Imorgon smäller det!

Jag tänkte att jag skulle passa på att presentera mig lite närmare så här dagen innan jag åker. Jag heter Ellen Jonsson och bor i Sundsvall.  Jag är 19 år och tog studenten i början av sommar. Jag hoppas och tror att denna resa kommer bli en underbar upplevelse, samtidigt som den kanske kommer ge mig en liten klarare bild av vad jag vill göra sedan. Vad jag dock vet är att om tolv timmar sitter jag på tåget till Arlanda för att sedan fara vidare till Tanzania!

Dagen innan resan har bestått av packning och sen lite mer packning. Efter första försöket var jag tvungen att ta ur allt och sedan packa om eftersom vissa saker skulle tas ur och andra skulle packas i. Nu har jag iallafall en alldeles för stor och tung ryggsäck att bära ;) Det känns konstigt att packa ner tre månader av sitt liv i en ryggsäck, en konstig känsla men samtidigt en väldigt spännande och förväntansfull känsla.

Efter en veckas förberedelsekurs i Sigtuna i början av sommaren och sedan två veckor av språk- och avrese kurs i Uppsala så känner jag mig relativt förberedd på att ge mig iväg. Jag tror dock inte att man förbereda sig tillräckligt, jag tror heller inte man ska förbereda sig för mycket. En del av spänningen och upplevelsen med utbytet är att man inte ska veta hur allting kommer att bli.

Nästa gång jag skriver är jag i Tanzania!

 

// Ellen

 

Godmorgon fran San José!

Klockan ar 10.35, ca 14 timmar efter landning i San José. Jag, Clair, och Frida, anvander studenternas allmana datorer pa Universidad Bíblica Latinoamericana, ett teologiskt universitet med campus – har ska vi bo i en vecka innan vi aker till vara familjer (den ena troligen i Alajuelite och dn andra troligen i Carit de Puriscal, men det far vi reda pa snart – mañjana mañjana ;) ).

Det ar litet och valdigt mysigt har, vi har redan pratat med nagra teologi-studenter och atit frukost pa en restaurang i narheten. For min del blev det Gallo Pinto (nationalratt med stekta bonor och ris) och Platanos (mindre sota varianten av bananer). Qué Rico!

Idag star ”descanso” pa schemat – vila. Sa mellan alla maltider med folk fran kyrkan sa tar vi det lugnt, vilket kanns mycket bra efter den langa resan! Och redan har iallafall jag kommit in i tidsuppfattningen har – klockan 12 ska vi bli hamtade for lunch, men de kommer nog vid 13, sa vi sitter nog ute i solen tills dess (om inte det dagliga regnet redan borjat storta ner). Men nu ar det sol och runt 28 grader. I natt var det kallt, och fonstrerna gick inte att stanga, men det fanns filtar och jag sov forvanandsvart bra hela natten! Och aven flyget via Newark gick valdigt bra! Jag har aldrig akt mer an 2 timmar i tiden bort, sa det var nytt for mig att flyga sa langt och dessutom genom America, men det gick valdigt effektivt och bra och jag ar bara lite trott idag :)

Nu ut i solen och vanta pa att ata lunch med samordnaren fran programmet har. Taggad till tusen for resten av denna resa! Skriver mer sen :)  Och hoppas alla andra stipendiatier ar redo, och far harliga resor nu! Hasta Luego!

Clair

Nu ar los ticosarna har!

The eagle has landed och vi ar trotta, forvantansfulla och metta. Planet var lite forsenat och Erick, Mercedes och Geraldine kom och motte oss aven dem lite senare an tankt…=)Mañana, mañana borjar redan vid flygplasten…=) Halsningar fran Frida och Clair vi sander live fran San jose en Costa Rica..Lycka till alla nu som ger sig av inom de narmsta dagarna!Tanker pa er!Kramar  fran Fridelita

Avresekursen avklarad, Snart Brasilien!

Hej! Skribenten för detta tafatta försök till ett inlägg heter Oscar Lindström och är den nordligaste deltagaren från den Gudsförgätna hålan Luleå, eller Lule som jag starkt proklamerar att det bör benämnas i både tal och skrift.

Språk & Avresekursen avslutades i fredags efter 2 veckor av Portugisiska, god mat, läxor, tandgnissel, intressanta föreläsningar, mindre intressanta föreläsningar, en hel del lustiga skämt, en hel del olustiga skämt, en hel del löss men framförallt en hel del skratt!

Jag är inte känd för verken min punktlighet eller min planeringsförmåga så mina planer på att träffa alla vänner och bekanta innan avresa och själva införskaffningen av nödvändiga saker/packning har krockat lite grann.  Jag är lite smått panikslagen över att hinna med allting innan fredag kl 1045 då jag sätter mig på planet från Luleå. Men idag hinner jag säkert ALLT jag tänkt hinna med, eller?

 

Slänger upp lite bilder av mer kollektiv form från kursen.

 

 

Trevligt storkok från Lotta, Gustav och Maria om jag inte minns fel.

 

 

Gustav bakade bröd en kväll till allas förtjusning!

 

 

Vi förvarade ett par flaskor dukoral (koleravaccin) i kylen på vandrarhemmet, vi hade alltså en hel hylla full med kolera i kylen, praktiskt nog valde vi att dricka den vidriga vätska tillsammans över en skål, innan var vi rätt så glada.

 

Det smakar som om spendrups har bestämt sig för att göra en ny läsk, as-soda.

 

 

Hårt pluggande med mina kära resekamrater!

 

 

Alla förutom Brasilien-gruppen hade turen att få uppleva vägglössen som fanns på vandrarhemmet. Dessa trevliga små djur ligger i listerna och under sängen under dagen, för att på natten krypa fram och suga lite blod ur sovande personer. Det vart en hel del rabalder och vi fick byta från vandrarhem till hotell. Här är en kli-kli bild som är tillägnad de drabbade!

Até logo!

/Oscar

Bara fem dagar kvar

Oi!

Nu är det bara fem dagar tills vi åker, och det börjar bli lite nervöst. Jag kanske dock ska definiera vi lite bättre. Det är jag, Veronika, Lotta från Örnsköldsvik, Oscar från Luleå och Elin från Åhus som ska åka till Brasilien tillsammans. Jag tror det är först nu som det börjar landa att man verkligen ska iväg, nervositeten börjar slå till lite nu.

Jag som skriver heter i alla fall Veronika Törnqvist och kommer från Linköping stift, bor även i Linköping. Jag är 19år och tog studenten i juni så det här utbytet blir en otroligt spännande, intressant, givande och rolig start på mitt sabbatsår. Det var redan för två år sedan som jag förstod att jag ville söka till ”Ung i den världsvida kyrkan”. För det var då Elsa Rehnström , som tidigare varit min konfirmandledare, åkte till Filipinnerna. När hon kom hem berättade hon om utbytet och jag har sedan dess drömt om att åka. Så efter många timmar av skrivande på ansökan och en intervju fick jag reda på att jag kom med och jag blev otroligt glad. Men det är nog först nu som jag förstår vad jag har gett mig in på, i en positiv mening menar jag nu. Nu har det blivit mer verkligt att jag verkligen ska åka efter kursen i Uppsala som främst var en språkkurs i portugisiska för mitt gäng. Men vi hann även med några intressanta föreläsningar om allt från bistånd till den postkoloniala tiden. Men framför allt kom det beskedet vi alla väntat på, vart vi skulle få åka. Då Brasilien är världens femte största land var det verkligen svårt att föreställa sig vart vi skulle innan. Det ända vi visste var att det inte skulle bli Amazonas.

Jag tillsammans med Lotta hamnade i Blumenau som är en tyskinfluerad stad i södra Brasilien som ligger i regionen Santa Catarina. Lotta och jag är i olika församlingar och värdfamiljer, men det känns ändå skönt att ha någon så pass nära ändå. Oscar och Elin är i två städer nära oss vilket känns bra. Nära i brasilianska mått är 1-2 timmar bort.

Den andra perioden ska jag och Elin bo i samma familj och vara i samma församling i regionen Minas Gerais som ligger i mitten av Brasilien på den östra sidan. Då ska vi vara i Teófilo Otoni som verkar ha väldigt god mat så det blir trevligt. Oscar och Lotta hamnar dock lite längre bort under andra perioden då de bor i norr. Men det är kul att i alla fall bo nära varandra första perioden.

Ser verkligen fram emot att åka nu efter vad som kommer att bli en intensiv vecka med allt från packande till pluggande av portugisiska. Até logo!

På väg

Årets utbytesgrupp tar ut riktningen.

Efter två veckors kurs i Uppsala är det bara dagar och timmar kvar till Sverige byts mot Costa Rica, Tanzania, Brasilien och Filippinerna!

Gruppen består i år av dessa fantastiska personer:
Bakre raden från vänster: Clair (Costa Rica, Sthlms stift), Elin (Brasilien, Lunds stift), Lotta (Brasilien, Härnösands stift), Gustav (Tanzania, Linköpings stift), Cassandra (Filippinerna, Sthlms stift) och Jonas (Tanzania, Luleå stift)

Mittenraden: Oscar (Brasilien, Luleå stift), Ellen (Tanzania, Härnösands stift), Ida (Filippinerna, Strängnäs stift), Maria (Filippinerna, Växjö stift) och Erica (Tanzania, Gbgs stift)

Främre raden: Annie (Filippinerna, Skara stift), Frida (Costa Rica, Växjö stift) och Veronika (Brasilien, Linköpings stift)

Varmt välkommen att följa deras öden och äventyr här!
/Maria Carlander

Nu är det nära!!!

Tanzaniagruppen här! Vi befinner oss nu i Uppsala för språk- och avresekurs. Tidigare under veckan har vi pluggat Swahili, idag var det dock dags för oss att få reda på var vi ska vara under våra tre månader ute på äventyr. Vi var spända och nyfikna över hur vi skulle delas upp, i vilka byar vi skulle bo och om vi skulle bo i värdfamilj eller i självhushåll. Två av dessa tre frågor är nu nästan besvarade.

Maria Carlander (vår mycket omtyckta och väldigt överseende (gå grund av felbokade 100 000 kronors-flygbiljetter, diverse eftersända pass och kvitton osv…) programsamordnare) berättade att vi kommer inleda tiden med en helg i Bukoba, för att lära känna staden och shoppa. Sedan far vi till Ntoma, där vi ska bo på en skola i en veckas tid. Därefter blir vi uppdela i två grupper. Ellen och Erica kommer att spendera den första månaden i ”Eastern church distric”. I och med att det inte går att hitta på Google så vet vi tyvärr inte alls vad det här är för ställe, men vi gissar på att det ligger i östra delen av regionen Kagera.
Jonas och Gustav kommer under samma tid att bo i Kikukwe, vilken är samma by där två av föregående års deltagare bodde.

I mitten av oktober kommer vi alla fyra tillsammans spendera två veckor i Biharamulo. Detta ställe går att hitta på Google, men vi vet ändå inte så mycket om det.

Sedan åker killarna vidare till Kati. Detta ställe vet vi inte heller var det ligger…
Tjejerna tas emot av Rev. Dr. Faith Lugazia i Kashasha. Detta ställe vet vi (oväntat nog..)  inte heller så mycket om… MEN på Wikipedia läste vi att under 60-talet utbröt en skrattepedemi i denna by. Vi hänvisar till denna oerhört säkra källa: http://en.wikipedia.org/wiki/Tanganyika_Laughter_Epidemic

I november ses vi alla igen för ett par dagar i Bukoba igen, innan vi drar iväg själva för en avslutning på Zanzibar!

 

Vi är såhär taggade: krgmdlkdgmlkgdrmdglkdgr !!!!!!!!!!!!!!! JKZDG BLKDZN LK!!!

Här kommer några bilder från våra hittills upplevda dagar i Uppsala:

 

Så här ser tavlan ut under våra språklektioner med vår underbara lärare Evelyn:

Swahili

Middagstime utanför vandrarhemmet!

 

Ellen, Gustav och Jonas en solig dag, taggade på Stockholmstur :)

 

Ellen, Gustav och Jonas (igen… Erica fotar, som vanligt..), på väg till lunch. Observera den vackra kyrkan i bakgrunden.

 

 

(11 dagar och 45 minuter kvar nu, wooooohhhhh!!)

 

Habari za asubuhi

När jag fick reda på att jag hade blivit utvald att vara Göteborgs stifts representant i Ung i den världsvida kyrkan blev jag väldigt glad, och en naturlig följd av detta besked var att tillsammans med min syster att försöka lära mig swahili genom Youtube. Första träffen var ett klipp som handlade om hälsningsfraser,  och därav lärde jag mig mitt första uttryck: habari za asubuhi – god morgon, vilket är anledningen till mitt val av rubrik för detta första blogginlägg.

Mitt namn är Erica Tamm. Jag är 18 år gammal (eller nåja, 19 om två och en halv vecka) och uppvuxen på västkusten i och omkring staden Uddevalla. Fram tills för två månader sedan har jag ägnat min mesta tid till att gå i skolan, nu senast det samhällsvetenskapliga programmet på Uddevalla Gymnasieskola. Jag har sedan en tid tillbaka vetat att jag velat resa iväg någonstans efter studenten, gärna till en plats olik  Sverige för att få nya erfarenheter och perspektiv. Först funderade jag på att åka iväg som volotnär och arbeta på ett barnhem eller en skola i några månader, men sedan fick jag av en slump reda på att Ung i den världsvida kyrkan existerade och tyckte det lät som någonting jag hellre ville göra.

Efter att ha funderat lite fram och tillbaka skickade jag iväg en ansökan till programmet, fick gå på intervju och blev till min glädje uttagen att tillsammans med tre andra ungdomar åka iväg till Tanzania. När jag tänker på det känns det overkligt. Jag har, trots mängder av förberedelser, fortfarande svårt att förstå att jag faktiskt ska åka iväg. Om en månad sitter jag inte hemma vid mitt skrivbord i Uddevalla, utan har ganska precis landat i Tanazania, med nästan tre månader i landet framför mig.

Jag är övertygad om att jag kommer ha extremt roligt, träffa nya intressanta människor och få minnen för livet. Men samtidigt kommer det också vara en stor omställning som med största sannolikhet kommer innehålla också jobbiga situationer. Jag tror och hoppas dock att alla situationer, roliga som jobbiga, kommer att ge mig någonting.

Precis som för alla andra har den här sommaren varit full med förberedelser. I juni träffades alla 14 utbytesdeltagare några dagar på kurs Sigtuna. Det kändes väldigt givande att få träffa alla andra och få reda på mer information. Även om jag fortfarande inte vet exempelvis exakt jag vet var och hur jag kommer bo, och trots att jag fortfarande har svårt att svara på frågan ”Men Erica, vad ska du göra i Tanzania?” så kändes det ändå som att jag kom hem ifrån Sigtuna mycket klokare än innan.

Jag har vaccinerat mig mot Gula Febern och Hepatit A och B. Jag har även från min läkare fått Lariam (Malariaprofylax) och Dukoral (drickbart vaccin mot Kolera) vilka ska börja ta om någon vecka. Shoppats på apotekt har det också gjorts, och numera står det bland annat myggmedel, handdesinfektion, solkräm, vätskeersättning, våtservetter, första hjälpen-väska och kosttillskott på min hylla. Det har dessutom inhandlats vattenreningstabletter, klänningar och kjolar som når över knäna, en Swahliordbok, en bok om Tanzania, en solcellsladdare, handtvättmedel och lite annat som känns praktiskt att ha med sig.

Hur går det med språkkunskaperna då? Även om jag började starkt genom att försöka lära mig hälsningsfraser redan innan kursen i Sigtuna, har jag tyvärr inte fortsatt riktigt lika ambitöst. Genom att byta mitt Facebookspråk till swahili (vilket jag för övrigt känner mig oerhört cool över att ha gjort) har jag lyckats snappa upp en del ord såsom kazi (arbete) och ujumbe (meddelande). Genom en lånad språkkurs från bibliteket, en köpt swahiliordbok och en nedladdad swahiliapp till mobilen har jag lyckats lära mig ytterligare några ord, men inte mer. Tyvärr tycker jag det ganska omotiverande att försöka lära mig ett språk själv. Förhoppningsvis blir det bättre i Uppsala om om två veckor då jag tillsammans med de andra deltagarna ska på språk- och avresekurs.

Annars har jag försökt att läsa på information om Tanzania, för att få en större förståelse när jag väl är där. Jag har även varit i kontakt med tidningen i min församling och försökt mentalt få mig själv att förstå att jag faktiskt ska åka, vilket som sagt verkar vara det svåraste.

Jag ser verkligen ifram emot att åka iväg och ska försöka att uppdatera i den här bloggen så ofta som tid och tillfälle ges.

En månad, sedan bär det av

Så då är det en månad kvar till det att jag med packad ryggsäck kliver på planet i Kalmar till Arlanda och sedan vidare mot Manila.

Vem är jag då? Jo, jag heter Maria Hagander, är 27 år och boende på Öland. Jag är en av fyra tjejer som den 1 september åker till Filippinerna.

Jag är äldst av årets stipendiater och har med mig lite andra erfarenheter i bagaget än de andra. Under förra året tog jag min fil.mag examen i mänskliga rättigheter vid Lunds Universitet. En utbildning som jag tror att jag kommer att ha nytta av på plats i Filippinerna.

Många brukar se lite undrande ut, men intresserade när jag berättar om vad jag har läst. Ofta är det nog lite svårt att greppa exakt vad jag är utbildad i och till, men också hur den kompetens jag besitter är tänkt att användas. Så för att förklara detta brukar jag säga: Jag är utbildad i det internationella juridiska systemet Mänskliga Rättigheter som är långt mycket mer än den deklarationen som de flesta känner till. Om folkrätt är avtal mellan stater om staternas rättigheter och skyldigheter så är mänskliga rättigheter avtal mellan stater om staternas skyldigheter mot människorna.

Jag har läst en tvärvetenskaplig utbildning och är alltså inte jurist utan har istället angripit mänskliga rättigheter ur fyra discipliners perspektiv nämligen historia, juridik, samhällsvetenskap och etik. På så sätt har jag fått en väldigt bred utbildning, men med en viss spetskompetens.

Jag kommer kunna arbeta med exempelvis diskrimineringsfrågor, frågor som rör u-länder, krig och katastrofberedskap m.m. Jag kommer att kunna arbeta exempelvis på svensk myndighetsnivå med integrationsplannering, policyskrivande, samhällsbyggnad etc. Jag skulle även kunna arbeta i frivilligorganisationer eller internationella organisationer så som Röda Korset, Rädda Barnen, EU och FN med internationellt samarbete i frågor som rör fred och frihet. Slutligen kommer jag även kunna arbeta inom företag som exempelvis H&M med CSR (corporate social responsibility) vilket bland annat handlar om företagens ansvar vad gäller barnarbete och fackfrågor i den egna verksamheten eller arbete genom metoden Fair Trade.

Nog om min utbildning. Förberedelserna inför resan har bland annat inneburit en fantastisk utbildningsvecka i Sigtuna i juni. Årets 14 stipendiater, eller hur många vi nu är, är ett fantastiskt roligt och intressant gäng. Trots att vi kommer från olika delar av landet, med olika intressen, bakgrund och ålder så har vi så mycket gemensamt. På väldigt kort tid lärde vi känna varandra ordentligt. Alla umgicks med alla och inga grupperingar skapades vilket annars brukar vara ganska vanligt när så många skall lära känna varandra på en gång. Det kommer hur som helst att bli väldigt roligt att följa allas resor och reflektioner här på bloggen.

En del inköp har gjorts som Jonas från Lillpite har berättat om tidigare här på bloggen. Även jag har vaccinerats. Jag har tagit sprutor mot japansk encefalit, tyfoidfeber, hepatit A och B. Utöver detta även drickvaccinet dukoral mot kolera och turistdiarre samt värstingmalariatabletten Lariam. Tabletterna är testade och den enda biverkning jag känt av är att jag blev väldigt törstigt vilket jag tycker kan vara en bra biverkning då det ofta är svårt att dricka så mycket som man bör när man är ute och reser. Denna biverkning verkar dock inte enligt min vaccinationssköterska vara dokumenterad sedan tidigare.

Akademiker som man är har jag också försökt att plöja lite information om Filippinerna och det vi kommer att möta där. Bland annat har jag läst lite information från Ecpat angående sexturismen som är ett stort problem i landet. På det temat har jag även läst en bok som jag fått rekommenderad till mig från många håll nämligen MajGull Axelssons bok Rosario är död. I boken får man följa tre filippinska barns öden när de blir offer för vuxna människors utnyttjande på olika sätt. Ett bra lästips för er som vill veta mer.

Jag tror att vi alla ser fram emot våra resor med både små och stora funderingar kring hur vi ska bo och vad vi kommer att uppleva, men jag tror samtidigt att vi alla kommer att vara tacksamma för den erfarenhet som detta utbyte kommer att ge oss och jag är säker på att vistelsen kommer att ge minnen för livet.

Nedräkningen har börjat. Nu är det bara en månad kvar!