Min resa

Olika saker i livet har sin tid.

Jag skrev det här på bloggen innan jag började ta mig tillbaka till det som alltid varit mitt hem. Till Sverige. Till Västerås. För att flytta vidare för studier.

I någon annans vardag. Det var vad utbytet handlade om. Jag skulle vilja omformulera mig. I MIN andra vardag. För visst skapade jag mig ett liv där borta. På andra sidan jorden, oändligt många mil härifrån. Jag skapade mig ett sätt att tänka, att vara självständig på ett annorlunda sätt med såväl goda som dåliga konsekveser.

Det som skulle vara att ta del av någon annans vardag blev min andra vardag. Jag var lika medveten om det då och där precis som jag är nu och här. Det förändrade min syn på många saker i livet och fick mig att utöka mitt antal familjemedlemmar precis som antal hem att återvända till.

Ofta tänker jag tillbaka. Varje dag utför jag handlingar som är konsekvenser av vad jag fick vara med om.

Det har gått mer än fyra månader nu sedan jag kom tillbaka. Allt har gått i ett, samtidigt har jag ibland bara väntat på att tiden ska gå. Precis som det kunde vara där borta. Elin skrev ett blogginlägg där hon refererade ur sin dagbok hon skrev under resan. Om att vi i Brasilien levde varje stund, oavsett om det var något bra eller dåligt som hände.

Jag har hållit mig till samma princip nu. Att leva varje stund. Jag har varit medveten om allt jag gjort och tänkt för att aldrig låta min resa sluta. Inte har jag tillåtit en vanlig vardag infinna sig för att störa det viktiga ständiga tänkandet och närvaron i stunden. Därför har jag hela tiden utmanat mig mycket utöver mer plugg, jobb och träning för att hålla livet utmanande oförutsägbart och mig själv närvarande.

Först idag när jag satte mig i bilen. Först idag när både kropp och tankar samlades. Först idag tillät jag mig själv att tänka tanken ” tänk om det inte är så farligt att skaffa sig en vardag igen, där saker går på rutin?”. Först idag, kände jag att något kunde vara som vanligt igen och att jag kunde se det för vad det var, utan känslan att leva varje stund nödvändigtvis skulle försvinna. Först idag kände jag därmed, 4 månader senare, att jag nu har kommit hem från Brasilien.

Ständigt rullande för att alltid hålla balansen? I juni åker jag tillbaka till Brasilien för att förändra mina världar igen. En fot på vardera ställe. Med olika situationers närvaro som utspelar sig i mitt huvud, undrar jag vilka sanningar som ska få tillhöra min verklighet.

Jag tackar för de utmaningar jag får, de stimulerar och utvecklar en medvetenhet. Ibland kan det nog vara bra att dock få stanna upp och fråga sig själv vem man själv är bland allt som inspirerar och påverkar. Vad är viktigt för mig i mitt liv?

Imorgon åker jag till Stiftsgården i Rättvik för att möta hundra konfirmander. Där ska jag äntligen få dela min resa för att sedan jobba i värderingsövningar utifrån ämnet identitet. Vilka vi är ska få mötas med vilka vi verkligen vill vara. Vad skulle du packa ner i din resväska för att representera allt vad du är?

Måndag-fredag jobb, kväll och helg! Hur ska man verkligen hinna med?

Att föreläsa och samtidigt hinna jobb och inte få kalenderna att explodera är en utmaningen, men absolut inte en utamning, jag finner tråkig utan mer som något som är faktiskt är en del av utbytet. Jag njuter av varje sekund över att få berätta om min resa, jag får nästan tårar i ögonen varenda gång jag kollar igenom bilder och filmer, egentligen är de helt galet och overkligt att man kommit till den där stunden när man tänker, DE HÄR ÄR MIN LIVS RESA. Kanske kommer jag gör andra resor men de här var min första. Min första stora resor till ett land som alltid kommer ligga mig när hjärtat, ett land som jag alltid kommer kunan frågor som kommer om landet i frågosporter, kommer alltid ha de landet i mitt liv!

På onsdag så har jag fått äran att delta i de internationella deltagarnas första kurs, tillsammans med Veronica(heja skara stift!!??) . Att då delta i detta är en fantastiskt möjlighet och de ska bli underbart att få träffa alla dessa människor som också ska få göra en resa som troligtvis kommer förändra deras liv. Jag hoppas att jag och Veronica också kommer vara människor som de kommer att minnas och som de liksom jag kan skratta när jag ser bilder på eller som de kommer få tårar i ögonen av.

Nu får vi alal som på något vis kommer att träffa dessa människor se till att de får en livsresa för de är vi, Svenska Kyrkan som kommer att förändra !

Kumusta, KOM IGEN! Ida