Vad är värt att reta upp sig för?

För lite mer en ett dygn anlände vi till Sverige, för ett dygn sedan satte jag mig på tåget för att rulla upp till Östersund. Något jag märker som har utvecklats hos mig, det är att prata med okända människor jag möter – på flygplatsen, personen som sitter bredvid mig på tåget…
Och att vara lugn, då ena väskan inte kom med flyget från Bukoba till Zanzibar blev jag inte ens orolig, inte ens irriterad. Ganska snabbt visade det sig att min och Sofias väskor hade fastnat på flygplatsen i Dar Es Salaam för att flyget inte skulle bli för tungt lastat. Vi fick hjälp att fylla i våra blanketter och sedan dagen efter, då väskorna skulle levereras direkt på morgonen så dröjde det och vi fick ringa till flygplatsen för att få tag på chauffören pga att vgäskorna inte var levererade på eftermiddagen. Väskorna anlände till sist och han fick dricks som tack för jobbet. Då det var dags att återvända till Sverige var det samma kille vi beställde att få åka med till Stonetown och därefter flygplatsen. Saknade väskor, mycket sen leverans…och det rubbade inte vårt humör det minsta, och vi var inte otrevliga mot människorna som var ansvariga och skulle hjälpa oss. Det här vill jag bära med mig! Att inte bli uppretad för småsaker, att fortsätta vara trevlig även om situationen inte är det bästa. Det är en så tydlig situation. Hade vi kommit direkt från Sverige hade vi nog bara varit jobbiga och otrevliga, oroliga och fått en väldigt dålig start på vistelsen på Zanzibar. Nu tog vi det med ro, småpratade med personalen och lät oss njuta av ankomsten trots dessa saknade väskor.

Att komma hem till Sverige känns både varmt och kallt. Människorna som jag tycker så mycket om, klart jag blir varm av att träffa dem, men vädret – kallt och mörkt. Endast 6 ljusa dagtimmar, och då utan sol dessutom och minusgrader. Levande ljus, filt och varmt te är botemedlet just nu…och träffa mina nära och kära en och en för att hinna träffa dem, för att hinna ha tid, och kalendern har jag inte tittat i än. Jag ser att den ligger där på bänken, men jag skjuter upp att öppna den in i det sista. :)

Publicerat i Okategoriserade | Märkt | Lämna ett svar

Om Sofia Strinnholm

Jag heter Sofia Strinnholm och är 24 år, jag bor i Östersund som ligger i Härnösands stift. Jag är en av årets utbytesdeltagare som ska åka till Tanzania. Jag är uppvuxen med två fantastiska föräldrar och två yngre systrar i Haverö, ca 4,5 mil utanför tätorten Ånge, jag konfirmerades där och blev sedan ung konfirmandledare. Till vardags jobbar jag som församlingsassistent med konfirmander, ungdomar och unga konfirmandledare i Östersunds församling. Jag är också förbundsstyrelseledamot i Svenska Kyrkans Unga sedan augusti 2011 och har under åren 2007-2011 varit engagerad i distriktsstyrelsen för Svenska Kyrkans Unga i Härnösands stift. Jag brinner bland annat för jämlikhet, demokrati, miljö & klimat, fairtrade och barn & ungdomar. Jag vill låta min kristna tro och vanligt sunt förnuft leda mig framåt i livet… Anledningen till att jag vill åka till just Tanzania har grundat sig i det vänstiftssamarbete jag engagerade mig i under åren i distriktsstyrelsen mot vänstiftet Cape Orange i Sydafrika samt det klimatinriktade volontärarbete jag genomförde tillsammans med gruppen för globala påverkansfrågor i Svenska Kyrkans Unga på FN’s stora klimatmöte COP17 i Durban, Sydafrika, hösten 2011. Afrika som världsdel lockar mig med sitt liv och lugn, jag tror jag har mycket att lära och ta del av i Tanzania. Jag hoppas också att vistelsen i Tanzania ska hjälpa mig att komma på vad jag vill bli när jag blir stor!

När vi vet om det nya…

” När vi vet om och fått uppleva det nya är vi inte längre beredda att gå tillbaka till det gamla”

Vem var du den första September? Vem var du i oktober, november? Vem ska du vara i december? Har du förändrats medan jag varit borta? Har ”hemma” förändrats? Har jag?

Vad innebär hemma för dig? Din familj, ditt rum, din stad? Där alla pratar ditt språk, där det finns än mer kulturellt att känna en tillhörighet till? Där du tror dig förstå dig på människor bättre? Måste hemma vara en bestämd plats eller kan vi definiera det som var våra hjärtan tillhör? För i så fall kan vi älska och ha flera hemma?

Jag åker tillbaka till Sverige idag. Till människor, platser och saker jag älskar och saknat. Tillbaka till det vanliga, lättbegripliga,  lagom? Jag har saknat mitt liv i Sverige, vissa gånger har jag bara saknat saknat saknat. Men jag kan inte låta bli att undra hur det ska bli. Hur länge kommer jag att vara tillfredställd med lagom? Hr änge kommer det att dröja innan min stad hemma inte längre kommer att kännas som hemma?

Det finns två återkommande meningar som dyker upp oabsätt vad jag funderar kring. Den ena är från en bok jag läst här som säger ”och han älskade dem, skulle alltid göra. Men de passade inte längre in i den tid i livet han befann sig i”   och den andra är den jag inledde inlägget med, om att gå tillbaka till det gamla.

Det ska bli skönt att komma hem. Vad är hemma? Någon sa till mig ”hemma är dit ditt hjärta tillhör” . Hur länge det stannar främst i vanliga livet i Västerås väntar att se.

3 månader. Har du förändrats något? Det har jag. Hur länge är jag beredd att vara tillbaka i det gamla? Kommer det ens att kunna vara det gamla vanliga? Jag är juinte det gamla vanliga?

Det ska bli spännande att komma hem. Det är nu den riktiga resan och utmaningen börjar. Jag är taggad till tusen.

? Hur länge kommer det att dröja innan min stad hemma i Sverige inte längre kommer att kännas som hemma?

Det finns två meningar jag håller nära, som oavsätt hur mycket eller vad jag funderar kring dyker upp

Sista gangen

Idag var da dagen med stort H har, dags for Hemfard. Tre manader har jag nu tillbringat pa denna for mig tidigare okanda kontinent. Ibland har det kants som tiden bara sprungit ivag medans den vid andra tillfallen tyckts sta blixt stilla. Jag har haft dagar da smilegroparna varit upp till oronen och dagar da jag bara velat borra ner huvudet i kudden, grata och krama om alla dar hemma.

De har tre manaderna har lart mig sa mycket och jag ar otroligt tacksam over denna chans som Svenska kyrkan gett mig. Trots dessa tuffa stunder sa ar det ofta de som lar mig mest. Vissa saker hade jag en forestallning av att jag skulle stota pa har i Brasilien, men det har blivit sa mycket mer.

Efter 87 dagar ar da tillsist den sista och 88:e dagen har. Sista natten har sovits i Brasilien, jag har precis atit en sista frukost och det blev perfekt da den idag inneholl papaya. For sista gangen sitter jag och vantar pa att mina reskompisar ska vakna sa att vi kan komma ut och gora Rio en sista dag. Vad jag har forstat pa vadret hemma i Sverige ar det mycket troligt att detta blir sista dagen pa valdigt lange som jag kan ga i kortbyxor och bara linne/t-shirt. Kanske var mangon jag at igar min sista mango i Brasilien men jag ska nog kunna klamma i mig en sista under dagen innan vi beger oss till den sista flygningen som tar oss hem, tredje flygresan pa en vecka.

Samtidigt ar detta sista dagen da jag ar utan mina nara och kara, som jag inte kan valja vilka klader jag vill i min garderob eller ata vad jag vill i kylskapet. Nu ar det bara en sista dag kvar innan jag kommer hem och kan vara ”bara” Veronica. Inte ”utbytesdeltagaren Veronica” eller ”turisten Veronica”. En sista dag innna jag kan komma hem och bara vara, inte kanna nagon press eller nagot maste att prestera eller gora nagot. Att komma hem och bara vara jag i mitt alskade Sverige och Skovde dar allt fungerar, saker borjar i tid och folk pratar svenska. Och dricker svenska mellanmjolk. Allt kommer vara sa lagom bra igen som det brukar. Hoppas jag. Eller kommer allt vara annorlunda. En sista dag och sen ser vi vad som andrats mest, jag eller det dar hemma?

Men allt ar inte sista. Detta ar absolut inte sista gangen jag befinner mig i Brasilien. Det finns sa mycket mer att uppleva av det har landet och de manniskor som jag bar med mig hem i mitt hjarta har jag inte sett for sista gangen, det ar nagot jag ar helt saker pa!

Och en sak till. Nu har jag for sista gangen vantat klart pa Elin och den glada gotlanningen halsar hem till alla i Sverige!

Kram pa er och snart syns vi pa hemmaplan igen.

sista dagarna

Hej där ute!
Nu ska jag försöka blogga via mobilen… Så ursäkta om det blir rörigt.(denna hemsida är inte gjord för mobilbruk). Ha till godo, nu kommer lite info från oss!
Nu har vi i Tanzania gänget lämnat Bukoba bakom oss, och nu är det bara att förbereda sig fysiskt och mentalt för vad som väntar i Sverige när vi kommer hem.
Sedan dess att vi lämnade vår sista värdförsamling så har vi vetat att nu ät det inte långt kvar. Men vi har hunnit med så mycket!

Den 13-19 November var vi i Kigali, Rwanda på Taizé möte. Ner/upp till Kigali satt vi instängda i en buss i 12 timmar, man fick se mycket, som aporna som hoppade längs vägkanten. Vi fick ta hjälp av en pikipikiförare (motorcykel förare som taxi) för att vi skulle hitta till expo vid 5 på eftermiddagen separerades vi 4 svenska tjejer från vår Tanzanianska grupp, därför att vi skulle få information på engelska och lite speciellt välkomnande! Jag blev placerad i en katolsk församling, en halvtimmes bussfärd från expo ground. Denna församling var helt underbar och det var alla andra som hamnat i denna församling med! Dock så pratade man bara franska och kinyarwanda. (jag ångrade mig att jag läste spanska och italienska i skolan) men fick försöka prata engelska med de som kunde, ca 4 st. Jag hamnade i en fantastisk familj där man pratade engelska! Och maten var gudomlig!!! Tillbaka till Taizé och expo, bönerna var magnifika.! Men afrikanerna hade lagt till lite mer rytm och dans i låtarna. Men efter dessa 5 dagar är jag helt säker på att jag ska till Taizé i Frankrike, men jag vill även försöka komma till nästa Taizé möte på Irland.

De sista dagarna i Bukoba inhandlade vi det sista, julklappar framför allt! Annars var det mycket vila och säga hejdå till alla man lärt känna! Det var jobbiga avsked för vem vet om man kommer träffa de igen? I torsdags åkte vi iaf till Zanzibar, vi sade hejdå till vår koordinator och Bukoba för denna gång.

Nu sitter jag här i skuggan, röd som en kräfta efter att jag somnade i solen..när dom helst kan vi gå ner till poolen eller havet (om. det inte är lågvatten. Nu är det inte många dagar kvar, på tisdag lyfter planet härifrån och på onsdag landar vi i Sverige. Dessa tre månader har gått ganska snabbt ändå. Och när jag väl kommer hem till Sverige lär jag inse hur mycket jag har förändrats!

Kram Sophie och de andra o Tanzania

alltid nagot.

Bloggen har inte varit min starka sida.  Men lat mig nu sammanfatta nagra veckor. De saknar ratt proportion i textmangd. Men hur skulle man lyckas med det?
Tordagen den 8 november ska vi ta bussen fran centrum till ILCO:s kontor for att fira Misa Inclusiva. Nar vi narmar oss hallplatsen kan vi inte lata bli att forundras over mangden folk. Vad gor det alla har? Tre, fyra ungdomar med fortackta ansikten springer plotsligt emot oss och borjar hugga av gatstenen som kantar den trottoar vi star pa. Snart springer de uppat gatan dar en kedja av manniskor snabbt sluts. Armkrok i armkrok. Vi forstar inte vad vi ser. En kameraman springer forbi. Tre man springer efter, hallandes en hundratals meter lang sladd som hor till utrustningen. Kedjan av manniskor borjar backa, snabbare och snabbare motad av en mork massa vi snart forstar som poliser. Poliser i hjalm och med skoldar i plast. Rad efter rad, som en arme i krig, betydligt mer skrammande an ungdomarna de pressar framfor sig. Fran sidan flyger snart gatstenar och blodet dunkar i tinningarna. Gatlyktor lyser med gula sken som om allt vore ett skadespel men larmet ar verkligt. Vi backar mot nagon husvagg och ser kaoset flyta i vagor framfor oss. Det flyttar sig bortat, stillnar. Ambulanser kommer, klumpen av poliser bildar nya led. Vi drar oss bortat, forvirrade.
Senare far vi veta att man demonstrerat emot privatiseringar av sjukvarden. Marknadskrafternas idiotiska utgang tycks varldsvid. Det var efter att man ockuperat en viktig genomfartsled i San José som tumultet brot ut pa allvar. 36 gripna, nagra skadade. Torsdagen veckan efter genomfors en ny demonstration, en fredlig och kulturell variant med mycket musik, dans och teater. ILCO deltar, men tyvarr inte vi. Vi ar i Cartago och planterar sticklingar.
Och sa blev det ungdomlager med borjan dagen efter. Verkligen fint. Pa kusgarden Manú, i ett lugn sa langt ifran San Jose i kaos man kan komma. Med 80 ungdomar fran stora delar av Costa Rica. Lekar, musik, teater, diskussioner, dans… Traffade ater igen vara vanner fran Sarapiqui. Solade. Badade. Sov for lite. Spelade in en intervju som kanske blir en kortfilm. Det enda trakiga med lager ar hur fort de tar slut.
Sedan. Tre dagar pa ekologisk jordbruk utanfor staden Cartago. Trip ner till nationalpark med sengagare, krokodiler, apor.
Idag. Till Carit de Puriscal, den sista landsbygdsforsamling vi inte hunnit besoka.
Packa vaskan. Fara hem. Spara, vacka och begrunda sina minnen i en sverigegra tystnad.

Iglesia Luterana Costarricense

Iglesia Luterana Costarricense
Jag skulle vilja skriva om ILCO. En liten historia. Jag tycker mycket om ILCO. Vi är nästan lika gamla. Vi står för mycket lika tankar. Men precis som hos en själv finns det saker man behöver utveckla. Men det jag vill skriva om nu är det som de gör bra. Fredagen den 31 okt var det Reformationsdagen vilket firades på ILCO och man pratade om att ILCO hyllar Martin Luther för sitt sätt att ifrågasätta och göra om kyrkan så att den passade människorna. För det är ju människorna som är kyrkan. Man måste utvecklas efter den tid man befinner sig i.

På ILCO har de flesta församlingar uppstått ur folks behov. Som jag skrev tidigare så firar de varje torsdag gudstjänst för HBTQI-personer som ofta blivit utslängda från sina församlingar i andra kyrkor eller helt enkelt inte känt sig välkomna där. De jobbar för personer med AIDS.
I La Carpio och Alajuelita är brottsligheten hög, det är fattigt och det finns drogproblem, där väljer ILCO att hjälpa människor med rätten till sin egen mark och till vatten och elektricitet och ur det har församlingar uppkommit.
Samma sak gäller för ursprungsfolk som blir diskriminerade och överkörda, dem försöker ILCO också att arbeta för, deras rättigheter och att hjälpa dem att bevara sin kultur.

ILCO är en liten kyrka men stor i sina åsikter. I vissa perspektiv radikal. Här känner man att allt är möjligt. Man har ett arbetsområde som helt fokuserar på att påverka politiker, makthavare och myndigheter. Som jag har förstått det så jobbar de flesta nästintill ideelt då kyrkan inte drar in några pengar utan direkt omsätter i sin verksamhet. Man får mycket stöd av Svenska kyrkan och den Tyska lutherska kyrkan. Det ar valdigt fint att fa vara har, vara med, ta del av ILCOs arbete.

Installt men bra anda!

Nagot jag verkligen lart mig under min tid har i Brasilien ar att allt inte blir som man tankt sig, men pa nagot vis loser det sig alltid anda. Torsdag till sondag var det planerat for ungdomslager. Onsdag kvall vid klockan atta fick vi sms fran prasten som sa att lagret blev installt pga for fa anmalda. Jaha, da var vi dar igen. Saker blir inte av utan dagarna star tomma. Vad skulle vi hitta pa nu da? Vad finns det att gora en langhelg som denna?  Hade vi haft en vardfamilj hade de genast hittat pa nagot med oss men nar situationen ar sadan att vi bor sjalva pa ett diakonissabonde blev det vi som fick gnugga aktivitetsknolarna och ta kontakt med de vanner vi hunnit fa den korta tid vi varit har. Och vilken helg det blev…

Torsdag blev det valgorenhetsevenemang for gatuhundar. Jag tror inte att jag hade fatt for mig att ga pa nagot sadant hemma men det var kul att se. Det var loppis till forman for arbetet, presentation av deras arbete, upptradanden och lite mat. Korv med brod blev det denna kvall och korv med brod i Brasilien skulle vara vart ett eget blogginlagg bara det. Stort langt korvbrod och korvslantar i en tunn tomatsas. Till detta kunde vi sedan ta en bandning av majs och artor, majonas, ketchup, senap och sma minipommes. Jag foredrar svensk korv med brod.

Fredag blev besok pa ett dagis for barn som kommer fran svara och fattiga forhallanden. Detta projektet stodjer kyrkan och idag var vi med pastor Gerson nar han laste och visade Noaks ark for barnen. Han hade en jattehaftig bok som blev till en tredimitionell ark dar banen fick stalla in alla djuren. Det blev aven lite fotboll spelade med de sma killarna. Kanske var det nagon blivande superstjarna jag lirade boll med, vem vet.

Lordag var eftermiddagen och kvallen planerad for traff med ungdomsgruppen. Var inte jattemycket till traff tycker jag. Vi sjong nagra psalmer, tittade pa lite roliga klipp pa datorn och det var ett forsok till en djupare ovning men det blev inte sa bra. Nar det sedan skulle fixas mat blev dagens ungdomar sociala pa sitt vis. Var och en stirrar ner i sin mobil och sager inte sa speciellt mycket. For mig som hr en osmart telefon blev det istallet att spela pingis och oj vad lange sedan det var men oj vad kul det var ocksa. Nagon som har pingisbord och rack hemma som vill ha en match? Hor av er till mig!

Sondag blev det kyrkan och for min del sondagsskolan. Mycket intresant nar de berattade historien om Jesus och de tio spetalska botas ( Lukas 17 11-19) med hjalp av kladnypor. Jesus blev alltsa en kul kladnypa. En rolig idé och det fungerade jattebra. Malade ocksa tackningar over alla presenter som Gud ger oss varje dag. Var kul att se detta och vara en del av det.
Efter detta nar vi stod och smapratade med nagra damer blev vi presenterade for en kille och han pratade svenska. Att hora nagon annan an Lina prata svenska var jattekonstigt och jag horede knappt vad han sa forst. Om det var for att jag inte var beradd pa svenska eller for att han pratade klar och tydlig skanska vet jag inte. Att han dessutom var gammal Ung i varldsvida kyrkan deltagare gjorde ju inte att vi hade mindre att prata om. Vi tre svenskar och tva av vara brassevanner tillbringade resten av dagen tillsammans. Lunch pa vegetarisk bufferestaurang, glass pa en glassbar med hur manga olika sorter som helst och man betalade per hekto sa jag kunde ta lite av varje och smaka pa allt fran doce de leite com chocolate-glass till mango och brigadeiro-glass. Det blev aven en tur med turistbaten och en skon timma pa ett cafe med utsikt over hamnen och vattnet. Hela tiden en massa skona och trevliga samtal och skratt.

Sa ibland ar det inte sa illa med installda saker. Det kan ju faktiskt bli annu battre!

Imorgonbitti flyger vi till Vitoria for avslutningskurs. Sista dagen idag innan vi ska borja titta tillbaka och se vad vi fatt med oss i vara bagage, bade mentalt och fysiskt. Blev en toppenavslutning har i Porto alegre och Sao Leopoldo. Besok pa ett av kyrkans projekt och det blev annu mer fotboll spelad. Skont att det bara var 22 grader och molnigt idag. Lunch med var kompis Erico och sedan hejda till honom och Thomas. Hem och ata en mango. Efter att ha fixat ut morgondagens flygbiljetter ar det nu dags att ge sig pa den stora utmaningen; packa vaskan sa att den inte vager for mycket. Utrymme ar inga problem. Det ar overvikt jag fruktar. Sedan far vi ju inte glomma att det blir bananmacka till kvallsmat ocksa.

Ett langt inlagg men snart ar min langa resa slut. Det kommer bli langa stunder hemma for att beratta allt. Men en sak ar saker, jag kommer inte ha langtrakigt de dagar som ar kvar. Vitoria och Rio, here I come!!!!

En vetenskaplig upptäckt

Man kan aldrig var säker pa vad man lär sig av sanna här utbytesresor. Mackor äter brassarna här bade till frukost och till kvällsmat. Da inte alla palägg alltid faller fröken Palsson i smaken far hon vara dessta mer kreativ och pahittig för att göra även hennes maltider till en smakupplevelse.

Bananerna här i Brasilein har förgyllt manga av mina maltider, sa väl morgon som kväll. För er som aldrig testat att ha banan som palägg pa mackan kan jag säga att det är mycket gott. Tillsammans med skinka blir det en toppen kombination och just nu när jag befinner mig i Sao Leopoldo har jag skapat mig min egen specialmacka á la Veronica. Grovt bröd med linfrön. Sedan ett lager med en kesoliknande ost som far ett par skivor skinka eller kalkon ovanpa sig. För att avsluta denna macka kommer sedan bananen. Walla sa har vi en alldeles utomordentlig macka som haller magen mätt ett bra tag.

Vad var da min vetenskapliga upptäckt? Jo, att banan smakar olika beroende pa vilket sätt den är fördelad pa mackan. Den kan vara mosad, skivad i sma runda skivor eller skivad pa längden i avlanga skivor. Det är ju fortfarande samma banan men smakar olika. Om nagon smart person vet varför sa far ni gärna höra av er och förklara. Tills dess fortsätter jag att äta mina bananmackor och njuta av dem. Och för er som är nyfikna pa att veta vilken form bananen är godast i sa säger jag mosad. Men smaken är som baken sa gör er en egen bananmacka och testa själva. Det är riktigt gott kan jag lova!

Min brasilianska bubbla

Nu ar det snart bara tva veckor kvar har i mitt nyfunna paradisland. Tiden har gott fort och jag har fatt med mig en hel dros med nya erfarenheter, vanner och minnen for livet. Fragan ar inte OM utan NAR jag ska komma hit nasta gang. For jag har fatt nagot jag vill komma tillbaka till, nagot jag kommer att sakna.

 Manniskorna!!!

Brasilien ar fullt av leende manniskor som gjort min tid har till nagot alldeles speciellt. I Brasilia togs vi emot av familjer som oppnade upp sina hem och jag blev som en dotter i familjen. Nagot helt fantastiskt! Forsamlingar  har gladeligen delat med sig av sin tid och sin verksamhet for att vi ska fa ta del av dem och jag forsoker ge tillbakak sa mycket jag kan. Problemet ar att jag kommer aldrig kunna gottgora allt det alla gjort for mig har, det gar inte.

 Mina vanner har har tagit med mig pa fantastiska aventyr, allt fran bergsklattring och nationalparker till att titta pa fotboll i hogsta ligan och fa hora sambatrummorna pa laktaren. Men detta ar inte det basta, det som inte gar att kopa eller bestalla som ingen forutom jag forstar vardet pa, deras vanlighet och vilja att gora nagot for oss och med oss, det ar det som betyder nagot innerst inne.

 Skratt och minnen kan vi inte kopa i en biljettlucka eller bestalla via natet. Jag har haft turen att mota nagra av de mest godhjartatde manniskorna i varlden som har hjartan av guld och det ar jag oerhort tacksam over. De leenden de har gett mig har fatt mig att inse att le och vara lycklig tillsammans ar bland det viktigaste har i livet.

 Just nu ler jag och just nu ar jag lycklig sa livet kan inte vara sa mycket batter. Jag trivs har i min brasilianska lilla bubbla.

 

att sakna..

Blogginlägg   Att säga att de är två veckor tills jag landar i Sverige. Mitt hem, mina vänner och vardag, att komma hem.

Me frågan är hur kommer de kännas att kom hem? Vad kommer jag sakna?   att sakna är svårt, att tänka redan nu att jag troligtvis aldrig mer komma träffa den här människan som jag så många dagar spenderat med. Hur kommer de att kännas att byta ut de som nu känns som mjn vardag mot de som förut var min vardag. Jag vet inget de enda jag vet att vi nog alla känner såhär även om man är i Costa rica, Tanzania, Filippinerna eller Brasilien.

Alla kommer vi sakna någon, men ändå är jag så tacksam att jag har möjljgheten att vara en del av de här utbytet. Att just jag får varar den, jag tackar gud för de varje dag.   Att vi nu har vår sista vecka som gäst i den här församlingen vi är nu är galet. Här rinner tiden iväg, att vi upplever massa, tänker massa och sen har man verkligen fått se med egna ögon hur bra vi har deni Sverige. Jag tror alla där ute har som jag haft hemlängtan, tyckt att allt varit jobbigt och bara vill stänga av under den där föreläsningen man inte förstår ett ord av för den är på obeskrivligt språk. Men jag är hela tiden tacksam. Tack till er som gav mig den här chansen.   Sen ett stor eloge till tjejerna jag delar den här resn med, att de står ut med min hypokondri, min attityd, min egenskap att ständigt dra dåliga skämt och mitt morgonhumör. För mig är de otrlligt då jag knappt skulle klara av mig själv ibland. Ni är en så stor del av den här resan och ni har en speciell plats i mitt hjärta. Att jag är tacksam för att jag fått lära känna er alla i utbytespogrammet, ni är alla delav min resa och ni har grott minne som kommer stanna för evigt i mitt hjärta.   Så kom igen, nu är vi tacksamma och tar vara på sista två veckorna, njut och närvi ses i Sigtuna lär vi prata till öronen blöder. Men de är de värt de, jag kmr lyssna, berätta och dela. För jag är tacksam för den här resan. Tack är Salamat på Tagalog! Salamat po ida