Det här med julkrubba och apelsiner, eller Christingles

Alla nya arbetsplatser innebär att sätta sig in i en hel del traditioner. Ni vet de där traditionerna som alla tar för givet och ingen tänker på att informera en om förrän det är dags att genomföra dem. För en präst kommer informationen gärna vid klockringningen: ’å, du tänker väl på att nämna ditt eller datt’, och ’den och den brukar ALLTID göra det där’.

Oftast inga problem. ’Flexibilitet’ är många prästers mellannamn.

När man byter land och kyrka möts man dock av traditioner av en helt annan dignitet. Som en ny typ av gudstjänst, som ALLA känner till, och som ALLA förväntar sig, förutom den förvirrade svenska prästen i främmande land. Har du hört talas om Christingle? Inte? Inte jag heller, till ungefär en vecka innan jag skulle genomföra ett antal min första jul här, medan min kyrkoherde (ende andra prästen på ett antal engelska mil) var på tjänstledighet.

Lösningen heter internet. Efter intensivt googlande fick jag reda på att Christingle

  • Är en Böhmisk tradition!
  • Som involverar en apelsin!
  • Och symboliserar Jesus som världens ljus.
  • Och firas under advent och jul.

Jag blev inte så mycket klarare efter det, utan hemföll till en prästs klassiska lösning: följ agendan. Efter fem år känner jag mig mer luttrad, och det som efterforskning inte riktigt kunde klargöra har istället klarnat medelst genomförande.

Kortfattat: en apelsin med ett ljus, ett rött band och lite godis, används för att illustrera att Jesus (ljuset) föddes för att ge ljus till världen (apelsinen). Gud gav oss världens frukter (godiset) att leva av, sin kärlek och sitt blod/offer (det röda bandet).

Christingles (apelsinerna med ljus) förbereds av våra volontärer och delas ut på våra krubbgudstjänster på julafton. Under gudstjänsten tas också upp kollekt till Children’s Society som arbetar med Englands mest utsatta barn. Följ länken för att läsa på mer om både organisationen och Christingles.

Det här med språket

Tycker du om Shakespeare? Han brukar ha något för alla: komedi, drama, konflikter, intriger och smäktande kärlek. Det är bara språket som kan vara lite knepigt, särskilt på engelska, men efter ett tag kommer man oftast in i det.

 

Men om jag frågade dig kl 8 på morgonen, före kaffe – skulle du fortfarande tycka om Shakespeare?

 

Det är en fråga jag ställer mig varje söndagsmorgon när jag släpar mig upp för att ha mässa kl. 8. Alla som känner mig vet att jag inte är en morgonmänniska. Känner man mig väl så ser man till att inte säga ’God morgon’ förrän jag har en halvdrucken kopp kaffe i handen. Varför då frågan om Shakespeare? Jo, 8-mässan här i min engelska kyrka följer Book of Common Prayer. För den som inte känner till denna bok så utgavs den på 1600-talet, och språket är detsamma då som nu. Inte riktigt Shakespeare, men inte långt ifrån. Mässan är också bara i talad form, och det är oftast bara prästen som talar, långa, lååånga paragrafer som bara är strösslade med ord som thee, thy, betwixt och Holy Ghost.

 

Försök säga ordet ’propitiation’ tio gånger en morgon när du precis har vaknat.

 

Jag har plågsamma minnen av just det ordet första gången jag firade den här mässan. En snubbelövningen utan dess like, efter vilken jag resolut tog med mig ordningen hem och övade och övade till dess att orden flöt lite smidigare. Men som sagt, även nu, fyra år senare så är 1600-talsengelskan och jag inte helt överens i tidig otta innan första koppen kaffe. Å andra sidan har jag svårt med svenskan då också.

Hear also what Saint John saith: If any man sin, we have an Advocate with the Father, Jesus Christ the righteous; and he is the propitiation for our sins. St. John 2.1

Det här med stavarna

Eller: när man vet att man bott för länge i England.

 

Förra vecka, som en del av rutinerna i Stilla veckan, åkte jag till Oxford och vår stiftskatedral. Varje Skärtorsdag är det Chrism Mass för stiftets präster, diakoner, lekmannapredikanter och biskopar, då man förnyar sina löften och dessutom välsignar olja för dop, sjuka och konfirmationer.

 

Föreställ dig en kombination av tv-serierna Kommissarie Morse, Vicar of Dibley och en dokumentär om Drottning Elizabeth II, så har du en uppfattning om dagens upplevelser.

 

Katedralen är också ett kapell för Christ Church College, alltså ett typiskt Oxford-college, med den typiska Oxfordmiljön. Japanska turister en masse, check. Vaktmästare i bowler-hattar, check. Gräsmattor som är klippta i millimeterprecision, check. Gräsmattor som man absolut inte får gå på, check.

 

Det sitter numer i ryggraden att gräsmattor på college är förbjudna för alla utom för fellows på college. Jo, det är allvar. En vaktmästare i bowlerhatt skulle eskortera ut dig om du bryter mot reglerna – vilket också hände när filmteamet för Chariots of Fire gick på gräsmattorna på Trinity College, Cambridge (filmen fick istället spelas in på Trinity i Dublin).

 

Min stackars svenske gäst som var med mig i Oxford var inte riktigt lika medveten, så jag både hörde mig ropa ut en varning och grabbade tag i armbågen innan olyckan var framme.

 

Nåväl, väl inne i katedralen fortsätter den genuint engelska upplevelsen. Vaktmästare i särskilda kåpor, check. Vaktmästare som med speciella stavar som visar var man skall gå, sitta och när det är dags att gå till nattvarden, check. Ett vitt hav av prästerskap och diakoner i vita röcklin och stolor, check. Ett gyllene sken av domprostar, biskopar och ärkediakoner i gyllene kåpor, check.

 

Jag tror det särskilt är vaktmästarna med sina stavar (som måste bäras med en synnerligen allvarlig uppsyn) som får utlänningen att reagera. De visar på var alla skall gå och stå, även biskoparna. Ve till den som tror sig kunna gå någonstans utan att fått vägen utstakad av personen med staven.

 

Och det är just det, numer reagerar jag inte på det utan tar det för det ordinära. Jag letar efter hen med staven, som visar var jag sitter. Vid nattvarden väntar jag på hen med staven som låter mig veta när det är dags att stå och vilket station jag går till. För en svensk kanske lite väl överritualiserat, men för mig, numer, en stund för ro och kontemplation.

Rex åsna & palmkors

Det finns många lokala berättelser om Rex och hans åsna. Är det bara jag som får Owen och hans ’exploding sheep’ (en Dibley-referens) på hjärnan när jag hör om en man som heter Rex, och som tar med sin åsna till kyrkan.

 

Åsnan brukade tydligen följa Rex mest vart han än gick. Självklart var också Rex åsna ett standardinslag på Palmsöndagen, så just en dag som denna hör jag mycket om åsnor. Tillräckligt för att jag har skrivit en predikan om Rex åsnan. (Ni hittar den under veckans tanke)

 

Men palmsöndagar brukar man också vifta med små palmkors, ävenså i Prestwood. I Sverige var jag van vid leveranserna som kom lagom till Stilla veckan, med perfekta små palmkors, alla lika stora. Inte så i England. Här gör man dem för hand. Första året jag hörde om det blev jag lite (svenskt) ordningsamt panikslagen. För det första, hur i hela fridens dar gör man ett palmkors? Och hur hinna göra 200 till på söndag? Har vi ens tillräckligt många frivilliga att tillverka korsen?

 

Det första man lär sig i England är att det mesta ordnar sig. Nej, vi har sällan tillräckligt med frivilliga, men de som kommer jobbar på. 200 palmkors, tja så länge det finns te så tillverkas det palmkors. Det visar sig också inte vara särskilt svårt. Särskilt inte för veteranerna som tävlar i ’minsta-kors-tävlingen’. Jag vann inte.

 

Men hur var det med de frivilliga? Ett år försökte en klok kyrkoherde att beställa 100 färdiga kors, för att underlätta för den glada lilla skaran av korstillverkare. Folkstormen kom som på beställning. I år fick i stället PCC (kyrkorådet) tillverka korsen under mötet innan Palmsöndagen. Det fungerade det med.