En annorlunda skola

Vi har fatt lara sig att ingenting ar konstigt, bara annorlunda. Sa darfor skulle jag vilja saga att den brasilianska skolan ar annorlunda, iaf om man jamfor med den svenska. Jag har spenderat tva dagar i en av regionens basta skolor da Gabriella, hon som jag bor hos, gar har. Skolan ar en privat skola som ar skapad av den lutherska kyrkan. I Brasilien ar det ganska vanligt med skolor som har en religios anknytning, vilket dock inte paverkar undervisningen. Har i Brasilien borjar man skolan det aret som man fyller sex i februari och tar studenten det aret som man fyller sjutton i december. Deras sommarlov ar darfor nar vi har jullov da arstiderna ar omvanda. Efter skolan ar det manga som borjar plugga direkt pa universitetet, till skillnad fran Sverige da manga tar ett sabbatsar efter skolan. For att komma in pa universitetet ar det i manga fall inte betygen som spelar nagon roll, da de ar sa olika pa kommunala och privata skolor, sa darfor gor de ett ¨vestibular¨. Vestibular ar ett prov som man gor for varje skola som man vill ga pa. Sa om du soker till tre olika skolor maste du gora tre olika prov. Proven ar valdigt svara och forberedelserna till provet sker under skoltiden under skoltimmarna och efter skolan.

En vanlig dag i den brasilianska skolan, iaf i den har skolan,  borjar 7.30 och slutar kring 12. Lektionerna ar 45minuter langa och det man hinner med 5-6 lektioner per dag. Man kan dock ha tva lektioner av samma amne en dag, dock med olika larare da man har olika larare varje lektion trots att det ar samma amne. Men skolan slutar inte helt efter 12 for nagon dag i veckan ar det skola pa eftermiddagen ocksa. Dessutom ar det manga som gar i sprakskola efter skolan som engelska och nagot annat sprak da man i skolan inte lar sig att prata spraket utan bara forbereda sig infor vestibular gallande just sprak. Dessutom ar det massor av plugg som maste goras sa de brasilianska ungdomarna har de hart. Som ni forstar av vad jag har skrivit skiljer sig den brasilianska skolan ganska mycket fran den svenska. Imorgon ska jag till skolan igen sa da ska jag fortsatta studera skolan. Até logo, Veronika.

En samling av underbara manniskor varje lordag

Lite bilder pa den underbara ungdomsgruppen dar jag spenderar mina lordagskvallar. Men hur kan egentligen en ungdomsgrupp ha ca 50personer som kommer varje gang och som dessutom kommer en lordagkvall?! Jag har funderat lite pa det dar och den framsta anledningen till att ungdomsgruppen ar just pa lordagar ar att har i Brasilien sa ar det manga som jobbar eller gar i skolan pa kvallarna i veckan vilket gor det svart att ha den da. Men att fa 50 ungdomar till ungdomsgrupper i Sverige ar svart. Men varfor gar det har? Jag tror inte det handlar om vad man gor pa ungdomsgruppen riktigt. Varje gang pa ungdomsgruppen har reflekterar vi over nagot, sjunger och kanske leker nagon lek. Inget speciellt som vi gor alltsa och dessutom har vi samma upplagg varje gang. Jag tror inte heller att det bara beror pa personerna som ar i ungdomsgruppen som skulle gora den har ungdomsgruppen battre an andra, dock ar alla helt underbar i gruppen. Men den har ungdomsgruppen har en otrolig gemenskap och det ar samlingspunkten for alla kompisar. Manga har mycket med skola och jobb i veckorna och hinner sakert darfor inte traffa sa manga kompisar. Men har far du traffa dina kompisar samtidigt som du traffar nytt folk och far en otrolig gemenskap. En gemenskap som skapas av ett oppet hjarta och ett oppet sinne.

Att bo i Blumenau

Idag har jag bott har i Blumenau i tva veckor sa det ar val dags att presentera lite narmare om mitt boende. Bilden ovan ar i downtown med den fruktade floden i forgrunden. For att verkligen spegla Blumenau var jag tvungen att ta med bilar pa bilden for i Blumenau ar det otroligt mycket bilar i centrum. I downtown har jag varit ganska mycket, trots att jag inte bor dar, for dar ar det mesta som skola och kyrka.

En bild pa forstorelsen vid floden efter oversvamningen. Som ni ser ligger en del hus precis ovanfor dar floden har raset. Jag bodde sjalv dock aldrig dar sjalv sa for mig var det aldrig nagon fara, trots att jag var instangd i tre dagar pga av vattnet.

¨Mitt¨ hus dar jag bor tillsammans med familjen Barreto de Souza. Ett valdigt fint och trevligt hus, dock ar det inte sa nara downtown i svenska matt, det tar 15minuter dit med bil.

Mitt ganska sa valstadade rum hos familjen.

Hela familjen ar samlade nar vi ater pasteil. Fran vanster ar det min vardmamma Erica som jobbar som dietist. Inte dietist i svensk mening kanske da hon jobbar med att planera matsedlar, planera kok och matsal for 10000personer och kontrollera hygienen i kok. Sedan har vi pappa Ivo som jobbar pa ett foretag har i Blumenau, tror han jobbar med nagot mekaniskt. Sedan har vi Gabbi som ar 17ar och ska ta studenten i december som ar duktig pa att bade sjunga och spela instrument. Sist och fakiskt minst har vi Larissa som ar 15ar och ar otroligt duktig pa att mala. Det var en liten presention hur jag bor i Blumenau. Tchau, Veronika.

Ar borjan svar, blir resten latt

Hejhej! Cassandra har, Annie kommer snart och joinar mig. Hon ar och hamtar en pase chips som vi fatt tillatelse och ta, men inte forran jag pushat henne i fem minuter har hon vagat komma till skott. Om det inte vore sa att jag faktiskt foredrog de filippinska efterratterna framfor chips skulle den dar pasen kommit fram for en timme sedan, men nu sitter hon glad bredvid mig igen iford en tjocktroja for det ar ju sa kallt (??????) har inne. Annie avskyr dessutom allt vad som har med flaktar att gora. Hon svettas hellre an att komma i kontakt med nagon flakt, sa varje natt gar hon upp och stanger av dem alternativt bygger en borg av kuddar for att skydda sig mot vinden som hon anser skakar runt hennes har sa att det borjar klia. Cassandra finner inte detta beteende sarskilt logiskt med tanke pa att det konstant ar 30 grader och sa sjuuuuukt varmt. Sa eftersom flaktarna pa vart rum ar sa impopulara har var dagliga rutin blivit att, nar vi kommit hem for kvallen, ta av oss alla klader och ligga och chilla pa sangen i en halvtimme medan vi forsoker hamta oss. Haha.

Ja, nu kanns det konstigt att var vistelse har pa Sta Cruz borjar narma sig sitt slut. Det gar verkligen fort, samtidigt som det kanns som en evighet sedan vi kom hit. Sedan sist vi skrev har det gatt en vecka och vi har haft det hur kul som helst. Pa tisdagen visade Do-Dong, som jobbar har, att det fanns en liten pool pa den enorma terassen. Fantastiskt. Sa nar vi ar lediga ligger vi med gladje plaskar i den lilla poolen. Dock har den tusen hal som gor att vi maste upp och pumpa var femte minut. Cassandra rakade ta sonder pumpen, eftersom hon tog i lite for hart och hon vagrade lata Do-Dong veta att nagot var fel. Istallet fornekade hon problemet och hennes svar nar han ropar om de behover hjalp ar: ”No, no, we’ve got it, we’ve got it. But thank you”. Det finns nog ingen som skulle halla med Cassandra om de hade sett hennes forsok att laga pumpen med handerna, men efter manga om och men har vi lyckats fa ihop den nagotsanar.

Okej, nog om pumpen. Sa typiskt oss att dyka in i detaljer haha. Vi skrev om tisdagen ja. Da borjade som sagt var musik work-shop med barnkoren. Det var sjukt kul och riktigt roligt att hora de sjunga svenska psalmer. Vi borjade med ”Du ar helig” vilket visade sig vara en uppskattad lat som de hade riktigt latt att lara sig. Vi blev imponerade. Pa tisdagen fick vi sedan for forsta gangen ga lite sjalva i stan. Lycka. Vara companions var lattade nar vi hela och rena (eller ja, rena ar vi val aldrig) lyckades komma tillbaka. Slutet gott allting gott.

Dagen efter akte vi pa utflykt till en mysig stad/by som hette Tagaytay. Dar var det meningen att vi bland annat skulle kopa gronsaker till var ”svenska” maltid. Vi hade namligen ocksa blivit ombedda att gora nagon svenskt gronsaksrecept, eftersom alla ar lite fascinerade over Cassandras vegetarianism. Staden lag uppe bland bergen, vid varldens minsta vulkan och den skulle vara ”kall”. Fast ”kall” har, innebar inte kall. Vi agerade lite turister och akte zip-line, en slags linbana over bergen. Verkligen turistgrej, men det var kul och vi har nagra fruktansvart fula bilder och muggar som bevis. Mysig och fin dag med vara companions, det ar verkligen fint att lara kanna alla battre och battre. Kanns trakigt att snart lamna alltihop.

Veckan fortsatte med att lara barnen fler svenska sanger som de skulle sjunga upp pa sondagens massa. Vi fortsatte med ”Ropa till Gud” pa svenska och engelska som aven den verkade uppskattas. pa torsdagskvallen skulle vi laga var svenska mat da. Det gick val…ja bra under omstandigheterna, men inte bra liksom. Cassandra madde lite psykiskt daligt over att detta skulle representera det svenska vegetariska koket, men Annie med lite mindre erfarenhet i koket, var ganska nojd. Var plan var att gora rarakor med morotter och chokladmousse till efterratt. Problemet var att morotterna tog over potatisarna och ingredienserna i chokladmoussen inte reagerade som de skulle, men ja. Vi forsokte i alla fall. Rarakorna verkade uppskattas, men inte chokladmoussen vilken vi anda tyckte blev aaaasgod till slut. Kanske for stark for filippinernas oversockrade smak haha.

Pa fredagskvallen var det poolparty med ungdomarna. Innan dess hade Cassandra gjort ett forsok pa en springtur i omradet. Det gick inte sa bra. Efter fem minuter kande hon sig sa extremt uttittad av hela grannskapet att hon bestamde sig for att ga tillbaka. Det gick inte. Alla som kanner Cassandra vet att hon inte ager nagot lokalsinne och for att undvika alla manniskor och jobbiga man med mopeder och storiga kommentarer hade hon irrat omkring ratt rejalt. Som tur var lyckades hon irra tillbaka till slut, men det var forsta och sista forsoket pa en springrunda i omradet.

Poolpartyt i alla fall. Ungdomarna kom vid atta. Vi var dar vid halv fyra och roade oss med att sjunga igenom kanske en femtedel av karaokelistan. Ni forstar vilken niva vi sjunkit till nar Annie larde Caz en barndans till ”Boom-boom-boom”. Ratt illa alltsa. Nar alla sedan hade kommit borjade vi med att ha en svensk andakt igen. Det var fint och vi lyckades alla komma ner i varv och kanna gemenskapen och stamningen tillsammans, sa vi tror att vi har lart dem nagot nytt med vara andakter dar. Sen borjade festen. Vi badade, sjong karaoke, lekte sanning eller konsekvens (HAHA), men mest konsekvens dar den mest uppskattade akten var nar nagon fick pussa nagon av oss pa kinden i fem sekunder. Da flaskan hade utsett den lycklige, sag man hur deras vanner gratulerade dem medan ett stilla ljus tandes i deras ogon. Detta finns dokumenterat, vi ar duktiga pa att filma. Festen holl pa i evigheter och var jatterolig, men nar klockan var halv tre pa natten var vi sa sjuuukt trotta och ville aka hem. Da visade det sig att vi skulle vara dar till klockan sex och sedan ta en jypney hem. Sa vi fick glatt lagga oss i en liten vaningssang utan tacke. Det hade inte varit nagra problem om vi haft kannedom om detta, men Cassandra blev lite bitter for att hon inte hade nagon linsvatska och fick ledsna ogon. Plus att AC:n var sa kall att till och med Cassandra plagades igenom de tre timmarna. Pa morgonen fascinerades vi av hur pigga och frascha alla sag ut och hur deras gladje over att ta bilder fortfarande existerade.

Vi drar lite snabbt veckans resterande handelser. Forsoker i alla fall. Pa lordagen akte vi till en barangay och var pa en prisutdelning for ”Search for little angel”, vilket var en slags beauty-contest for barn for att dra in pengar till en kyrka som holl pa att byggas. Den pojke/flicka som hade fatt flest pengar vann och blev da arets ”little angel”. Var uppgift var alltsa att agera prisutdelare och saledes hanga band och ge presenter till de stackars barnen som bara grat och inte alls ville komma i kontakt med varken scenen eller de svenska flickorna. Vi satt och funderade i vart stilla sinne vad reaktionen skulle vara i Sverige om nagot liknande skulle ordnas har. Inte lika uppskattat. Vi sag rubrikerna pa Aftonbladet framfor oss. Pa kvallen gick vi pa ballroom-dancing med tanterna och farbroderna. Aven har fick vi agera prisutdelare till en liknande tavling for aldre. Dock blev vi presenterade som schweizare. Haha. Det var mysigt att titta pa alla som dansade och Cassandra tvingade Annie att dansa lite med henne innan vi begav oss hemat.

Igar sondag da. Kyrkdagen. Pa morgonmassan sjong barnen upp de svenska psalmerna; de var sa sota och duktiga sa. Sen gick vi till var hostpappas protestantiska kyrka och var med pa deras massa. Den var annorlunda an IFIs och vi tyckte det kandes som vi var pa en mer frireligios massa. Vi tyckte det for omvaxlings skull var jatteharligt med nagot lite mindre formellt och att sjunga lovsanger som vi kande igen. Efter det gick vi sjalva omkring pa marknaden och fyndade bra grejor. Eller det ar val en definitionsfraga. Annie kopte den mest kitchigaste, grasligaste och mest blinkande julbollen som finns pa denna jord i den mest kitchigaste, grasligaste och mest blinkande affaren pa hela Filippinerna. Typ. Men hon var glad och ansag det som sitt basta kop hittills. Nar hon kopte sin boll var hon tvungen att ge ut sin mail och sitt telefonnummer. Nar hon fragande undrar varfor svarar de som den mest sjalvklara grej i varlden att det ar for att de ska adda henne pa facebook. HAHA. Det var roligt. Vi gick tillbaka till kyrkan till kvallen for kvallsmassan upptackte vi nagra tiggare och blev mycket forvanade over var reaktion; att vi faktiskt reagerade sa pass mycket. Da slog det oss att det beror pa att det knappt finns nagra tiggare har. I det stora hela verkar det generellt sett vara ett stalle dar manga anda har det ganska gott stallt. Sedan slog det oss att Laguna faktiskt ar den rikaste provinsen i Filippinerna, om man till exempel jamfor med Manila ar det en enorm skillnad.

Ett komiskt inslag under kvallsmassan var da barnen skulle sjunga och Cassandra under deras pianointro upptackte att deras elektriska piano inte hade den ratta installningen. Istallet for vanligt pianoljud kom det ut nagra slags panflojts – och straktoner. Hon tittade pa Annie som sag lika road och forbryllad ut som henne. Aven barnen sag lite forvirrade ut, men det fanns inte mycket att gora. Bara smaskratta lite for sig sjalv.

Idag skulle vi egentligen akt pa en utflykt till ett kant vattenfall, men pa grund av den kommande tyfonen har det sporegnat hela dagen sa vi har varit instangda i huset, till Cassandras stora besvikelse, for hon hade taggat sonder infor denna utflykt eftersom hon kande till de har fallen redan i Sverige. Annie daremot tog det med ro och lag kvar i sangen med ett leende pa lapparna. Antligen fick hon en ledig dag och kunde kampa sig igenom sin forsta bok har. (Gossip Girl 1, har laser vi djupa grejer). Annie som normalt sett aldrig laser, varken har eller hemma, har anda lyckats fa med sig en hog med bocker. Dock har de anda kommit till anvandning, for Cassandra laser dem istallet och har endast tva och en halv bok kvar.

Sa, sista blogginlagget i Sta Cruz. Som Cassandra i skrivande ogonblick vill uttrycka vistelsen. ”Ar borjan svar, blir resten latt och du blir nummer eeeeeeeeeeeeeettttttttt” bambambambam.

Woho hejda!

Cassandra och Annie

Bilder fran forsta veckan i Odiongan

Efter att ha forsokt att ladda upp detta inlagg in gang tidigare gor vi nu ett nytt forsok.

 

Picolar mote (picolar ar organisationen for alla lay readers, typ kyrkvardar)

Stadshuset i Odiongan

Lay Readers in action: Eftersom man inte har praster nog att fira massa i alla kapellen ager lay readers ut och celebrerar massa med koncekrerat brod och vin fran katedralen i Odiongan. Kvinnan i mitten pa bilden ar Sharon Famaran, var koordinator har.

Min vardfamilj fick killingar. Har ar de mindre an en timma gamla.

Det ar vanligt att man aker pa fodelsedagskalas har och ater pansit som ar nudlar for langt liv.  Mommy Tess som har fyllde 60-ar ar en mycket aktiv picolar-medlem.

Kad-Bayan betyder att det ar kyrkan som ager och driver butiken, i detta fall ett apotek dar man kan kopa allt annat an mediciner.

Pa marknaden i Odiongan kan man kopa farsk fisk. Det gjorde aven Ida och jag nar vi lagade potatismos och smorstekt fisk kryddad med svensk dill till vara vardfamiljer.

Skolan ESPG som ligger i Odiongan ar skapad med medel fran Svenska Kyrkan i Strangnas stift. Detta ar bilden fran en hogstadieklass.

Orkideer ar vanliga tradgardsblommor har.

I kyrkans egna Jeepney med Sharon och forsamlingens gitarrist Rosell pa bag pa hembesok.

Pa onsdagar ar det hembesoksdag. Har ar vi pavag till en man som tidigare varit aktiv i kyrkan men som efter en stroke inte langre kan komma till kyrkan sa nu maste kyrkan komma till honom, aven om det betyder att man fra vada genom ett vattendrag. Ett hembesok bestar av valsignelse, bon och nattvard och har enligt Idas och min tidtagning mellan 2:30-3 minuter beroende pa hur snacksalig man ar. En formiddag innebar minst 10 hembesok.

I regionen ar det nu skordetid sa over allt pa vagarna torkar man Palay som ar ris.

Nar man ar pa hembesok aker man aven till sjukhusen i Odiongan, har det statliga sjukhuset som inte hade nagon sarskillt hog standard. Mer bilder darifran kommer sakert nasta vecka…

Har pa bilden ar det hembesok igen. Denna gan ar det fader Mar som valsignar arkebiskopens 93-ariga mamma.

Over allt har kan man se dessa stickers. Undra hur manga som skulle satta upp en sticker med texten ”Stolt medlem av Svenska kyrkan” pa sin ytterdorr.

 

Pa grund av bristande internetuppkoppling  hoppas ajg kunna blogga och ladda upp mer bilder fran forra och denna veckan under de kommande dagarna da vi imorgon aker till Manila om vadret tillater. Det har namligen dragit in en tyfon over omradet och vi aker inte om det inte ar sakert. Sa tills dess far ni ha det sa bra. Vi valkomnar aven Malin, Maria och Johan till Manila i mitten pa veckan och det kommer bilder darifran med vid ett senare tillfalle. So long, salange

/Maria

Victoriasjon, apor och vardag

Elica och Erren har igen.
Vardagen blir tydligare allt eftersom dagarna har i Ibura, Tanzania, gar. Dagarna spenderas framst pa nursery school och med koren, och vi hinner aven med mycket pumzika (vila) med boklasning. Efter tre veckor har vi redan borjat lasa varandras bocker. Vi ar lite oroliga over att vi ska fa slut pa bocker att lasa. Dock har vi ju bibeln pa swahili, sa den ska nog ta ett tag att lasa igenom…

Vi har de senaste dagarna aven hunnit med diverse hembesok hos forsamlingsmedlemar. Framst besoktet hos mrs Kibira, anka efter den forsta tanzanska biskopen har i omradet. Hon var en valdigt sot tant och i vara ogon lite av en kandis eftersom vi sett henne i en dokumentar om Kibira innan vi akte hit.

Vi har ocksa besokt en (i tanzanaska matt matt) stor smedja. Den var haftig att se och arbetarna var valdigt manade att fa igang ett utbyte med svenska ungdomar, sa ar nagon intresserad ar det bara att hora av sig, vi har kontaktuppgifter.

Enda sedan forsta veckan har det varit tal om att vi skulle aka ut till en strand. I fredags tillat antligen vadret detta (for nar det regnar i tanzania stannar allting…). Som vanligt var resan dit ett aventyr i sig, da de tanzanska vagarna ar som de ar.. Denna resa var dock nagonting extra. Det tanzanska landskapet var sjuuukt vackert och vi sag vara forsta apor springa om kring vid landsvagen. Coolt eller vad!?
Victoriasjon var vacker som vanligt. Dock borjar vi undra om det verkligen ar en sjo? Vi borjar starkt tro att det ar en konspirationsteori och att det i sjalva verket ar havet… (forresten, vad ar definitionen av ”hav”?)

Detta stycke skulle vi vilja tillagna var pastor/vardfar Lugumira. Han gar omkring och spontansjunger i korridoren utanfor vart rum, ringer och vacker oss nar vi sover eftersom vi maste oppna dorren sa han kan komma in till sitt kontor pa morgonen. Han papekar att man kan se sig sjalv i speglar.. (vilket vi tycker ar ganska uppenbart). Han tittar med extremt skeptiska ogon pa vart diskmedel och fragar ”what’s this?”. Han papekar att det FAKTISKT finns de i Tyskland som dricker te UTAN socker. Han testar hur langt man kan hoppa jamfota pa stranden i finklader.. Det ar inte alltid sa latt att hora vad han sager, men dock fragar han hos alltid ”how was the .. day? morning? lunch? rest? osvosv…”. Han har dessutom gjort ett valdrigt bra schema som vi aven har stor mojlighet att andra sjalva om vi vill. Han kor runt pa oss overallt, nar som helst, och berattar om saker langst vagen. Trakiga som vi ar svarar vi bara ”yes… okey… ” men han fortsatter beratta anda.
Vi borjar undra lite vad hans jobb faktiskt gar ut pa… Kanske ar det sa att det faktiskt ar vi som ar hans jobb nu? Det ar kanske darfor han sitter och dricker te med oss pa kvallarna istallet for att umgas med sin familj..

lugg

Var pastor/vardpappa pa stranden vid Victoriasjon

Sen sist vi skrev har det hunnit handa mycket i Gustav och Jonas liv i Kikukwe. Vi har hunnit byta bostad tva ganger, akt minibuss samt besokt manga manniskor och platser.
Men vi borjar fran borjan, och den har berattelsen borjar med vantan, som sa ofta annars har i Tanzania. Efter att ha besokt tjejerna gorra gangen skulle vi ta en ‘minibuss’ hem till Kikukwe. Vi hade fatt hjalp av Tabitha Ephraim (en f.d. utbytesdeltagare som besokt Sverige) och pa sa satt fatt reda pa att bussen skulle ga nagon gang pa tisdagen mellan 09.00 och 10.00. Svenska som vi ar var vi pa plats precis kl. 09.00.
Det var ett misstag…
Det var nu som var vantan borjade. Klockan blev 10.00, och bussen var i vara svensaka ogon full och redo for avfard. I Tanzanska matt matt var den halvfull, sa vi fick (glatt?) vanta vidare.
Klockan blev 10.15, fler klev pa.
Klockan blev 10.30, det var knokfullt.
Klockan blev 10.45, det gick nu knappt att andas, det var varmt och vara ben sov sott dar de satt inklamda som sardiner i en liten platburk.
NU var bussen full tyckte var chauffor! Avfarden var lite av en valsignelse, ungefar som da man hallit sig jattelange och antligen hittar en fungerande toalett. Bussfarden i sig tar ungefar 45 minuter och var verkligen sa ”smartfri” en fard i en 10-sitsig minibuss med 23 passagerare kan vara.
Val framme hos mzee (alderman) Kahwa, packade vi vara saker och gav oss av till Pastor Felix Rwabyo (for ovrigt bror till tjejernas pastor Lugumira). Dar bodde vi i tva dagar och traffade manga trevliga manniskor. Manga av dem var kvinnor, sa vi borjar misstanka att Felix ar lite av en inoficiell tjejtjusare. Vi hann besoka nagra fiskdammar som gravts i ett trask pa andra sidan berget vi bor pa. Det ar ett projekt regeringen har startat for att folk ska fa en mojlighet att tjana pengar, men ocksa for att motverka utfiskning av Victoriasjon, samt se till att det finns en bra tillgang pa fisk i byarna. Privatpersoner far lana pengar samt far instruktioner och hjalp med hur man graver dammarna och hur man planterar fisk och anvander dammarna pa ett korrekt satt. Efter besoket till fiskdammarna gjorde vi ett hembesok hos en man vid namn Mr. Goodwin (tror vi). Han hade blivit attackerad i sitt hem av tva man, den ena hade en kapp och den andra anvande machete. Mr. goodwin hade varit tvungen att stanna pa sjukhus i tre veckor for att laka sina sar. Arren han hade var manga och riktigt otacka, framfor allt i pannan och pa hoger axel. Man vet fortfarande inte vilka som gjorde detta eller varfor, vilket kanns lite otackt. Hos herrn fick Gustav och jag smaka pa te pa akta Tanzanskt vis, d.v.s. en tredjedel socker, en fjardedel mjolk och resten te. Utan att ta i i underkant skulle  man kunna kalla teet ”sott”. Gangturen till Mr. Goodwin bjod dessutom pa en riktigt vacker utsikt. Man kunde se berg i horisonten, som Felix berattade lag i Uganda och tydligen var flera mil bort. man kan verkligen se sjuuuukt langt!

Vi fick byta bostad igen dagen darpa. Da hamnade vi hos kvinnan vi i forra inlagget beskrev som en gammal anka (som i en kvinna vars man gatt bort, inte fageln). hon var egentligen inte anka, utan hon var bara skiljd. Pastor Felix var lite oklar da han pratade om kvinnan tidigare, darav forvaxlingen mellan anka och skiljd. Kvinnan bor ute i bananskogen, som 99% av alla andra byborna gor. Nagot som daremot stammer mycket bra ar att varken hon, eller nagon av de andra kvinnorna (som hjalper henne med maten) pratar ett ord engelska. Dessa damer ar a andra sidan stortskona! Det ar tre kvinnor utover var ”anka” som hjalper till med maten och ater med oss. Det kanns verkligen som att hela grannskapet lagar mat at mig och Gustav ibland. For forutom dessa fyra damer kommer deras dottrar ibland ocksa, och det har hant att de tar med sig nagra kompisar fran skolan. Vi sitter och ater tillsammans (forsta gangen vi ater med kvinnor i rummet, sjuukt skont!) och forsoker prata swahili med varandra. Det gar val sadar, men man blir duktig pa att sla upp saker i lexikon efter ett tag. Vi skrattar och har riktigt kul medan vi lar oss detta underbara sprak och proppar magarna fulla med matoke!

Snart gar var buss sa vi behover lamna internet, men nasta gang skriver vi bl.a. om hur sjuka forhallandena ar mellan har och i Sverige. T.ex. om att en svensk skolelev far tillrackligt mycket pengar i studiebidrag i gymnasiet for att finansiera 4,5 ar privat secondary school har. HELT SJUKT!

Kram och hejda!

Publicerat i Tanzania | 1 Kommentar

Om Jonas Brännström

Hallå! Jag är en oftast så glad och alltid så norrländsk kille i mina bästa år (vilket för tillfället är 21, men som kan komma, och mest troligt kommer att ändra sig ju längre tiden går). Jag bor i en by ca 2,5 mil från Piteå som lämpligt nog heter Lillpite. För att tydliggöra för alla som läser detta var Lillpite ligger så kan jag berätta att det ligger precis i världens mittpunkt! Allting snurrar runt denna lilla by på ca 700 invånare (jag har alltid tyckt att byn känns betydligt mindre än så). Även om man inte hört talas om den tidigare eller inte känner till att det är världens metropol, så är det ändå runt denna bit mark och alla dess invånare som även din verklighet snurrar. Nu är ju detta självklart min personliga åsikt och ingenting du behöver ta på allt för stort allvar. Men jag antar att man blir lite hemmablind om man vistas på en plats för länge. Jag har bott i Lillpite i princip alla mina 21 år och känner mig på sätt och vis instängd, men också fruktansvärt säker i denna omgivning. Det blir lite tråkigt i längden dock, och jag är därför sjukt glad att jag får denna möjlighet att upptäcka en annan del av världen och en annan kultur än den "Norrländska Björnjägarkulturen" vi har här! (Den kulturen existerar tyvärr inte. Jag hittade på namnet för att det lät grymt coolt och jag kunde använda den för att spä på alla fördomar du som läsare någonsin haft och kommer att ha om Norrland i allmänhet men Norrbotten i synnerhet.) Men jag får i alla fall kliva ut ur min trygghetszon och prova på något som jag förhoppningsvis aldrig kommer att glömma, skaffa många nya bekantskaper och bara rent allmänt kånka min egen stjärt ut ur vagnen jag just nu sitter och latar mig i! Ha det bäst!

Varme

Just nu befinner jag mig i Sarapiqui, nagra timmar nordost om San José, och det ar VARMT. Nar jag kom i forrgar kvall trodde jag bokstavligen jag skulle svimma dagen darpa, da jag ar en person som garna har vinter alla dagar om aret. Men jag har klarat mig hittills, mycket bra, med massor av vatten, och dopp i floden (var valdigt stromt mitt i natten och krokodiler 6 km bort, men nodvandigt tyckte iaf jag..).

Angaende varme sa ar det nog sa jag vill beskriva folket har – valkomnande, kramandes (aven om det inte sker mellan man) och otroligt gastvanliga. En van har som besokte sverige tankte en hel del pa varfor svenskar var mer, som hen tyckte; kalla, inatvanda och stela. Hen kom fram till att det berodde pa att det var sa kallt i sverige. Och sa svart och vitt skulle jag inte beskriva det, men har ar mycket mycket varme i moten med nya bekantskaper, mycket gladje och valkomnande, tid for andra, och mycket mycket varmt klimat.

Igar besokte vi en forsamling i narheten (den finns 4 har i narheten som vi ska besoka och arbeta med i 12 dagar nu) med barngrupp (otroligt mycket lek, bibelstudier = alla pratade om veckans evangelie-text, bon och mera lek = svettigt), och sa en ungdomsgrupp med mera lek, bibelstudier och bon. Och idag blir det ungdomsgrupp i en annan forsamling om jag fattat ratt. Men forst en tur till floden, for det ar sa otroligt varmt.

La Paz,

Clair

 

Livet bland insekter och skamtglada filippinare.

” Magandang Araw! My name is Ida, I’m 21 years old and I’m from sweden. I live in Orebro, in the diocese of Strangnas……….”

Ungefar sa borjar jag oftast min presentation, ofta berattar jag natt om vad jag sysslar med pa fritiden och sen avslutas presentationen med diverse halsningar fran min forsamling, mitt stift, min familj o ibland hela sverige. Dom brukar oftast vilja att man aven sjunger en sang.en som ar uppskattad och vi kor ratt ofta ar ”bara den som vandrar nara marken”:)

Antalet ganger jag presenterat mig har jag tappat bort, men rekordet var nog nar jag fick ga upp tre ganger under en och samma gudstjanst o dra samma presentation! HAha..

Livet har pa on ar nog ungefar det jag forvantade mig. Alla kanner alla och man far ofta en kansla av att alla ar en enda stor familj!

Sjalv bor jag i den lilla byn – Bangon. Min familj bestar just nu av Mamma May och hennes tva dottrar som ar 7 och 13 ar.Den aldsta tjejen o jag fann varann direkt genom var stora gemensamma intresse – TWILIGHT! :)

Hennes man och aldsta dotter bor och jobbar i Manila och kommer hem till jul och andra hogtider. Runt omkring oss bor hennes slakt i diverse bambuhus och det ar alltid fullt hus hos oss. Tvn star pa fran morgon (04.00) till kvall (20.00) och man gillar speciellt att titta pa koreanska tvnoveller.

Jag kom snabbt in i familjen och dom gor verkligen allt for att jag ska kanna mig som hemma. Min vardmamma vill garna att jag ska lara mig att gora allt filippinostyle sa jag har bl.a fatt lara mig ata mat med handerna, tvatta min klader for hand, tvatta grisarna och syssla med sant som hor deras vardag till. Far ofta forklara att Nej, vi har inte anstallda dar i Sverige som gor allt at oss utan jag diskar min disk sjalv hemma ocksa, o ja jag stadar mitt hus och nej jag har inte en privatchauffor..

Imorgon ska jag o maria laga svensk mat hos min familj. Det borjade med att jag erbjod mig att laga mat pa min nasta lediga dag. Det tycke min vardmamma skulle bli superkul! Sen fick var handledare hora detta sa da tyckte hon att jag o maria skulle gora det sa kunde aven marias familj komma over, vilket vi tyckte var kalas. Nu ar sista budet att bada vara familjer, vara handledare samt biskopen med familj ska vara med, imorgon blir jag inte forvanad om aven borgmastaren och halva byn dyker upp..Jag o maria kommer fa handla upp varenda potatis i byn for att forsakra att det finns mat till alla..:)

 

Nu nar jag antligen kunnat oppna min mail har pa on hoppas jag kunna skriva nagot oftare (detta var namligen mitt allra forsta inlagg:/)!

Hoppas allt ar bra dar hemma och i dom andra landerna, ni ar ofta i mina tankar!:)

/ Ida

 


Storsta skillnaden mellan Sverige och Brasilien?

Inte helt ovantat sa moter jag manga nya manniskor hela tiden. Forsta dagarna blev jag alltid presenterad av min vardpappa men nu ar antligen min portugisiska tillrackligt bra for att jag ska klara det sjalv. Nu efter knappt tva veckor i den portugisisktalande familjen forstar jag vad de sager om de undviker slang, lokala uttryck och inte pratar for snabbt. Mina kunskaper i spanska och franska fran skolan hjapler mig att forsta tal och skrift men det kanns som om det gor det svarare for mig att prata. Da blandar jag namligen ihop spraken och det blir en enda rora vilket slutar med att jag tror att allt ar fel, huvudet blir helt tomt och jag sager nagra enstaka ord och hoppas att de forstar mig.

Jag traffar alltsa manga nya manniskor och far alltid samma fragor i foljande ordning.

”Talar du tyska?” ”Nehe synd…”

”Vad tycker du om Brasilien?” (manga svenkar, inkl mig sjalv, fragar utbytesstudenter och liknande varfor de ar i just Sverige men har har jag aldrig fatt en motsvarande fraga)

”Vad ar det for utbyte?” Nar jag berattar att jag senare ska norrut, till Teófili Otoni, far jag hora hur langt bort det ar, hur annorlunda det ar dar och att jag kommer att ata alldeles for mycket ost. Vadigt fa av dem har varit dar, eller norrut i landet overhuvudtaget, men delar garna med sig om hur annorlunda det ar.

For nagon dag sen halsade jag pa i en kommunal skola och blev inbjuden till en geografilektion for 15-16 aringar. Det var bland det roligaste jag gjort har, jag fick sta vid griffeltavlan och svara pa fragor om Sverige. Jag kom pa mig sjalv med att overdriva hur kallt det blir pa vintern och hur manga som faktiskt ar blonda och langa. Det kandes hemskt och jag rattade mig sjalv i slutet. Som utlanning i en annan kultur stoter man pa manga fordomar och jag upplever att det typiskt svenska blir en mycket storre del av min personlighet. Nar jag ska representera hela Sverige vill jag forstas ta fram det positiva och det som gor oss unika sa det blir latt stereotypiskt. Det var nagra av manga tankar jag gar runt med men nu till det som jag egentligen hade tankt skriva om i det har inlagget. I klassen fick jag fragan vad som mest skiljer Sverige och Brasilien at. Jag upplever att det ar planering och struktur. I Sverige ar allt noga analyserat, organiserat och ordnat i fack. Allt for att gynna tillvaxten och vart valbefinnande. Jag har nagra exempel, som sjalvklart bara ar daliga generaliseringar. Vi svenskar, till skillnad fran brasilianare, gillar regler och ar noga med att folja dem; vi haller hastighetsbegransningarna och stannar vid overgangstall. Vara stader ar noga planerade och har tydliga centrum medan centrumet i den har staden, med 400 000 invanare, inte ar storre an mitt hemma i Ahus i Skane. Folk kommer och bygger sina bostader i utkanterna och butiker ploppar upp overallt. Har ar korruption ett enormt problem och anledningen till de flesta bristerna bla stadernas oplanerade infrastruktur, utbildning osv. Jag ser dock manga fordelar med att inte ha allt sa inrutat. Har tar man hand om sina aldre slaktingar och de sjuka. Det ar en sjalvklarhet att direkt finnas pa plats om nagot hemskt hander. I lordagskvall korde vi t.ex. ca15 mil for att tillsammans med hela slakten titta pa en mosters fd man som dott under dagen och nu lag i sin kista i ett rum pa forsamlingshemmet. Efter 24 timmar ar det begravning och efter nagra veckor minnesgudtjanst i hans ara, och det ar en sjalvklarhet att vara med pa allt.

Brasilianska kramar -Elin Redfors