Tänk om man kunde ha hur mycket pengar man ville. Da kunde man se till sa att alla hade det bra. Ingen skulle behöva vara hungrig eller sakna tak över huvudet. Alla barn skulle kunna ha möjligheten att ga till skolan och de gamla ha rätt till en fridfull tillvaro. Fast sa bra ar ju tyvarr inte var värld.
Istället har vi en begransad summa med pengar att roa oss med, det gäller bade oss vardagliga människor och de som bestämmer över samhället vi lever i. Därför maste vi prioritera det vi tycker ar viktigast, för vi kan ju inte fa allt. Behov har vi alla, vissa mer grundlaggande än andra och vissa kan ibland kännas rätt överflödiga. Att kunna fa sjukvard eller chans till en utbildning är nagot jag skulle prioritera högt, högre än ett pampigt hus med tavlor och fotöljer som ser sa märkvardiga ut att jag knappt skulle vaga sitta i dem eller titta pa dem. Jag tror de flesta i Sverige tänker som mig. Efter min dag i Brasilia igar är jag inte helt säker pa att de har samma synsätt här, inte de med pengarna i alla fall.
Efter lunch igar var vi och besökte ett statligt sjukhus. Det finns bade statlig och privata sjukhus här och det är stor skillnad, det är de statliga som har sämre standard. Efter att ha övertygat den betongförsedda vakten om att vi inte var nagra farliga typer som ville spionera fick vi en rundtur av samma vakt. Korridorerna var fulla av väntande människor pa sjuksängar eller hängande pa stolar med dropp. Mellan patienterna var det inga stora mellanrum och vi fick vata att sjukhuset hade en egen avdelning för skottskadade och knivhuggna. Väntsalen var mer än överfull och att sitta där i 10 timmar innan man fick komma in var mer än vanligt. Sedan väntade ytterligare tid i korridoren.
Att senare samma dag ga och titta in i presidentpalatset bara en halvtimme i bil bort fran det statliga sjukhuset var som att besöka en annan värld. En hall med spegel- och guldväggar, ett eget kapell, vardagsrum lika stort som vart hus, matsal för 50 personer som säkert inte används mer an max 5-10 ganger per ar, egen pool pa mer än 25 meter, trädgard med blommor, statyer och som brasiliens president sa maste man ju givetvis ha en egen fotbollsplan, med stralkastare.
Da jag först sett sjukhuset och hört människors uppgivenhet över hur den statlig sjukvarden fungerar kan jag inte lata bli att tänka pa vad presidentpalatset hade kunnat vara istället. Jag tror inte presidenten gör ett bättre jobb för att hon har ett biblotek som är lika stort som en normalstor lägenhet i Brasilia. Och jag är rätt övertygad om att hon inte blir lyckligare av det heller. Tänk om, tänk om presidentpalatset bara varit hälften eller en fjärdedels sa glamoröst och man istället satsat pengar pa statlig sjukvard. Nu är det istället de rika som har pengar som betalar för privat sjukvard som fungerar bra och de fattiga som har svarare för att göra sin röst hörd, far glatt vänta sina 10 timmar för att sedan trängas i fulla salar och korridorer.
Pengar är inte det viktigaste vi har med det paverkar oss och det paverkar vara möjligheter här i livet. Pengar innebär ansvar och jag hoppas att den brasilianska staten använder sina pengar pa ett bättre sätt i framtiden. För Brasilien vill bli störst, de vill bli nummer ett i världen. Fast da maste hela folket med. ALLA brasilianare maste kunna bli sjuka men fa rätt sjukvard i tid, ALLA maste fa möjlighet till en utbildning. Sa är det inte idag. Det brasilien kan visa upp idag är pampiga presidentpalats och regeringsbyggnader och en elit med pengar som lever bra. Samtidigt som delar av det brasilianska folket far sitta i tranga väntsalar. Om Brasilien vill bli störsts maste de göra ett val, ett val som hade varit enkelt för mig om jag varit president. Det är inte utsidan som räknas, det är folket som betyder nagot!
Lämna ett svar