Hoppet

 

Nu ar det inte sa himla lang tid kvar. Bara glider pa nu liksom. Flyttas runt, sjunger, halsar pa folk och kanner nu en hel del manniskor har.

Nu ska jag beratta en historia. Pa skolan i Ntoma var det en tjej som stack ut ur mangden och vi blev vanner. Hon var frammat och harlig  vi klickade direkt. Min forsta Afrikanska Sista’, och som nykomling Afrika betydde en van otroligt mycket. Det ar forst nar man kommer nagon nara som man borjar kanna landet pa riktigt. Nar vi skulle lamna Ntoma gav hon mig ett brev. I brevet berattade hon om hennes bakgrund: Hon var foraldralos och hade varit gatubarn i Bukoba. Som gatubarn var saklart utmaningen att fa i sig naring. Hon och tva andra barn fick sedan komma och ata hos en svensk missionar. Eftersom de var valkomna igen tog de med fler och fler barn att fa mat. Missionaren, Gunnvor sag hur stort behovet var och utvecklade sedan till ett hem for gatubarn, Tumaini Children Center (2003), som far bidrag fran Bukobahjalpen i Sverige.

Malet ar att fa en stabil grund pa ett lagriktigt satt. Det ar ingen som tvingas bo dar, utan faltarbetare tar sig ut pa gatan pa fredagar med nagra av barnen, som sjalva far beratta sina historier pa gatan. De som sedan sjalva ar redo att forandra sitt liv kommer pa mandagen efterat till kontorsomradet dar de far bo de forsta veckorna. Tumaini jobbar i forsta hand med att ta reda pa bakgrunden och att forsoka losa problemen for att barnen tillslut ska kunna atervanda till sina byar, men med en stabilare grund i livet. For dessa barn gors regelbundna uppfoljningar for att forsakra sig om att barnet har det bra. Om problemen ar olosbara, eller tar lang tid flyttas de till barnhemmet dar de formas och uppmuntras att bli entreprenorer ‘Tumaini will be the good example’, som pa lang sikt ar det som kan utveckla landet.

Da vi atervant till Bukoba fran Rwigembe bad vi om att fa besoka Tumaini Children Center. Brodern till missionaren, Gunnar, har nu tagit over ansvaret for Tumaini eftersom Gunvor gatt bort i cancer (2008), och Gunnar var val den varmaste person jag har traffat. Hela Tumaini sken av karlek, och Gunnar sa att Ja, det ar som en stortskur som inte gar att undvika! Barnen ger sa otroligt mycket. Det fanns sa mycket karlek och hopp (tumaini=hopp) dar. Att se barnen sjalva fortsatta dansa och spela trummor aven efter att vi besokare lamnat for att se omradet, det var sa harligt att se. Det var inget tillgjort bara for att vi besokare var dar.

Det fanns ocksa en tjej med Downs Syndrom dar. Faltarbetarna hade fatt nys om att det var en tjej som var fast i hemmet. Hon var gomd och fick inte ga ut, 11 ar tror jag att hon var. En sadan sjukdom fanns det ingen forstaelse for i byn, det var ju skammigt. Hon togs till Tumaini och ar nu deras guldklimp. Hon har bara pa tva ar borjat prata och att se henne dansa och skina ar ju helt galet. Ojojoj, som ni marker har Tumaini berort mig. Arbetet ar dock fortfarande i utveckling och det som ger bidrag till detta fantastiska arbete ar Bukobahjalpen. Atervander jag till Bukoba, atervander jag till Tumaini, ingen tvekan om saken.

Kramkram i kylan! /Sofia ‘Mdogo’ O

Nu ska jag beratta en historia.

Publicerat i Tanzania | Märkt | Lämna ett svar

Om Sofia O

Mental ålder: okänd, men en blandning mellan 7 och 35. Ytlig försöker jag inte bry mig om, så det nämner jag inte. Jag kommer från Grängesberg men är mestadels bosatt i Lund där jag går ett kandidatprogram i naturvetenskaplig fysik. Du vet, de där som det inte alls är självklart vad de kommer syssla med i framtiden, eller om de kommer få en hög lön, men som är passionerade och följer sin drömmar. I övrigt så är musik och träning en stor del av mitt liv. Jag tycker om att utvecklas och att uppleva, och det medför ju att jag tycker om att filosofera gräva runt i inombords (utveckling och upplevelse sker ju faktiskt inombords, yttre omständigheterna är ju bara en liten, ibland nödvändig, tändande gnista). Om jag ska ha ett motto så säger jag lite spontant "Njut så mycket som möjligt av livet, på ett hållbart sätt"

Hur halsar du?

Har sitter jag nu pa ett internetkafe i Bukoba, Tanzania. Idag ar det min dag, jag fyller 25 ar. Jag ar sa glad och tacksam at jag befinner mig just har, just nu. Jag befinner mig verkligen i nagon annans vardag, i en annan verklighet. Jag ar densamma, men jag gor andra saker. Att jag nufortiden kan beratta om fralsarkransen pa Swahili, att jag faktiskt staller mig och sjunger i kyrkan tillsammans med Sofia, att jag alltid halsar pa de aldre med vordnadsfulla halsningsfraser. Att en halsning inte bara ar ett hej langre, utan ar ett gang meningsutbyten om familj, hem, arbete och sa vidare.

Det senare visade sig valdigt tydligt da vi for nagon vecka sedan traffade ett helt gang svenskar, nagra som jobbar med Bukobahjalpen (Tumaini Children Centre) och nagra som har ett forsamlingssamarbete (Hallsberg forsamling och Kiamtwara), dar jag och Sofia bor nu i tre veckor. Vi halsade pa dem och stallde automatiskt dessa halsningsfraser, men pa svenska… och visst ar det trevligare att halsa pa varandra med lite mer an ett hej…?

Publicerat i Okategoriserade, Sverige, Tanzania | Lämna ett svar

Om Sofia Strinnholm

Jag heter Sofia Strinnholm och är 24 år, jag bor i Östersund som ligger i Härnösands stift. Jag är en av årets utbytesdeltagare som ska åka till Tanzania. Jag är uppvuxen med två fantastiska föräldrar och två yngre systrar i Haverö, ca 4,5 mil utanför tätorten Ånge, jag konfirmerades där och blev sedan ung konfirmandledare. Till vardags jobbar jag som församlingsassistent med konfirmander, ungdomar och unga konfirmandledare i Östersunds församling. Jag är också förbundsstyrelseledamot i Svenska Kyrkans Unga sedan augusti 2011 och har under åren 2007-2011 varit engagerad i distriktsstyrelsen för Svenska Kyrkans Unga i Härnösands stift. Jag brinner bland annat för jämlikhet, demokrati, miljö & klimat, fairtrade och barn & ungdomar. Jag vill låta min kristna tro och vanligt sunt förnuft leda mig framåt i livet… Anledningen till att jag vill åka till just Tanzania har grundat sig i det vänstiftssamarbete jag engagerade mig i under åren i distriktsstyrelsen mot vänstiftet Cape Orange i Sydafrika samt det klimatinriktade volontärarbete jag genomförde tillsammans med gruppen för globala påverkansfrågor i Svenska Kyrkans Unga på FN’s stora klimatmöte COP17 i Durban, Sydafrika, hösten 2011. Afrika som världsdel lockar mig med sitt liv och lugn, jag tror jag har mycket att lära och ta del av i Tanzania. Jag hoppas också att vistelsen i Tanzania ska hjälpa mig att komma på vad jag vill bli när jag blir stor!

Samtal med ungdomskoren i Tanzania om karlek och sex

I lordags satt jag och Sofia i kyrkan i Kabale med ungdomskoren samt var prast Godlove och pratade pojk/flick-vanner, relationer utan att vara forlovade, sexuell praktik innan aktenskapet, samkonade relationer och Svenska kyrkans stallning till samkonade aktenskap…vi skrattade och fnissade mycket, men samtalade aven allvarligt.
Den har situaionen var nagot jag inte forvantat mig.Vi upplever inte sa mycket motstand (men jag ska inte saga att det inte fnns) kring samkonade reltioner, snarare okunskap och oerfarenhet – for har ”finns ju inga homosexuella”…det ar fascinerande att vi faktiskt kan prata om detta, utan alltfor stora problem. Visst finns det motstand, men vi har inte mott lika mycket av det som av nyfikenheten och funderingana hur det praktiskt skulle kunna fungera med samkonade relationer. Nar det galler aktenskapet har sa handlar det i forsta hand om att fa barn ihop, och da ar det ju inte sa konstigt att funderingarna satts igang…

Nar vi berattar att i Sverige landar familjeplaneringen pa ungefar tva barn per familj, men att karleksrelationen prioriteras framfor barnavlandet, blir manniskor chockade. Kan man inte fa barn har sa gar kvinnan till sjukhuset och kollar om hon har nagot fel, har hon det lamnar mannen henne oftast, har hon inget problem kan de kanske fortsatta leva tillsammans, men mannen ar inte riktigt bekvama pa sjukhuset sa de kontrollerar sig oftast inte om det ar de som har problem att befrukta kvinnan… Jag kan ocksa namna att familjeplaneringen har nufortiden ar 4-6 barn per familj, en stor skillnad fran 12-16 barn som det var innan.

Ibland ar det sa olika, och ibland ar det sa lika i dessa tva lander pa olika kontnenter. Men att ungdomar blir kara, pratar karlek och sex tillsammans, det ar i alla fall lika… Med prasten narvarande och i kyrkbyggnaden, det ar likadant som hemma och jag gladjs.

Publicerat i Okategoriserade, Sverige, Tanzania | Lämna ett svar

Om Sofia Strinnholm

Jag heter Sofia Strinnholm och är 24 år, jag bor i Östersund som ligger i Härnösands stift. Jag är en av årets utbytesdeltagare som ska åka till Tanzania. Jag är uppvuxen med två fantastiska föräldrar och två yngre systrar i Haverö, ca 4,5 mil utanför tätorten Ånge, jag konfirmerades där och blev sedan ung konfirmandledare. Till vardags jobbar jag som församlingsassistent med konfirmander, ungdomar och unga konfirmandledare i Östersunds församling. Jag är också förbundsstyrelseledamot i Svenska Kyrkans Unga sedan augusti 2011 och har under åren 2007-2011 varit engagerad i distriktsstyrelsen för Svenska Kyrkans Unga i Härnösands stift. Jag brinner bland annat för jämlikhet, demokrati, miljö & klimat, fairtrade och barn & ungdomar. Jag vill låta min kristna tro och vanligt sunt förnuft leda mig framåt i livet… Anledningen till att jag vill åka till just Tanzania har grundat sig i det vänstiftssamarbete jag engagerade mig i under åren i distriktsstyrelsen mot vänstiftet Cape Orange i Sydafrika samt det klimatinriktade volontärarbete jag genomförde tillsammans med gruppen för globala påverkansfrågor i Svenska Kyrkans Unga på FN’s stora klimatmöte COP17 i Durban, Sydafrika, hösten 2011. Afrika som världsdel lockar mig med sitt liv och lugn, jag tror jag har mycket att lära och ta del av i Tanzania. Jag hoppas också att vistelsen i Tanzania ska hjälpa mig att komma på vad jag vill bli när jag blir stor!

Hejsan alla!   Kanske är de min tur att blogga nu när bara 30 dagar kvarstår i Filippinerna, man kan knappt förstå att tiden har gått så fort faktiskt. I vår grupp har vi räknat ner dagrana längre, men ni tjejer därute har vell oxå hemlängtan ibland.

Vi är nu inne på vår andra del av utbyte. Vi befinner oss i urnidetta , ligger fyra timmar norr om manila. Här är våran hemförsamling och kyrkan kopplad till,den skola kallad ACTS? Vilket är en skola för teologistuderande, så kallde ”ska-bli-präster”. Jag bor hos våran companion dulce och hennes familj, medan bettina och caroline bor i grannhuset.   Våran första vecka här har varit bra. När vi anlände i måndags fick vi ett mkt fint välkommnande av ungdomarna. De hade gjort en dans, de sjöng och hade dekorerat snyggt med svenska flaggan och svenska  kyrkans symbol. De första dagrana har vi traffat massa familjer, deltagit vid bön förfamilj och hus. Men jag skulle säga att för mig var torsdag viktigaste dagen denna veckan….

GRATTIS TILL MIG! Klockan nio hade vi schema, vi skulle åka ut och kolla på de mindre kapellen kyrkan har för att en del har lång resa till stora kyrkan,men… Klockan kvart över väcktes jag av glad sång från en del av församlings ungdomar, bettina och caroline. De var så himla gulligt men gud så tidigtde var, dock är traditionen att man ska väcka vid tolvslaget. De hade varit okej för mig för då sov jag ej! Dagens aktivitet som jag redan nämnt var trevlig även om varken tjejerna eller dulce var med. Varje ny människa vi mötte sjöng för mig,vi åt hela dagen och alla såg mig som en jätte!   I lördags deltog vi i ett barnläger, de var ett 30 tal barn i åldrarna 4-12, planeringempn här är alltid facinerande men barnen verkade i alla fall supernöjda.Vi deltog med en fint planerad aktivitet, de var midsommarlekar. Att översätta och tolka kan alltid bli intresant, men barnen uppskattade. Vi har fått veta att perioden här ska vara just med fokus på barn. Därför deltog vi inte i mässan i söndags utan istället var vi en del av söndagskolan.   Skulle vilja stanna tiden, här om dagen när vi åkte runt till de olika kapellena så var de massa barnbdär som jag lekte med. Inga komplicerade eller nya leksaker behövdes, utan bara ett slitet plast brännbolls racke samt några. Just där vill jag stanna tiden, här fanns inga krav eller press på varandra. Barnen kunde bara lite engelska mrn vi behövde inte prata , vi bara skratta.  För skratt är språket för alla. Samtidigt som jag vill stanna för evigt i de ögonblicket så vill jag ändå dd inte, jag vill ta vara på allt som går alla sånna möten, de okomplicerade skratten och att uppleva många ögonblick. BNu kör vi tjejer! En månad kvar snart, ta vara på ögonblicken nu. De ska jag och så ses vi snart i kylan! På tal om vädret, vilket vi borde skriva mer om, vi är ju svenskar så snittar vi 30 grader varje dag. Tråkigt dock att de är för varmt!   Magandang Umaga Po Ida

Vardagskänslor och tidsresa

Mer eller mindre på uppmaning av mamma skriver jag nu detta inlägg… Förut kunde jag skylla de få uppdateringarna på att jag inte hade internet, men det stämmer inte längre. Nu bor jag hos en medelklassfamilj i en hyffsat stor stad som heter Joinville. Eller det vill säga, här är det medelklass. Men efter Pelotas känns det som lyx med varmvatten i kranarna, en ordentlig dusch och nästan enbart asfalterade vägar. Nu beror den dåliga uppdateringen mer på att det inte känns som att jag gjort något speciellt. Tolka inte detta fel, förklaring kommer!

(Värt att nämna är också att jag numera bor själv. Amina är bra mycket mer norrut i Espirito Santos. Jag saknar henne såklart, men det är också bra för själva utbytesupplevelsen att vara ensam ett tag. För att få egna erfarenheter och en resa som handlar om mig underlättar det att vara ensam. )

Förklaring till det tidigare uttalandet: I Pelotas bodde vi med prästen, vilket innebar att vi flängde runt hela dagarna och bara sov hemma. Både han och hans fru är underbara människor, men jag kände mig hela tiden som en gäst hos dem. Här, i Joinville, bor jag som sagt i en familj och jag är en del av den. De presenterar mig som dotter/syster och här får jag diska, tvätta och stryka om jag vill. Det var nästan omöjligt i Pelotas. Inte för att jag älskar att diska, men för att kunna känna en känsla av vardag är sådana småsaker viktiga. Det är just på grund av denna vardagskänsla som det känns som att jag inte gör något speciellt, allt är ju bara en del av min vardag.

Men nu när jag tänker på det har jag gjort massor av saker. Jag har varit på Stammtish, vilket innebär gatufest. En gata stängs av under en dag och så får alla som vill hyra ett partytält som används som huvudbas. Sen minglar alla runt med varandra hela dagen, dricker öl och äter alla möjliga former av grillat. Jag såg bl.a. två hela grisar på spett. Miljö och hälsa hade nog inte varit alltför glada…

Jag har självklart också deltagit i kyrkans arbete. Där har jag varit på motionsdans för damer, OASE för tanter och OASE för äldre (medelålder ca 90  år), bibelstudier, gudstjänster, ungdomsgrupp, olympiad för ca 300 ungdomar och säker något mer som jag inte kommer ihåg just nu.

Kyrkan här skiljer sig mycket från den i Pelotas. Inte bara för att det finns fler anställda (pastor Marcos, diakon Nádia + några till) utan också för att arbetet är modernare här. Det kan man förresten säga om det mesta i Joinville, jag har inte enbart rest söderut utan också framåt i tiden. Det är det som slagit mig mest sedan jag bytte familj, hur olika livet kan bli bara beroende på var man bor.

/Ejlin

 

 

Ställa fram klockan

- Glöm inte bort att ställa fram klockan den tjugonde. Det är ju imorgon.

Hade ingen aning om detta sa jag vred genast fram klockan när vi pa kvällen den 19:e var iväg och tittade pa en danslektion med en doktor som är fullkomligt förälskad i Sverige och avgudar det som paradiset pa jorden.
Pa morgonen den tjugonde var det inte lika soligt som vanligt eftersom det var en timme tidigare än vanligt. Vi gick ner till gardsplanen för att sedan ga upp till köket och äta frukost som vi brukar. Jag tyckte att det var ovanligt tomt och stilla men det kanske var för att det var lördag. Vad vet jag.
I vanliga fall star var frukost framdukad när vi stiger in i matsalen. En liten fin duk med koppar och bestick, ett fat med bröd, palagg och frukt, lite yoggi och en kanna med varm mjölk. Idag var bordet tomt. Och personalen i köket sag förvanade ut när vi kom.
– Det är inte klart än sa ni far vänta i 10-15 minuter.
Ut och vänta och efter en kvart kunde vi äta. I vanliga fall har vi sällskap av de som bor har under frukosten men idag var vi själva. Det var nagot som inte var riktigt som det skulle…
När vi gick tillbaka slank vi in pa kansliet för vi kände att det vara kanske bra att fraga nagon vad klockan egentligen var. Den första vi stötte pa var en städerska.  Vi stälde var fraga pa portugisiska och hon sprang och tittade pa klockan i korridoren och kom sedan tillbaka.
– Den är 7.30.
Vara klockor stod pa 8.30.
Pa nagot vis lyckades jag fraga om det inte var nu vi skulle ställa om klockan.
-Jo men det är inatt, vid midnatt.

Ja, sa kan det ga när man inte tänker sa langt. De sa den tjugonde och även om jag funderade pa varför de stälde fram mellan fredag och lördag sa grubblade jag inte mer pa det. Allt är ju inte som hemma här har jag ju lärt mig.
Nästa natt var vi dock helt pa det klara att vi skulle ställa fram klockan och när vi kom till frukosten söndag morgon var allt framdukat som vanligt. Man lär sig av sina misstag och nu har vi koll pa vad klockan är i alla fall.

Ingen religion i skolan

Ibland har man inte alltid tid att skriva ner allt man tänker och funderar på. Så var det verkligen under sista veckan i Brasilia. Det var hejdåmiddagar hit och skolbesök dit och allt som jag inte hunnit med de tidigare fem veckorn skulle nu hinnas med på de sista sju dagarna. Samtidigt som man ville ta det lite lugnt och hinna smälta alla intryck av denna första tid i Brasilien.

Men nu när jag sitter i min lilla stuga mitt ute på landet har jag destå mer tid till att tänka och fundera över det jag varit med om. Sista torsdagen i Brasilia var jag med min värdsyster Carro till militärskolan igen och efter en lång väntan och otaliga telefonsamtal för att kolla om det var okej att jag som svensk utbytesdeltagare var med på några lektioner kunde jag gå in i klassrummet. På en av rasterna kom några elever fram till mig och började prata. Först blev det de vanliga frågorna om var ifrån jag kommer, hur det är i Sverige och vad jag tycker om Brasilien. Sedan kom frågan om vad jag ville utbilda mig till. Kanske lärare i spanska, idrott eller religion sa jag. En av killarna tittade då häpet på mig.
− Religion, det är coolt.
Okej tänkte jag men jag frågade ända varför det var så märkvärdigt med religionslärare.
−Vi har inte religion i skolan. Det är bara vissa katolska skolor som har det. Och då läser de bara katolicism.

Inom mig gapade jag stort. Vadå, ingen religion? Det är ju ett superviktigt ämne. På e.m.  förklarade min värdbror att det är för att det finns så många religioner och man vill inte tvinga på någon en religion.

Men det är väl samma sak i Sverige? Det kryllar av olika religioner och övertygelser bland svenska skolelever men alla läser om religion ända. Och bara för att man läser om en religion och vet hur den tänker och fungerar innebär inte det att man ar medlem av den. Politik skulle vi kunna se på samma sätt. Det finns en rad olika åsikter men bara för det hoppar vi inte över lektionerna om olika ideologier. Det handlar om kunskap om andra människor.

Religion kan vara och är en jättestor del av människors vardag och formar deras liv. Utan kunskap om andra religioner missar vi en massa när vi ska bemöta andra människor på ett bra sätt. För mig var religion ett av de roligaste och mest intressanta ämnena. Inte bara för att jag själv ar troende utan för att det säger så mycket om oss människor och det är så mycket psykologi som formar vara liv. Det gav mig en mycket större förståelse för andra människor som jag möter i min vardag.

Om vi bara håller oss till vår egen lära missar vi en massa som kan hjälpa oss att vara bra medmänniskor. För religion är mer än att bara läsa en helig bok. Precis som vi läser om andra länders historia borde det vara en självklarhet att läsa om andras religioner. Många av de problem vi stöter på beror ofta på missförstånd eller okunskap. Jag tror rätt många småbråk och problem skulle kunna varit ogjorda om alla elever i Brasilien haft religion i skolan. Och vad jag förstått så är det ingen brist på intresse så ge eleverna religionslektioner så kommer de kunna möta varandra på ett bätter sätt och kunna se varandras olikheter med nya, bätter ögon.

Uppdatering fran Tanzania

Ja, jag tyckte att det var pa tiden att nagon fran oss i Tanzania skulle blogga. Och ner man enda er i Bukoba kan man ju passa pa. ;) Vi har varit och suttit pa internetcafeet her i Bukoba manga dagar men inte kunnat fa upp nagot da vedret har varit sa pass daligt, regn, aska och blixtar i nagra dagar. Men just idag skiner solen och det er varmt! :)

Jag har nu i tre veckors tid varit i Kazhosi congregation, en mycket trevlig forsamling, even om jag hade onskat att fa stanna pa ett och samma stelle i tre veckor. Den forsta veckan bodde jag och Viktoria hos en mycket trevlig kvinna med tva adoptiv barn, som er i vuxen alder. Her hade jag och Viktoria eget rum och en TV i vardagsrummet. Sa jag, filmtokig som jag er, har fatt kolla pa amerikanska filmer. Filmer som Runamay bride och Narnia har visats. :) Sa under den veckan bodde vi lite lyxigare.

Sedan fick vi flytta ut pa landet, och ja det var landet. Her fanns det ingen affer, inte ens en kiosk. Inget rinnande vatten och ingen el. Teckningen var inte sa bra heller. Her skulle vi bo i 1 vecka ocksa. Vi bodde nu hos en pensionerad lerare, hon hade veldigt stor mark och odlade allt sjelv. Sa hon var rett rik om man jemfor med resten av byn. Men efter tva dagar borjade vi lera oss att efter 6 sa var man tvungen att ha ficklampa om man skulle ga pa toaletten eller om vi skulle leta efter nagot i rummet. Det var da en upplevelse att leva pa det settet, men jag tror jag kom fram till att det inte riktigt passar mig. En stor avarighet under den veckan var att ingen pratade engelska och inte heller swahili. Utan man pratade Kihaja (vilket er Kagera distriktets modersmal) Sa att samtala var inte lett, da vi kan engelska och bara lite swahili.. Vi har nu fatt lera mig att sega Tack pa Kihaja, ett mycket anvendbart ord.

De sista dagarna som var kvar flyttade vi tillbaka till Kazhosi. Och vi insag da att vi hade saknat elen och rinnande vatten. Och nu fick vi even en riktig svensk toalett! Okej det gick inte riktigt att spola. Men det var ju skont att fa sitta ner! haha :) Denna gangen bodde vi hos en pastor och hans fru. De var mycket trevliga och bada pratade engelska. Trots att de kanske inte sag sa mycket av oss da vi lag pa rummet och sov eller var ute och gjorde andra saker sa visste de att vi var der och de var alltid glada over att se oss. Som ner vi kom ut vid klockan 12 pa formiddagen och sade; Nu ska vi ga och eta lite frukost. Pastorns fru bara kollade pa oss och sade; frukost?? Menar ni inte lunch? Jo vi hade da kommit in i den svenska kulturen att sova lenga pa dagarna! (Vilket man inte gor her)

Sa nu er de tre veckorna beskrivna lite grann iaf.  Nu er vi tillbaka i Bukoba. De forsta dagarna bodde vi hos en man som hade bott i Sverige i 35 hela ar. Snacka om att jag blev chockad den kvellen ner vi kom dit och mannen sade godkvell! haha, men det var alltid kul och fa prata lite svenska! ;)

Vi har even treffat manga andra svenskar her nere i Bukoba. Och jag har fatt tva leveranser med svenskt godis som har skickats ner via dessa personer. Fran min hemforsamling och min stiftskontakt! Oj vad jag er glad for det. Sa tack for det! ;D Jag saknar Sverige!

Imorgon bitti klockan 7 aker vi till Uganda och ska vara der i tva dagar. der ska vi even passa pa att fira 3 fodelsedagar. ;)

Ha det bra i Sverige, har hort att vissa delar fatt sno… ;P

God bless!

Kramar Sophie och Viktoria

Livet pa landet

Efter sex langa veckor i Brasilia dar tiden pa slutet gick allt for fort var det nu dags att ge sig av till nya platser och nya aventyr. Att saga hejda ar aldrig latt och speciellt inte till personer som fatt en alldeles speciell plats i hjartat hos en. Men det var bara att gilla laget och aventyret maste ga vidare, och det gor det minst sagt.

I Brasilia var det hoghus, asfalt och bilar som var var vardag. Efter en flygtur pa tva timmar landade vi i Porto Alegre dar vi blev upphamtade av en glad kvinna och hennes son. Engelska var inte deras starka sida sa det ar bara att vanja sig vid att nu ar det portugisiska som galler. Efter ca en och en halv timme i bil rakt ut mot landet var vi framme vid vart nya hem. Fyra kilometer uyanfor den lilla staden/byn Taquari pa en gard med hem for funktionshindrade personer. Istallet for hoghus, asfalt och bilar ar var vardag nu istallet kossor, apelsintrad, grona hagar och brumande skruttiga traktorer. Och detta gillar jag. Det ar gront, frisk luft och vi far plocka hur mycket apelsiner vi vill i hagen. Har provsmakat dem och jag kan redan saga att det kommer bli manga apelsiner i min mage under de har dagarna.

Lagenhet med familj som passar upp pa en har blivit utbytt mot ett litet sommarstugeliknande hus med kohage och honshus som narmaste grannar dar vi bor sjalva och far skota om oss bast vi kan. Mat har vi pa fasta tider med de som bor har.

Ett helt nytt liv, ett helt nytt Brasilien och en helt ny vardag kommer det bli har i Taquari men det gillar jag. Har kommer vi fa mjolka kor, rida och vara med och forbereda ett 120-jubileum. Helt annorlunda men det ar det annorlund jag vill se. Annorlunda ar det ocksa att inte ha tillgang till dator nar jag vill men det ar ocksa en lardom i var sa internetuppkopplade varld. Sa vi far se nar ni hor av mig nasta gang men fram tills dess kan ni vara ratt sakra pa att jag njuter av livet, ater en massa apelsiner och bara har det alldeles underbart i mitt nyfunna paradis.

Tillbaka till Manila!

Jag ar inte riktigt kompis med denna blogg an men bilderna forestaller: 1.Var kara Obispo Maximo och var nyfunna van, Arkebiskopen av nederlanderna. 2. Enav de manga kulturella danserna som visades upp av ungdomarna 3. Vi bjod pa sma grodorna for deltagarna i Ramento Conferance 4. En av de manga helgonstatyer som fanns med i processionen

 

Halloj,
Skriver detta blogginlägg medan vi sitter i bilen och väntar. Jag, Carro och Ida plus alla våra kontaktpersoner och companions är på väg hem från Laguna där vi har haft vår ”mid-evaluation”, alltså utvärderat vår vistelse än så länge. Tyvärr så gick AC’n sönder precis när vi satte oss i bilen så vi fick åka till en bilverkstad där bilen håller på att fixas. Hållet tummarna på att det fixas snabbt, svetten rinner och snart är bilen en bastu. Det blir lätt så när normaltemperaturen här ligger på 30 grader eller mer.

Det har gått drygt 10 dagar sedan vi lämnade vår första värdfamilj och under denna tid så har vi hunnit resa en hel del. De första tre dagarna spenderades i Manila och vi deltog i något som heter ”Ramento conferance”. Det är en konferens som pågår i två dagar och den har handlat om hur den nionde ärkebiskopen, här kallad Obispo Maximo, mördades för sex år sedan.

Ramento  arbetade och dedikerade sitt liv för de fattiga och utsatta grupperna i samhället och hans fokus låg på de mänskliga rättigheterna. Det var just på grund utav detta som han mördades.
Syftet med konferensen var att genom att minnas martyren Ramento så kan man också arbeta för han och andra martyrers rättvisa genom att fortsätta deras arbete.

Till denna tillställning var biskopar och präster från hela landet inbjudna och till vår glädje hittade vi några europeer att umgås med, bland annat ärkebiskopen från ”Old Catholic Church of the union of utrecht” från Nederländerna och hans son Bert men också två tyska präster.
Vi kan lugnt säga att vi stundvis kände oss en aning malplacerade bland alla dessa titlar och äldre män, men det är något magiskt med när man kommer fram till att man kommer från samma världsdel, klick, säger det så är man bästa vänner, även om vi inte ens talar samma språk eller är grannländer.
På något konstigt vis så gjorde dessa europeer ett väldigt stort intryck på oss och vi på dem, trots att vi bara är några unga flickor från Sverige.

Efter Ramento conferance var det dags att åka vidare till IFI’s egna skola för präststudenter vid namnet ACTS. Vi fick även reda på att Svenska Kyrkan har bidragit till att skolan faktiskt skulle kunna byggas och det var riktigt kul att se något konkret som vår kyrka har kunnat hjälpa till med. Dessutom var alla präststudenter väldigt tacksamma för vår ekonomiska hjälp, trots att det kanske inte då var just vi tre som bidragit till detta. Men det bar bara att tacka och le:)

Det är omöjligt att skriva vad vi har haft för oss i detalj för då skulle aldrig detta blogginlägg ta slut men dagarna på Acts seminarie och Ramento Conferance förgylldes av alla dessa fina sång- och dans framträdanden som ungdomarna har haft. Eftersom att framträdandena skildrade de olika kulturerna i landet så passade vi även på att presentera Sverige. Vi hade bildvisning, lakritsprovning och såklart ett sång och dansnummer, för vad blir inte mer svenskt än ”små grodorna”?  :)
Tillsammans med de tyska prästerna framförde vi ”broder Jacob” på både svenska, tysk och engelska. De filippinska ungdomarna kunde inget motsvarande på Tagalog men de kunde en egen variant som hade samma melodi men handlade om vattenmeloner, vad annars, vi är ju i fruktens land!

Efter några dagar på ACTS så var det dags att återigen packa väskan för att bege oss till ett annat stift som heter Laguna. Där har vi varit med om ett flertal högmässor och en procession som fortsatte ut på gatorna och torgen. Här rullades stora helgonstatyer ut och var upplysta av en massa med blinkande lampor. Det var minst sagt en ny upplevelse och vi deltog givetvis i tåget med tända ljus.

Men om detta var något nytt för oss så går det inte att jämföra med vad vi var med om dagen efter, när vi tillbringade vår första filippinska ”feast”. Denna fest går ut på att man tackar Gud genom att äta massor och massor med mat.
Därför spenderade vi dagen genom att besöka hus till hus och i varje hem blev vi bjudna på en bufféliknande måltid. Efter sju stycken hus tog det stopp, jag kunde inte få i mig ett enda riskorn till.
Vi har nu blivit experter på att kunna föra ett samtal med varandra samtidigt som vi äter och sedan när vi hör ordet ”picture” stanna upp, le mot kameran och efteråt fortsätta vårt samtal som om ingenting hade hänt. Det är helt sjukt att det har blivit en sådan vanlig sak för oss att vi knappt lägger märke till det och speciellt för mig som avskyr att bli fotograferad där hemma :)

Äntligen är AC’n fixad och vi kan nu rulla vidare till Manila.
Förresten vi har äntligen skickat iväg våra vykort, så förhoppningsvis anländer de innan vi kommer hem.

Vi hörs snart
/Bettina