Låt äventyret börja

Om mindre än en timma kommer pappa och hämtar mig för att skjutsa mig till tåget. Tåget som förhoppningsvis är i tid och tar mig upp till Arlanda där flyget står och väntar på oss. Flyget som ska ta mig till Brasilien.

Det här blogginlägget skulle nog kunna bli hur långt som helst för just nu finns det så mycket vilja och så mycket power inom mig som bara vill komma ut. I månader har vi väntat och nu är det äntligen dags, låt äventyret börja!

”I någon annans vardag” kallas detta utbyte. Men vad är egentligen vardag?  När jag plockade fram den gamla ordlistan står det bl.a. det vanliga och alldagliga. Det vanliga har i flera år för min del bestått av skola, träning, jobb och att bo hemma. Detta att veta vad som väntar och hur saker och ting är har varit en trygghet som jag tycker hör vardagen till. Ofta har man ganska bra koll på vardagen och hur den ter sig.

Men nu försvinner allt detta på en och samma gång. Skolan försvann redan i juni men det andra i den trygga vaggan var kvar precis som vanligt. Det byts istället ut idag. Samtidigt som jag kliver på flygplanet så startar min nya vardag, en vardag utan min nära och kära, min vanliga frukost med A-fil och leverpastejmacka, min säng, den lokala tidningen och mycket mer som vi inte reflekterar över utan bara tar för givet. Just för att de tillhör vardagen, det alldagliga.

Fast att lämna vardagen ser jag inte som något negativt. Istället ser jag det som en otrolig möjlighet. För vem säger att vår vardag är den bästa? Ofta hör man folk prata om den trista och grå vardagen, varför gör vi det? Eftersom vardagen är en så stor del av året borde den vara något som vi trivs med. Det är ju inte kul att gå runt och ha tråkigt hela livet.

Och tråkigt är något som jag absolut inte tänker ha. Jag ska ta emot den brasilianska vardagen med öppna armar och låta den visa alla sina guldklimpar. Livet är för kort för att slösa bort på tråkiga saker. Det blir vad man gör det till och jag ska se till att göra detta till de tre bästa månaderna i mitt liv!

Så till alla oroliga där hemma, jag lovar att ta hand om mig, sova och äta ordentligt, inte gå i mörka gränder eller köpa konstiga saker på gatan. Ta hand om er så ses vi när jag åter sätter mina fötter på svensk mark. Men nu ska de små fötterna ut i den stora världen och göra fotspår i någon annans vardag. Låt äventyret börja!!!

Resfebern kommer krypandes…

När pappa frågade mig häromdagen; Sophie, har du koll på allting nu? Då börjar jag inse att resan faktiskt närmar sig. Och vad ska man svara på en sådan fråga; Jo jag har koll, men samtidigt inte?

Jag vet precis vad som ska med och vad som saknas som ska inhandlas, men samtidigt så vet jag att jag kan nog aldrig bli riktigt förberedd. Jag kan packa in och ut ur min ryggsäck hur många gånger som helst. Men jag kommer alltid sitta där och fråga mig själv;  Har jag glömt något, är det något mer som ska med? Och svaret kommer aldrig bli klart, för jag vet att min resfeber börjar komma krypandes.

Resfeber har jag hört många tala om, den kommer smygandes och sätter sig i hjärnan och i magen men man kan aldrig riktigt sätta fingret på vad det är. Jag har nog aldrig upplevt den tidigare, inte som nu iallafall. Hela tiden går jag runt och grubblar på om jag verkligen har allting med mig och tänker på sådant som måste fixas hemma innan jag åker. Jag måste säga hejdå till mina vänner, min släkt och min familj, men jag vet att allt kommer naturligt, de som vill säga hejdå till mig hör av sig. och trots allt, jag är ju bara borta i ca. 3 månader! Men under 3 månader kan mycket hända. Och så får det vara, mycket kommer hända mig med. Jag åker ju trots allt till Afrika och Tanzania!!! :D

För att förbereda mig inför resan klippte jag av mitt hår, jag har sparat i många år för att få till en bra längd på håret. Men i somras bestämde jag mig, jag kan inte ha långt och tjockt hår i Tanzania, det kommer bli varmt och jobbigt att hålla rent. Så jag bokade tid, gick till en frisör och hon satte saxen mot håret och sade; och så klipper jag! Strax efter det föll en slinga på ca. 2 dm ner på golvet. 50 minuter senare var hela håret 20 centimeter kortare, extremt mycket tunnare och jag var utan lugg. Det var en omställning, och konstigt att försöka borsta igenom håret och håret är borta. WoW, min egen mamma kollade på mig och sade att hon knappt kände igen mig!

Nu när jag har 5 dagar kvar innan jag åker så vet jag även att de 4 tjejerna som ska till Brasilien bara har 1 dag kvar, kanske inte ens en dag, bara några timmar. Så jag borde lugna ner mig med mitt nervösa jag och tänka på de andra. Jag önskar de alla LYCKA TILL!!!

Kram Sophie

Identitet

Vår största uppgift är att lära. För att lära oss av varandra måste vi lyssna på varandra. Men hur gör man för att lyssna? Hur gör man för att hantera konflikter? 

Trots att jag vet att jag har så mycket att lära av dig kan jag inte helt och fullt släppa in dig. För visst krävs det att jag släpper lite på mina tankar och värderingar för att det ska finnas rum för dina tankar och värderingar, om så bara för en stund? Annars hör jag ju bara dina ord genom mitt eget filter av tankar och värderingar.  Om vi inte var tvungna att lämna våra egna värderingar för en stund för att lära oss det nya vore det ju inte en lika stor utmaning att lära sig något nytt? Och då skulle vi väl inte heller lära oss ordentligt eftersom vi skulle hinna värdera all information vi tog in?

Hur kan jag släppa på mitt ”jag” för att lyssna på ditt jag om du inte först har bekräftat mig som den jag är? Frågan är, kan jag släppa på min identitet om jag inte känner mig bekräftad i sammanhanget? 

Men jag vill lära mig. Jag vill, så jag släpper på mitt eget jag för att släppa in ditt jag. Du har fortfarande inte sett mig för den jag är, jag släpper in dig ändå för att jag förstår att jag har att lära av dig. Så när jag sen börjar förstå ditt sätt att tänka och erkänner det för dig är det som att du istället för att se att jag har släppt in dig, får mitt Jag att existera än mindre.

Precis som att jag har behov av att bekräfta mitt jags existens kommer även du att ha det i vårar möte. Vi vill höra vår egen röst eka högst. Önskar och söker en förståelse i att jag kan tänka på ett annat, eller kanske samma sätt som dig. Identitet är både vad jag själv uppfattar mig själv som men också hur andra uppfattar mig och det i samspel med varandra.

Applicera detta naturliga behov av självbekräftelse på en grupp, eller kanske flera grupper – i konflikt med varan. Hur kan vi lösa en konflikt om vi ännu inte sett oss själva som synliga och förstådda? Är jag medveten om detta behov kan jag börja jobba med det?

Det får inte gå för fort. Släpper jag vem jag är direkt blir det svårt för dig att bekräfta mig eftersom jag lagt mitt eget jag åt sidan? Börjar jag släppa in dig innan du bekräftat mig kommer jag, i frustration över din ”oförmåga” att förstå mig att börja motarbeta dig? Eller kommer jag helt att lägga ner engagemanget åt ditt håll? Osynligförklara dig precis som jag upplever att du osynligförklarat mig och mina kunskaper?

Är det för att jag helst av allt vill att du förstår mig, som jag blir argare och argare när du inte gör det? Är det kanske därför jag oftast också lär mig som mest av dig. Eftersom du lika ogärna vill se hela mig precis som jag lika ogärna vill se hela dig. I detta har vi skapat oss ett första gemensamt band? Frustration. Något vi måste jobba på för att stå ut i varandras närhet. Är det meningen att vi ska förstå alla människor vi möter?

Vad är det som händer när jag möter människor jag ”klickar” direkt med? Upplever jag att de ser mig och släpper därmed in personen till diskussion direkt. Eller hur fungerar det?

Varför lär jag mig oftast som mest av de som irriterar mig som mest? Är det för att det är en längre process med dem? På grund av att jag blir frustrerad så fort jag kommer i närheten. För visst handlar frustration om mig själv? Så alltså måste jag jobba med mitt eget beteende och tankar och lära mig ett alternativt sätt att tänka för att hantera situationen?

Det är en dag kvar. Snart är jag i Brasilien. Snart kommer många frågetecken att rätas ut, snart kommer saker vi aldrig kunnat förväntat oss att ta oss med storm. Vi kommer att lära oss nytt, vi kommer att hitta saker och människor vi önskar fick plats i resväskan hem, men vi kommer också att möta de människor och situationer som upprör oss och gör vår tid jobbig. Då kan det vara bra att komma ihåg att; Det är skillnad på att hantera och acceptera. VI måste inte acceptera allt precis som vi inte alltid kan förvänta oss att andra människor ska tycka som oss. För egentligen, vilka är vi att avgöra vad som är rätt? Vår största lärdom blir kanske istället att lära oss hantera det vi möter och därmed skapa en förståelse. Det är i DET vi lär oss något nytt.

I väntat på tåget hem

Jag vill bara lägga upp lite bilder eftersom jag tycker att denna kurs i har varit för innehållsrik för att kunna förklara i ord. Så jag lägger upp några få utvalda bilder på det som jag tyckte va höjdpunkterna med denna kurs :)

 

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna ett svar

Om Viktoria Vingård

Hej! Mitt namn är Viktoria och jag kommer från Lödöse norr om Göteborg. Jag är 20år och mycket intresserad av den stora vida världen och planerar en framtida karriär inom biståndspolitiken! Nog om det tråkiga ;) Jag och tre andra tjejer ska till Tanzania som deltagare i programmet "Ung i den världsvida kyrkan". Detta kommer bli det hittills största äventyret för mig och jag hoppas att ni kommer följa vår blogg :D Min hobby är mat och matlagning i all dess form så jag antar att det kommer komma upp en hel del blogginlägg från min del om just maten i Tanzania, va de har för råvaror, hur de tillagar det och hur det smakar. Annars så är jag skrivit ett stort arbete om hur den sociala och ekonomiska situationen ser ut i Tanzania så jag kommer nog komma med lite fakta upplysningar och lite jämförelser med verkligheten när jag lägger upp inlägg, bara så ni har överseende med detta ;) På återseende // Viktoria Blom Vingård

Potäter och Slätta!

Ligger i de lilla mysiga vandrarhemmsrummet och filosofer, halvglor på TV:en och försöker få ordning på hemresan inför imorgon. Jag tänker tillbaka på dessa knappt två veckor som vi befunnit oss i Uppsala. Uppsala är för de första en underbar stad, Här kan mna bara njuta av den fina naturen som möter den gamla statskulturen, men de här är inget reklaminslag för Uppsala, Här ska refleketeras över två veckor tillsammans med underbara utbytesstudenter.

Sen jag sist skrev ett inlägg visste jag inte mycket, efter att vi fått lite mer information nu under dessa veckor så vet jag i alla fall att de är Beatrice , Mitt eget charmtroll som ska få stå ut med mig i tre månader. Idag har vi fått även mer information då vi har fått denna fantastiska möjlighet att träffa fader dindo, som är kontaktperson för hela programmet samt motsvarande ärkebiskop och högsta chefen för hela IFI , som är den kyrkan vi ska besöka i Filippinerna.

Tror ni att denna information har gjort mig lugn? NEJ! Jag har panik över packning, myggnät och diverse andra saker. Men ska jag vara helt ärligt skulle jag nu bara vilja ta ett plan hem till slätta för att få mysa med min underbara familj.  De kommer vara de mest saknade under hela denna tiden, men jag försöker tänka tvärtom. Tänk såhär: Lika mycket som jag kommer ha att berätta för dem, lika mycket kan ha hänt hemma. För jag menar , de kan ju kommit en nu Potätersort?

Kumusta ! Hej på Tagalog, nu så hörs vi nästa gång när jag är i Filippinerna och då kommer jag nog vara mer lugn, eller i alla fall kommer jag kunna skriva i timmar!

Ung i den världsvida kyrkan. Vad innebär mitt utbyte? – Ingenting.

” Det var en gång en ros och en potatis som stod och och bråkade om vem som var nyttigast för människan. 

Rosen sa: JAG är viktigast för människan! Jag är vacker och genom mig visar människor sin kärlek för varandra. Människor klarar sig inte utan kärlek, därför är JAG viktigast för människan!

Posatisen sa: Nej JAGär viktigast. Jag är nyttig. Genom mig så får människor mat. Människor klarar sig inte utan mat, därför är JAG viktigast för människan!

Så uppmärksammade plötsligt de båda Tisteln som hela tiden stått i närheten och lyssnat på samtalet. De skrattade och sa hånfullt:  OCh du då!? Du kan ju inte vara bra för någonting?

Då svarade Tisteln nöjd: Jag är inte vacker, jag är inte nyttig, men jag finns! Och det räcker gott och väl. ”

Det räcker att jag gör ingenting, det är som tisteln sa ”det räcker att jag finns”.

Det finns olika typer av ingenting. Att hemma i bekväma alldeles lagom Sverige där vi alltid kan tala om att förändra och förbättra. Där i vår underbart bekväma lilla bubbla kan vi tala om vår miljö men ändå konsumera på ett icke miljöfrämjande sätt. Jag gör det också, men oj vad jag skäms. Jag skäms över att få maten serverad i små olika plastlådor där jag inte kan välja hur mycket mat jag vill ha. Det finns ingen kompost och jag kan inte heller sortera mina plastlådor då jag ätit klart. Att göra ingenting för miljön är det samma som att göra någonting. Dock inte i någon positiv benämning… Genom att jag sitter här borta och gör ingenting bidrar jag till att det därborta händer någonting.

Härborta? Därborta? Var ligger vår påverkan?

Åker jag ut med UIVVK för att göra ingenting? Det där andra ingenting? Det där tistelingenting som säger åt oss att släppa vårt ego för en stund. Släppa oss själva för att kunna ta in något annat. Det där ingenting, som säger åt mig att jag bidrar genom att lära. Det där ingenting som säger att det räcker att jag finns?

Jag är ingen volontär. Vad för skillnad skulle jag göra genom att vara det? Genom att komma med min ”expertis” och ur mina västerländska glasögon se på vad som händer. Och kanske ofta missa att se mina medmänniskor som mina jämlikar oavsett om deras situation i västerländska ögon är ”bra” eller ”dåliga”?

Ibland känns det som att människor tävlar i vem som ska se de ”värsta” sakerna. Vem som har/ska besöka det fattigaste området, vem som har/ska stöta på de extremaste värderingarna i kombination med hur solbrända vi ska bli medan vi står där och ser på. För ju värre förhållanden jag har sett desto mer har jag lärt mig?

Borde vi inte akta oss för att säga att vi vill SE. SE ursprungsbefolkning/indianer, att vi vill SE fattigdom och att vi vill SE de äsk- samt avskyvärda förhållanden som kan finnas i just vårt värdland? För det skulle jag säga hör till det där dåliga ingenting. Att passivt SE på är att göra lika mycket ingenting som därmed blir någonting. Det där dåliga någonting. Jag menar är det inte andra människor vi pratar om?  Bör människor, oavsett situation talas om som om vi ska på zoo och önskar att få SE på både aporna, elefanterna och tigrarna?

Borde vi inte istället uttrycka oss med ordet MÖTA? Att möta och lyssna på en annan människa och se varandra utifrån just vilka vi är istället för vilka mina fördomar och stereotyper är? Att mötas och därmed få chans att lära av varandra på ett helt annat sätt?

Vad är min roll i det här programmet? Vad är min roll i ingenting? Vad är min roll som observatör att finnas på plats? Att se på eller möta och lyssna?

Att göra ingenting för de jag önskar förstå kan det göra någonting i positiv benämning?
Genom att lära av andra kan jag plötsligt göra ett ingenting som gör skillnad?

Förberedelsekurs

Idag, liksom de andra dagarna här i Uppsala har schemat varit fullspäckat. Detta är dock första dagen de här två veckorna utan språkundervisning och mer undervisande karaktär om Svenska kyrkans internationella arbete överlag och även inriktat på genusperspektiv. Dessutom har vi tillsammans fått fundera på olika utmaningar som vi utsända stipendiater kan stöta på och hur vi skulle kunna motverka och hantera dessa olika typer av utmaningar.

En av dagens frågor vi fick av Marit Norén att svara på var: ”Varför ska Svenska kyrkan engagera sig internationellt?”
Denna fråga fick vi svara på utifrån modellen här nedanför som är hämtad ur arbetsmaterialet ”Världens kurs, tron som drivkraft”.

Mitt svar här och nu är, liksom under själva passet var Skapelsen. I Skapelsen tänker jag att både människan, och i människan också Gud >korset< ryms. Utan vår skapelse klarar varken jag eller mina medmänniskor sig – och det skulle vara ett stort misslyckande. Det är klart att vi som lever här och nu klarar oss tillfälligt, trots att resurserna är otroligt snedfördelade över hela världen – och det är inte alls hållbart i längden. Redan nu drabbas världen av klimatförändringar. Vad händer då med kommande generationer?

Av klimatskäl har jag valt att äta vegetariskt, och med tron som drivkraft engagerar jag mig, och med intresse för andra människor åker jag för att dela liv i Tanzania. Ja, denna cirkel skule inte vara komplett utan alla delar!

Dagen som helhet har varit bra, men väckt ytterligare framtidsfunderingar…dessutom är jag nyfiken  på vem jag är då jag kommer hem till Sverige igen…vad vill jag bli när jag blir stor? Vad är jag kallad att göra?

Publicerat i Okategoriserade, Sverige, Tanzania | Lämna ett svar

Om Sofia Strinnholm

Jag heter Sofia Strinnholm och är 24 år, jag bor i Östersund som ligger i Härnösands stift. Jag är en av årets utbytesdeltagare som ska åka till Tanzania. Jag är uppvuxen med två fantastiska föräldrar och två yngre systrar i Haverö, ca 4,5 mil utanför tätorten Ånge, jag konfirmerades där och blev sedan ung konfirmandledare. Till vardags jobbar jag som församlingsassistent med konfirmander, ungdomar och unga konfirmandledare i Östersunds församling. Jag är också förbundsstyrelseledamot i Svenska Kyrkans Unga sedan augusti 2011 och har under åren 2007-2011 varit engagerad i distriktsstyrelsen för Svenska Kyrkans Unga i Härnösands stift. Jag brinner bland annat för jämlikhet, demokrati, miljö & klimat, fairtrade och barn & ungdomar. Jag vill låta min kristna tro och vanligt sunt förnuft leda mig framåt i livet… Anledningen till att jag vill åka till just Tanzania har grundat sig i det vänstiftssamarbete jag engagerade mig i under åren i distriktsstyrelsen mot vänstiftet Cape Orange i Sydafrika samt det klimatinriktade volontärarbete jag genomförde tillsammans med gruppen för globala påverkansfrågor i Svenska Kyrkans Unga på FN’s stora klimatmöte COP17 i Durban, Sydafrika, hösten 2011. Afrika som världsdel lockar mig med sitt liv och lugn, jag tror jag har mycket att lära och ta del av i Tanzania. Jag hoppas också att vistelsen i Tanzania ska hjälpa mig att komma på vad jag vill bli när jag blir stor!

Orolig men glad

Nu kan det vara sista gången jag blogga i sverige innan vi åker. Jag vet inte så mycket än om var jag och ida ska vara, vem vi ska bo hos,meller om vi ska vara i sammanförsamling. Kanske får vi reda på det under lunchen i morgon. Känns som en lite defust dröm som närmar sig och blir allt mer tydlig. Men tiden springer iväg. Vi är fortfarnadekvar i uppsala men jag känner mig lite stressad, jag vill åka hem och packa, vara med familj,pojkvän och vänner nu innan jag åker. Hela resan närmar sig faktiskt, och btiden går som sagt. Ibland vill jag bara stanna tiden för att jag känner att jag inte riktigt hängernmed. Det fär dock väldigt svårt att stanna tiden. Ungefär som att hålla fast i rök med mina bara händer…. Jag är orolig för det mesta ska jag erkänna . Men jag liter helhjärtat på att gud är med mig och alla andra som åker. Pch han kommer se till att det går bra. Jag får lita på det. Har mailat ida k. En deltagare som åkte till filippinerna förra året. Det är bra att jag kan maila mina tankar till henne pch ställa mina praktiska frågor. Ska skriva ett brev nu. Till mig själv, som jag ska få öppna efter filippinerna. Ser fram emot att få öppna det om tre månader. Ha det bra. Krams

2 veckor.

Om precis två veckor sitter jag och tre andra tjejer på planet till Tanzania och Bukoba. Den 4/9 kl. 17.10 lämnar vi Stockholm och Arlanda bakom oss, okej, det kommer dröja nästan 24 timmar innan vi landar och vi har många mellanlandningar att ta oss förbi, men efter det så är vi framme för en ny del av vårt liv. Känns magiskt och ofattbart, men samtidigt nervöst.

Jag vet att jag nu har läst Swahili i en vecka och tränat på våra fina små ”chemsa bongo” (koka hjärna) lappar varje dag, jag vet att jag kan mycket av språket med tanke på allt vi gått igenom. Visst, ett tag blev jag trött på dessa böjformningar i nutid, imperfekt, perfekt och futurum men jag klarade av det. Och det finns en person och tacka för det, och det är Evelyn. Evelyn är den bästa Swahili-läraren man kan tänka sig, jag tror ALDRIG jag har skrattat så mycket som jag har gjort under denna vecka. Så som tack för hennes underbara jobb och hennes stöttande varje dag så köpte vi en fin blomma och skrev ett kort (på swahili) till henne! Mycket uppskattat. :)

Nu är vår Swahili kurs slut och imorgon och de kommande dagarna fram till fredag så blir det ett annat fullspäckat schema. Vi ska prata om vad som hänt, vad som kommer hända, mänskliga rättigheter och utmaningar bla. Fullspäckat men mycket intressant! Så det är bara att fortsätta att äta en bra och stadig frukost så att man klarar dagen. :)

Och nu börjar klockan bli mycket och kanske börjar det bli dags för lite middag som två tjejer i gruppen har gjort :) mums!

Allt för mig för tillfället!

// Sophie

 

 

15 Dagar Kvar, Sen Bär Det Av

Hej!

Nu är vi i Uppsala, vi har haft språkkurs på Tagalog här nu i en vecka. Nästa vecka blir det två dagar till. Jag är glad över att jag kan säga:” Jag heter Beatrice ” på Tagalog. Ja det är ju alltid en början… Jag tycker Tagalog är ett svårt men ett spännande språk att lära sig. Det är inte likt något jag någonsin har stött på i språkvärlden.

Nu är det bara 15 dagar kvar. Det känns fortfarande lite overkligt att vi ska åka till Filippinerna. Jag vet att vi ska vara i mitten i Filippinerna och jag kommer att åka dit med Ida Berggren ifrån Skövde =) Filippinerna ligger ju på andra sidan jorden, och vi ska dit, snart… väldigt snart…

På torsdag ska vi få äta lunch med:

Biskop Ephraim Fajutagana som är den nuvarande Obispo Maximo i Filippinska Oberoende Kyrka (Iglesia Filipina Independiente).Biskop Lito Cruz som  är General Sekreterare i Filippinska Oberoende Kyrka ochPrästen Dindo som är kontakt person i  Filippinska Oberoende Kyrka, när det gäller Ungdomarna som är inblandad i Ung i Världsvida kyrka. (Vi alltså)

Det ska bli jättetrevligt. Jag hoppas jag inte skämmer bort mig genom att säga något helt galet på Tagalog som inte betyder det som det var tänkt…

Nej, nu blir det nog snart middag som Viktoria och Jorun har lagat, ska bli gött.

Ha de fint. Nästa gång jag skriver kanske jag är i Filippinerna ! =)

Ha det bra!