Det här med stavarna

Eller: när man vet att man bott för länge i England.

 

Förra vecka, som en del av rutinerna i Stilla veckan, åkte jag till Oxford och vår stiftskatedral. Varje Skärtorsdag är det Chrism Mass för stiftets präster, diakoner, lekmannapredikanter och biskopar, då man förnyar sina löften och dessutom välsignar olja för dop, sjuka och konfirmationer.

 

Föreställ dig en kombination av tv-serierna Kommissarie Morse, Vicar of Dibley och en dokumentär om Drottning Elizabeth II, så har du en uppfattning om dagens upplevelser.

 

Katedralen är också ett kapell för Christ Church College, alltså ett typiskt Oxford-college, med den typiska Oxfordmiljön. Japanska turister en masse, check. Vaktmästare i bowler-hattar, check. Gräsmattor som är klippta i millimeterprecision, check. Gräsmattor som man absolut inte får gå på, check.

 

Det sitter numer i ryggraden att gräsmattor på college är förbjudna för alla utom för fellows på college. Jo, det är allvar. En vaktmästare i bowlerhatt skulle eskortera ut dig om du bryter mot reglerna – vilket också hände när filmteamet för Chariots of Fire gick på gräsmattorna på Trinity College, Cambridge (filmen fick istället spelas in på Trinity i Dublin).

 

Min stackars svenske gäst som var med mig i Oxford var inte riktigt lika medveten, så jag både hörde mig ropa ut en varning och grabbade tag i armbågen innan olyckan var framme.

 

Nåväl, väl inne i katedralen fortsätter den genuint engelska upplevelsen. Vaktmästare i särskilda kåpor, check. Vaktmästare som med speciella stavar som visar var man skall gå, sitta och när det är dags att gå till nattvarden, check. Ett vitt hav av prästerskap och diakoner i vita röcklin och stolor, check. Ett gyllene sken av domprostar, biskopar och ärkediakoner i gyllene kåpor, check.

 

Jag tror det särskilt är vaktmästarna med sina stavar (som måste bäras med en synnerligen allvarlig uppsyn) som får utlänningen att reagera. De visar på var alla skall gå och stå, även biskoparna. Ve till den som tror sig kunna gå någonstans utan att fått vägen utstakad av personen med staven.

 

Och det är just det, numer reagerar jag inte på det utan tar det för det ordinära. Jag letar efter hen med staven, som visar var jag sitter. Vid nattvarden väntar jag på hen med staven som låter mig veta när det är dags att stå och vilket station jag går till. För en svensk kanske lite väl överritualiserat, men för mig, numer, en stund för ro och kontemplation.

Rex åsna & palmkors

Det finns många lokala berättelser om Rex och hans åsna. Är det bara jag som får Owen och hans ’exploding sheep’ (en Dibley-referens) på hjärnan när jag hör om en man som heter Rex, och som tar med sin åsna till kyrkan.

 

Åsnan brukade tydligen följa Rex mest vart han än gick. Självklart var också Rex åsna ett standardinslag på Palmsöndagen, så just en dag som denna hör jag mycket om åsnor. Tillräckligt för att jag har skrivit en predikan om Rex åsnan. (Ni hittar den under veckans tanke)

 

Men palmsöndagar brukar man också vifta med små palmkors, ävenså i Prestwood. I Sverige var jag van vid leveranserna som kom lagom till Stilla veckan, med perfekta små palmkors, alla lika stora. Inte så i England. Här gör man dem för hand. Första året jag hörde om det blev jag lite (svenskt) ordningsamt panikslagen. För det första, hur i hela fridens dar gör man ett palmkors? Och hur hinna göra 200 till på söndag? Har vi ens tillräckligt många frivilliga att tillverka korsen?

 

Det första man lär sig i England är att det mesta ordnar sig. Nej, vi har sällan tillräckligt med frivilliga, men de som kommer jobbar på. 200 palmkors, tja så länge det finns te så tillverkas det palmkors. Det visar sig också inte vara särskilt svårt. Särskilt inte för veteranerna som tävlar i ’minsta-kors-tävlingen’. Jag vann inte.

 

Men hur var det med de frivilliga? Ett år försökte en klok kyrkoherde att beställa 100 färdiga kors, för att underlätta för den glada lilla skaran av korstillverkare. Folkstormen kom som på beställning. I år fick i stället PCC (kyrkorådet) tillverka korsen under mötet innan Palmsöndagen. Det fungerade det med.

Välkomna till prästen i Prestwood!

Eller, Dibley – it’s for real!

Jag heter Teresia Derlén och jobbar som präst i England. Jag är svensk, utbildad och vigd för Svenska kyrkan, lutheran i hjärtat, men just nu har jag tjänst i den anglikanska Engelska kyrkan, något som är möjligt med Borgåöverenskommelsen.

 

Trots min förkärlek för stadsmiljöer – ni vet: caféer i varje hörn, högklackade skor som smattrar på trottoarerna, bussar som kan ta en till muséer eller konserter, folkvimmel i högsta allmänhet – så befinner jag mig nu i lantliga Bucks (Buckinghamshire). Är det något som klapprar här så är det hästhovar, och får finns i de flesta hagar runt kring mig. Mycket mysigt, men höga klackar har bytts mot gummistövlar.

 

Jag jobbar i två små församlingar som komminister med en kyrkoherde, en sekreterare, en timanställd musiker och många frivilliga. Den ena kyrkan Holy Trinity, Prestwood, är en viktoriansk kyrka från 1840-talet, den andra, St Mary Magdalene, Great Hampden, är lite äldre och byggdes på 1200-tal.

 

Har ni någon gång sett Vicar of Dibley (Ett Herrans Liv), så har ni en någotsånär uppfattning om hur livet är här. Det finns skrämmande många likheter, och det är dessa jag ämnar beskriva.