Det här med fastan, del 1 – eller ’Fastlagen – Många pannkakor blir det’

Diverse högtidsdagar är ett utmärkt sätt att utforska kulturer och traditioner. Så också fastlagen. När svenskar går som man/kvinna ur huse i jakten på den perfekta semlan (märkligt förresten hur bruna bönor och fläsk glöms bort), så fylls tidningarna i England med recept på recept med pannkakor och diverse fyllningar.

Svenskar kan måhända (och med god anledning, för semlor är förödande goda) glömma bort att resten av världen ’icke äta semla’. Engelsmännen blir på samma vis förundrade över att andra inte äter pannkakor på den officiella ’Pancake Day’. Det blir ofta ett småpratsämne på vårt årliga pannkakeparty i församlingen.

Som ex-pat lever jag i två traditioner. Jag bakar mina egna (glutenfria) semlor och äter semla till lunch. Till middag tar jag mig sen till kyrkan, där vi har ett pannkakeparty som samlar många i församlingen, både kända och okända. Våra frivilliga drar fram bärbara elspisar och steker pannkakor för full muggar. Köttfärssås och vegan-sås finns till, likaså traditionella tillbehöret citron och socker, och nykomlingen glass- och körsbärs-fyllning. Som till alla klassiska engelska samlingar serveras inte vatten, däremot, Mängder. Av. Te.

Kön ringlade sig lång i kyrkan, och vi var ett steg närmare fastan. Fortsättning följer…17022245_1113788208744514_4526435357157267502_n16999166_1113788212077847_5539137442581781308_n17015910_10154798677065339_4169922970864948994_o

Det här med snö, eller ‘Warning: Extreme Weather!’

Efter att ha varit bosatt i Västerbotten i många år, är det alltid lika roande att höra vädervarningarna för snö och frost i England under vintern. Som idag. Vi kanske, möjligen, med viss sannolikhet får snö till kvällen. Och då talar vi inte om meterhögarna av snö som föll i Västerbotten, utan ett lätt puder.

Det här är också landet som varnar för ’hard frost’. Det tog mig ett tag att inse skillnaden mellan ’frost’ och ’hård frost’. Efter år av empiriska undersökningar har jag nu kommit fram till att ’hård frost’ ligger kvar under större delen av dagen. Kort sammanfattning, det vi i Sverige kallar frost. Jag får medge, lika roande är det att höra nyhetsrapporteringarna om bistra väderleksförhållanden i andra delar av världen, där temperaturen kan sjunka till sådana ytterligheter som –10 grader Celsius. De brukar låta utrikeskorren stå i en snödriva och rapportera. ’Oj!’ brukar den här svensken säga framför tv, men en dos av sarkasm. Jag minns också en av mina första år i England när jag skulle gå till banken och möts av en låst dörr och en handskriven lapp: ’Stängt på grund av extremt väder.’ Återigen, det låg ett puder av snö på trottoaren.

Sarkasmen har dock börjat avta med åren, i takt med att förståelsen för det engelska kynnet börjar öka. Varför ta sig till jobbet på sommardäck när man kan vara hemma och leka med barnen i snön, den där enda snödagen på året? Varför ha snöplogar när man bara har ett par snödagar om året (kanske), samhällsekonomiskt är det billigare att alla tar en fridag. Vi vill inte heller att våra seniorer vurpar på dolda isfläckar, eller blir fast i en snödriva, så gudstjänsterna ställs också in. Snödagen blir istället en dag av både lugn och lek, åtminstone för alla som håller sig hemma.

Jag har nu också börjat märka att jag blir mer brittisk för varje år som går. Jag skall ut med bilen i kväll, och jag, som under åratal pendlade med bil i Västerbottens inland (snö, gran och ren det enda man såg i miltal), börjar nu titta oroande mot himlen och undra om jag skall kunna ta mig till mitt kvällsmöte eller inte. Å andra sidan har jag alltid tyckt att en grön vinter är rätt trevligt (jag väljer högklackat mot skidor alla dagar på året), så det kanske var meningen att jag skulle hamna här.

Uppdatering: jag fick precis reda på att mötet i kväll är inställt, på grund av risken för snö… :-)

 

Det här med att bo i en liten by, del 2

Det här med att bo i en liten by märks när man går och handlar, bland annat för att man ofta blir igenkänd.

Ibland är det praktiskt, som jag skrev om tidigare, ibland är det däremot… komplicerat. Som när man skall till apoteket. Visserligen är apotekarna ett under av diskretion, det gäller också de som står i kassan och inte alltid är utbildade farmaceuter, men ändå, man tänker både en, och två, och tre gånger innan man bestämmer sig för att handla på det lokala apoteket. Påpekas skall också att vi alla vill stödja de lokala affärerna så att de kan vara kvar. Men ändå.

En av charmen (tolka det ordet hur du vill) med att bo i England är upplevelsen av att stundtals ha hamnat ett par decennier bakåt i tiden. Ett exempel är upplevelsen av att leva med kyla (Prästkittet innehåller numer halvhandskar och värmekuddar). Husen är dåligt isolerade (för det är bara kallt lite mer än halva året), och el och värme är dyrt. Trots att jag är uppvuxen i kalla Norden var jag inte bekant med köldknölar förrän jag kom till England. Nu är jag det.

Tänk dig en medeltida kyrka som aldrig riktigt blir varm, en präst som inte kan ha på sig handskar hur mycket hon än vill det, och resultatet blir ilsket röda, svullna och kliande händer. Köldknölar.

Tänk dig nu att du går och handlar köldknölskräm hos ditt lokala apotek. Och att hen som står i kassan genast börjar prata om den stackars prästen och hennes stackars händer. Och att hen varje gång hen stöter på sagda präst i kyrkan undrar hur det är med hennes stackars händer. Och gärna tar sagda stackars händer i sina för att kolla hur det står till. I all välmening förstås. Men, som sagt, man funderar både en, och två, och tre gånger vad man handlar på det lokala apoteket.

Det här med att bo i en liten by

Det här med att bo i en liten by märks så tydligt när man går och handlar, bland annat för att man ofta blir igenkänd

Ibland är det praktiskt. Som när min man går för att hämta julkalkon och -skinka hos slaktaren. Prästen – jag – hade visserligen lämnat in beställningen några veckor innan. Efter beställningen följer ”same as last year” konversation. Slaktaren säger på rutin, ”Så hämtar du det här på julafton?” Innan jag hinner svara hejdar han sig och, korrigerar, ”Nej just ja, det kan du ju inte.” (För var är prästen om inte i kyrkan, vilket en god slakare kommer ihåg) Varpå jag svarar, ”Nej, men jag skickar maken.”

När väl julafton infinner sig märks det att engelsmännen firar på juldagen och inte har några halvdagar lediga innan ledig dag, ALLA är ute. Så medan jag lugnt är i kyrkan och njuter av fulla hus med krubbgudstjänster, måste maken navigera trängseln. Skall här påpekas att en liten by i England ofta kan ha 10 000 invånare, eller 16 000 som vår. Det är fullt, speciellt i den pyttelilla slaktaraffären. Tack och lov behöver min man bara tränga sig in i affären för att slaktaren skall ropa ut över alla huvuden, ”Got it back here!” och vinka fram min man. Skall kanske påpekas här också att min man bor huvuddelen av året i Sverige och kanske besöker slaktaren 2-3 gånger per år, dvs jul och påsk. Men även prästens man går inte obemärkt i en ”liten” engelsk by.

Som sagt ibland är det praktiskt.

Det här med stavarna

Eller: när man vet att man bott för länge i England.

 

Förra vecka, som en del av rutinerna i Stilla veckan, åkte jag till Oxford och vår stiftskatedral. Varje Skärtorsdag är det Chrism Mass för stiftets präster, diakoner, lekmannapredikanter och biskopar, då man förnyar sina löften och dessutom välsignar olja för dop, sjuka och konfirmationer.

 

Föreställ dig en kombination av tv-serierna Kommissarie Morse, Vicar of Dibley och en dokumentär om Drottning Elizabeth II, så har du en uppfattning om dagens upplevelser.

 

Katedralen är också ett kapell för Christ Church College, alltså ett typiskt Oxford-college, med den typiska Oxfordmiljön. Japanska turister en masse, check. Vaktmästare i bowler-hattar, check. Gräsmattor som är klippta i millimeterprecision, check. Gräsmattor som man absolut inte får gå på, check.

 

Det sitter numer i ryggraden att gräsmattor på college är förbjudna för alla utom för fellows på college. Jo, det är allvar. En vaktmästare i bowlerhatt skulle eskortera ut dig om du bryter mot reglerna – vilket också hände när filmteamet för Chariots of Fire gick på gräsmattorna på Trinity College, Cambridge (filmen fick istället spelas in på Trinity i Dublin).

 

Min stackars svenske gäst som var med mig i Oxford var inte riktigt lika medveten, så jag både hörde mig ropa ut en varning och grabbade tag i armbågen innan olyckan var framme.

 

Nåväl, väl inne i katedralen fortsätter den genuint engelska upplevelsen. Vaktmästare i särskilda kåpor, check. Vaktmästare som med speciella stavar som visar var man skall gå, sitta och när det är dags att gå till nattvarden, check. Ett vitt hav av prästerskap och diakoner i vita röcklin och stolor, check. Ett gyllene sken av domprostar, biskopar och ärkediakoner i gyllene kåpor, check.

 

Jag tror det särskilt är vaktmästarna med sina stavar (som måste bäras med en synnerligen allvarlig uppsyn) som får utlänningen att reagera. De visar på var alla skall gå och stå, även biskoparna. Ve till den som tror sig kunna gå någonstans utan att fått vägen utstakad av personen med staven.

 

Och det är just det, numer reagerar jag inte på det utan tar det för det ordinära. Jag letar efter hen med staven, som visar var jag sitter. Vid nattvarden väntar jag på hen med staven som låter mig veta när det är dags att stå och vilket station jag går till. För en svensk kanske lite väl överritualiserat, men för mig, numer, en stund för ro och kontemplation.

Välkomna till prästen i Prestwood!

Eller, Dibley – it’s for real!

Jag heter Teresia Derlén och jobbar som präst i England. Jag är svensk, utbildad och vigd för Svenska kyrkan, lutheran i hjärtat, men just nu har jag tjänst i den anglikanska Engelska kyrkan, något som är möjligt med Borgåöverenskommelsen.

 

Trots min förkärlek för stadsmiljöer – ni vet: caféer i varje hörn, högklackade skor som smattrar på trottoarerna, bussar som kan ta en till muséer eller konserter, folkvimmel i högsta allmänhet – så befinner jag mig nu i lantliga Bucks (Buckinghamshire). Är det något som klapprar här så är det hästhovar, och får finns i de flesta hagar runt kring mig. Mycket mysigt, men höga klackar har bytts mot gummistövlar.

 

Jag jobbar i två små församlingar som komminister med en kyrkoherde, en sekreterare, en timanställd musiker och många frivilliga. Den ena kyrkan Holy Trinity, Prestwood, är en viktoriansk kyrka från 1840-talet, den andra, St Mary Magdalene, Great Hampden, är lite äldre och byggdes på 1200-tal.

 

Har ni någon gång sett Vicar of Dibley (Ett Herrans Liv), så har ni en någotsånär uppfattning om hur livet är här. Det finns skrämmande många likheter, och det är dessa jag ämnar beskriva.