Olá!
Nu har jag lamnat Jaraguá och ar i Teófilo Otoni i staten Minas Gerais. Till min stora gladje ar det mesta mycket annorlunda fran den tyskinspirerade kulturen i sodra Brasilien. Inte for att jag inte trivdes dar utan for att jag vill uppleva nagot annat ocksa. Har harstammar de flesta fran de afrikanska slavarna och portugiserna som forde hit dem. Har ar det mycket varmt aret om. Har har man ett annat satt att se pa tid. Forsta dagen skulle var handledare och jag handla mat och en elektrisk flakt som var pa rea. Detta tog over tva timmar. I elektronik affaren var det forst en dam som hjalpte oss valja, skrev in kundens ID pa en dator, skrev ut ett papper som vi gav till kassan som lag langst ner i affaren. Dar skrev de ut ett annat papper som vi tog med till overvaningen dar vi hamtade ut varan. En man hamtade kartonger och oppnade dem for att se att alla delar var hela. En annan slog sen in dem i papper. Jag bara stod och log for mig sjalv.
I sondags var vi med om en helt fantastisk sak som verkligen satte igang tankeverksamheten i en svenskas huvud. Tillsammans med en ev stadens tva praster (140 000invanare i staden med en lutheransk forsamling med 3000 medlemar) akte vi ut pa landet for att halla gudstjant. Naturen var helt fantastisk. Egentligen itne sa jattevacker pga torka och att manga bonder branner marken for att sa smidigt som mojligt fa bort vaxtligheten. I en evighet akte vi langs en extremt krokig vag med rod sand och passerade ett fatal sma ruffiga hus och hagar innan vi i slutet av vagen stannade framfor ett fint hus. Ett medelklass hem med TV, vattentoalett och tavlor pa vaggarna. Har mots vi av en stor famlij med blaa ogon och morkblont har. Alla jobbar i jordbruket och bor tillsammans, en son haller pa att bygga ett hus bredvid for sin fru och nyfodda bebis. De har kor, hons och fiskar i en anlagd dam och de livnar sig pa att salja bananer, kokosnotter, sallad, Mamã (ungefar en stor papaya) och andra frukter. De hade stallt fram knappt 20 stolar pa verandan dar vi hade en gudstjant. De som ville fick lasa en paragraf var av nya testamentet och det var flera som hakade upp sig eller hoppade over langa ord. Efterat berattade prasten att vi bara sjong korta repetativa sanger for att de skulle slippa lasa och sjunga samtidigt. Idag finns det en liten kommunal lagstadieskola i narheten och staden bekostar sedan en skolskjuts till staden sa att de kan ga ut grundskolan sa den nyfodda lilla flickan kommer kunna fa sin utbildning utan problem. Efter gudstjansten sa bjods det pa kaffe och kakor som de bakat. Precis samma kakor av tyskt ursprung som jag atit i fem veckor i sodra Brasilien.
Fram tills idag har Veronika och jag bott hemma hos Rosilene och hennes familj med ett gulligt tvillingpar pa 3 ar. Hon jobbade innan med Ung i den varldsvida kyrkan i Brasilien men ar nu ansvarig for eleverna pa ett internat dar jag ska bo fem veckor framover. Idag ska jag flytta in i ett rum i tjejernas hus. Det ar en skola for elever mellan 12 och 20 ar som under 2 ar kan lasa jordbruk eller datorkunskap. En utbildning som kompletterar grundskolan och bade oppnar for vidare studier inom omradet eller ger battre mojlighet pa arbetsmarknaden. De riktar sig till barn fran fattiga familjer ute pa landet som annars inte skulle ha studerat. De flest har fatt stipendier fran staten och bor har helt gratis. Kyrkan ar central med tex bordsbon och morgonandakt varje dag och eleverna far inte lamna skolans omrade. Jag blev forst orolig over att bli instangd har. Visst ar det kul med mycket ungdomar men de anvander sa mycket slang och dialektala uttryck att jag inte fattar vad de sager och de har ju lektioenr hela dagarna sa jag kan anda inte vara sa mycket med dem. Nu kanns det dock battre for Rosilene kommer att gora mitt och Veronikas schema tillsammans med forsamlingens praster och hon har papekat flera ganger att vi kommer fa mycket intressanta saker att gora. Jag tror henne och ser verkligen fram emot den har tiden. Det blir som ett helt annat utbyte och jag ar redo att satta mig in i en helt annan brasiliansk vardag.
Kramar Elin Redfors
Lämna ett svar