Det är en hund begraven, eller, The Curious Incident with the Dog in the Churchyard

Julen brukar förknippas med glittrande julgranskulor, skönsång i kyrkan och en del frosseri. I det stora hela en stämningsfull högtid. Det man kanske inte förväntar sig är kyrkogårdsbyråkrati för att man funnit en hund nedgrävd på kyrkogården. Gissa vad som hände i vår församling? Jo, någon fann en hund begraven, och en stackars tass som stack upp ur jorden.

Det här var julafton. Kyrkoherden trodde att kyrkvärden sms:ade för att önska God Jul, men icke. Bestörtning var vår första reaktion. Nästa var naturligtvis att ta itu med det stackars livet för att ge den ett värdigare avslut än en alltför grund grav på vår kyrkogård. Kyrkogården är dessutom ett populärt vandringsstråk, så en stenhäll lades strax över graven och tassen för att inte orsaka ytterligare bestörtning.

Präster i England brukar ta en suck av lättnad om man får en församling med en ’closed churchyard’, dvs en kyrkogård som inte längre är i aktivt bruk, istället för en ’open churchyard’. Vi har två kyrkogårdar som är i aktivt bruk, och ofta orsak till bekymmer. Mest ger de oss huvudvärk för att budgeten inte räcker till för skötseln (vi har frivilligdagar för att städa och klippa häckar), men administrationen av kyrkogården är också ett sjå.

Vad gör man då om man har en hund nedgrävd (knappt) på kyrkogården? Jo, först kontaktas den lokale Arch Deacon (ungefär lokal domprost), eftersom inte en pinal i kyrkan eller på kyrkans mark får störas utan ett officiellt tillstånd (Faculty). För att få ett officiellt tillstånd måste stiftsjuristen tillfrågas. Sagt och gjort, i mellandagarna börjar så en febril kommunikation med Arch Deacon och stiftsjurist, med många uttryck som ’Oh dear!’.

En kommunikation som producerade ett knivigt formulerat ansökan om tillstånd, och sedan resulterade i ett två-sidigt tillstånd, ett följebrev, ett publikt meddelande att sättas på graven. Tillståndet är skrivet på bästa juristengelska – några snippets finns nedan – av The Worshipful (så tituleras juristen) MA Barrister at Law.

Slutet gott allting gott? Inte riktigt. För att gräva upp hunden behövdes inte bara vår gravgrävare (en timanställd frivillig), utan också någon av oss präster närvarande, och en representant för en djurrättsorganisation, som djurskyddet eller veterinären. Nu är vi inne i veckan efter nyår.

När till slut alla dessa personer har kontaktats och hittat en gemensam tid (17 dagar efter julafton), så griper naturen in.

Två dagar innan hunden skall tas om hand, är det söndag. Undertecknad har gudstjänst, och får då höra att hunden är borta. Lokala församlingsbor går ut och inspekterar. Lokala församlingsbor tycker det ser ut som om det varit en räv framme. ’Oh dear’ säger vi. Lokala församlingsbor konsulterar då de fotona som togs på julafton, och undrar om det möjligen var en hartass, och inte en hundtass som stack upp. Fotona närgranskas nu. Jo, det kanske var en hare i alla fall…

Lokala församlingsbor förklarar då att räven ofta gräver ner byten lite var stans för senare konsumtion. De hade själva en fasan i sin rabatt. Så tassen, som orsakade så mycket bryderi, korrespondens, ’oh dear’, och ljuvlig juristengelska, var i själva verket ett hemmagjort skafferi. God Jul sa räven!

Exempel ur tillståndet:

To all Christian people and any other persons to whom these Presents shall come…

XX were desirous of exhuming the remains of a dog…

By virtue of power and authority enabling us in this behalf do hereby grant unto you this Our LICENCE and FACULTY for the exhumation for the purpose aforesaid SUBJECT

Det här med julkrubba och apelsiner, eller Christingles

Alla nya arbetsplatser innebär att sätta sig in i en hel del traditioner. Ni vet de där traditionerna som alla tar för givet och ingen tänker på att informera en om förrän det är dags att genomföra dem. För en präst kommer informationen gärna vid klockringningen: ’å, du tänker väl på att nämna ditt eller datt’, och ’den och den brukar ALLTID göra det där’.

Oftast inga problem. ’Flexibilitet’ är många prästers mellannamn.

När man byter land och kyrka möts man dock av traditioner av en helt annan dignitet. Som en ny typ av gudstjänst, som ALLA känner till, och som ALLA förväntar sig, förutom den förvirrade svenska prästen i främmande land. Har du hört talas om Christingle? Inte? Inte jag heller, till ungefär en vecka innan jag skulle genomföra ett antal min första jul här, medan min kyrkoherde (ende andra prästen på ett antal engelska mil) var på tjänstledighet.

Lösningen heter internet. Efter intensivt googlande fick jag reda på att Christingle

  • Är en Böhmisk tradition!
  • Som involverar en apelsin!
  • Och symboliserar Jesus som världens ljus.
  • Och firas under advent och jul.

Jag blev inte så mycket klarare efter det, utan hemföll till en prästs klassiska lösning: följ agendan. Efter fem år känner jag mig mer luttrad, och det som efterforskning inte riktigt kunde klargöra har istället klarnat medelst genomförande.

Kortfattat: en apelsin med ett ljus, ett rött band och lite godis, används för att illustrera att Jesus (ljuset) föddes för att ge ljus till världen (apelsinen). Gud gav oss världens frukter (godiset) att leva av, sin kärlek och sitt blod/offer (det röda bandet).

Christingles (apelsinerna med ljus) förbereds av våra volontärer och delas ut på våra krubbgudstjänster på julafton. Under gudstjänsten tas också upp kollekt till Children’s Society som arbetar med Englands mest utsatta barn. Följ länken för att läsa på mer om både organisationen och Christingles.

Det här med Caroling – eller ‘Från kyrka till pub’

Om jag som präst i Sverige har ett antal luciagudstjänster under adventstid, så är det ’same, same, but different’ i England. Här är det Caroling som gäller. Det vill säga en samling där det sjungs engelska julpsalmer. Jag säger samling i ordets vidaste bemärkelse, eftersom vi samlas i allt från kyrkor och byastugor, till pubar och tågperronger.

 

Varje år sjunger några av mina bekanta kända julsånger på tågstationen. De passar på att fånga julhandlare och pendlare från London, samtidigt som de samlar in medel till välgörenhet.

 

Själv är jag under en vecka med på fem vitt skilda caroling-tillfällen. Två är i mina två kyrkor, med klassiska carols som varvas med bibel-läsningar om julens mysterium. En annan är också i kyrkan, men organiseras av flickscouternas ledare (Trefoil guild), ett glatt gäng damer som har vad de kallar ett ’lighthearted evening of carols’. Här är de flesta texterna utbytta mot dikter om julevangeliet och julfirandet, men sångerna är desamma.

 

Byns WI (Women’s Institute, och har ni sett filmen kalenderflickorna så har ni också koll på denna damförening), har också en kväll med carols, och den är än mer lättsam. Här blandas julpsalmerna med upptåg och små sketcher. Här får man en härlig inblick i engelskt julfirande, och sjungandet av ’Twelve Day’s of Christmas’ är en självklarhet. Indelade i olika grupper står man upp för att ropa ut vad man fick av sin ’True love’, om det nu är tre franska hönor, eller tolv hoppande lorder.

 

I kväll är det puben som gäller. Vi samlas på byn pub med julpsalmshäften, en violinist, och glatt sånghumör. Tillsammans med pubens gäster sjunger vi över ett glas öl. Folk låter glatt maten kallna och drickat bli ljummet och sjunger istället med i sångerna. Dessutom får vi in en hel del kollekt till skolverksamhet i mellanöstern.

 

Det enda som saknas på puben, som vi har i kyrkan och byastugan, är mulled wine och mincemeat pies, men sångerna är desamma. Här är en av mina favoriter från ‘Love Actually’…