I Teófoli Otoni gillar vi att äta

Churrasco (barbeque) med prasterna och deras familjer. Det ar typsikt brasilianskt och sker ofta pa sondagar. Maten bestar av mycket kott sa klart, gronsaker, efterratter, ris samt olika blandingar med gronsaker, kott och olika sadesslag. Mycket gott!

Churrasco hos min familj tillsammans med folk fran kyrkan dar man vardpappa(som ar bagare) hade gjort den fina tartan. Och sjalvklart dricker vi Guarana som ar den enda lasken som jag faktiskt tycker ar god. Den finns bara i Brasilien och ar gjord av ett speciellt bar.

Hos en familj dar vi var pa massa som hade gjort massor med mat till oss bla varm korv med massor med tillberhor, pastel och sockerkaka med mat inuti. Brasilianarna gillar att mixa salt och sott.

Igar hjalpte Elin och jag till att gora ost och det har ar resultatet. Var kul att se hur hela processen gick till och sjalv vara med och tillverka osten. Kan upplysa om att osten var valdigt god vilket ar sjalvklart nar vi befinner oss i ”ostens” stad.

Elin och jag gillar verkligen frukten har som ar extrasot men den har gangen fick vi inte plocka bananerna pa internatet da de inte var mogna.

Elin och Roseline, var ansvariga har, pa internatets omrade. Pa bilden skymtar ett mangotrad fyllt med mango som tyvarr inte ar mogen nu.

Det har ar ju ingen bild pa mat direkt men det har ar iaf Elins rum pa internatet med det prinsessliknande myggnatet. Det kan iaf symbolisera att Elin ater manga av maltiderna har pa internatet.

Vi besokte kvinnogruppen som gor handverk och garna gillar att prata, och fika forstas! Até logo (vi hors sen), Veronika.

Antligen ar vi tillbaka pa var o

Efter att ha spanderat narmare en manad av var vistelse har ar vi antligen tillbaka pa var o Tablas Island och Odiongan.

Den senaste veckan har spanderats pa grannon Mindoro dar vi fatt ta del av en hel del kapellbesok. Mindoro som tillhor det stift dar Ida och jag ar placerade ar en langt mycket storre o an de tre som tillsammans bildar provincen Romblon men IFIs verksamhet har ar fortfarande i uppbygnadsstadiet.

Ida och jag spanderade var vecka i Roxas pa ons ostra kust tilsammans med Fr Elvin och hans harliga gang. Roxas invanare ar till stora delar ursprungligen fran Odiongan dar vi annars brukar ba vilket bland annat marks pa den dialekt som man talar dar.

Nar vi Anlande Roxas, mitt i natten den 15 oktober hade vi rest i narmare nio timmar fran Manila med buss och bat. Filippinarna har en formaga att alltid resa undernatten vilket inte bara forstor nattsomnen men ocksa kanns osakert i manga stycken, men de havdar att det ar det basta sattet eftersom de da inte behover resa under dygnets aktiva timmar och pa sa satt missa mojligheten till jobb etc. Sista veckan i Manila hade jag aven drabbats av en rejal forkylning p.ga. alla de fororeningar som Manila drars med. Aven Ida hade borjat fa kanningar av denna forkylning och under resans gang blev hon darfor bara mer och mer forkyld. Det var darfor tva valdigt trotta tjejer som kom till Mindoro med valdigt lite energi och motivation att en gora nagot annat an att sova…

Vi visades hem till var vardfamilj som bode bara en kort svensk promenad fran kyrkan vilket i den filippinska livsstilen innebar en tricycletur bort. Familjen bestod av tre generationer, farmor Linda med man, svardottern Agnes med man och deras tre barn. Av de tre barnen gjorde yngste sonen ”Baby” 3 ar starkast intryck pa mig och Ida i bade positiv och negativ bemarkelse. Till en borjan var han valdigt nyfiken och ville sa garna prata med oss men som trearing ar engelskakunskaperna knapphandiga och darfor blev det mest kanda fraser som ”love you”, ”Ingat” (som betyder take care), ”byebye” och Ate Maria at Ate Ida (som betyder syster Maria och syster Ida vilket ar det satt man titulerar varandra har). Manga ganger kunde vi komma hem och efter bara nagon sekund kunde ”Baby” sta dar och prata med oss pa tagalog. Efter ett tag borjade det bli lite jobbigt att ha var lilla foljeslagare i hasorna. Hans skrik nar vi inte forstod vad han sa. Hans vilda forklarande for folk pa gatan utanfor att de hade gaster med vitt skinn etc. Tank er att alltid ha en lite figur i ena hornet av rummet stirrande pa varje liten rorelse ni gor, en figur som du inte kan kommunicera med.

Familjen behandlade aven denna lilla krabat som en Baby. Han hade alltsa inga regler och tog darfor mycket uppmarksamhet fran ovriga syskon. Samtliga barn (de ovriga tva i en alder av 6 och 7 ar) matades med sked och deras tander var totalt nedslitna sa att man bara kunde se de blodiga rotterna pa dem. Aven om familjen verkade ha det ganska bra stallt kandes det inte som att de var sa noga med att varken uppfostra barnen eller se till deras halsa.

Veckan fortsatte i alla fall och sa aven vara forkylningar. Efter tva dagars hostande gjorde var vardpappa en klassisk hostmedicin till Ida och mig gjord pa honung och Calamansi juice. Riktigt gott och det hjalpte faktiskt. Fran den dagen borjade vi bli battre.

Dagarna flot forbi fylda med korta besok i sma kapell, fardiga som halvfardiga runt om pa on. Mycket mat blev det ocksa eftersom varje kapell var tvungna att bjuda oss pa lite Marienda som ar ”fika” bestaende av mat motsvarande en svenska lunch.

Nar vi hoppat in i bilen en av de forsta dagarna hade Ida satt sig pa en Whiskeyflaska i baksatet och vi tankte att det sakert var en gava fran nagon, men redan andra dagen fick vi se samma chaffis ta en rejal hutt whiskey innan dagens utfard. Sa da stod vi dar med det dilemma vi ovat pa i Sverige. Under ovningen hade vi sagt att sjalvklart skulle vi aldrig satta oss i en bil nar vi visste att chaffisen hade drukit men det ar aldrig riktigt lika latt nar man val star dar langs en landsvag, i ett frammande land med flera manniskor runt omkring som man inte kanner sig fullt sa bekvam med som man gor med en framling dar hemma. Nagra snabba kommentarer mellan Ida och mig gjorde att vi valde att hoppa in i bilen men med forevandningen att vi om vi upplevde chaffisen rent berusad skulle ta upp det med vara foljeslagare. Vi akte med Chaffisen hela veckan utan varken olyckor eller diskussion i amnet men hos Ida och mig fanns hela tiden vetskapen om att alkoholen fanns med i bilden.

Under var vecka var en av malen med besoket pa Mindoro att traffa och prata med ursprungsbefolkningen Mangyanerna. Under en av dagarna fick vi traffa manga av dem i ett av de kapell som IFI har i deras omrade. De hade sakerligen vandrat i timmar for att traffa mig oc h Ida och var valdigt blyga infor oss. Mangyanerna som vi traffade var alla medlemar i IFI. Manga av dem som kommit ner for berget var kvinnor och barn. Alla kvinnorna var undernarda och ammade fortfarande ganska stora barn. Den generellt daliga tandhalsan pa Mindoro syntes aven hos Mangyanerna men nagra av kvinnornas tander var aven helt roda fran en rot som de standigt tuggar pa. Efter nagra korta meningar med en tolks hjalp var det dags for Mangyanerna att ata den mat som IFI haft med sig. Sa fort den stora kastrullen med nudlar hade satts ner pa bambubanken borjade kvinnorna riva bladen av banantraden for att tillverka tallrikar att ata pa. Sedan tog det inte lang tid innan maten var slut. Andtagligen hade det varit manga dagar sedan de atit ett fullt mal mat.

Aven senare i veckan fick vi tillfalle att mota ledarna for Mangyanerna som pratade en del om deras situation idag. Hur de diskrimineras pa flera satt i samhallet, till stora delar eftersom de saknar utbildning, men hur de trots detta ser ljust pa framtiden sa lange de sju stammarna kan enas och arbeta mot en gemensam agenda.

Vi var aven med och firade en av stiftets ”Youth days” eftersom det denna vecka ar ungdomsvecka i IFI-kyrkan. For detta endamal hade var koordinator till lika stiftsordforanden till motsvarande kyrkans unga akt till Mindoro. Det kanndes valdigt skont att fa traffa nagon som kande oss igen. Nagon som vet hur vi funkar och som vi kanner oss trygga med. Att kunna ventilera sina upplevelser, positiva saval som negativa pa ett oppet och arligt satt. Dagen med ungdomarna firades pa en Beach Resort, vilket later langt mer lyxigare an det egentligen ar. Ett hus i narheten av stranden med tillgang till sotvattenspool. Dagen inleddes med hogmassa och fortsatte sedan med underhallningsprogram och bad.

Under denna dagen stalldes vissa av veckans svarare upplevelser lite pa en spets nar Ida och jag inte riktigt kande oss sugna att bada. Under hela veckan hade vi namligen upplevt den svarare delen av att vara vit minoritet i en kultur. For Filippinarna ar det vackert att vara vit men en hel del av de kommentarer vi fatt under veckan hade borjat bli jobbiga. Manga ganger ar manniskor till in borjan lite intresserade av vart utseende och inte sallan sena med att kommentera detta. Men ofta brukar det lugna ner sig efter nagon stund nar de fatt titta pa oss, kanske kanna pa oss och sedan forstatt att vi ar som vilka andra manniskor som halst. Men pa Mindoro lugnade det aldrig riktigt ner sig. Vi forklarade for var koordinator Marvin att vi upplevde detta som ett problem efter det att bagaren lite runnit over innan gudtjansten borjat och ca 50 barn statt en meter ifran oss och rastirrat pa oss i typ en kvart. Kommentarer om att solen skulle gora oss svarta och fula hjalpte inte direkt heller oss att bli pa bra humor.

Efter Marvins ypperliga lock och pock blev vi dock pa lite battre humor och bytte om till badklader, dvs. bikini, shorts och t-shirt. Sedan badade vi med en klunga gloende filippinare bade i havet och i poolen. Ida satte sig pa kanten av poolen en stund och det drojde inte lange forran det satt en klunga med filippinare runt henne och kande pa hennes hud och har sa hon flyttade lite diskret pa sig till andra sidan poolen, och lika sa gjorde gruppen filippinare som nu blivit dubbel sa stor. Sa efter en stunds badande, tittande och kannande gav vi upp och kladde pa oss kladerna igen och tur var vall det for vilken branna vi lyckats fa….

Under de snart tva manaderna i Filippinerna har vi funderat lite pa dethar med solbrannan. Varfor den lixom inte riktigt kommit. Hur vita vi fortfarande har varit trots att vi inte smorjt in oss med solkram en enda gang. Tji fick vi efter en dag pa stranden. Vara ansikten, axlar, nackar och urringningar fick sig en ordentlig branna och vi kan nu helt klart saga att vi fatt lite farg har nere.

Dagen efter dagen pa stranden var det var sista dag pa Mindoro som spanderades med att plocka skrap runt om i samhallet. Lite komisk uppgift da samma personer dagen innan hallt utt pasar fulla med skrap pa tidigare namnda strand. Ida och jag holl oss i skuggan och drack en hel del vatten for att huden skulle ma sa bra som mojligt. Aven denna dag blev det kommentarer om var hud farg. Till en borjan kommentarer som ”oj sa rod/rosa du ar” och sedan avanserade det till ”nej sa ful du har blivit” etc. De ar inte sena med att ganska oppet kommentera vad de tycker om vart utseende. Men vid det har laget orkade Ida och jag inte langre bry oss om vad de sa. Vi kande bara en stor gladje over att antligen fa aka tillbaka till var o och Odiongan igen.

Bilder fran Tanzania!

Har kommer nagra bilder fran de senaste veckorna. Pga datorer som vagrar samarbeta sa kan vi inte riktigt lagga upp sa manga som vi velat.

Elefanter

Elefanter pa Rubondo Island, de var inte mer an 25m bort.

Foldhast

Aven flodhastarna var nara

xhg

Barnen gillar att bli fotograferadeSapbubblor ar alltid lika roligt

fisk

Fiskeby pa en o i victoriasjon

/ Ellen och Erica

Hejhej fran Paete igen

Halla! Filippino-cassandra har igen. Nu sitter Annie och jag vid varsin laptop i ett hus tillhorande en YIFI-medlem, Forst gick vi till ett internetcafe, men efter fem minuter kom var companion och sa att vi inte kunde sitta dar sjalva, sa vi fick glatt traska till nasta stalle. Inte oss emot iof, det ar ju billigare och trevligare sallskap:) Plus att vi blir overrosta med mat och dryck hela tiden som vanligt haha. Jag gar omkring konstant matt har. Filippinerna missar aldrig hellre ett tillfalle med att papeka hur mycket vi har gatt upp i vikt. Senast igar sa en av dem till mig att ”det ju var en himla tur att du tog med dig stretchiga klader”. Haha.

Igar kom vi tillbaka ”hem” till Paete efter en sex-dagarstripp till forst Cavinte och Pagsanjan. En filippinsk kvinna hade fixat den har trippen, sa vi hangde med henne och nagra ungdomar som var med oss ocksa. Jatteharliga allihop. Bade Cavinte och Pagsanjan ligger i var provins Laguna, sa det var ingen lang resa, vilket var skont. De tre forsta dagarna var vi da i Cavinte. Det ar en liten by som ligger mot bergen. Verkligen fint och mysigt. Forsta dagen fick vi lara oss att flata hattar och eftersom varken jag eller Annie ager nagon storre konstnarlig formaga var vi lite nervosa, men det gick anda ganska bra. Jag blev utskrattad extremt manga ganger och gjorde lite fel har och dar, men gjorde nastan klar en hel hatt sjalv. Dock hann jag inte med att skarva den, sa jag fick slapa runt pa den dar extremt otympliga hatten i fem dagar. Jaja. Vi sov uppe i ett hus kopplat till kyrkan, som lag till jattefint uppe pa hojden med en fantastisk utsikt over byn. Dagen efter akte vi ut till en liten fin plutte-o dar vi hangde, at mat och fiskade. Jag fick tva stycken, Annie inga denna gang haha. Pa hemvagen gick vi runt i byn och njot av hur fint det var. Synd att vissa saker inte fastnar pa kort; ibland hade det varit bra med fotografiskt minne.

Den sista dagen i Cavinte gick vi upp vid halv fem for att hjalpa till i ett bageri som var kopplat till kyrkan tror jag. Sa vi stod och salde pandesal-brod och svarade pa alla undrade fragor om varfor tva langa blonda svenskar plotsligt stod dar pa andra sidan disken.

Sedan akte vi till Pagsanjan. Det var meningen att det skulle vara tva dagars-ungdomsseminarier dar vi skulle lara de massa svensk musik, men vi tyckte bada att det var skont att chilla ner det lite, sa forsta dagen var vi i kyrkan, larde ungdomarna tre svenska psalmer till den kommande sondagens massa och at middag hemma hos var vardfamilj dar i Pagsanjan. Vi bodde i huset som tillhorde youthpresidenten i Pagsanjan och det var roligt att bo hos nagra ungdomar, eftersom det alltid var massa folk omkring en. Dagen efter akte vi ut till en flod och hade picnic, spelade kort, ovade psalmerna och hade det allmant soft. Jatteharliga ungdomar i Pagsanjan alltsa. Pa kvallen stod vi for matlagningen. Vi gjorde som Ida och Maria gjorde forra gangen och korde pa potatismos och stekt fisk. Det roliga ar att jag verkligen inte gor typisk ”svensk” mat hemma, sarskilt inte som vegetarian, sa nar man blir tillfragad att gora nagon ”svensk” mat far jag testa recept som jag aldrig skulle gora annars haha. Jag tyckte anda att vi lyckades ratt bra, battre an forra gangen iaf. Efter var maltid var vi pa nagon slags forceremoni for en begravning. Jag som aldrig har sett en dod manniska forut fick en liten smachock nar den doda kvinnan lag i en genomskinlig kista sa att alla skulle kunna se. Nar vi akte hem satt vi pa taket pa jypneyn istallet for i den. Sjukt harligt, det kandes som att ta studenten pa nytt.

Igar sondag var vi mest i kyrkan. Pa massan sjong vi de svenska psalmerna, det var kul. De hade alla sjuuuukt roligt at den sista meningen i psalm 756, Bara i Dig, eftersom den gar ”jag ska inte vackla”. Vackla, eller backla, som de uttalar det, betyder gay pa tagalog. Det tyckte de var sa fruktansvart roligt. Hur de ser pa de olika sexuella laggningarna har skiljer sig mycket fran vart svenska satt. Jag tycker det ar intressant prata om sadant, men det ar ofta svart att motas, eftersom de inte riktigt kan ta till sig och forsta det som vi sager. Ett exempel ar nar de pratar om deras ”beckys”, alltsa gaykillar. Nar vi till exempel sager att det finns homosexuella man som inte beter sig feminint, pratar feminint etc, blir de forvanade och sager att det inte existerar i Filippinerna. Jag skulle kanske korrigera det till att det inte ar hundraprocentigt accepterat.

Ungefar en timme innan sondagens eftermiddagsmassa fragade de om jag kunde sjunga en Mariasang. Det roliga var att vi kom till kyrkan mitt under att massan pagick och de sa att jag kunde ova. Sa da satt jag alltsa och ovade under massan. Samma massa som jag tio minuter senare gjorde framtradandet pa. Haha, sa typiskt filipino-style. Efter massan var det en procession for att hylla Virgin Mary. Det var fint. Vi hade fatt arrangera blommor, sa alla kunde beskada var lilla bukett i taget.

Idag har vi en restday, vilket ar jatteskont, sa vi har mest gatt omkring och chillat. Imorn borjar lite mer schema igen, den kommande veckan ska Annie besoka nagot slags stalle dar de sysslar politik. Jag foljer med forsta dagen, men sedan kommer jag ha musiklektioner med barnen i kyrkan. Lite hajk upp pa det enorma berget som ligger har ska vi ocksa hinna med. Det finns tre kors allra hogst upp, sa vart mal ar att komma dit. Kanns nastan som att det blir jobbigare for filippinarna an for oss, eftersom de tycker att en fem-minuterspromenad ar riktig bra exercise, som de sa fint uttrycker det. Sa fort man ska ga mer an tio meter tar man en tricycle. Haha.

En annan sak, det verkar som om vi ska vara med i ett av Filippinernas storsta underhallningsprogram. En tjej har i Paete hade nagon form av kontakter, sa hon har typ ”fixat” in oss. Vi har inte riktigt forstatt vad var funktion kommer vara, men vi fruktar och det verkar som vi ska framtrada pa nagot satt. Annie ar jattearg (fast inte pa riktigt forstas haha) over att jag i ett forvirrat ogonblick sa att ”det val skulle vara roligt”. Jag menade da att det skulle vara roligt att TITTA pa, inte MEDVERKA. Sarskilt inte med tanke pa hur extremt ofrascha vi ar hela tiden. Alla har duschar och byter klader tre ganger per dag ungefar, vi har varken klader eller ork till att gora det, sa vi funderar lite pa om de tycker vi ar jattesunkiga manniskor. Hur som helst, vi far se hur det blir med vart eventuella framtradande; det ar mycket mojligt att det inte blir verklighet, men snacka om att vi far vara med om mycket olika saker har i Filippino-landet.

Bilder nu woho!

Forst fran vattenfallen; the Amber-Amberfalls

 

Fran Cavinte och Pagsanjan

I Cavinte med de fardiggjorda hattarna

Vara companions

Typisk filippinsk maltid pa bananblad

Vi fick tvatta vara klader i floden medan vi sjong julsanger. Bisarr kanlsa. Fem minuter efter bilden togs blev vi totalt nedstankta och genomblota.

Alla fina manniskor vi hangde med i Pagsanjan

Gudstjanstordning och installationsmassa av Calero

Det ar oktober och an sa lange har jag foljt livet med ILCO har i Costa Rica mer an halva tiden (av 3 manader), vilket innebär att jag bland annat firat en hel del mässor. Eftersom det är en luthersk kyrka finns manga likheter med ordningarna i sverige, med syndabekannelse(de har inte overlatelseboner) som talas, credo och gloria som oftast sjungs, med talad trosbekannelse och sa maltiden sina forderedelser och tackbon, fridshalsning med puss pa kinden och kram som en hälsar här. Det att alla som ar med pa massan delar tankar om dagens bibeltext ar en härlig erfarenhet som jag upplevt de flesta sondagar, men pa senare tid forstatt är upp till prasten som predikar. Vad jag upplever ar att ju fler det ar pa plats, desto mer av tiden talar prasten och styr samtalen, och nar det ar hogtidliga tillfallen, som idag, predikar prasten sjalv, aven fast det ar ytterst markbart att vi andra inte är en tyst publik, men later en hel del med skratt, kommentarer och ogonkontakt.  Daremot tror jag ingen vagar/har lust att diskutera under en installationsmassa som har med manga delar av agendan och en mangsidig predikan. Idag var en sadan dag. For det ar inte alltid vi sjunger ett gloria, eller credo. Det ar inte alltid vi bekanner vara synder heller. Det finns en agenda, men pastorn sager ofta att vi hoppar over den har delen, for jag gillar den inte/kan inte melodin sa bra/annan anledning/outtryckt anledning. Det viktigaste ar ju anda att vi ar tillsammans infor Gud och firar massan nar vi firar massan (vi firar alltid massan varje gudstjanst och foljer da agendan (fast ja, det har hant att palysningar kommer direkt efter maltiden, innan tackbonen.)). Jag har funderat en del pa varfor det ser annorlunda ut har, men tanker ocksa att landet i ovrigt ar spontant, sa mycket blir spontant ocksa i massan – reflektioner av mer an prasterna ar det normala och nagon som springer ivag for att hamta mer instrument eller biblar till alla med, en ung kyrka utan starka rotter i gudstjanstordningar som jag upplever det, men mer centrerad till luther, t.e.x firar vi reformationsdagen om en vecka med drama och dans och hela fadiruttan.

Idag var Caleros installation som prast i forsamlingen San Sebastian, nara huvudkontoret i huvudstaden. Det blev en fin massa, med forbon for Calero med handpalaggning av biskop Melvin, och en levande predikan av Calero om bland annat ordet ”men/pero” och om att inte komma med pekfingret fran sverige, men att dela Guds Ord tillsammans och forsta varandra mer (om jag forstod hans otroligt snabba spanska med annat an svensk eller costarikansk brytning ratt.). Han fick aven en jattefin handgjord stala av en grupp kvinnor som ar med i ett projekt kyrkan gor for att stodja dem ekonomiskt och ge tillfalle till jobb=status och mer sjalvstandigt liv. Gott! Vi sjong och smadansade lite under tackpsalmen och sa efter allt blev det lunch pa plats, gratis pasta, sas, nachos och sallad. Gladje, lite hogtidlighet, och manga samtal om de olika arbeterna som pagar i de andra forsamlingarna med, for visst var det flest fran den egna forsamlingen, men en hel del volontarer i andra forsamlingar med. Och vad varlden kandes sammanhallen nar Daniel anvande ordet ”klump” i sin predikan, nar han skulle saga motsvarande pa spanska, och jag satt brevid manniskor fran tyskland, osterrike, uruguay, usa med mera.. Har kommer en fin bild fran idag pa Daniel (med den nya fina stalan), Biskop Melvin (som haller nothaftet at den till hoger) och prasten Julio.

installation av Daniel Caliero.

Tva ovanligt hetsiga veckor (i Tanzanska matt matt)

Till att borja med har alla i gruppen inte langre kvar sina svenska originalnamn, utan har nu fatt helt nya.
Gustav har blivit Kristof, Jonas far heta Thomas, Erica har blivit Hilda och Ellen heter antingen Erreni eller Aireni beroende pa vem man fragar.
Gruppen har spenderat de senaste tva veckorna tillsammans, sa har borjade det:
Jonas och Gustav blev hamtade av pastor Jackson Mushendwa (tidigare koordinator for utbytesprogrammet) och anlande i Ibura, Bukoba, for att hamta Erreni och Elica, ungefar en timme efter vad vi hade tankt. Darefter foljde en bilfard pa drygt tre timmar till en strand pa sydvastra sidan av Lake Victoria. Innan vi kunde kliva i baten som skulle ta oss nagonstans, vi vet aldrig vars vi ar pa vag, var Mushendwa tvungen att stalla sin bil ungefar en halv mil darifran. Vi blev alltsa lamnade dar vid strandkanten omgivna av storogda barn och kycklingar. Efter ungefar en timmes vantan konstaterade Erren, Elica och Kristof att pastorn precis anlant pa en pikipiki (moppe). Nar vi hade borjat ga ner mot baten med packning och barhjalp, utbrister Thomas: ”Eftersom vi borjat ga antar jag att var kare pastor ar pa vag.”
Jo, man blir ratt distra av att vara har. Speciellt om man kommer ifran Lillpite.

Det var haftigt att aka bat pa sjon, den ar verkligen som ett hav, och vi blev smatt stekta av den gassande solen. Allt vi visste var att vi skulle till en o, men det visade sig vara tva oar. Pa forsta on tog vi var lunch, tittade pa traditionellt fiske och valsignade kyrkan som byggs dar, varpa Gud svarade genom att ge Erica en uppenbarelse sa kraftig att hon svimmade. I svensk folkmun fick hon solsting. Problemet lostes med skugga, en karamell och den obligatoriska tanzanska lasken (av det mycket okanda market Coca Cola). Lasken stod hogt i kurs av all lask vi druckit sedan vi kom hit. Det flog sa manga faglar over on att man blev helt tagen, rovfaglar och storkar som rent av svarmade over on. Somliga vackra (African fish eagle och Black kite) och andra grasligt fula (Marabou storken, p.s. de har inga likheter med chokladen over huvud taget). Pa o nummer tva blev vi liksom pa nummer ett valkomnade av dans och korsang. Dar skulle vi spendera natten pa ett ”hotell” som vi i efterhand, till var stora forvaning, fick hora att de stadat ordentligt och fint infor vitingarnas besok. Synd bara att de glomde de TYP 5 CM (MELLAN OGONEN) stora kackecklorna. Toan hamnar hogst upp pa Gustavs lista av ackliga toaletter.

Dagen darpa for vi till Rubondo Island och fick for forsta gangen vara lite turistiga, om an bara for en dag. Pa vagen till var boning, typ ett riktigt hotellrum med riktig toa och en ”fungerande” dusch utan varmvatten hann vi se flodhastar, anteloper och apor. Det var till och med ett gang flodhastar som hangde nedanfor hotellstranden. Innan dagens slut hade vi dessutom hunnit se elefanter pa mindre an 25 meters avstand. Vi traffade aven en latt overforfriskad parkguide, som tyckte att det var en bra ide att ga runt bevapnad och ta mewd oss pa en nattlig promenad trots att det var farligt. Vi flydde till koket och agnade istallet oproportioneligt mycket tid att diskutera hur mycket lok vi skulle ha till middagen.

Pa safarituren sag vi (till Gustavs fortjustning) manga faglar, bland annat varldens storsta hager och fiskornar. Vi sag ocksa massor med krokodiler, varaner, apor och anteloper + coola myror som reste i stigar med miljoner i antal.

Efter var tur pa Rubondo akte vi vidare till en by pa fastlandet, vid namn Chato Har lamnades vi av var pastor utan nagon som helst information om vad som skulle handa… For att sammanfatta chato-dagarna kort kan vi saga att de var de konstigaste hittills pa pa resan… Uttrycket ”WTF” skulle sammanfatta bra ocksa. Vi fick bland annat fragor om hur tva personer av samma kon tanker sig att de skulle kunna ha sex: ”DE HAR JU SAMMA KON!!??”

Pa torsdagsmorgonen kom pastorn och hamtade oss trots att han var 30 min sen sa skulle han bestamt dricka te samt ha mote i sin bil innan vi gav oss ivag… 5 min innan vi skulle vara pa plats i en kyrka for gudstjanst konstaterar han: ”Jag sa till dem att vi skulle vara dar kl 10, men nu ar klockan fem i tio sa de kommer behova vanta pa oss. Tiden ar inte pa min sida idag.”
Av nagon anledningen ar tiden sallan pa folks sida i detta land. Vi har en teori om att det ar pga att de inte ar pa tidens sida…
Da gudstjansten var klar och vi hunnit med mellanlandning hemma hos pastorn i Biharamulo akte vi vidare till ytterligare en gudstjanst. Att kalla kyrkan for ett skjul skulle vara en forolampning mot alla skjul i varlden. Kyrkan brukar dessutom vara lokalen i byn med hyfsad standard. Aven om vi sjalva ar pa plats ser fattigdomen med egna ogon sa ar det svart att ta in att manniskor faktiskt lever som de gor.
Evangelisten som skulle jobba i forsamlingen akte tillsammans med oss. Efter att ha kliit ur bilen och borjat ga mot huset vander han sig plotsligt om och springer tillbaka runt bilen till forarsatet. Vi tror han har kommit pa nagot jatteviktigt att saga till pastorn. Nar han kommit fram till bilfonstret tittar han pastorn i ogonen, och sager: ”haya..” varpa pastorn svarar: ”haya…”
For att oversatta meningsutbytet har de just sagt ”lat ga…” – ”lat ga…”

Dagen darpa akte vi till Rwandas huvudstad Kigali tillsammans med en kor fran Biharamulo (som for ovrigt ar sjuukt bra!).
Det var intressant att se Rwanda. Trots att landet inte ligger speciellt langt bort ar det otroligt olikt Tanzania, bade nar det galler landskap och utvecklingstakten. Efter att ha spenderat 1,5 manad i Tanzania blev vi fascinerade over att se att folk faktiskt har EL, hoga byggnader och ett utvecklat vagsystem.

Vackning skedde halv fem av morgonpigga Tanzaner som hade vaknat av att det ”blev lite ljust”. Vi begav oss till ett museum/minnesplats for folkmordet som skedde i borjan av 90-talet. Utstallningen gjorde aven hardfora norrlandska bjornjagare nastan gratfardiga. Man har svart att forsta att manniskor kan gora sa mot varandra. Vara isstankar om att det i den har delen av Afrika ar vanligt med ”overkristna tendenser” bekraftades med rage nar vi var i den anglikanska kyrkan pa en konsert och 137 kollektiva ”AMINA!” (amen pa bantu) utropades entusiastiskt undwer 120 minuter. For de som inte ar sa bra pa huvudrakning blir det mer an en gang per minut. Lagg da till att minst 60 minuter var sang och dans sa blir det mer an tva ganger i minuten.

Val tillbaka i Tanzania (hemma) bodde vi hos ”Jackie Mushie” (alltsa pastor Jackson Mushendwa) dar de resterande dagarna var agnade at pumzika. Efter att ha uthardat varandras sallskap i tva veckor delar nu bjornjagarna (eller bjornjagaren och den aspirerande bjornjagaren Gustav, som har borjat ta till sig den norrlandska kulturen) och fruntimren (forlat Erren och Elica, Maria C och framfor allt mamma som VERKLIGEN INTE gillar ordet ”fruntimmer” – halsningar Jonas) pa oss. Pojkarna rullar vidare till Bukoba och tjejerna studsar till Kashasha, dar de sista tre veckorna ska spenderas, dokumenteras och sedan glommas bort av manga (till varldens stora lycka) innan vi far vidare till Karagwe, Uganda och Zanzibar.

Med vanliga halsningar,
Oss – tanzaniagruppen

Teófilo Otoni i bilder

 Eftersom Elin hade skrivit en sa bra text om vad som har hant har i Teofilo Otoni pa senaste tiden tankte jag mest ackompanjera det med lite bilder. Den forsta bilden ar en ganska typisk bild for staden. En stad omringad av orangefargade kullar. Som Elin sa skulle bilden varit en perfekt illusion av det Brasilien vi tankte oss innan vi akte om det bara varit nagra barn som spelade fotboll i forgrunden. Den andra och tredje bilden visar den gudstjanst som vi besokte hos familjen pa landet som Elin berattade om. Det ar imponerande att prasterna tar sig tid att aka ut till familjer och ha gudstjanster. Och trots enkelheten eller kanske tack vare den blir det sa otroligt fin gemenskap da alla far vara med och skapa gudstjansten. Det blev aven en bild pa deras odling dar man skymtar ett trad med papaya. Nar vi blev rundvisade pa internatet igar fick vi se deras stora odlingar med bade gronsaker och frukt. Jag drommer om att ta en morgonpromenad dar och plocka ner min frukost i form av en mango. Sista bilden ar en bild pa Roselines barns skola som vi nog ska besoka nagra dagar. Den far ocksa illustrera att vi har tillbringat en del tid pa internatet, aven om det inte just ser ut sa dar.

Det ar som sagt bara Elin som bor pa internatet. Jag bor hos presidenten i min forsamlings familj, familjen Hollerbach. Familjen bestar av pappan som ager ett tyskt bageri dar han aven jobbar. Dock kan jag inte ata av lackerheterna da allt antingen innehaller soja eller agg, men Elin fick iaf provsmaka en del igar. Mamman jobbar pa ett labratorium med att analysera blodprover gallande kolestrol mm. Dottern ar 17ar och gar fortfarande i skolan, men tar studenten i december sa for henne ar det slutspurten i skolan som galler. Jag bor i ett hus tillsammans med deras sota hund ungefar mellan kyrkan och internatet sa jag kan efter en promenad latt komma till bada stallena dar jag spenderar min tid. Nagot som forvanar mig lite ar att Teófilo Otoni ungefar ar i storlek med Linkoping, men det kanns fortfarande som jag ar pa landet. Intressant att fa en kontrast anda fran Blumenau, som jag dock saknar mycket. Tchau, Veronika.

I en annan del av Brasilien, i en annorlunda kultur med en ny vardag

Olá!
Nu har jag lamnat Jaraguá och ar i Teófilo Otoni i staten Minas Gerais. Till min stora gladje ar det mesta mycket annorlunda fran den tyskinspirerade kulturen i sodra Brasilien. Inte for att jag inte trivdes dar utan for att jag vill uppleva nagot annat ocksa. Har harstammar de flesta fran de afrikanska slavarna och portugiserna som forde hit dem. Har ar det mycket varmt aret om. Har har man ett annat satt att se pa tid. Forsta dagen skulle var handledare och jag handla mat och en elektrisk flakt som var pa rea. Detta tog over tva timmar. I elektronik affaren var det forst en dam som hjalpte oss valja, skrev in kundens ID pa en dator, skrev ut ett papper som vi gav till kassan som lag langst ner i affaren. Dar skrev de ut ett annat papper som vi tog med till overvaningen dar vi hamtade ut varan. En man hamtade kartonger och oppnade dem for att  se att alla delar var hela. En annan slog sen in dem i papper. Jag bara stod och log for mig sjalv.

I sondags var vi med om en helt fantastisk sak som verkligen satte igang tankeverksamheten i en svenskas huvud. Tillsammans med en ev stadens tva praster (140 000invanare i staden med en lutheransk forsamling med 3000 medlemar) akte vi ut pa landet for att halla gudstjant. Naturen var helt fantastisk. Egentligen itne sa jattevacker pga torka och att manga bonder branner marken for att sa smidigt som mojligt fa bort vaxtligheten. I en evighet akte vi langs en extremt krokig vag med rod sand och passerade ett fatal sma ruffiga hus och hagar innan vi i slutet av vagen stannade framfor ett fint hus. Ett medelklass hem med TV, vattentoalett och tavlor pa vaggarna. Har mots vi av en stor famlij med blaa ogon och morkblont har. Alla jobbar i jordbruket och bor tillsammans, en son haller pa att bygga ett hus bredvid for sin fru och nyfodda bebis. De har kor, hons och fiskar i en anlagd dam och de livnar sig pa att salja bananer, kokosnotter, sallad, Mamã (ungefar en stor papaya) och andra frukter. De hade stallt fram knappt 20 stolar pa verandan dar vi hade en gudstjant. De som ville fick lasa en paragraf var av nya testamentet och det var flera som hakade upp sig eller hoppade over langa ord. Efterat berattade prasten att vi bara sjong korta repetativa sanger for att de skulle slippa lasa och sjunga samtidigt. Idag finns det en liten kommunal lagstadieskola i narheten och staden bekostar sedan en skolskjuts till staden sa att de kan ga ut grundskolan sa den nyfodda lilla flickan kommer kunna fa sin utbildning utan problem. Efter gudstjansten sa bjods det pa kaffe och kakor som de bakat. Precis samma kakor av tyskt ursprung som jag atit i fem veckor i sodra Brasilien.

Fram tills idag har Veronika och jag bott hemma hos Rosilene och hennes familj med ett gulligt tvillingpar pa 3 ar. Hon jobbade innan med Ung i den varldsvida kyrkan i Brasilien men ar nu ansvarig for eleverna pa ett internat dar jag ska bo fem veckor framover. Idag ska jag flytta in i ett rum i tjejernas hus. Det ar en skola for elever mellan 12 och 20 ar som under 2 ar kan lasa jordbruk eller datorkunskap. En utbildning som kompletterar grundskolan och bade oppnar for vidare studier inom omradet eller ger battre mojlighet pa arbetsmarknaden. De riktar sig till barn fran fattiga familjer ute pa landet som annars inte skulle ha studerat. De flest har fatt stipendier fran staten och bor har helt gratis. Kyrkan ar central med tex bordsbon och morgonandakt varje dag och eleverna far inte lamna skolans omrade. Jag blev forst orolig over att bli instangd har. Visst ar det kul med mycket ungdomar men de anvander sa mycket slang och dialektala uttryck att jag inte fattar vad de sager och de har ju lektioenr hela dagarna sa jag kan anda inte vara sa mycket med dem. Nu kanns det dock battre for Rosilene kommer att gora mitt och Veronikas schema tillsammans med forsamlingens praster och hon har papekat flera ganger att vi kommer fa mycket intressanta saker att gora. Jag tror henne och ser verkligen fram emot den har tiden. Det blir som ett helt annat utbyte och jag ar redo att satta mig in i en helt annan brasiliansk vardag.
Kramar Elin Redfors

Uppdatering fran Paete

Hejhej! Cassandra har.

Blir en kort uppdatering. Jag och Annie har landat har i Paete. Det ar en jattemysig liten stad, pa nagot konstigt vis paminner den lite om en pittoresk stad i sydeuropa.

Vi har lanat tva ungdomars laptops och sitter utanfor en kiosk dar det ar Wifizon. Runt omkring oss ar det ungdomar, barn, gamla och vuxna. Alla hanger pa det har stallet, verkligen fint att aldrarna blandas pa det sattet. Folk star och hanger vid datorn,  ropar vara namn och fragar hur allt uttalas och later, eftersom det har ar en svensk sida. Tur att de inte forstar vad jag skriver haha!

Idag har vi varit pa en slags aventyrshajk och simmat runt i ett stort vattenfall – sjukt haftigt! Helt fantastiskt vackert. Det roliga var att vi inte alls visste att vi skulle simma, sa jag anstrangde mig till tusen for att inte bli blot i borjan. Nar vi sedan insag vi att vi skulle simma over en fors och dyka bland vattenfall kandes det lite onodigt haha. Det var bara att hoppa i med kladerna pa. Imorgon ska vi pa en femdagarstripp till Pagsanjan dar vi tidigare varit. Vad vi ska gora vet vi inte riktigt, men det brukar vara sa haha. Tror att det ar nagon musikworkshop igen i gorningen, sa det blir nog kul.

Igar fick jag kommentaren nar jag hade pa mig en filippinsk klanning att om jag bara fargade haret svart skulle jag se ut som en av dem. Jag tror inte det. Har ar jag en jatte. Folket racker mig till axeln ungefar. Kommer kannas jattekontigt att komma hem till Sverige och faktiskt traffa folk som ar langre an jag.

Nagot annat alla tycker ar saaa konstigt ar att jag och Annie inte skyddar oss med paraply for solen – vi kommer ju bli bruna! Det ar det varsta som kan handa enligt dem. Det ar sa roligt att man verkligen vill vara det man inte ar, vi vill bli bruna, de vill bli vita.
Nu maste jag sluta och umgas lite med alla manniskor som hanger har. Far se hur detta inlagg egentligen blev, mitt fokus har ju varit lite si sadar :)
pussochkram Cassandra