Hej Världen!
Jag och Alexsandra bor för tillfället mitt ute i en bananskog i en liten by som heter Burugo. På grund av detta har vi inte tillgång till internet mer än någon gång varannan vecka då vi aker in till Bukoba stad. (Detta var min ursäkt for den dåliga uppdateringen).
Vår familj är verkligen härlig: den består av en mamma, en pappa, en son på 2 ar, en systerson, en gårdspojke som är ungefar i min ålder och en flicka som är 11 år som hjälper till hemma. Flickan är föräldralos och har inte mojlighet att gå i skolan; vilket är ett otroligt vanligt och depprimerande faktum här. Familjen har inget rinnande vatten så vi duschar med hjälp av baljor och en skopa, dom har inte heller el men använder solenergi så att vi kan ha lampor. Dom lagar mat ute på bakgården över öppen eld; 90% bananer av olika sorter, annars är fiskfenor, ris, kycklig, rötter och bönor vanligt förekommande.
Vi utgår fran samma familj hela tiden, men de senaste två nätterna har vi sovit hos en annan familj för att få lite omväxling. Under dagarna har vi en präst som följer med oss till olika familjer och visar oss olika skolor, instutioner osv. Vi har besokt en medicinman och traditionella hus som ser ut som ett stort konformat tält gjort av gräs. I ett av de husen åt vi lunch som serverades pa ett stort bananblad där alla sen böjde sig över och åt med fingrara. De flesta familjer vi besöker bor i hus gjorda av lera och har inga möbler; man sitter på ett golv som är tackt av gräs och tuggar pa lite kaffebönor samt dricker te.
Igår besokte vi en fiskeby, där jag såg mer fattigdom än någonsin förut. Barnen hade uppsvällda magar och alla bodde i hus som såg ut som lapptäcken. Ett ställe som vi besökte var ett hem för föräldralösa, handikappade och gamla människor. Husen var näst intill förfallna, så verksamheten höll på att minska ner antal personer. En gammal kvinna kunde inte ga själv, så hon hasade sig runt på rumpan, en man hade spetälsk, en senil man satt i sitt eget kiss: 2 män bad om oss batterier till deras radio eftersom de inte hade några pengar och nu inte kunde lyssna på musik eller nyheter. Detta var ett av de besök som hittils har gjort starkast intryck på mig. Kvinnorna som jobbade dar var fantastiska, men de hade inte tillrackligt med pengar för att förbättra verksamheten.
Som ni kanske förstår känns det som att leva i en helt annan värld har. Människor har helt andra värderingar, annan syn på livet och vardagen. Lärare kan slå sina elever, vilket vi fick bevittna for en vecka sen (följt av ett sammanbrott från mig, vilket i sin tur ledde till att alla larare skrattade åt min reaktion), men gifter sig kanske inte för att man är kär utan för att man behöver en fru eller en man, 4 barn har borjat gråta vid åsynen av mig och Alexsandra för att vi ar vita. Infrastrukturen är lika med noll, människor har inte råd med sjukvård, barn har inte pengar for att gå i skola, alla kan inte äta sig matta, landet är helt korrupt och förvärrar situationen för sitt eget folk. Den här resan har verkligen redan öppnat mina ögon och inte bara visat mig hur en stor, stor del av världens befolkning lever utan också fått mig att inse vilket otroligt lyxigt, bekvamt och säkert liv vi lever i sverige. Efter den här resan kommer jag alltid vara tacksam över att jag hade turen att födas just där, av just min mamma.
/Rebecka
Lämna ett svar