Det är en hund begraven, eller, The Curious Incident with the Dog in the Churchyard

Julen brukar förknippas med glittrande julgranskulor, skönsång i kyrkan och en del frosseri. I det stora hela en stämningsfull högtid. Det man kanske inte förväntar sig är kyrkogårdsbyråkrati för att man funnit en hund nedgrävd på kyrkogården. Gissa vad som hände i vår församling? Jo, någon fann en hund begraven, och en stackars tass som stack upp ur jorden.

Det här var julafton. Kyrkoherden trodde att kyrkvärden sms:ade för att önska God Jul, men icke. Bestörtning var vår första reaktion. Nästa var naturligtvis att ta itu med det stackars livet för att ge den ett värdigare avslut än en alltför grund grav på vår kyrkogård. Kyrkogården är dessutom ett populärt vandringsstråk, så en stenhäll lades strax över graven och tassen för att inte orsaka ytterligare bestörtning.

Präster i England brukar ta en suck av lättnad om man får en församling med en ’closed churchyard’, dvs en kyrkogård som inte längre är i aktivt bruk, istället för en ’open churchyard’. Vi har två kyrkogårdar som är i aktivt bruk, och ofta orsak till bekymmer. Mest ger de oss huvudvärk för att budgeten inte räcker till för skötseln (vi har frivilligdagar för att städa och klippa häckar), men administrationen av kyrkogården är också ett sjå.

Vad gör man då om man har en hund nedgrävd (knappt) på kyrkogården? Jo, först kontaktas den lokale Arch Deacon (ungefär lokal domprost), eftersom inte en pinal i kyrkan eller på kyrkans mark får störas utan ett officiellt tillstånd (Faculty). För att få ett officiellt tillstånd måste stiftsjuristen tillfrågas. Sagt och gjort, i mellandagarna börjar så en febril kommunikation med Arch Deacon och stiftsjurist, med många uttryck som ’Oh dear!’.

En kommunikation som producerade ett knivigt formulerat ansökan om tillstånd, och sedan resulterade i ett två-sidigt tillstånd, ett följebrev, ett publikt meddelande att sättas på graven. Tillståndet är skrivet på bästa juristengelska – några snippets finns nedan – av The Worshipful (så tituleras juristen) MA Barrister at Law.

Slutet gott allting gott? Inte riktigt. För att gräva upp hunden behövdes inte bara vår gravgrävare (en timanställd frivillig), utan också någon av oss präster närvarande, och en representant för en djurrättsorganisation, som djurskyddet eller veterinären. Nu är vi inne i veckan efter nyår.

När till slut alla dessa personer har kontaktats och hittat en gemensam tid (17 dagar efter julafton), så griper naturen in.

Två dagar innan hunden skall tas om hand, är det söndag. Undertecknad har gudstjänst, och får då höra att hunden är borta. Lokala församlingsbor går ut och inspekterar. Lokala församlingsbor tycker det ser ut som om det varit en räv framme. ’Oh dear’ säger vi. Lokala församlingsbor konsulterar då de fotona som togs på julafton, och undrar om det möjligen var en hartass, och inte en hundtass som stack upp. Fotona närgranskas nu. Jo, det kanske var en hare i alla fall…

Lokala församlingsbor förklarar då att räven ofta gräver ner byten lite var stans för senare konsumtion. De hade själva en fasan i sin rabatt. Så tassen, som orsakade så mycket bryderi, korrespondens, ’oh dear’, och ljuvlig juristengelska, var i själva verket ett hemmagjort skafferi. God Jul sa räven!

Exempel ur tillståndet:

To all Christian people and any other persons to whom these Presents shall come…

XX were desirous of exhuming the remains of a dog…

By virtue of power and authority enabling us in this behalf do hereby grant unto you this Our LICENCE and FACULTY for the exhumation for the purpose aforesaid SUBJECT

Det här med snö, eller ‘Warning: Extreme Weather!’

Efter att ha varit bosatt i Västerbotten i många år, är det alltid lika roande att höra vädervarningarna för snö och frost i England under vintern. Som idag. Vi kanske, möjligen, med viss sannolikhet får snö till kvällen. Och då talar vi inte om meterhögarna av snö som föll i Västerbotten, utan ett lätt puder.

Det här är också landet som varnar för ’hard frost’. Det tog mig ett tag att inse skillnaden mellan ’frost’ och ’hård frost’. Efter år av empiriska undersökningar har jag nu kommit fram till att ’hård frost’ ligger kvar under större delen av dagen. Kort sammanfattning, det vi i Sverige kallar frost. Jag får medge, lika roande är det att höra nyhetsrapporteringarna om bistra väderleksförhållanden i andra delar av världen, där temperaturen kan sjunka till sådana ytterligheter som –10 grader Celsius. De brukar låta utrikeskorren stå i en snödriva och rapportera. ’Oj!’ brukar den här svensken säga framför tv, men en dos av sarkasm. Jag minns också en av mina första år i England när jag skulle gå till banken och möts av en låst dörr och en handskriven lapp: ’Stängt på grund av extremt väder.’ Återigen, det låg ett puder av snö på trottoaren.

Sarkasmen har dock börjat avta med åren, i takt med att förståelsen för det engelska kynnet börjar öka. Varför ta sig till jobbet på sommardäck när man kan vara hemma och leka med barnen i snön, den där enda snödagen på året? Varför ha snöplogar när man bara har ett par snödagar om året (kanske), samhällsekonomiskt är det billigare att alla tar en fridag. Vi vill inte heller att våra seniorer vurpar på dolda isfläckar, eller blir fast i en snödriva, så gudstjänsterna ställs också in. Snödagen blir istället en dag av både lugn och lek, åtminstone för alla som håller sig hemma.

Jag har nu också börjat märka att jag blir mer brittisk för varje år som går. Jag skall ut med bilen i kväll, och jag, som under åratal pendlade med bil i Västerbottens inland (snö, gran och ren det enda man såg i miltal), börjar nu titta oroande mot himlen och undra om jag skall kunna ta mig till mitt kvällsmöte eller inte. Å andra sidan har jag alltid tyckt att en grön vinter är rätt trevligt (jag väljer högklackat mot skidor alla dagar på året), så det kanske var meningen att jag skulle hamna här.

Uppdatering: jag fick precis reda på att mötet i kväll är inställt, på grund av risken för snö… :-)

 

Det här med att bo i en liten by, del 2

Det här med att bo i en liten by märks när man går och handlar, bland annat för att man ofta blir igenkänd.

Ibland är det praktiskt, som jag skrev om tidigare, ibland är det däremot… komplicerat. Som när man skall till apoteket. Visserligen är apotekarna ett under av diskretion, det gäller också de som står i kassan och inte alltid är utbildade farmaceuter, men ändå, man tänker både en, och två, och tre gånger innan man bestämmer sig för att handla på det lokala apoteket. Påpekas skall också att vi alla vill stödja de lokala affärerna så att de kan vara kvar. Men ändå.

En av charmen (tolka det ordet hur du vill) med att bo i England är upplevelsen av att stundtals ha hamnat ett par decennier bakåt i tiden. Ett exempel är upplevelsen av att leva med kyla (Prästkittet innehåller numer halvhandskar och värmekuddar). Husen är dåligt isolerade (för det är bara kallt lite mer än halva året), och el och värme är dyrt. Trots att jag är uppvuxen i kalla Norden var jag inte bekant med köldknölar förrän jag kom till England. Nu är jag det.

Tänk dig en medeltida kyrka som aldrig riktigt blir varm, en präst som inte kan ha på sig handskar hur mycket hon än vill det, och resultatet blir ilsket röda, svullna och kliande händer. Köldknölar.

Tänk dig nu att du går och handlar köldknölskräm hos ditt lokala apotek. Och att hen som står i kassan genast börjar prata om den stackars prästen och hennes stackars händer. Och att hen varje gång hen stöter på sagda präst i kyrkan undrar hur det är med hennes stackars händer. Och gärna tar sagda stackars händer i sina för att kolla hur det står till. I all välmening förstås. Men, som sagt, man funderar både en, och två, och tre gånger vad man handlar på det lokala apoteket.

Det här med att bo i en liten by

Det här med att bo i en liten by märks så tydligt när man går och handlar, bland annat för att man ofta blir igenkänd

Ibland är det praktiskt. Som när min man går för att hämta julkalkon och -skinka hos slaktaren. Prästen – jag – hade visserligen lämnat in beställningen några veckor innan. Efter beställningen följer ”same as last year” konversation. Slaktaren säger på rutin, ”Så hämtar du det här på julafton?” Innan jag hinner svara hejdar han sig och, korrigerar, ”Nej just ja, det kan du ju inte.” (För var är prästen om inte i kyrkan, vilket en god slakare kommer ihåg) Varpå jag svarar, ”Nej, men jag skickar maken.”

När väl julafton infinner sig märks det att engelsmännen firar på juldagen och inte har några halvdagar lediga innan ledig dag, ALLA är ute. Så medan jag lugnt är i kyrkan och njuter av fulla hus med krubbgudstjänster, måste maken navigera trängseln. Skall här påpekas att en liten by i England ofta kan ha 10 000 invånare, eller 16 000 som vår. Det är fullt, speciellt i den pyttelilla slaktaraffären. Tack och lov behöver min man bara tränga sig in i affären för att slaktaren skall ropa ut över alla huvuden, ”Got it back here!” och vinka fram min man. Skall kanske påpekas här också att min man bor huvuddelen av året i Sverige och kanske besöker slaktaren 2-3 gånger per år, dvs jul och påsk. Men även prästens man går inte obemärkt i en ”liten” engelsk by.

Som sagt ibland är det praktiskt.

Rex åsna & palmkors

Det finns många lokala berättelser om Rex och hans åsna. Är det bara jag som får Owen och hans ’exploding sheep’ (en Dibley-referens) på hjärnan när jag hör om en man som heter Rex, och som tar med sin åsna till kyrkan.

 

Åsnan brukade tydligen följa Rex mest vart han än gick. Självklart var också Rex åsna ett standardinslag på Palmsöndagen, så just en dag som denna hör jag mycket om åsnor. Tillräckligt för att jag har skrivit en predikan om Rex åsnan. (Ni hittar den under veckans tanke)

 

Men palmsöndagar brukar man också vifta med små palmkors, ävenså i Prestwood. I Sverige var jag van vid leveranserna som kom lagom till Stilla veckan, med perfekta små palmkors, alla lika stora. Inte så i England. Här gör man dem för hand. Första året jag hörde om det blev jag lite (svenskt) ordningsamt panikslagen. För det första, hur i hela fridens dar gör man ett palmkors? Och hur hinna göra 200 till på söndag? Har vi ens tillräckligt många frivilliga att tillverka korsen?

 

Det första man lär sig i England är att det mesta ordnar sig. Nej, vi har sällan tillräckligt med frivilliga, men de som kommer jobbar på. 200 palmkors, tja så länge det finns te så tillverkas det palmkors. Det visar sig också inte vara särskilt svårt. Särskilt inte för veteranerna som tävlar i ’minsta-kors-tävlingen’. Jag vann inte.

 

Men hur var det med de frivilliga? Ett år försökte en klok kyrkoherde att beställa 100 färdiga kors, för att underlätta för den glada lilla skaran av korstillverkare. Folkstormen kom som på beställning. I år fick i stället PCC (kyrkorådet) tillverka korsen under mötet innan Palmsöndagen. Det fungerade det med.

Välkomna till prästen i Prestwood!

Eller, Dibley – it’s for real!

Jag heter Teresia Derlén och jobbar som präst i England. Jag är svensk, utbildad och vigd för Svenska kyrkan, lutheran i hjärtat, men just nu har jag tjänst i den anglikanska Engelska kyrkan, något som är möjligt med Borgåöverenskommelsen.

 

Trots min förkärlek för stadsmiljöer – ni vet: caféer i varje hörn, högklackade skor som smattrar på trottoarerna, bussar som kan ta en till muséer eller konserter, folkvimmel i högsta allmänhet – så befinner jag mig nu i lantliga Bucks (Buckinghamshire). Är det något som klapprar här så är det hästhovar, och får finns i de flesta hagar runt kring mig. Mycket mysigt, men höga klackar har bytts mot gummistövlar.

 

Jag jobbar i två små församlingar som komminister med en kyrkoherde, en sekreterare, en timanställd musiker och många frivilliga. Den ena kyrkan Holy Trinity, Prestwood, är en viktoriansk kyrka från 1840-talet, den andra, St Mary Magdalene, Great Hampden, är lite äldre och byggdes på 1200-tal.

 

Har ni någon gång sett Vicar of Dibley (Ett Herrans Liv), så har ni en någotsånär uppfattning om hur livet är här. Det finns skrämmande många likheter, och det är dessa jag ämnar beskriva.