Presentation och förberedelser

Hej där!

Eftersom det här är mitt första inlägg här så tänkte jag lite snabbt berätta vem jag är, sen går jag mest troligt vidare med att berätta lite om hur långt jag har kommit i mina förberedelser inför avfärden till Tanzania den 1 september.

Jag heter Jonas Brännström och är nästan den nordligaste deltagaren i år.
Det är bara Oscar  Lindström som slår mig, och det med ynka 5 mil fågelvägen och 7,5 mil för oss markbundna människor i bil, det tar ju inte ens en timme att köra!

Jag bor i alla fall i en by som heter Lillpite som ligger ca 2,5 mil från Piteå. Om du aldrig hört om byn då är du förlåten, men i min egen personliga åsikt så har du missat värdens metropol och borde läsa på om denna by av byar! (För att vara helt ärlig så händer det inte så mycket här, men vi har ‘nästan’ midnattssol på somrarna vilket ger den vackra naturen här i kring en guldkant.)

För er som undrar om min ålder så kan jag meddela att den för tillfället ligger på stadiga 21 år. Mest troligt så kommer jag inte stanna i den här åldern speciellt länge rent fysiskt, men tekniskt sett så är jag fortfarande fem och ett halvt år, så jag tycker de tar ut varandra.

Innan jag berättar om mina förberedelser ska jag bara börja med att säga att jag är schweeeinigt (tänk Piteå-Patrik från ‘Mammas nya kille’)  taggad på att resa iväg!
Jag har gått i ett dis av övertagg sen jag var på intro-kursen i Sigtuna i mitten av juni. Det har börjat lägga sig lite och börjar nu likna ett lite mer vanligt tagg. Detta är jag otroligt glad över. Sticker jag iväg och är övertaggad så kommer jag antagligen att bli besviken, men sticker jag iväg utan något tagg alls så var ju dels min ansökan till programmet helt onödigt, men jag kommer nog också att bli chockad bortom vett och sans.
Nä, normalt tagg är vad som gäller!
Än så länge har jag hunnit ta och/eller fixa alla vaccin jag behöver. De sprutor jag tagit är: Twinrix (Hepatit A och B) 1:a och 2:a dosen, Boostrix (Difteri, Stelkramp och Polio), Typherix (Tyfoid), Menveo (Meningokocker) och Stamaril (Gula febern). Det är nog ganska tur att man inte är stickrädd!

Sen har farbror doktorn skrivit ut ett drickvaccin mot TBC som heter Dukoral och ett malariaprofylax vid namn Lariam. Det där sista, alltså malariaprofylaxet, ska visst kunna ge en lite psykiska rubbningar som bieffekt om man har otur. Jag har även hört att man kan få mycket underliga och färgglada drömmar av det.
Jag vet inte om jag ska hoppas på det där sista eller inte… Allt jag ser framför mig är en dröm där jag dansar omkring på regnbågar tillsammans med en enhörning vid namn Morgan.
Den drömmen skulle jag å andra sidan vilja drömma!
Men sen kanske den drömmen kan ha som bieffekt att man får de där psykiska rubbningarna, och då är det nog inte lika roligt.

Utöver vaccinen och funderationer  kring vilka udda, färgglada drömmar jag skulle vilja drömma så har jag varit ut och shoppat lite.
Mitt reseapotek är nästan komplett med allt ifrån myggstift, vattenreningstabletter  och vätskeersättning till ett litet och kompakt första hjälpen kitt  och handsprit.
Dessutom har jag handlat en kamera så att jag ska kunna ta lite kort under min vistelse.
Anledningen till att jag inte haft en digitalkamera innan beror nog på att jag inte är speciellt intresserad av att ta kort. Jag har länge ansett att man kommer ihåg det som är värt att komma ihåg, och att minnen inte bara är bilder av ögonblicken, utan de består dessutom (och kanske mest) av de känslor som minnet är kopplat till.
Det finns dock tre anledningar till att jag köpte kameran. Dels så  måste jag kunna berätta och visa vad jag har varit med om för vänner och familj, sen så behöver jag dessutom kort att visa om jag får möjlighet att resa runt i stiftet och berätta om vad jag har varit med om.
Men det viktigaste är nog insikten om att mitt minne är mycket bra, men alldeles för kort.
Även om jag VILL komma ihåg allting som händer så kommer jag inte att göra det!
Tre månader är inte en så jättelång tid i hela mitt liv, och om jag får ett kort som påminner mig om en händelse så kommer antagligen fler minnen att komma som ett brev på posten.
Så jag får helt enkelt släppa taget om min lathet och börja ta kort tills kameralinsen glöder!  Har jag tur så kommer det att löna sig genom att jag, om många många år, då jag går igenom mitt foto album får se en bild jag kopplat till en händelse jag helt glömt bort.
De bästa minnena är väl oftast de bra minnen man glömt och sedan kommer ihåg med sådan skärpa att det känns som att det var igår?
Jag är hur som helst nöjd över mitt inköp och hoppas att jag kan ta tummen ur och verkligen använda den flitigt då jag är på besök i Tanzania!

Efter det förfärligt obra försöket till ett intressant blogginlägg med halvhumoristiska inslag måste jag ju avsluta det här!
Jag nöjer mig helt enkelt med att tacka för visat intresse och så får vi se när jag har tid att skriva nästa gång.

Ha det bäst och glöm inte att du måste käka mycket bananer om du vill halka på rätt bananskal här i livet!!

Publicerat i Tanzania, Utbytesprogrammet | 1 Kommentar

Om Jonas Brännström

Hallå! Jag är en oftast så glad och alltid så norrländsk kille i mina bästa år (vilket för tillfället är 21, men som kan komma, och mest troligt kommer att ändra sig ju längre tiden går). Jag bor i en by ca 2,5 mil från Piteå som lämpligt nog heter Lillpite. För att tydliggöra för alla som läser detta var Lillpite ligger så kan jag berätta att det ligger precis i världens mittpunkt! Allting snurrar runt denna lilla by på ca 700 invånare (jag har alltid tyckt att byn känns betydligt mindre än så). Även om man inte hört talas om den tidigare eller inte känner till att det är världens metropol, så är det ändå runt denna bit mark och alla dess invånare som även din verklighet snurrar. Nu är ju detta självklart min personliga åsikt och ingenting du behöver ta på allt för stort allvar. Men jag antar att man blir lite hemmablind om man vistas på en plats för länge. Jag har bott i Lillpite i princip alla mina 21 år och känner mig på sätt och vis instängd, men också fruktansvärt säker i denna omgivning. Det blir lite tråkigt i längden dock, och jag är därför sjukt glad att jag får denna möjlighet att upptäcka en annan del av världen och en annan kultur än den "Norrländska Björnjägarkulturen" vi har här! (Den kulturen existerar tyvärr inte. Jag hittade på namnet för att det lät grymt coolt och jag kunde använda den för att spä på alla fördomar du som läsare någonsin haft och kommer att ha om Norrland i allmänhet men Norrbotten i synnerhet.) Men jag får i alla fall kliva ut ur min trygghetszon och prova på något som jag förhoppningsvis aldrig kommer att glömma, skaffa många nya bekantskaper och bara rent allmänt kånka min egen stjärt ut ur vagnen jag just nu sitter och latar mig i! Ha det bäst!