Det här med fastan, del 1 – eller ’Fastlagen – Många pannkakor blir det’

Diverse högtidsdagar är ett utmärkt sätt att utforska kulturer och traditioner. Så också fastlagen. När svenskar går som man/kvinna ur huse i jakten på den perfekta semlan (märkligt förresten hur bruna bönor och fläsk glöms bort), så fylls tidningarna i England med recept på recept med pannkakor och diverse fyllningar.

Svenskar kan måhända (och med god anledning, för semlor är förödande goda) glömma bort att resten av världen ’icke äta semla’. Engelsmännen blir på samma vis förundrade över att andra inte äter pannkakor på den officiella ’Pancake Day’. Det blir ofta ett småpratsämne på vårt årliga pannkakeparty i församlingen.

Som ex-pat lever jag i två traditioner. Jag bakar mina egna (glutenfria) semlor och äter semla till lunch. Till middag tar jag mig sen till kyrkan, där vi har ett pannkakeparty som samlar många i församlingen, både kända och okända. Våra frivilliga drar fram bärbara elspisar och steker pannkakor för full muggar. Köttfärssås och vegan-sås finns till, likaså traditionella tillbehöret citron och socker, och nykomlingen glass- och körsbärs-fyllning. Som till alla klassiska engelska samlingar serveras inte vatten, däremot, Mängder. Av. Te.

Kön ringlade sig lång i kyrkan, och vi var ett steg närmare fastan. Fortsättning följer…17022245_1113788208744514_4526435357157267502_n16999166_1113788212077847_5539137442581781308_n17015910_10154798677065339_4169922970864948994_o

Det här med julkrubba och apelsiner, eller Christingles

Alla nya arbetsplatser innebär att sätta sig in i en hel del traditioner. Ni vet de där traditionerna som alla tar för givet och ingen tänker på att informera en om förrän det är dags att genomföra dem. För en präst kommer informationen gärna vid klockringningen: ’å, du tänker väl på att nämna ditt eller datt’, och ’den och den brukar ALLTID göra det där’.

Oftast inga problem. ’Flexibilitet’ är många prästers mellannamn.

När man byter land och kyrka möts man dock av traditioner av en helt annan dignitet. Som en ny typ av gudstjänst, som ALLA känner till, och som ALLA förväntar sig, förutom den förvirrade svenska prästen i främmande land. Har du hört talas om Christingle? Inte? Inte jag heller, till ungefär en vecka innan jag skulle genomföra ett antal min första jul här, medan min kyrkoherde (ende andra prästen på ett antal engelska mil) var på tjänstledighet.

Lösningen heter internet. Efter intensivt googlande fick jag reda på att Christingle

  • Är en Böhmisk tradition!
  • Som involverar en apelsin!
  • Och symboliserar Jesus som världens ljus.
  • Och firas under advent och jul.

Jag blev inte så mycket klarare efter det, utan hemföll till en prästs klassiska lösning: följ agendan. Efter fem år känner jag mig mer luttrad, och det som efterforskning inte riktigt kunde klargöra har istället klarnat medelst genomförande.

Kortfattat: en apelsin med ett ljus, ett rött band och lite godis, används för att illustrera att Jesus (ljuset) föddes för att ge ljus till världen (apelsinen). Gud gav oss världens frukter (godiset) att leva av, sin kärlek och sitt blod/offer (det röda bandet).

Christingles (apelsinerna med ljus) förbereds av våra volontärer och delas ut på våra krubbgudstjänster på julafton. Under gudstjänsten tas också upp kollekt till Children’s Society som arbetar med Englands mest utsatta barn. Följ länken för att läsa på mer om både organisationen och Christingles.

Rex åsna & palmkors

Det finns många lokala berättelser om Rex och hans åsna. Är det bara jag som får Owen och hans ’exploding sheep’ (en Dibley-referens) på hjärnan när jag hör om en man som heter Rex, och som tar med sin åsna till kyrkan.

 

Åsnan brukade tydligen följa Rex mest vart han än gick. Självklart var också Rex åsna ett standardinslag på Palmsöndagen, så just en dag som denna hör jag mycket om åsnor. Tillräckligt för att jag har skrivit en predikan om Rex åsnan. (Ni hittar den under veckans tanke)

 

Men palmsöndagar brukar man också vifta med små palmkors, ävenså i Prestwood. I Sverige var jag van vid leveranserna som kom lagom till Stilla veckan, med perfekta små palmkors, alla lika stora. Inte så i England. Här gör man dem för hand. Första året jag hörde om det blev jag lite (svenskt) ordningsamt panikslagen. För det första, hur i hela fridens dar gör man ett palmkors? Och hur hinna göra 200 till på söndag? Har vi ens tillräckligt många frivilliga att tillverka korsen?

 

Det första man lär sig i England är att det mesta ordnar sig. Nej, vi har sällan tillräckligt med frivilliga, men de som kommer jobbar på. 200 palmkors, tja så länge det finns te så tillverkas det palmkors. Det visar sig också inte vara särskilt svårt. Särskilt inte för veteranerna som tävlar i ’minsta-kors-tävlingen’. Jag vann inte.

 

Men hur var det med de frivilliga? Ett år försökte en klok kyrkoherde att beställa 100 färdiga kors, för att underlätta för den glada lilla skaran av korstillverkare. Folkstormen kom som på beställning. I år fick i stället PCC (kyrkorådet) tillverka korsen under mötet innan Palmsöndagen. Det fungerade det med.