Fransk film, med portugisisk text i Brasilien

Börjar inse att saker och ting ganska ofta blir nagot annat än vad man tänkt sig i det här landet. Da jag under nagra dagar bor hemma hos prästen och hans fru ville de igar hitta pa nagot med mig sa vi akte pa bio. Pa mandagar är det halva priset pa bio sa en biljett kostade 28 svenska kronor. Det är ju nästan pinsamt billigt. Det är knappt man far en bussbiljett för 28 kr hemma. Som sagt, da var fragan bara vilken film vi skulle se. Prästens fru pratar bara portugisiska sa det var tvunget att vara portugisisk text. Jag som bara varit här i knappt en manad var glad om det kunde vara engelskt tal sa att även jag kunde första. Prästens fru hade en film som hon ville se och den skulle vara med engelskt tal och portugisisk text. Kalasbra för alla.

Men. När filmen, The Intouchables pa engelska, började rulla och jag satt där med min strut med stora brasilianska cashewnötter sa var det en aning svart att första vad de sa. Väldigt konstig dialekt pa engelska tänkte jag först men jag insag ganska snabbt att det inte var min engelska det var fel pa. De pratade franska. Sa där satt jag. Har aldrig läst ett ord franska och den portugisiska texten rullade sa snabbt att prästen och hans fru knappt han med att läsa. Och hur manga av de vanliga artighetsfraserna som jag lärt in används i en langfilm ? En ganska intressant situation och inte riktigt vad jag tänkt mig.

Fast jag tittade pa bilden, försökte första sa mycket av texten som möjligt och när jag var helt borta bad jag om en snabb förklaring av prästen pa engelska. Och det gick bra. Filmen var rolig och jag skrattade samtidigt som de övriga i salongen. Sa helt borta var jag inte och med min strut med cashewnötter hade jag en trevlig kvall. Pa köpet fick jag ocksa en rolig erfarenhet och precis som vid bibelstudien, det viktigaste är inte att fatta allt utan att första helheten. Men jag skulle gärna vilja se filmen igen men da med en text jag förstar.

 

 

Diakonvigning, fiskebåtsrundtur och kulturkrockar

Hej alla där hemma! Som ni säkert har förstått så är det inte alltför lätt att få tillgång till internet men jag ska försöka uppdatera er lite om vad vi har haft för oss de senaste dagarna.

Igår så åkte jag och Carro på en diakon ”vigning” , eller vad det nu kallas, i Cavite katedral. Personen som skulle vigas är världens trevligaste lilla filippin, som vi träffat vid ett tidigare tillfälle.
Vigningen var riktig mäktig, nästan alla präster från hela stiftet var där och efteråt firades det med mat och gåvor.
På något sätt missuppfattades det att Carro och jag hade redan ätit en omgång lunch så det var bara för oss att leendes försöka äta upp ytterligare en tallrik med mat. Puh.

Övriga dagar så har vi träffat olika ungdomsgrupper i stiftet och i torsdags så fick vi pröva på att åka fiskebåt, vilket var riktigt skoj men lite vingligt.

För alla er föräldrar, vänner och släkt som väntar på ett vykort från någon av oss i Filippinerna, ha tålamod ett litet tag till. Vi har än så länge inte lyckats få tag på ett postkontor eller på frimärken, men vi hoppas på att inom snar framtid kunna skicka iväg dem  :)

På tal om kulturkrockar…
För oss svenskar är det mer eller mindre infött att om man tycker att något görs fel eller att något borde göras på ett annat sätt så ger man kritik, ofta då konstruktiv kritik. Men här i Filippinerna funkar det visst inte riktigt på samma sätt.
Vi kan ge ett exempel: En dag hade vi en föreläsning där föreläsaren pratade alldeles för snabbt, så snabbt att vi knappt förstod vad personen sa. Istället för att vi då skulle säga detta till föreläsaren så går man istället via en tredje person som talar om vad vi tyckte var jobbigt.
Hemma skulle jag aldrig göra så, för det är ju typ att snacka skit, eller?
Man får tycka vad man vill om detta men så gör man i Filippinerna! :)
Kulturkrockar finns det gott om.

Nej nu ska vi göra oss iordning för snart ska vi åka iväg och få bada i en pool, det ska bli så kul!

Tjingeling :)
/Bettina

Blixtrar och dunder

Sa kom da regnet. Ända sedan vi kom hit till Brasilia har vi fatt höra; det är sa varmt, luften är sa torr! Vi svenskar är inte de enda som inleder varje konversation med att kommentera vädret.  Och visst, vi har inte sett en drppe regn forutom lite duggregn i 5 minuter i förra veckan. Marken är uttorkad och de fa ytor som är gröna vattnas dagligen av en vaktmästare.

Men ikvall brakade det loss och nu menar vi med full kraft! Det började som en vanlig regnskur och sedan öppnade sig himlen och det bara forsade ner. Vindrutetorkarna gick pa snabbast möjliga men det var nästan omöjligt att se annat än vattendropparna som smällde mot rutan. Pa vägen forsade vattnet och om man haft en gummibat hade det nog gatt minst lika fort att ta sig fram i den.
Samtidigt som himlen släppte ner allt detta vatten sken den samma upp av blixtrar här och där. Vart man än tittade sken det upp och snabbt efterat kom sa mullret. Har jag nog fördubblat antalet blixtrar jag sett under mina nitton och ett halvt ar ikväll. Det var inte klockt vad det kom.

Det regnar inte ofta i Brasilia men när det väl gör det gör det det ordentligt. Det kan jag intyga! En sak till, jag ar glad att jag stängde fönstret innan jag akte hemifran :)

Sjukhus hell yeeah!

hejsan allihopa!

Nu har jag varit den forsta i varan grupp och kanske overlag som har uppsokt sjukhus. De var en ganska facinerande upplevelse. De satt mest massa lakare i klump och hangde nar jag kom dit och sa fort man blev undersokt hade man sju lakare inte en. Jag fick i alal fall en som forstod engelska. De visade sig att eftersom jag av misstag fatt i mig lokalbefolkningsvatten hade jag fatt baketrier i mig sa darav blev jag sjuk, men efter medecin ar jag redan pa battringsvagar. Eftersom jag fick medecin pa recept sa skrattade jag gott nar den ena medecin visade sig vara Alvedon! De har jag ju redan knaprat ordentligt sen jag blev sjuk!

Sa just nu gor jag itne sa mycket alls, men de varit ganska manga slappa dagar med diverce besok hos ungdomsgrupper och haft bibelsamtal med dem. Vi forsoker att utharda varmen men vi svettas som tokar har i Filippinerna. Men nar kvallen och regnet kommer kan man faktiskt uppleva en hel del av de sakallade svala vadret.

I mitten av nasta vecka ska vi besoka varldens minsta aktiva vulkan, ga pa zoo , ga in i vulkan vilket later livsfarligt och samtidigt pa raga pa allt aka skyline! Jag dor av lycka nar jag tanker pa hur galet de later!

Ha de bra! Ida!

Offentlig sjukvard eller pampigt presidentpalats?

Tänk om man kunde ha hur mycket pengar man ville. Da kunde man se till sa att alla hade det bra. Ingen skulle behöva vara hungrig eller sakna tak över huvudet. Alla barn skulle kunna ha möjligheten att ga till skolan och de gamla ha rätt till en fridfull tillvaro. Fast sa bra ar ju tyvarr inte var värld.

Istället har vi en begransad summa med pengar att roa oss med, det gäller bade oss vardagliga människor och de som bestämmer över samhället vi lever i. Därför maste vi prioritera det vi tycker ar viktigast, för vi kan ju inte fa allt. Behov har vi alla, vissa mer grundlaggande än andra och vissa kan ibland kännas rätt överflödiga. Att kunna fa sjukvard eller chans till en utbildning är nagot jag skulle prioritera högt, högre än ett pampigt hus med tavlor och fotöljer som ser sa märkvardiga ut att jag knappt skulle vaga sitta i dem eller titta pa dem. Jag tror de flesta i Sverige tänker som mig. Efter min dag i Brasilia igar är jag inte helt säker pa att de har samma synsätt här, inte de med pengarna i alla fall.

Efter lunch igar var vi och besökte ett statligt sjukhus. Det finns bade statlig och privata sjukhus här och det är stor skillnad, det är de statliga som har sämre standard. Efter att ha övertygat den betongförsedda vakten om att vi inte var nagra farliga typer som ville spionera fick vi en rundtur av samma vakt. Korridorerna var fulla av väntande människor pa sjuksängar eller hängande pa stolar med dropp. Mellan patienterna var det inga stora mellanrum och vi fick vata att sjukhuset hade en egen avdelning för skottskadade och knivhuggna. Väntsalen var mer än överfull och att sitta där i 10 timmar innan man fick komma in var mer än vanligt. Sedan väntade ytterligare tid i korridoren.

Att senare samma dag ga och titta in i presidentpalatset bara en halvtimme i bil bort fran det statliga sjukhuset var som att besöka en annan värld. En hall med spegel- och guldväggar, ett eget kapell, vardagsrum lika stort som vart hus, matsal för 50 personer som säkert inte används mer an max 5-10 ganger per ar, egen pool pa mer än 25 meter, trädgard med blommor, statyer och som brasiliens president sa maste man ju givetvis ha en egen fotbollsplan, med stralkastare.

Da jag först sett sjukhuset och hört människors uppgivenhet över hur den statlig sjukvarden fungerar kan jag inte lata bli att tänka pa vad presidentpalatset hade kunnat vara istället. Jag tror inte presidenten gör ett bättre jobb för att hon har ett biblotek som är lika stort som en normalstor lägenhet i Brasilia. Och jag är rätt övertygad om att hon inte blir lyckligare av det heller. Tänk om, tänk om presidentpalatset bara varit hälften eller en fjärdedels sa glamoröst och man istället satsat pengar pa statlig sjukvard. Nu är det istället de rika som har pengar som betalar för privat sjukvard som fungerar bra och de fattiga som har svarare för att göra sin röst hörd, far glatt vänta sina 10 timmar för att sedan trängas i fulla salar och korridorer.

Pengar är inte det viktigaste vi har med det paverkar oss och det paverkar vara möjligheter här i livet. Pengar innebär ansvar och jag hoppas att den brasilianska staten använder sina pengar pa ett bättre sätt i framtiden. För Brasilien vill bli störst, de vill bli nummer ett i världen. Fast da maste hela folket med. ALLA brasilianare maste kunna bli sjuka men fa rätt sjukvard i tid, ALLA maste fa möjlighet till en utbildning. Sa är det inte idag. Det brasilien kan visa upp idag är pampiga presidentpalats och regeringsbyggnader och en elit med pengar som lever bra. Samtidigt som delar av det brasilianska folket far sitta i tranga väntsalar. Om Brasilien vill bli störsts maste de göra ett val, ett val som hade varit enkelt för mig om jag varit president. Det är inte utsidan som räknas, det är folket som betyder nagot!

 

Med ett avokadotrad utanfor huset…

Tidigare i veckan da jag stod ute pa garden och borstade tanderna bland bananplantorna upptackte jag en man uppe i avokadotradet utanfor vart hus. Fascinerat tittade jag pa hur han klattrade runt i tradet och skakade pa grenarna for att avokadosarna skulle fara i marken, jag vaxlade nagra artighetsfraser pa swahili och nar han kom ner pa marken igen hjalpte jag till att samla ihop frukterna i en hog. Han undrade pa swahili om jag hade nagot att ta avokados i, i huset, sa jag gick in och hamtade det enda jag kunde finna, en liten plastpase fran mataffaren Fido Dido i Bukoba. Da jag kom ut igen hade han gatt till rektorns hus som lag granne med vart hus och hamtat en stor plastsack, liknande vara potatissackar i Sverige. Han fyllde den med halften av avokadosarna och jag hjalpte honom… Jag forsokte ocksa saga att det var trevligt att fa hjalpa till men att jag inte behovde ha nagra avokados…dock slutade det med att den har mannen bar in hela sacken med avokados, strax over halften, och hallde ut dessa pa vart vardagsrumsgolv… Sa kan det ga da en vill hjalpa till i Tanzania…du kan raka fa tusenfallt tillbaka i avokados… ;-)

Vi har inte atit upp alla utan delat ut avokados till de fina eleverna pa skolan som hjalpt oss med sa mycket, till koket och vara larare, nu tar vi ocksa med resterande frukter til vara blivande vardfamiljer!

Publicerat i Okategoriserade | 1 Kommentar

Om Sofia Strinnholm

Jag heter Sofia Strinnholm och är 24 år, jag bor i Östersund som ligger i Härnösands stift. Jag är en av årets utbytesdeltagare som ska åka till Tanzania. Jag är uppvuxen med två fantastiska föräldrar och två yngre systrar i Haverö, ca 4,5 mil utanför tätorten Ånge, jag konfirmerades där och blev sedan ung konfirmandledare. Till vardags jobbar jag som församlingsassistent med konfirmander, ungdomar och unga konfirmandledare i Östersunds församling. Jag är också förbundsstyrelseledamot i Svenska Kyrkans Unga sedan augusti 2011 och har under åren 2007-2011 varit engagerad i distriktsstyrelsen för Svenska Kyrkans Unga i Härnösands stift. Jag brinner bland annat för jämlikhet, demokrati, miljö & klimat, fairtrade och barn & ungdomar. Jag vill låta min kristna tro och vanligt sunt förnuft leda mig framåt i livet… Anledningen till att jag vill åka till just Tanzania har grundat sig i det vänstiftssamarbete jag engagerade mig i under åren i distriktsstyrelsen mot vänstiftet Cape Orange i Sydafrika samt det klimatinriktade volontärarbete jag genomförde tillsammans med gruppen för globala påverkansfrågor i Svenska Kyrkans Unga på FN’s stora klimatmöte COP17 i Durban, Sydafrika, hösten 2011. Afrika som världsdel lockar mig med sitt liv och lugn, jag tror jag har mycket att lära och ta del av i Tanzania. Jag hoppas också att vistelsen i Tanzania ska hjälpa mig att komma på vad jag vill bli när jag blir stor!

pa vag ut!

10 dagar pa Ntoma secondary school ar over och nu vantar vi pa att skickas ut till vara forsamlingar.

Vi kom till Ntoma forra mandagen, fulla  med nervositet och mycket gledje. Och sa fort vi klev ur Pastor Kigembes bil, som vi dopt till ”Victory” , mottes vi av glada ansikten. Flera elever kom gaendes mot oss och even rektor och lerare. Det syndes att de var nyfikna pa vilka vi var.

Vi fick en fin nyckel till vart hus och vi gjord oss hemmastadda pa en gang. Sa fort vi hade varit borta en dag sa sa man alltid, jag vill hem. Och ja, det var ju menat till vart fina hus pa Ntoma secondary school. Vi 4 tjejer bodde i ett hus tillsammans men 2 och 2 delade vi rum. I borjan var svarigheten att fa upp vart myggnet pa en krok som satt hog uppe i taket.. haha ;)Och bykhyllan som stod i vardagsrummet fylldes efter 9 dagar av modern konst, det vill sega, vattenflaskor. vet inte hur manga, men kanske runt 50 flaskor, som stod lite huller om buller pa hyllan. Vi tyckte det var konst de andra som kom in bara skrattade och log at vart pahitt! :)

Och utsikt, ja det kan man ju sega att vi hade. Vi sag direkt mot kullarna och om man gick lengre ut pa var gresmatta sag man even Viktoria sjon. Underbart vackert att se solnedgangen over kullarna varje kvell. Och inte nog med det, vi hade ju ett paracici (avokado) tred direkt utanfor dorren. Mycket kott att ga och plocka om man ville ha nagot i magen! :)

Vissa dagar i Ntoma hade vi lektioner och andra dagar sa var vi pa begravning, akte in till Bukoba, var pa barnhemmet eller bara vilade oss. Den der pumzikan(vilan) som var inlagd at oss varje dag efter lunch, den var velbehovlig! Att sova er uppskattat!

Eleverna och lerarna pa skolan var jettetrevliga och helt fantastiska, man blev mycket bra omskott sa fort vi madde daligt eller vi behovde nagot sa kom de med det! Allt berom dit! Och maten, man kan ju inte gnella. Mycket bra mat, mycket banan blir det ju, men inte bara! Som igar kvell fick vi kottbullar. Jag kanske borjade inse da att den svenska maten kommer man nog sakna efter dessa manader! Men den ferska frukten er oemotstandlig, Sverige sla er i backen. Fersk frukt varje dag=fantastiskt!!!!!!!!!!

Under sondagens messa motte vi even Syster Margareta fran Sverige! En helt underbar kvinna som bor i Ntoma, hon har bott i Tanzania i manga ar, och hon kan sjelv inte sega hur manga ar! Mycket trevligt att prata svenska med nagon annan en oss 4 och dela med oss av erfarenheter. Och under somdagens messa gjorde vi lite intryck pa forsamlingen genom att kora allt pa swahili! JA, vi gjorde det! *stolt* Kansk var det det som gjorde att vi pa auktionen efter fick ett sockerror. Le och var glad, och tacksamt ta emot det ch vi njot av det goda sockret vi fick i oss den lunchen! :D

Sa att lemna Ntoma och alla fantastiska menniskor efter 10 dagar var lite jobbigt, vi ha nu bytt nummer med manga och vi har sagt att i Oktober ska vi forsoka komma oss upp i bergen till Ntoma igen. :)

Nu ger vi oss av mot vara forsamlingar! Allt gott sa lenge.  Och njut av ert kalla veder, har en kella som seger att hosten kommit och att det kan ga under 10 grader, vi her har ju over 20 grader och sol! :P :D

Kram Sophie

Pa vag ut i forsamling pa landsbygden i tanzania…

Efter att ha landat och acklimatiserat oss i Tanzania sa ar idag dagen D da vi ska bege oss ut i vara forsta vardforsamlingar. Sophie och Viktoria ska aka till Kazhoshi som ligger 30 minuter bort langs motorvagen, jag och Sofia ska folja med och lamna av dem dar de ska bo hos en kvinnlig prast. Sedan kommer vi att aka tillsammans med Pastor Kigembe med bilen Victory/Skruttibangbang ut i annu mer landsbygd soderut for att bo hemma hos en annan prast i byn Rwigembe. Det ar med spanning och forvantan vi nu forbereder oss med att tanka upp mobiler, inforskaffa snacks och sma gavor till vara familjer…t.ex. tomater som ar en inte alltfor vanlig gronsak till vardags aven om den odlas har.
Vi har ocksa med oss avokados till vara vardfamiljer fran Ntoma dar vi har bott i ca 10 dagar.

Bilen Victory fick sitt namn da den har visat ta oss fram pa knappt obefintliga vagar fulla med gupp och stora stenar. Den verkade kunna overvinna allt. Dock sa har den de senare dagarna borjat krangla lite mer, det verkar vara problem med vaxelladan och det medforde vissa reparationer denna morgon efter att bilen i nagot dygn varit pa service. Detta har medfort de dubbla namnen Victory/Skruttibangbang. Sa nu ar vi nagra timmar efter dagens tidsplanering, men vi fick oss trots detta tid att blogga och uppdatera facebook.

Allt gott har med fyra glada Wazungus (Mzungu=en viting/ wazungu=flera vitingar)i ett varmt och soligt Tanzania!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna ett svar

Om Sofia Strinnholm

Jag heter Sofia Strinnholm och är 24 år, jag bor i Östersund som ligger i Härnösands stift. Jag är en av årets utbytesdeltagare som ska åka till Tanzania. Jag är uppvuxen med två fantastiska föräldrar och två yngre systrar i Haverö, ca 4,5 mil utanför tätorten Ånge, jag konfirmerades där och blev sedan ung konfirmandledare. Till vardags jobbar jag som församlingsassistent med konfirmander, ungdomar och unga konfirmandledare i Östersunds församling. Jag är också förbundsstyrelseledamot i Svenska Kyrkans Unga sedan augusti 2011 och har under åren 2007-2011 varit engagerad i distriktsstyrelsen för Svenska Kyrkans Unga i Härnösands stift. Jag brinner bland annat för jämlikhet, demokrati, miljö & klimat, fairtrade och barn & ungdomar. Jag vill låta min kristna tro och vanligt sunt förnuft leda mig framåt i livet… Anledningen till att jag vill åka till just Tanzania har grundat sig i det vänstiftssamarbete jag engagerade mig i under åren i distriktsstyrelsen mot vänstiftet Cape Orange i Sydafrika samt det klimatinriktade volontärarbete jag genomförde tillsammans med gruppen för globala påverkansfrågor i Svenska Kyrkans Unga på FN’s stora klimatmöte COP17 i Durban, Sydafrika, hösten 2011. Afrika som världsdel lockar mig med sitt liv och lugn, jag tror jag har mycket att lära och ta del av i Tanzania. Jag hoppas också att vistelsen i Tanzania ska hjälpa mig att komma på vad jag vill bli när jag blir stor!

Genom världen i mina blåa flippflopp

Att gå från Linas familjs lägenhet ner till tunnelbanan tar cirka 10 minuter. 10 minuter är precis lagom för att hinna tänka igenom livets stora och små frågor, sedan hinner man inte tänka ut svaret på dem men vissa frågor har ju inte ens svar.
Då jag gick där mellan de torra gräsplättarna med sina nerfallna löv och uttorkade blomblad slog tanken mig: varför är det just jag som går här i ett par blåa flippflopp på en smal gång i Brasilien? Varför inte någon annan av alla ungdomar i Sverige? Varför just jag?

Det är inte för att jag hade bra betyg i skolan, inte för att jag klarat något inträdesprov eller något test och inte heller för att jag har en viss summa pengar på mitt bankkonto. Ne istället är det, som min mamma sa så bra en gång, det är för att jag är jag. Jag fick denna chans för att de såg att jag som människa var bra för detta. Det är något som är rätt sällsynt i vårt resultatinriktade samhälle. Där bedöms vi efter betyg, lön, meriter och annat som när det verkligen rör viktiga saker är rätt oviktigt. Självklart är det viktigt med betyg m.m. men vi får inte glömma människan bakom meriterna.

Det är som människor vi kan göra skillnad och det är som människor vi finns där för varandra. Därför är det skönt att tänka att det är som Veronica jag är hitskickad, inte som något annat. En Veronica som vandrar genom den brasilianska vardagen i sina blåa flippflopp. Om det är samma Veronica som kommer hem till Sverige som den som åkte därifrån i augusti återstår att se. Men jag vet i alla fall att när jag kommer tillbaka till Sverige kommer det inte vara mina blåa flippflopp jag har på mig.

Lycka och patriotism

Costa Rica ar varldens basta land. Atminstone om man far tro nationens egen radio och TV. Hemma i Alajuelita flyter mediernas hyllningar i strida strommar fran apparaterna. Och visst kanns det lite lustigt. Mina erfarenheter lockar till ordet odemokratiskt. Anda ar det ju alldeles fel. Costa Rica rankas oftast hogst pa listan av latinamerikanska lander gallande asiktsfrihet. Det ar inte fobjudet att kritisera, inte farligt. Bara trakigt, kanske, onodigt?
Vi befinner oss i ”mez de la Patria” Patriotmanaden. Tank sa skulle vi ha en sadan i Sverige. En manad kanalerna helt satsade pa att propagera Sveriges fortrafflighet i allskons aspekter.
Nar firar ni er sjalvstandighet i Sverige? fragade nagon, apropa Costa Ricas flaggade sjalvstandighetsdag nu 15 september.
”ehm, nja, alltsa.. vi har val alltid varit sjalvstandiga, ehm, ungefar…” sager vi och forsoker forklara det dar med nationaldag sjatte juni som ingen minns tills vems minne den firas och om andra saker som ar mer patriotiskt svenska: som att fira ljuset med dans kring en stang. Men det slar inte rikigt igenom, som jamforelse.
I Costa Rica har man en av varldens hogsta medellivslangder. Costa Rica har ingen militar och ar det enda landet i regionen som klarat sig undan krig de senase 60 aren. Costa Rica har stor biologisk mangfald, aterplanterar regnskog, har en utvecklad valfard, god mat, nastan enbart el fran fornyelsebara energikallor… Om och om igen far vi hora det som mest later som en turistbroschyr men som riktar sig rakt till det folk som alltid bott har. Det ar inget pahitt som proklameras. Men det ar forvanande ensidigt. Om vi i Sverige ibland kan sakna de glada nyheterna, undrar jag har vem som bryr sig om att prata om det obekvama. For det finns ju dar. Smutsen i hornen dit ingen riktar sina blickar.
Fast vem vet, kanske ar denna nationalvurm och standiga optimism orsaken till att costariacanerna faktiskt ar ett av varldens lyckligaste folk. (Jo, till och med lyckligast, enligt Happy Planet Index 2012 http://www.happyplanetindex.org/countries/costa-rica/ )