Efter att ha spanderat narmare en manad av var vistelse har ar vi antligen tillbaka pa var o Tablas Island och Odiongan.
Den senaste veckan har spanderats pa grannon Mindoro dar vi fatt ta del av en hel del kapellbesok. Mindoro som tillhor det stift dar Ida och jag ar placerade ar en langt mycket storre o an de tre som tillsammans bildar provincen Romblon men IFIs verksamhet har ar fortfarande i uppbygnadsstadiet.
Ida och jag spanderade var vecka i Roxas pa ons ostra kust tilsammans med Fr Elvin och hans harliga gang. Roxas invanare ar till stora delar ursprungligen fran Odiongan dar vi annars brukar ba vilket bland annat marks pa den dialekt som man talar dar.
Nar vi Anlande Roxas, mitt i natten den 15 oktober hade vi rest i narmare nio timmar fran Manila med buss och bat. Filippinarna har en formaga att alltid resa undernatten vilket inte bara forstor nattsomnen men ocksa kanns osakert i manga stycken, men de havdar att det ar det basta sattet eftersom de da inte behover resa under dygnets aktiva timmar och pa sa satt missa mojligheten till jobb etc. Sista veckan i Manila hade jag aven drabbats av en rejal forkylning p.ga. alla de fororeningar som Manila drars med. Aven Ida hade borjat fa kanningar av denna forkylning och under resans gang blev hon darfor bara mer och mer forkyld. Det var darfor tva valdigt trotta tjejer som kom till Mindoro med valdigt lite energi och motivation att en gora nagot annat an att sova…
Vi visades hem till var vardfamilj som bode bara en kort svensk promenad fran kyrkan vilket i den filippinska livsstilen innebar en tricycletur bort. Familjen bestod av tre generationer, farmor Linda med man, svardottern Agnes med man och deras tre barn. Av de tre barnen gjorde yngste sonen ”Baby” 3 ar starkast intryck pa mig och Ida i bade positiv och negativ bemarkelse. Till en borjan var han valdigt nyfiken och ville sa garna prata med oss men som trearing ar engelskakunskaperna knapphandiga och darfor blev det mest kanda fraser som ”love you”, ”Ingat” (som betyder take care), ”byebye” och Ate Maria at Ate Ida (som betyder syster Maria och syster Ida vilket ar det satt man titulerar varandra har). Manga ganger kunde vi komma hem och efter bara nagon sekund kunde ”Baby” sta dar och prata med oss pa tagalog. Efter ett tag borjade det bli lite jobbigt att ha var lilla foljeslagare i hasorna. Hans skrik nar vi inte forstod vad han sa. Hans vilda forklarande for folk pa gatan utanfor att de hade gaster med vitt skinn etc. Tank er att alltid ha en lite figur i ena hornet av rummet stirrande pa varje liten rorelse ni gor, en figur som du inte kan kommunicera med.
Familjen behandlade aven denna lilla krabat som en Baby. Han hade alltsa inga regler och tog darfor mycket uppmarksamhet fran ovriga syskon. Samtliga barn (de ovriga tva i en alder av 6 och 7 ar) matades med sked och deras tander var totalt nedslitna sa att man bara kunde se de blodiga rotterna pa dem. Aven om familjen verkade ha det ganska bra stallt kandes det inte som att de var sa noga med att varken uppfostra barnen eller se till deras halsa.
Veckan fortsatte i alla fall och sa aven vara forkylningar. Efter tva dagars hostande gjorde var vardpappa en klassisk hostmedicin till Ida och mig gjord pa honung och Calamansi juice. Riktigt gott och det hjalpte faktiskt. Fran den dagen borjade vi bli battre.
Dagarna flot forbi fylda med korta besok i sma kapell, fardiga som halvfardiga runt om pa on. Mycket mat blev det ocksa eftersom varje kapell var tvungna att bjuda oss pa lite Marienda som ar ”fika” bestaende av mat motsvarande en svenska lunch.
Nar vi hoppat in i bilen en av de forsta dagarna hade Ida satt sig pa en Whiskeyflaska i baksatet och vi tankte att det sakert var en gava fran nagon, men redan andra dagen fick vi se samma chaffis ta en rejal hutt whiskey innan dagens utfard. Sa da stod vi dar med det dilemma vi ovat pa i Sverige. Under ovningen hade vi sagt att sjalvklart skulle vi aldrig satta oss i en bil nar vi visste att chaffisen hade drukit men det ar aldrig riktigt lika latt nar man val star dar langs en landsvag, i ett frammande land med flera manniskor runt omkring som man inte kanner sig fullt sa bekvam med som man gor med en framling dar hemma. Nagra snabba kommentarer mellan Ida och mig gjorde att vi valde att hoppa in i bilen men med forevandningen att vi om vi upplevde chaffisen rent berusad skulle ta upp det med vara foljeslagare. Vi akte med Chaffisen hela veckan utan varken olyckor eller diskussion i amnet men hos Ida och mig fanns hela tiden vetskapen om att alkoholen fanns med i bilden.
Under var vecka var en av malen med besoket pa Mindoro att traffa och prata med ursprungsbefolkningen Mangyanerna. Under en av dagarna fick vi traffa manga av dem i ett av de kapell som IFI har i deras omrade. De hade sakerligen vandrat i timmar for att traffa mig oc h Ida och var valdigt blyga infor oss. Mangyanerna som vi traffade var alla medlemar i IFI. Manga av dem som kommit ner for berget var kvinnor och barn. Alla kvinnorna var undernarda och ammade fortfarande ganska stora barn. Den generellt daliga tandhalsan pa Mindoro syntes aven hos Mangyanerna men nagra av kvinnornas tander var aven helt roda fran en rot som de standigt tuggar pa. Efter nagra korta meningar med en tolks hjalp var det dags for Mangyanerna att ata den mat som IFI haft med sig. Sa fort den stora kastrullen med nudlar hade satts ner pa bambubanken borjade kvinnorna riva bladen av banantraden for att tillverka tallrikar att ata pa. Sedan tog det inte lang tid innan maten var slut. Andtagligen hade det varit manga dagar sedan de atit ett fullt mal mat.
Aven senare i veckan fick vi tillfalle att mota ledarna for Mangyanerna som pratade en del om deras situation idag. Hur de diskrimineras pa flera satt i samhallet, till stora delar eftersom de saknar utbildning, men hur de trots detta ser ljust pa framtiden sa lange de sju stammarna kan enas och arbeta mot en gemensam agenda.
Vi var aven med och firade en av stiftets ”Youth days” eftersom det denna vecka ar ungdomsvecka i IFI-kyrkan. For detta endamal hade var koordinator till lika stiftsordforanden till motsvarande kyrkans unga akt till Mindoro. Det kanndes valdigt skont att fa traffa nagon som kande oss igen. Nagon som vet hur vi funkar och som vi kanner oss trygga med. Att kunna ventilera sina upplevelser, positiva saval som negativa pa ett oppet och arligt satt. Dagen med ungdomarna firades pa en Beach Resort, vilket later langt mer lyxigare an det egentligen ar. Ett hus i narheten av stranden med tillgang till sotvattenspool. Dagen inleddes med hogmassa och fortsatte sedan med underhallningsprogram och bad.
Under denna dagen stalldes vissa av veckans svarare upplevelser lite pa en spets nar Ida och jag inte riktigt kande oss sugna att bada. Under hela veckan hade vi namligen upplevt den svarare delen av att vara vit minoritet i en kultur. For Filippinarna ar det vackert att vara vit men en hel del av de kommentarer vi fatt under veckan hade borjat bli jobbiga. Manga ganger ar manniskor till in borjan lite intresserade av vart utseende och inte sallan sena med att kommentera detta. Men ofta brukar det lugna ner sig efter nagon stund nar de fatt titta pa oss, kanske kanna pa oss och sedan forstatt att vi ar som vilka andra manniskor som halst. Men pa Mindoro lugnade det aldrig riktigt ner sig. Vi forklarade for var koordinator Marvin att vi upplevde detta som ett problem efter det att bagaren lite runnit over innan gudtjansten borjat och ca 50 barn statt en meter ifran oss och rastirrat pa oss i typ en kvart. Kommentarer om att solen skulle gora oss svarta och fula hjalpte inte direkt heller oss att bli pa bra humor.
Efter Marvins ypperliga lock och pock blev vi dock pa lite battre humor och bytte om till badklader, dvs. bikini, shorts och t-shirt. Sedan badade vi med en klunga gloende filippinare bade i havet och i poolen. Ida satte sig pa kanten av poolen en stund och det drojde inte lange forran det satt en klunga med filippinare runt henne och kande pa hennes hud och har sa hon flyttade lite diskret pa sig till andra sidan poolen, och lika sa gjorde gruppen filippinare som nu blivit dubbel sa stor. Sa efter en stunds badande, tittande och kannande gav vi upp och kladde pa oss kladerna igen och tur var vall det for vilken branna vi lyckats fa….
Under de snart tva manaderna i Filippinerna har vi funderat lite pa dethar med solbrannan. Varfor den lixom inte riktigt kommit. Hur vita vi fortfarande har varit trots att vi inte smorjt in oss med solkram en enda gang. Tji fick vi efter en dag pa stranden. Vara ansikten, axlar, nackar och urringningar fick sig en ordentlig branna och vi kan nu helt klart saga att vi fatt lite farg har nere.
Dagen efter dagen pa stranden var det var sista dag pa Mindoro som spanderades med att plocka skrap runt om i samhallet. Lite komisk uppgift da samma personer dagen innan hallt utt pasar fulla med skrap pa tidigare namnda strand. Ida och jag holl oss i skuggan och drack en hel del vatten for att huden skulle ma sa bra som mojligt. Aven denna dag blev det kommentarer om var hud farg. Till en borjan kommentarer som ”oj sa rod/rosa du ar” och sedan avanserade det till ”nej sa ful du har blivit” etc. De ar inte sena med att ganska oppet kommentera vad de tycker om vart utseende. Men vid det har laget orkade Ida och jag inte langre bry oss om vad de sa. Vi kande bara en stor gladje over att antligen fa aka tillbaka till var o och Odiongan igen.
Lämna ett svar