Kristen och stolt

Varför är inte vi här hemma i Sverige som de i Brasilien? Varför är vi inte stolta över att vara kristna? Det finns många saker som vi är bättre på här i vårt avlånga och kalla land men är det något vi kan lära oss och som jag tar med mig hem är det stoltheten över sin tro. Jag är kristen. I Brasilien är det inga problem alls att säga denna fras. I Sverige är det ingen självklarhet. Här upplever jag att det finns en rädsla över att stå för det vi tror på, det som är en del av oss, en del av vår identitet.

Varför är det såhär? Varför kan mina vänner på andra sidan jorden glatt köra runt med korssymboler på bilarna eller säga att jag går till kyrkan varje söndag och ungdomsträff varje helg utan att någon undrar över det? Här gömmer vi oss och visar inte att vi tror på det vi gör. Varför vågar vi inte visa vår tro och styrka här i livet? Det som betyder något för oss. Det som gör skillnad för många här i livet.

Fotbollsfans går runt i sina lagtröjor för att visa alla vilket lag de håller på. Hårdrockare har sina tröjor och bilfanatiker har sina symboler för att visa sin passion i vardagen. Varför kan inte vi i kyrkan göra det? Hur ska vi kunna vara en levande kyrka och bli en viktig kugge i samhället om vi inte vågar sticka ut och visa att vi är stolta över att vi finns och det som betyder något för oss. Våga säga; titta hit, jag är kristen och det är jag grymt stolt över att vara!!!

Kanske ska vi tillverka vår egen lagtröja att gå runt i, en knapp att sätta på jackan eller en grupp på facebook ”kristen och stolt”. Vad vi än gör tycker jag att det är på tiden att vi vågar visa det vi är stolta över. Förra helgen samlade konfirmanderna i min stad in en massa pengar till ett barnhem i Indien och Svenska kyrkans internationella arbete genom att ha julakuten och göra olika dagsverk. Det är väl något att vara grymt stolt över!!! Vi måste våga visa vilka vi är och vad vi gör. För Svenska kyrkan gör mycket som många andra inte gör och det är något att vara stolta över.

Så gå nu ut och var stolt kristen, som individ och tillsammans för andra. Visa ditt riktiga jag. Var stolt över ditt riktiga kristna jag!

Min supersvenska vecka

Ikväll är det en vecka sedan vi packade in våra väskor i taxin och begav oss till flygplatsen i Rio för sista flygresan hem. Någonstanns inom mig hade jag väl en förhoppning om att resan hem skulle gå lätt och smidigt men ej då. Lyfte två timmar sent från Rio, missade flyget i Lissabon och fick boka om biljetterna och ta en extra sväng via Amsterdam innan vi kunde flyga in över ett snötäckt Stockholm. Bara fem timmar sent. Att se den snötäckta marken var det första riktiga beviset; nu är jag i Sverige igen. Dock kom jag inte enda hem. Sista tåget till Skövde hade redan gått så det var bara att checka in på hotell och sova en natt i Stockholm. Givetvis hade det varit skönt att få komma hem men att bara vara i Sverige var en underbar känsla. Svenska skyltar, människor som pratar svenska, vanliga duschar och en svensk hotellfrukost. Vet inte när jag åt så mycket till frukost senast. Grovt bröd med leverpastej, gurka och paprika på, filmjölk med egen müsliblandning och havrekuddar, riktig mellanmjölk och svenska vinteräpplen. Var inte så illa med en natt på hotell ändå. Men så, 15 timmar för sent, rullade jag och tåget in på resecentrum i Skövde och möttes upp av en glatt väntande moster. Blev hemskjutsad och att sätta nycklarna i dörren och stiga in på Lupinvägen 3 igen var bara; nu är jag hemma!!!!

Och vilket Sverige jag kommit hem till. Minusgrader och snö vart jag än gått. Att gå från +30, linne, shorts och flippflopp  till -10, vinterstövlar och vinterjacka är nog inte hälsosamt för kroppen. Förkylningen väntade inte på att komma men lite snuva såhär i december hör väl till.

Att få vara svensk igen i sin egen hemmiljö har varit underbart. Har kunnat gå hemma i mjukisbyxor och tofflor och bara gjort ingenting. Har ätit det mesta som jag inte gjort på tre månader och som räknas som ganska svenskt. Eller vad sägs om räkmacka, potatismos och ugnsstekt falukorv, smörgåstårta, knäckebröd, kladdkaka och tacos. Och min svenska frukost!!! Den har jag verkligen saknat. Fil, müsli, flingor och macka med leverpastej. Men viktigast av allt, mellanmjölk.

Att komma hem till första advent måste jag säga var perfekt planerat av Svenska kyrkan. I söndags tog jag med mig lillebror och pappa till kyrkan och att få sitta ner i ett fullsatt St:Helena kyrka och lyssna till mina favoritpräster och höra kören sjunga gjorde mig varm inombords. För första gången på tre månader förstod jag allt vad prästen sa och visste vad det var som jag sjöng. Det i sig var en upplevelse. På något vis var det ett nytt jag som gick till kyrkan. Jag tänkte på saker jag inte tänkt på innan och hade en annan känsla när jag satt där. En bättre och varmare känsla.

För även om det är isande kallt utomhus så har jag mött så mycket värme när jag kommit hem. Alla kramar jag fått när jag åter kunnat krama om mina nära och kära. De där som jag haft i baktanken när jag strosat runt på andra sidan jorden. Nu fick jag äntligen ge dem den där bamsekramen som jag gått och lagrat upp den sista tiden. Det spelar nog ingen roll hur kallt det blir, jag är glad över att vara hemma igen. Hemma hos mina nära och kära. Hemma hos mitt svenska liv som fått ett litet brasiliansk inslag.

Nu har vi packat väskan igen för att åka iväg på hemkomstkurs i Sigtuna. Ska bli grymt kul att få träffa alla andra tjejer igen och få höra deras historier. Det ska bli väldigt intresant och lärorikt att få dela med sig av allt vi varit med om. För vi har varit med om mycket, otrloigt mycket!