Ligger i de lilla mysiga vandrarhemmsrummet och filosofer, halvglor på TV:en och försöker få ordning på hemresan inför imorgon. Jag tänker tillbaka på dessa knappt två veckor som vi befunnit oss i Uppsala. Uppsala är för de första en underbar stad, Här kan mna bara njuta av den fina naturen som möter den gamla statskulturen, men de här är inget reklaminslag för Uppsala, Här ska refleketeras över två veckor tillsammans med underbara utbytesstudenter.
Sen jag sist skrev ett inlägg visste jag inte mycket, efter att vi fått lite mer information nu under dessa veckor så vet jag i alla fall att de är Beatrice , Mitt eget charmtroll som ska få stå ut med mig i tre månader. Idag har vi fått även mer information då vi har fått denna fantastiska möjlighet att träffa fader dindo, som är kontaktperson för hela programmet samt motsvarande ärkebiskop och högsta chefen för hela IFI , som är den kyrkan vi ska besöka i Filippinerna.
Tror ni att denna information har gjort mig lugn? NEJ! Jag har panik över packning, myggnät och diverse andra saker. Men ska jag vara helt ärligt skulle jag nu bara vilja ta ett plan hem till slätta för att få mysa med min underbara familj. De kommer vara de mest saknade under hela denna tiden, men jag försöker tänka tvärtom. Tänk såhär: Lika mycket som jag kommer ha att berätta för dem, lika mycket kan ha hänt hemma. För jag menar , de kan ju kommit en nu Potätersort?
Kumusta ! Hej på Tagalog, nu så hörs vi nästa gång när jag är i Filippinerna och då kommer jag nog vara mer lugn, eller i alla fall kommer jag kunna skriva i timmar!
Lämna ett svar