Hej! Mitt namn är Andreas Degerman och jag är årets stipendiat från Luleå stift. Tillsammans med Calle, Frida och Isabelle har jag nu befunnit mig i Brasilien i drygt tre veckor. Och i morgon, på Calles nittonårsdag, kommer han och jag ha spenderat exakt tre veckor i vår första värdförsamling i staden Curitiba. Genom att följa församlingens anställda och medlemmar i deras vardag lär vi känna den församling vi har placerats i, och med den många andra delar av hela staden och landet.
Under den här korta tiden har vi fått många nya intryck, lärt känna många nya människor och fått en första inblick i några, för oss, nya verkligheter. I ett land där fattigdom och brottslighet är en självklar och uppenbar del av vardagen är det skrämmande lätt att hitta saker att förundra och förarga sig över, men det är dock ännu mer skrämmande hur fort man hunnit vänja sig vid att se en del utav det. Alla vi utbytesdeltagare har utöver det huvudsakliga uppdraget ett projekt under temat mänskliga rättigheter att arbeta med under tiden vi är utsända. Det arbetet har jag och Calle genom en mängd olika besök på intressanta platser och möten med engagerade människor fått oerhört mycket hjälp att utföra.
Förra veckan tog vi oss till grannstaden Almirante Tamandaré för att besöka Projeto Dorcas, eller Dorcasprojektet, som med bas i en fritidsgårdsliknande lokal bedriver sin verksamhet med ambitionen att hjälpa barn och ungdomar i utsatta situationer att tillgodose sina grundläggande behov genom utbildning, sport och kultur. Barnen får i språkundervisning, körer, lek och organiserad sportutövning utöver praktiska och teoretiska kunskaper den viktiga sociala träning och struktur de inte får i sina hemmiljöer. Enligt kvinnan som berättade för oss om verksamheten var det viktigaste i allt dom gjorde att vara ett exempel för barnen och för andra på vad man kan göra om man anstränger sig. Ett exempel på att det kan vara okej och rimligt att hoppas på mer.
Några dagar senare besökte vi även återhämtningscentret CERENE – Centro de Recuperação Nova Esperança. På en gård i staden Lapa som ligger cirka sju mil sydväst om Curitiba erbjuds drogberoende vuxna och ungdomar ett sex månader långt program för att börja leva ett liv fritt från droger. Genom samtalsterapi både i grupp och enskilt med psykologer, sport, och gemensamt arbete får de boende ett alternativ till de livsstilar dom haft innan. Mannen som beskrev verksamheten för oss berättade om hur svårt det var att få arbetet att gå runt. Kommunen betalade en del utav platserna, men han och hans kollegor har flertalet gånger offrat drygt halva sin månadslön för att programmets deltagare ska få behålla sina platser. Man kunde inte annat än beundra honom och hans medarbetare då han några meningar senare berättade hur 80% utav deras kunder, efter avslutad programtid, återvände direkt till precis samma destruktiva liv som innan.
Det är två utav dom saker vi hunnit vara med om, och vi har många fler inbokade! Bland annat ska vi på ett möte till redan i kväll.
Ha det bra, och håll utsikt efter Calles inlägg för att läsa om allt vi har fått uppleva inom vår värdförsamlings egen verksamhet!
Lämna ett svar