I veckan som gått har jag, Bella, Lilly och Agneta bott på ett teologiskt seminarium som utbildar präster till Iglesia Filipina Independiente. Vi blev officiellt inskrivna som studenter och fick dessutom våra egna skoluniformer för att riktigt passa in. Vi fick ta del i alla deras aktiviteter, som att till exempel gå på föreläsningar, laga frukost kl 5.30, hjälpa till att läsa texter i gudstjänsterna och sjunga i kören. Jag kan ju villigt erkänna att den sistnämnda aktiviteten var min favorit.
Hela resan har jag velat vara med i en kör, men de församlingar jag varit i har inte haft några körer. I Bambang (min första församling) fick jag sjunga i gudstjänsten, men det är roligare och mer givande att sjunga i kör än att sjunga solo. Hur som helst så fick ja nu äntligen tillfället att sjunga tillsammans med andra unga, två veckor innan hemresa. Ett perfekt exempel på att det inte är slut förrän det är slut. Jag och Agneta gick till deras övningar och vi sjöng igenom olika sånger. Några var på olika filippinska språk, några var på engelska och vid ett tillfälle frågade de om vi kunde sjunga ”Du omsluter mig” för den hade förra årets deltagare lärt dem. Självklart ville vi sjunga den tillsammans med dem så vi inkluderade den i torsdagens högmässa.
Hela mässan sjöngs och stämningen i kyrkan var så härlig. Vid nattvardsutdelandet var det äntligen dags att sjunga ”Du omsluter mig” och jag kom på mig själv med att stå där med ett stort leende på läpparna som jag varken ville eller kunde ta bort. Bakom mig stod nämligen de ordinarie körmedlemmarna och sjöng på svenska med kraftig fast ändå stämningsfull röst och det var då jag verkligen insåg vad ekumenik verkligen betyder och, som jag och Agneta diskuterade, vad det betyder att vara ung i den världsvida kyrkan. I det ögonblicket lades alla pusselbitar ihop och jag förstod att sjunga till Gud på varandras språk är ett perfekt medel för att mötas över alla gränser. Det blir så påtagligt och känslan är så upplyftande.
Lämna ett svar