Rex åsna & palmkors

Det finns många lokala berättelser om Rex och hans åsna. Är det bara jag som får Owen och hans ’exploding sheep’ (en Dibley-referens) på hjärnan när jag hör om en man som heter Rex, och som tar med sin åsna till kyrkan.

 

Åsnan brukade tydligen följa Rex mest vart han än gick. Självklart var också Rex åsna ett standardinslag på Palmsöndagen, så just en dag som denna hör jag mycket om åsnor. Tillräckligt för att jag har skrivit en predikan om Rex åsnan. (Ni hittar den under veckans tanke)

 

Men palmsöndagar brukar man också vifta med små palmkors, ävenså i Prestwood. I Sverige var jag van vid leveranserna som kom lagom till Stilla veckan, med perfekta små palmkors, alla lika stora. Inte så i England. Här gör man dem för hand. Första året jag hörde om det blev jag lite (svenskt) ordningsamt panikslagen. För det första, hur i hela fridens dar gör man ett palmkors? Och hur hinna göra 200 till på söndag? Har vi ens tillräckligt många frivilliga att tillverka korsen?

 

Det första man lär sig i England är att det mesta ordnar sig. Nej, vi har sällan tillräckligt med frivilliga, men de som kommer jobbar på. 200 palmkors, tja så länge det finns te så tillverkas det palmkors. Det visar sig också inte vara särskilt svårt. Särskilt inte för veteranerna som tävlar i ’minsta-kors-tävlingen’. Jag vann inte.

 

Men hur var det med de frivilliga? Ett år försökte en klok kyrkoherde att beställa 100 färdiga kors, för att underlätta för den glada lilla skaran av korstillverkare. Folkstormen kom som på beställning. I år fick i stället PCC (kyrkorådet) tillverka korsen under mötet innan Palmsöndagen. Det fungerade det med.

Välkomna till prästen i Prestwood!

Eller, Dibley – it’s for real!

Jag heter Teresia Derlén och jobbar som präst i England. Jag är svensk, utbildad och vigd för Svenska kyrkan, lutheran i hjärtat, men just nu har jag tjänst i den anglikanska Engelska kyrkan, något som är möjligt med Borgåöverenskommelsen.

 

Trots min förkärlek för stadsmiljöer – ni vet: caféer i varje hörn, högklackade skor som smattrar på trottoarerna, bussar som kan ta en till muséer eller konserter, folkvimmel i högsta allmänhet – så befinner jag mig nu i lantliga Bucks (Buckinghamshire). Är det något som klapprar här så är det hästhovar, och får finns i de flesta hagar runt kring mig. Mycket mysigt, men höga klackar har bytts mot gummistövlar.

 

Jag jobbar i två små församlingar som komminister med en kyrkoherde, en sekreterare, en timanställd musiker och många frivilliga. Den ena kyrkan Holy Trinity, Prestwood, är en viktoriansk kyrka från 1840-talet, den andra, St Mary Magdalene, Great Hampden, är lite äldre och byggdes på 1200-tal.

 

Har ni någon gång sett Vicar of Dibley (Ett Herrans Liv), så har ni en någotsånär uppfattning om hur livet är här. Det finns skrämmande många likheter, och det är dessa jag ämnar beskriva.