Halloj

Halloj folk

Jag har nu varit iväg ett tag det har varit super, lärorikt och sånt. Blir kallad Fili, Filipo och VITING vem kunde ana så mycket rasism i Afrika, hehe. lite kommunikationsproblem har vi haft då torsdagar inte verkar finnas för vår präst, men allt löser sig med lite tjat. haft problem med att komma in i familjernas vardagliga liv och varit mest gäster, tror det beror på att vi flyttar till en ny familj varje vecka. Ska försöka ändra detta till den andra perioden så blir nog bra. men fått prova på lite arbete, hjälpa till med maten etc.

Hälsat på mycket familjer men har börjat att göra lite annat nu också som att hälsa på skolor, barnhem, domstol och ett mindre sjukhus vilket va intressant, bra variation från familjerna som vi besökt i en vecka nu. även börjat tröttna på maten nu, bananer är inte den perfekta maten som de verkar tro. Får ris, köttgryta eller fiskgryta till varje måltid vilket va gott i början men man tröttnar med tiden.

Och jag har bästa vägarna kvar

Andreas Degerman

Hej! Mitt namn är Andreas Degerman och jag är årets stipendiat från Luleå stift. Tillsammans med Calle, Frida och Isabelle har jag nu befunnit mig i Brasilien i drygt tre veckor. Och i morgon, på Calles nittonårsdag, kommer han och jag ha spenderat exakt tre veckor i vår första värdförsamling i staden Curitiba. Genom att följa församlingens anställda och medlemmar i deras vardag lär vi känna den församling vi har placerats i, och med den många andra delar av hela staden och landet.

Under den här korta tiden har vi fått många nya intryck, lärt känna många nya människor och fått en första inblick i några, för oss, nya verkligheter. I ett land där fattigdom och brottslighet är en självklar och uppenbar del av vardagen är det skrämmande lätt att hitta saker att förundra och förarga sig över, men det är dock ännu mer skrämmande hur fort man hunnit vänja sig vid att se en del utav det. Alla vi utbytesdeltagare har utöver det huvudsakliga uppdraget ett projekt under temat mänskliga rättigheter att arbeta med under tiden vi är utsända. Det arbetet har jag och Calle genom en mängd olika besök på intressanta platser och möten med engagerade människor fått oerhört mycket hjälp att utföra.

Förra veckan tog vi oss till grannstaden Almirante Tamandaré för att besöka Projeto Dorcas, eller Dorcasprojektet, som med bas i en fritidsgårdsliknande lokal bedriver sin verksamhet med ambitionen att hjälpa barn och ungdomar i utsatta situationer att tillgodose sina grundläggande behov genom utbildning, sport och kultur. Barnen får i språkundervisning, körer, lek och organiserad sportutövning utöver praktiska och teoretiska kunskaper den viktiga sociala träning och struktur de inte får i sina hemmiljöer. Enligt kvinnan som berättade för oss om verksamheten var det viktigaste i allt dom gjorde att vara ett exempel för barnen och för andra på vad man kan göra om man anstränger sig. Ett exempel på att det kan vara okej och rimligt att hoppas på mer.

Några dagar senare besökte vi även återhämtningscentret CERENE – Centro de Recuperação Nova Esperança. På en gård i staden Lapa som ligger cirka sju mil sydväst om Curitiba erbjuds drogberoende vuxna och ungdomar ett sex månader långt program för att börja leva ett liv fritt från droger. Genom samtalsterapi både i grupp och enskilt med psykologer, sport, och gemensamt arbete får de boende ett alternativ till de livsstilar dom haft innan. Mannen som beskrev verksamheten för oss berättade om hur svårt det var att få arbetet att gå runt. Kommunen betalade en del utav platserna, men han och hans kollegor har flertalet gånger offrat drygt halva sin månadslön för att programmets deltagare ska få behålla sina platser. Man kunde inte annat än beundra honom och hans medarbetare då han några meningar senare berättade hur 80% utav deras kunder, efter avslutad programtid, återvände direkt till precis samma destruktiva liv som innan.

Det är två utav dom saker vi hunnit vara med om, och vi har många fler inbokade! Bland annat ska vi på ett möte till redan i kväll.

Ha det bra, och håll utsikt efter Calles inlägg för att läsa om allt vi har fått uppleva inom vår värdförsamlings egen verksamhet!

Uppdatering fran Tanzania

Hej Världen!
Jag och Alexsandra bor för tillfället mitt ute i en bananskog i en liten by som heter Burugo. På grund av detta har vi inte tillgång till internet mer än någon gång varannan vecka då vi aker in till Bukoba stad. (Detta var min ursäkt for den dåliga uppdateringen).

Vår familj är verkligen härlig: den består av en mamma, en pappa, en son på 2 ar, en systerson, en gårdspojke som är ungefar i min ålder och en flicka som är 11 år som hjälper till hemma. Flickan är föräldralos och har inte mojlighet att gå i skolan; vilket är ett otroligt vanligt och depprimerande faktum här. Familjen har inget rinnande vatten så vi duschar med hjälp av baljor och en skopa, dom har inte heller el men använder solenergi så att vi kan ha lampor. Dom lagar mat ute på bakgården över öppen eld; 90% bananer av olika sorter, annars är fiskfenor, ris, kycklig, rötter och bönor vanligt förekommande.

Vi utgår fran samma familj hela tiden, men de senaste två nätterna har vi sovit hos en annan familj för att få lite omväxling. Under dagarna har vi en präst som följer med oss till olika familjer och visar oss olika skolor, instutioner osv. Vi har besokt en medicinman och traditionella hus som ser ut som ett stort konformat tält gjort av gräs. I ett av de husen åt vi lunch som serverades pa ett stort bananblad där alla sen böjde sig över och åt med fingrara. De flesta familjer vi besöker bor i hus gjorda av lera och har inga möbler; man sitter på ett golv som är tackt av gräs och tuggar pa lite kaffebönor samt dricker te.

Igår besokte vi en fiskeby, där jag såg mer fattigdom än någonsin förut. Barnen hade uppsvällda magar och alla bodde i hus som såg ut som lapptäcken. Ett ställe som vi besökte var ett hem för föräldralösa, handikappade och gamla människor. Husen var näst intill förfallna, så verksamheten höll på att minska ner antal personer. En gammal kvinna kunde inte ga själv, så hon hasade sig runt på rumpan, en man hade spetälsk, en senil man satt i sitt eget kiss: 2 män bad om oss batterier till deras radio eftersom de inte hade några pengar och nu inte kunde lyssna på musik eller nyheter. Detta var ett av de besök som hittils har gjort starkast intryck på mig. Kvinnorna som jobbade dar var fantastiska, men de hade inte tillrackligt med pengar för att förbättra verksamheten.

Som ni kanske förstår känns det som att leva i en helt annan värld har. Människor har helt andra värderingar, annan syn på livet och vardagen. Lärare kan slå sina elever, vilket vi fick bevittna for en vecka sen (följt av ett sammanbrott från mig, vilket i sin tur ledde till att alla larare skrattade åt min reaktion), men gifter sig kanske inte för att man är kär utan för att man behöver en fru eller en man, 4 barn har borjat gråta vid åsynen av mig och Alexsandra för att vi ar vita. Infrastrukturen är lika med noll, människor har inte råd med sjukvård, barn har inte pengar for att gå i skola, alla kan inte äta sig matta, landet är helt korrupt och förvärrar situationen för sitt eget folk. Den här resan har verkligen redan öppnat mina ögon och inte bara visat mig hur en stor, stor del av världens befolkning lever utan också fått mig att inse vilket otroligt lyxigt, bekvamt och säkert liv vi lever i sverige. Efter den här resan kommer jag alltid vara tacksam över att jag hade turen att födas just där, av just min mamma.

/Rebecka

Tre veckor i Tanzania!

Det har ar forsta inlagget i Tanzania, men internet och fritid har visat sig vara en bristvara har! Vi har sett sa otroligt mycket och varit med om massor, bade bra och daligt. Var andra dag i vardfamiljen var vi pa en skola och vi se hur en liten kille pa kanske 8-9 ar blev slagen av sin larare. Bade jag och Rebecka tyckte att det var fruktansvart obehagligt och nar vi vande oss om for att slippa se slag nummer tva skrattade flera av lararna som stod runtomkring oss. De tyckte att det var jattekonstigt att vi reagerade som vi gjorde.

Med den starten i vardfamiljen, plus nagra sjukdagar for min del, blev det en tung start men sakta och sakert steg humoret och orken. Vi pratar mycket om vad vi far se, jag och Rebecka, och aven om det satter sig i bakhuvudet sa forsoker vi anda hjalpa varandra att inte fastna i att tanka pa det negativa utan koncentrera oss pa det positiva, och att komma ihag att olikheterna mellan Sverige och Tanzania faktiskt ar en stor del av resans syfte.

Nu har vi kommit till en punkt dar vi trivs valdigt bra. Vi bor hos en vardfamilj i byn Burugo, mitt i en banandjungel. Vi hittar hem med hjalp av att komma ihag hur olika trad, stenar och blommor ser ut utmed alla olika stigar i djungeln. Vart schema ar valfyllt med bade roliga och larorika saker och var handledare ar jattebra. An sa lange har vi bland annat varit med om foljande;

Varit pa forlovningsfest
Varit pa brollop
Akt fiskebat pa Victoriasjon
Besokt skolor, barnhem och en sarskild skola for dova och dovblinda.
Varit pa marknad
Traffat en traditionell prast/medicinman (har i tanzania heter det Mganga) och fatt sitta med vid en session dar han kallade till sig sin ande och borjade tala i tungor.
Akt 25 personer i en bil for 13
Besokt olika forsamlingar
Lart oss tvatta for hand
Traffat biskopen
Gatt pa gudstjanster
Varit pa hike, till en grotta dar vagen dit innebar att klattra pa stenbumlingar, vada genom vattendrag, klattra i mindre vattenfall och hugga sig fram bland vaxterna med en machete.
Besokt olika institutioner som kyrkan driver har i Bukoba
Varit pa pensionsfest for en avgaende prast.
Fatt en fest i var ara pa skolan i Ntoma vi bodde, dar vi larde eleverna att dansa bugg och de forsokte lara oss traditionell dans.

Och mycket mycket mer! Det ar intensivt men kul, och vi lar oss hur mycket som helst om dagarna. Vi far traffa massor av intressanta manniskor, de ar verkligen trevliga har i Bukoba!

Nu kommer vi forhoppningsvis ha internet lite mer i veckan som kommer, sa jag hoppas att jag kan uppdatera snart igen!

Over and out,

Alexsandelina (som jag nu heter, eftersom manga har menar att Alexsandra ar ett killnamn!)

Halsningar fran jordbruksidyllen

Nu har jag och Bella bott hos var forsta vardfamilj i en vecka. Den bestar av mamma Digna, pappa Romy, aldsta dottern Nica, sonen Russel och yngsta dottern Samantha. De ar alla otroligt fina och har sedan forsta stund sett oss som deras egna dottrar. Vi bor tillsammans med familjen pa en risfarm i Bambang, Nueva Vizcaya. Hela provinsen ar en jordbruksprovins sa har finns inga storstader och inga byggnader hogre an tre vaningar. Huset vi bor i ar omringat av risfalt, kokospalmer, banantrad och berg. Naturen ar helt fantastisk och jag kommer aldrig att trottna pa vyerna. Jag sitter just nu pa uteplatsen och tittar ut over falten i skymningen. Jag kan fortfarande inte forsta att jag ar har.
Vi lever mitt i naturen med stan ett stenkast bort. Boendet ar enkelt med hemproducerat ris och gronsaker. Toaletten far man spola for hand med en hink och tvatten tvattas for hand utomhus med naturen som bakgrund. Hur kan man inte alska det?
Pa dagarna ar schemat fullspackat med besok i olika skolor och andra institutioner. Vi blir dessutom standigt bjudna pa lunch hos olika forsamlingsbor. Det kanns valdigt viktigt att fa sitta och lugna ner sig, titta pa den otroliga utsikten och forsoka smalta allt. Det ar sa latt att bara dras med fran stalle till stalle utan att faktiskt reflektera over allt vi far vara med om. Hittills har vi besokt ett flertal skolor fran forskola till universitet. Vi har ocksa besokt motsvarande landstingets kontor och fatt prata med politiker om allt vi undrar. Senast igar fick vi vara med pa en begravning (med oppen kista) och i helgen blir det brollop. Vi har dessutom redan hunnit fira tva fodelsedagar. Har hander det mycket!

 

DSC_1066Har ar vi tillsammans med var forsta vardfamilj i IFIs kyrka i Bambang

DSC_0662Valkomstskylt i var kyrka.

DSC_0924Har sker all tvatt for hand med underbar natur som bakgrund.

DSC_0933Den har utsikten far vi sta ut med varje dag. Jag tror vi overlever ;)

Brasilienbilder av Frida

IMG_4681

Spanda infor forsta flyresan! (Calle, Isabelle, Andreas)

IMG_4811

Vi tillsammans med nagra studenter fran det lutherska universitet ”EST”

(bakre raden: jag, Isabelle, Andreas, Calle, Rebecca. Framre raden: nagra av studenterna)

IMG_4815

Vantar pa bussen i Porto Alegre! Ruskigt kallt den har dagen, minns att jag hade pa mig alla mina tjockaste klader men anda fros jag. Tre dagar senarenvar det 34 grader och sol!

IMG_4820

Besok pa dagis/fritidshemmet i Viamão

IMG_4861

Stora avokados i Brasilien, Isabelle?? ;)

IMG_4865

Sangstund med studenter fran EST

IMG_4906

Matlagning pa ett slaktkalas i Esteio, brasiliansk paella – mums!

IMG_4912

Utsikten fran fonstret i mitt rum hos min nuvarande vardfamilj!

IMG_4930

Nagra av ungdomarna fran kyrkans ungdomsgrupp ”JEE”

IMG_4975

Jag kande mig varmt valkommen! :)

IMG_5016

Jag tillsammans med mina vardforaldrar, Fernando och Eliane

IMG_5050

3D-biobesok med One Directiontokiga brasilianska tjejer :)

IMG_5064

Eftermiddagstraff i kyrkan

IMG_5089

Jag under min forsta fotbollsmatch pa brasiliansk mark, Colorado Internacional vs. Santos

IMG_5111

Traff i kyrkan med OASE-gruppen

IMG_5247

Jag genomfor min forsta Churrascogrillning! ;) (Brasiliansk barbeque)

IMG_5150

Jag och Gabriela utanfor en sushibar efter att ha atit kvallsmat i São Leopoldo

IMG_5285

Eduardo, Henrique, jag och Guilherme under gardagens fotbollsmatch mellan Grêmio och Atlético-MG

Oi todos!

Hej pa er darhemma!

Efter tva veckor i Brasilien har jag antaligen mojlighet att skriva mitt forsta blogginlagg! Nu befinner jag mig pa plats hos en av mina vardfamiljer i Esteio, dar jag idag har bott i 11 dagar. Jag tankte nu forsoka sammanfatta lite (tyvarr utan att anvanda mig av bokstaverna a, a och o) om vad jag har hunnit uppleva i landet hittills!

Resan den 1 september borjade valdigt bra med lyckade flygresor och mellanlandningar (Stockholm – Paris – Rio de Janeiro – Porto Alegre). Val framme i Porto Alegre mottes vi upp av var handledare Simone och tva andra tjejer, Rebecca och Martha. Vi tog en minibuss till São Leopoldo och det lutheranska universitet ”EST” dar vi tillsammans bodde och spenderade vara forsta fyra dagar (introduktionskurs). Under de fyra dagarna fick vi lara kanna São Leopoldo och det lutheranska universitet dar vi bodde, besoka huvudkontoret av ”Igreja Evangélica de Confissão Luterana no Brasil (IECLB)” i Porto Alegre, besoka ett dagis/fritidshem som drivs av IECLB i Viamão for barn och ungdomar , och aven testa pa  ny spannande brasiliansk MAT!

Under eftermiddagen den 5 september (dag 4) skiljdes jag, Isabelle, Andreas och Calle at for att bege oss till vara diverse vardfamiljer. Isabelle stannade i São Leopoldo, jag blev hamtad av pastora Miriam fran forsamlingen i Esteio dar jag tillbringar min forsta period, och Calle och Andreas flog till Curitiba. Forsta natten i Esteio tillbringade jag hos en annan familjen an hos vardfamiljen dar jag egentligen skulle bo, eftersom de da just holl pa att flytta. Familjen dar jag bodde forsta natten bestar av pappa Odinerto, mamma Eliana och dottern Gabriela, 15 ar. Nar jag dagen efter kom tillratta hos familjen dar jag skulle tillbringa mina forsta 36 dagar, sa fick jag reda pa att de inte talar ett ord engelska eller tyska utan endast portugisiska – helt klart en utmaning! Familjen bestar av pappa Fernando, mamma Eliane och dottern Fernanda, 12 ar. Aven fast vi inte har kunnat tala till varandra och forsta varandra sa val som vi nog skulle vilja, sa ar det valdigt trevliga och hjalpsamma! Jag har helt klart fatt bevisat for mig att man kan fa fram mycket genom teckensprak, enstaka fraser och litte talamod. Men jag hoppas helt klart att min portugisiska ska utvecklas!

Under min forsta vecka i den lutheranska forsamlingen dar jag nu ar med sa har jag hunnit med en hel del. Jag har deltagit i forsamlingens konfirmationsundervisning, ungdomsgrupp, OASE-grupp (Ordem Auxiliadora de Senhoras Evangélicas), sondagsmassa och ovrig eftermiddagsverksamhet. Mina dagar ser oftast ut sa att jag ar fri fram till lunch, for att sedan delta i kyrkans verksamhet pa eftermiddagarna/kvallarna. Efterom mamman i min vardfamilj varit sjuk har jag aven bott en del hos familjen dar jag bodde min forsta natt har i Esteio (de bor i samma byggnad men pa olika vaningar vilket underlattar!). De bada familjerna har tagit med mig pa utflykter, sasom till en djurpark, shoppingmall, fotbollsmatch, slaktkalas, biobesok, dansshower, strandbesok med mera. En hel del pa barra 11 dagar med andra ord!

Under mina forsta 14 dagar har i Brasilien har jag helt klart blivit medveten om hur otroligt givmilda och omtanksamma manniskorna har ar! Jag hoppas att aven de som inte pratar engelska har forstatt (pa min knaggliga portugisiska), hur otroligt tacksam jag ar for deras bemotande och givmildhet! Detta har gjort att jag redan kanner mig valdigt hemma har i Esteio och hos de tva vardfamiljerna dar jag bor.

Det som star pa schemat under tiden framover har i Esteio (4 veckor kvar) ar att jag ska fortsatta att delta i forsamlingens verksamhet. Under min andra dag har i Esteio sa fick jag ett schema av var pastor dar det star skrivet om diverse grupper, middagar, moten och verksamhet som jag ska delta i. Nu pa fredag sa ska jag, tillsammans med Gabrielas familj, resa till en stad som heter Gramado (brukar aven benamnas som ”lilla Europa” for att spendera helgen dar! Tydligen en mycket vackar stad som ar ett valdigt popluart resemal for folket har i Brasilien. Vi har aven planerat in att fira min fodelsedag dar eftersom jag fyller 21 ar pa fredag :) Nasta mandag (24 september), ska jag tillsammans med Isabelle besoka IECLB’s arbete med Comin (Conselho de Missão entre Índios), som ar ett projekt som kyrkan har for att hjalpa ursprungsbefolkningen har, ”indianerna”. Det kanns otroligt haftigt att vi har mojligheten att aka ut till dem och ta del av deras arbete. Jag vet an inte exakt vad det ar vi kommer att fa uppleva, men det kommer med storsta sakerhet bli mycket nya kunskaper och intryck! Jag vet redan nu aven ocksa att jag i borjan av oktober ska halla i en presentation i kyrkan har i Esteio om Svenska Kyrkan och vart arbete (vilket kan bli en saftig utmaning om allt detta ska ske pa portgisiska haha).

 

 

Team Brasilien – Isabelle Claesson

Hej! Oi!

Jag heter Isabelle Claesson och är utsänd som stipendiat genom Västeras stift. Idag firar vi tva veckor pa plats i Brasilien och som ni ser börjar vara nya upplevelser redan vid användandet av ett brasilianskt tangentbord. Ni far ha överseende med bristen pa cirklar över bokstaven A. Vi har nu haft var introduktionskurs pa plats i São Leopoldo. Var kontaktperson Simone har tagit väl hand om oss. De första dagarna här var riktigt kalla, tva veckor innan var ankomst hade det haglat. Jag och Frida lag och frös med langärmade tröjor under täcket de första nätterna men pa bara nagon dag ändrades vädret till högsommar och 35 grader varmt! Sa det gäller att hänga med!

Det var ledsamt att säga hejda till de andra stipendiaterna, Simone samt vara nya vänner Martha och Rebecca men desto mer spännande att möta vara värdfamiljer. Medan Calle och Andreas tog flyget till Curitiba och Frida hoppade in i en liten bil (som knappt rymde hennes väska – eller var det kanske du Frida som packat för mycket?! :) ) pa väg mot Esteio stannade jag kvar här i São Leopoldo. Dagarna har varit fullspäckade med aktiviteter. Allt fran gudstjänster, samtal med anställda inom kyrkans olika verksamheter till traditionellt firande av Semana Farroupilha vilket är en festival för att fira gauchokulturen. Manga invanare flyttar under dessa veckor ut pa landet där de klär sig i traditionella kläder, lever enkelt och grillar en massa kött s.k. churrasco. Underbart! Här under ser ni en bild pa mig och min första värdfamilj under firandet av Semana Farroupilha:

Isabelle

Jag hoppas ni har det bra hemma i Sverige! Vi hörs snart igen!

 

 

Ett land fullt av kontraster

Nu har vi varit i Manila i en vecka och imorgon delar vi på oss och åker till våra respektive stift. Vi har redan fått uppleva så mycket och fått möta så många intressanta människor. Ena dagen fick vi uppleva lyxen i stadsdelen Makati där det finns otaliga skyskrapor, lyxhotell och gallerior. Vi var väldigt fascinerade trots att det på något sätt kändes som ”hemma”. Det räckte dock med att snegla på våra filippinska vänner för att se en helt annan inställning. Det vi tyckte var billigt enligt svensk standard, tyckte de var dyrt och eftertraktat. De tillhör inte ens den del av befolkningen som klassas som fattiga. Man drabbad nästan av en skam eller i alla fall dåligt samvete när man inser att vi faktiskt har det otroligt bra.
Nästa dag fick vi känna på den totala motsatsen till lyxen i Makati. Vi kördes till en stadsdel som heter Smokey Mountain. Detta är ett berg som består av sopor som slängts där under flera decennier. Det ser ut som ett vanligt berg med växtlighet oc stigar, men tittar man på marken ser man vad det egentligen består av. Okomposterbart material som kommer finnas där för evigt. Plast, glas, paraplyn, flipflops, fotografier – ja allt som man hittar på en vanlig soptipp. Där bor människor som om det vore vilket kvarter som helst. Dock är människorna otroligt fattiga och deras hus har de byggt själva av kartong, plast och plåt. Människorna som bor uppe på berget driver jordbruk. De odlar bananer, sockerrör och rotfrukter. I sopor. Både ofattbart och fantastiskt att det faktiskt fungerar.
Dock är fattigdomen och rikedomen i Manila inte fördelad i olika stadsdelar. Vart vi än går ser vi uteliggare och gatubarn som enligt naturens lagar inte borde vara vid liv, men som på något förunderligt sätt ändå lyckas överleva. Runtomkring går de rika förbi och shoppar på de olika shoppingcenter som finns eller kör sina stora amerikanska SUVs. Vilken snedfördelning av resurser!
Men det finns hopp. Igår (9 sept) besökte vi ett barnhem som tar hand om barn som på olika sätt utsatts för övergrepp, har problem med lagen eller är hemlösa. De får gå igenom ett program där föreningen gör allt för att ge dem möjlighet att återförenas med familjen, få en utbildning, klara upp lagöverträdelser osv. De får dessutom utbildning och träning i olika färdigheter, allt som kan hjälpa dem att så småningom bygga ett eget liv.