ett under!

  1. Brödet      bryts för att kunna vara ätbart. Den fattigaste människan vill dela med      sig av sitt bröd därför att man behöver dela det för att ta emot livet. Om      man delar med sig kan man också ta emot. Ofta kan brödet ha en hård skorpa      som dels håller samman brödet men som också gör att brödet inuti är      saftigt och gott. Människan hårda skal behöver också brytas för att nå det      inre som visar människans godhet och kärlek.
  2. Jesus      är livets bröd: Han är brödet som kommit ned från himmelen för att ge liv      – evigt liv. När vi tar emot tron på Kristus tar vi emot livet. I      nattvardens måltid är brödet Jesus egen kropp. Guds välsignelse över det      bakade brödet öppnar vägen till mötet med Gud och det eviga värdena.

 

Det vi kan lära oss av detta är:

 

  1. 1.     Att ta vara på möjligheterna istället för problemen i livet!
  2. 2.     Att dela glädje, blir det dubbel glädje. När vi delar sorg, kan den bli lättare. När vi delar brödet räcker det till alla.
  3. 3.     Att tro på en förvandling. Gud förvandlar genom välsignelsen. Nattvardens bröd och vin blir ett möte med Gud. Världen förvandlas till en god värld när vi tar emot tro på skaparens under. Det kan ske när vi bakar ett bröd!

Nu ser vi fram emot jul!

Det är 9 månader till Juldagen då Jesus föds enligt vårt kyrkoår. Det är nu Marias graviditet börjar. Det omöjliga skulle ske att Jungfru Maria skulle få föda Guds son och vara den kvinna som Gud valt ut för livets under. Jesus skulle bli till på ett övernaturligt sätt. Det kan liknas vid det under som vi kallar skapelseundret när livet en gång blev till.

Nu ser vi fram emot Påsk!

Det är bara några veckor till det under som innebar att livet segrar över döden. Det omöjliga skulle ske att en människa som avrättats och alla sett vara död skulle uppstå på Påskdagen. Det är som om världen skapas på nytt när Jesus uppstår till nytt liv för att visa oss på ett evigt liv.

Nu ser vi fram emot våren!

Blåsipporna har slagit ut och vi får glädjas över den blomstertid som ska komma. Våren är här och vi ser varje dag tecken på att livet i skapelsen har fått nytt liv. Det omöjliga sker när vi ser att det som ser dött ut kan vändas till att ett skott gror och en blomma slår ut i vår natur. Världen som nu föds på nytt visar på Gud som skaparen.

Jungfru Marie Bebådelsedag visar på att Gud behöver oss.

Alla människor får vara med på något sätt för att visa på att Gud vill låta livet segra på jorden. Gud tar plats i varje människas liv för att bära fram livet.

När Maria förstår att hon bär på ett uppdrag stämmer hon upp en lovsång som kallas ”Magnifikat” eller Marias lovsång:

Luk 1:46-55

 v46 Då sade Maria:

”Min själ prisar Herrens storhet,

v47 min ande jublar över Gud, min frälsare:

v48 han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.

Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:

v49 stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt,

v50 och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte.

v51 Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer.

v52 Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa.

v53 Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort.

v54 Han tar sig an sin tjänare Israel

v55 och håller sitt löfte till våra fäder:

att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.”

 

Marias lovsång anknyter klart till Guds förbund mellan Gud och Israels folk. Det är en form av avtal som Gud tagit initiativet till för att visa på vad omsorg och framtidstro är. Resultatet av avtalet är att livet ska segra.

Vi ser det i att Jesus kommer till på ett övernaturligt sätt och hur Gud uppväcker från det döda till ett nytt liv. Marie bebådelsedag markerar vårens ankomst med att visa på det liv som Gud ger oss.

 

Det är det nya livet genom Jesus Kristus. Redskapet för detta nya avtal blir Jungfru Maria. Det är genom en människa som Gud upprättar det förbund som bygger på nåd och förlåtelse.

Medel för att uppnå det kommer från Gud själv på samma sätt som Gud använder sig av Maria för att visa på att ingenting är omöjligt för Gud.

 

Det är därför vi får tro på ett Guds under varje gång vi ser att livet segrar, t.ex. när en av de första vårblommorna trotsar kyla och frost och slår ut i blom.

 

Vi ber också att vi alla får slå ut i blom genom Guds skaparkraft för att visa på att ingenting är omöjligt för Gud.

 

« Äldre inlägg § Nyare inlägg »

Inga kommentarer »