Det här med att bo i en liten by, del 2

Det här med att bo i en liten by märks när man går och handlar, bland annat för att man ofta blir igenkänd.

Ibland är det praktiskt, som jag skrev om tidigare, ibland är det däremot… komplicerat. Som när man skall till apoteket. Visserligen är apotekarna ett under av diskretion, det gäller också de som står i kassan och inte alltid är utbildade farmaceuter, men ändå, man tänker både en, och två, och tre gånger innan man bestämmer sig för att handla på det lokala apoteket. Påpekas skall också att vi alla vill stödja de lokala affärerna så att de kan vara kvar. Men ändå.

En av charmen (tolka det ordet hur du vill) med att bo i England är upplevelsen av att stundtals ha hamnat ett par decennier bakåt i tiden. Ett exempel är upplevelsen av att leva med kyla (Prästkittet innehåller numer halvhandskar och värmekuddar). Husen är dåligt isolerade (för det är bara kallt lite mer än halva året), och el och värme är dyrt. Trots att jag är uppvuxen i kalla Norden var jag inte bekant med köldknölar förrän jag kom till England. Nu är jag det.

Tänk dig en medeltida kyrka som aldrig riktigt blir varm, en präst som inte kan ha på sig handskar hur mycket hon än vill det, och resultatet blir ilsket röda, svullna och kliande händer. Köldknölar.

Tänk dig nu att du går och handlar köldknölskräm hos ditt lokala apotek. Och att hen som står i kassan genast börjar prata om den stackars prästen och hennes stackars händer. Och att hen varje gång hen stöter på sagda präst i kyrkan undrar hur det är med hennes stackars händer. Och gärna tar sagda stackars händer i sina för att kolla hur det står till. I all välmening förstås. Men, som sagt, man funderar både en, och två, och tre gånger vad man handlar på det lokala apoteket.

Det här med att bo i en liten by

Det här med att bo i en liten by märks så tydligt när man går och handlar, bland annat för att man ofta blir igenkänd

Ibland är det praktiskt. Som när min man går för att hämta julkalkon och -skinka hos slaktaren. Prästen – jag – hade visserligen lämnat in beställningen några veckor innan. Efter beställningen följer ”same as last year” konversation. Slaktaren säger på rutin, ”Så hämtar du det här på julafton?” Innan jag hinner svara hejdar han sig och, korrigerar, ”Nej just ja, det kan du ju inte.” (För var är prästen om inte i kyrkan, vilket en god slakare kommer ihåg) Varpå jag svarar, ”Nej, men jag skickar maken.”

När väl julafton infinner sig märks det att engelsmännen firar på juldagen och inte har några halvdagar lediga innan ledig dag, ALLA är ute. Så medan jag lugnt är i kyrkan och njuter av fulla hus med krubbgudstjänster, måste maken navigera trängseln. Skall här påpekas att en liten by i England ofta kan ha 10 000 invånare, eller 16 000 som vår. Det är fullt, speciellt i den pyttelilla slaktaraffären. Tack och lov behöver min man bara tränga sig in i affären för att slaktaren skall ropa ut över alla huvuden, ”Got it back here!” och vinka fram min man. Skall kanske påpekas här också att min man bor huvuddelen av året i Sverige och kanske besöker slaktaren 2-3 gånger per år, dvs jul och påsk. Men även prästens man går inte obemärkt i en ”liten” engelsk by.

Som sagt ibland är det praktiskt.

Det här med språket

Tycker du om Shakespeare? Han brukar ha något för alla: komedi, drama, konflikter, intriger och smäktande kärlek. Det är bara språket som kan vara lite knepigt, särskilt på engelska, men efter ett tag kommer man oftast in i det.

 

Men om jag frågade dig kl 8 på morgonen, före kaffe – skulle du fortfarande tycka om Shakespeare?

 

Det är en fråga jag ställer mig varje söndagsmorgon när jag släpar mig upp för att ha mässa kl. 8. Alla som känner mig vet att jag inte är en morgonmänniska. Känner man mig väl så ser man till att inte säga ’God morgon’ förrän jag har en halvdrucken kopp kaffe i handen. Varför då frågan om Shakespeare? Jo, 8-mässan här i min engelska kyrka följer Book of Common Prayer. För den som inte känner till denna bok så utgavs den på 1600-talet, och språket är detsamma då som nu. Inte riktigt Shakespeare, men inte långt ifrån. Mässan är också bara i talad form, och det är oftast bara prästen som talar, långa, lååånga paragrafer som bara är strösslade med ord som thee, thy, betwixt och Holy Ghost.

 

Försök säga ordet ’propitiation’ tio gånger en morgon när du precis har vaknat.

 

Jag har plågsamma minnen av just det ordet första gången jag firade den här mässan. En snubbelövningen utan dess like, efter vilken jag resolut tog med mig ordningen hem och övade och övade till dess att orden flöt lite smidigare. Men som sagt, även nu, fyra år senare så är 1600-talsengelskan och jag inte helt överens i tidig otta innan första koppen kaffe. Å andra sidan har jag svårt med svenskan då också.

Hear also what Saint John saith: If any man sin, we have an Advocate with the Father, Jesus Christ the righteous; and he is the propitiation for our sins. St. John 2.1