Ett litet ögonblick

För några dagar sedan satt jag och förberedde mig inför att berätta om min resa genom att läsa igenom det jag skrivit i min dagbok under utbytestiden. Jag upptäckte snart att det var riktigt nyttigt. Trots att det inte alls var länge sedan jag var iväg har jag redan glömt bort de där små ögonblicken.
     När jag tänker på brasilientiden kommer jag mest ihåg en härlig känsla av gemenskap och roliga/galna upplevelser kryddat med lite hemlängtan. Men de där små ögonblicken, de där viktiga som inte bara vara positiva, men som gjorde resan till det den var har bleknat bort och jag är nu väldigt tacksam för att jag skrev ner dem medan de var färska.
     Ett av dem tänker jag nu dela med mig av, det är från den 10/10 och kvällen då vi sa hej då till vår första värdförsamling.

”Det var otroligt känslosamt att säga hej då. Vi grät, de grät. Det börjar gå upp för mig nu att jag antagligen aldrig mer kommer träffa dessa människor och det är hemskt. De har öppnat sina hem, gett oss allt vi behövt, släppt in oss i sina liv och älskat oss som församlingens barn. Jag är så tacksam över att få vara med om det här.
     Jag har inte fattat hur mycket jag tyckt om det här förrän nu. Tiden är så annorlunda här på något sätt. Den går fortare, men samtidigt känns det som att vi varit här hur länge som helst. Det är för att vi levt varje sekund här. Visst har det varit stunder av tristess här också, men vi har levt under dem med. I Sverige försvinner stora sjok av tid utan att de lämnar avtryck, men här har vi hela tiden vetat att vi bara har lite drygt en månad så då har vi varit närvarande varje sekund”