Internetbrist i Tanzania

Hej!

Det ar inte ofta jag har mojlighet att aka in till Bukoba for att ga pa internetcafe, och nar jag val ar pa ett ar det inte alltid att internet fungerar. Och OM det fungerar ar det oerhort langsamt. Det ar darfor mitt forsta blogginlagg harifran kommer forst nu! Jag kan saga att det ar mycket frustrerande att blogga har eftersom det kan ta 30 minuter innan jag ens kommer in pa bloggens webbsida…

Nu har jag och Charlotte bott tva veckor i var forsta vardforsamling – Kyamtwara parish. Prasten har heter Godlove (visst ar det ett passande namn pa en prast!?) och det ar huvudsakligen han och evangelisten Onesmo som foljer med oss pa olika aktiviteter. Vi bor hos ett aldre par, som nastan kanns som var mormor och morfar. Var vardpappa, som har arbetat som larare, ar nu pensionerad och Godlove berattade for oss att han har dragit sig tillbaka for att halla pa med jordbruk. Men det verkar som att han mest sitter och kollar pa TV medan hans fru tar hand om grodorna, skoter om korna och de andra djuren samt allt hushallsarbete… Som tur ar far hon en del hjalp av tva killar som ocksa bor har pa garden. Alla ar trevliga men det ar bara var vardpappa som kan prata lite engelska. De andra talar bara swahili samt det lokala stamspraket. Aven om jag forsoker mitt basta med charader och de fa swahiliord jag kan, sa ar det ibland valdigt svart att fa fram det jag vill saga. Det gar battre nar Godlove, Onesmo eller nagon annan som kan tala engelska ar pa besok och kan oversatta!

I forsamlingen Kyamtwara finns det flera byar, och den vi bor i heter Kangabusharo. Byn ligger i en gron dal omgiven av hoga berg. Det finns stora falt med tebuskar har och forra veckan blev det ett besok pa den lokala tefabriken. Jag kan saga att det var en mycket mer avancerad process att gora te an vad jag hade forestallt mig!  Vi har ocksa vandrat over bergen till grannbyn, besokt skolor, barnhem och en mangd familjer – alla vill traffa svenskarna som har kommit till byn! Vissa dagar har vi bara besokt en massa familjer, och det blir lite langtrakigt eftersom vi knappt kan kommunicera med varandra. Vi kan i alla fall presentera oss, men nar jag berattar att jag ar 19 ar gammal borjar alla att skratta, sedan smaprata lite sinsemellan och peka pa mig. Vid de tillfallen jag har fragat Onesmo eller Godlove vad de pratar om, har jag fatt reda pa att de har svart att tro pa att jag ar 19 ar och att jag mer ser ut att vara 30-40…

Nar vi ska gora nagot i Kangabusharo, till exempel besoka familjer, tar vi oss fram genom att ga genom den tata bananskogen och har man tur kan man fa syn pa djur som apor, kameleonter eller haftiga faglar. Om vi ska ta oss langre bort blir vi skjutsade pa pikipiki (motorcykel). Har man tur kan man fa lana en hjalm, men det ar inte alltid att den gar att spanna sa det hjalper oftast inte sa mycket… Det kanske inte ar sa sakert, men det ar himla kul att flyga fram pa de skumpiga vagarna i hog fart! Igar akte vi pikipiki till Burugu – forsamlingen dar Tove och Johanna bor. Vi besokte bland annat en skola for dova barn och en skola for funktionshindrade barn, barn med nedsatt syn samt barn med albinism. Jag foljde sedan med Tove och Johanna hem till deras vardfamilj. De visade mig runt och jag kunde ganska snart konstatera att jag och Charlotte bor ganska mycket lyxigare. Det finns bade for- och nackdelar med det. Sjalvklart ar det skont att ha det lite battre, men jag tror att det ar mer larorikt ju enklare man bor. Deras vardmamma bjod pa lunch och till efterratt blev det en megastor papaya – mmm! I tradgarden vaxte det vaniljstanger och jag fick plocka nagra att ta med hem till Kangabusharo. Pa kvallen kom Onesmo och hamtade mig med sin pikipiki. Denna gang fick jag aka utan hjalm… Det blir kolsvart har redan vid 19-tiden och skymningen var pataglig nar vi plotsligt fick punktering – mitt ute pa landsbygden! Som tur var sa kande han nagon i narheten som vi kunde ga till och lana en annan pikipiki for att aka hem!

Nu borjar klockan narma sig 18:00, sa det ar nog dags att leta upp en pikipiki sa jag kommer hem innan det blir morkt!

Varma halsningar fran ett soligt Tanzania

Torbjorn (fast har har jag bl. a. fatt namnen Tobi, Toba, Tobias, Tom, Toni…)

 

tefabrik

Teplantage nara den lokala tefabriken

 

vanilj

Tove visar mig vaniljstangerna i familjens tradgard

 

En annorlunda vardag

Hallå, här kommer lite hälsningar från Bloemfontain! Hoppas du som läser detta har det bra, vart i världen du än befinner dig!

Jag tänkte att eftersom det här utbytet faktiskt handlar mycket om att lära känna någon annans vardag skulle jag berätta lite om de grejer vi gör i vardagslivet här.
Morgonen varje dag börjar med frukost. Vi serveras gröt (av lite olika sorter beroende på vem som tillagat det och hur länge den fått koka) som vi äter med lite mjölk och socker. Jag är ingen direkt grötätare hemma men tycker faktiskt att de smakar helt okej! Vi får även välja en dryck bland ett urval av olika pulverkaffe och choklad, och även om det inte är som svenskt kaffe så är det väldigt skönt att få en kopp på morgonen. Till detta äter vi mackor med jordnötssmör. Alla i vår familj äter vid olika tider så oftast äter vi själva, men det kan också vara lite skönt att starta morgonen med svenska samtal.
Diskningen sköter vi sällan själva, då det finns ett hembiträde i huset. Men ibland när hon sysslar med annat diskar vi, och det är handdisk som gäller. Ingenstans vi varit hittills har vi sett en diskmaskin, så det verkar vara det vanliga här. Även tvättning sker för hand, i badkaret.
Lunch är väldigt ovanligt här, oftast äter vi frukost vid 8-9 och sen är det inget förrän middag på kvällen vid 19-20. Så ibland fixar vi lite eget med cornflakes, avocadomackor och te och när vi är iväg på äventyr blir det oftast medhavd frukt eller energybars. Ovant men vi börjar vänja oss!
En stor skillnad från Sverige är murarna, även fast vi var lite förberedda på det så är det så ovant. Det är en stor mur runt hela huset och en elektronisk grind för att komma in. Efter det är det ännu en låst grind med hänglås innan den låsta dörren och sen larmas den delen av huset som vi inte sover i under natten så att vi bara kan va i sovrummet och på toaletten. Oerhört stor skillnad mot hemma, men å andra sidan är kriminaliteten inte lika hög hemma. Men vi har varit tvungna att förklara detta fenomen många gånger, för de tror vi ljuger när vi säger att vi bara har häckar eller små staket och dessutom inga grindar hemma i Sverige.
Innan varje måltid ber vi bordsbön och på kvällarna har vi kvällsbön. För mig så är detta en stor skillnad då jag inte kommer från en så religiös familj, men det är en väldigt mysig skillnad. Kvällsbönerna består av en psalm på sotho, evangelieläsning, bön där alla ber samtidigt i mun på vandrarna och avslutningsvis en till psalm på sotho.
Det sista vi gör dagligen är att hjälpa till med våra värdsyskon. I en familj med tre barn under 5 blir det mycket jobb och två extra tjejer som gärna hjälper till med påklädning, matande, lekande och tröstande är definitivt välkommet. Och vi älskar det!
Bloemfontain verkar inte vara en så stor turiststad, vad vi fått erfara. Det säljs inga vykort någonstans och till och med på ett av de största post Office i stan hade de inga internationella frimärken. Dessutom tror alla att vi pratar afrikaans, bara för att vi är vita så vi får ofta förklara att vi bara förstår engelska!

Må Gud vara med er
Varma kramar
Beatrice Ronsten
Visby Stift

PS. Jag hade flera bilder som jag tänkte lägga upp men än en gång vill bloggen inte godkänna några bilder så det får bli en annan gång!

En lägesrapport från Tanzania

Hej alla i den stora vida världen! Nu är jag och resten av Tanzania-gänget utplacerade i våra värdfamiljer. Vi har varit i Tanzania i tre veckor och utbytet år i full gång. Vi flög till Entebbe i Uganda och blev där hämtade av tre representanter från ELCT NWD (Evangelical Lutheran Church of Tanzania, North Western Diocese). Vi kom kl 23 på natten och det blixtrade och regnade häftigt. Innan vi kom ut från flygplatsen fick vi fylla i hälsoblanketter med tanke på Ebolan. Det kändes bra och seriöst. Efter vi blivit hämtade åkte vi till ett enkelt ställe som vi sov på. Det var spännande att mitt i natten åka runt och leta boende i Kampalas förorter. Som vi senare skulle märka var det inte första gången våra reseledare gav intrycket att de har mycket mer koll än de faktiskt har. Efter vår heldagstur med bil över gränsen till Tanzania och Bukoba bodde vi tre nätter på Women center i staden. Från där åkte vi och tittade på en körtävling mellan de nio distriktakörerna för ungdomar i stiftet. De var riktigt duktiga och utstrålade så mycket glädje! De som vann blev som galningar. Samma dag var det också samtal mellan en iman, en katolsk präst och en protestantisk präst. De pratade om fred mellan religionerna och hur de kan leva sida vid sida. Det är just det, den icke existerande segregationen som jag njuter så mycket av att se här i Bukoba. Det är inte ens konstigt om syskon ha olika religioner. Jag önskar Sverige kunde följa det exemplet. Det är också intressant när man berättar om Sverige och säger hur segregerat det är och att det inte finns lika många moskér

Efter de första dagarna i Bukoba så åkte vi till en av ELCT:s internatskolor i Ntoma. Det var ett collage för framförallt turism- och restaurangbranschen. Där hade vi lektioner hela dagarna där vi fick lära oss om olika aspekter av den tanzanska kulturen, som mat och giftemål. Vi hade också geografi och swahili. Det var intressant att diskutera kultur. Här betalar mannen brudens föräldrar för giftermålet. Betalningen kan bestå av några kor, pengar eller annat beroende på vilken stam/ klan som familjerna tillhör. Även om det sker en förändring mot att brudpriset blir mer och mer symboliskt och valet av partner blir mer och mer självvalt, så är de gamla traditionerna fortfarande starka. Likaså synen på mannen och kvinnan. Vi var vid Victoriasjöns strand en dag och pratade om vilka som fiskar. En av våra lärare sa att såklart kan inte en kvinna fiska, ”hon orkar ju inte”. Men även om den typen av tänk finns så tycker jag ändå att synen på människan, oavsett kön lyser starkast. Här i Tanzania hälsar man på varandra med flera fraser och man svarar alltid att man mår bra. Man ler mot varandra och fokuserar på det positiva, inte det negativa.

När vi var i Ntoma deltog vi i morgonmässa varje morgon och kväll. Det var oftast på swahili och även om det såklart är jobbigt och tråkigt att inte förstå, så ger det också tid för egen eftertanke. På söndagen deltog vi i mässan i den lokala kyrkan i Ntoma. Vi sjöng med i skolkören. Det var skoj!

Nu har vi sagt gjort oss hemmastadda i våra värdfamiljer. Jag och Johanna bor i en med fem medlemmar. Pappan och sönerna kan engelska. De är otroligt snälla och jag trivs verkligen. Vi lever mer spartanskt än hemma i Sverige, toaletten är en springa i marken i ett plårskjul och vattnet hämtar vi antingen i sjön eller så använder vi insamlat regnvatten. På dagarna åker vi runt med vår fantastiska pastor Felix. Han lyssnar, svarar på frågor och visar allt vi kan tänkas vara intresserade av. Vi har både besökt en fladdermusgrotta (med cirka tusen fladdermöss), tittat på casawa-, potatis- och majsodlingar, besökt två skolor där vi diskuterat utvecklingsfrågor med eleverna samt deltagit i lektioner. Vi har också varit med på en begravning. När jag skriver detta sitter jag i en gammal kvinnas hus, publicerar det när jag får wifi i staden. Vi går runt med pastorn och har mässa med dem som inte kan gå till kyrkan av egen kraft. Mässan är nu avslutad men det är monsunregn och vi kan inte gå vidare än på ett tag. Regnperioden har kommit och det märks. Dock så gillar jag detta mer än regnet hemma i Sverige. Höstrusket saknar jag inte!

Ting tjong,

Tove

Tanzania

Stockholms stift

Nedan: jag i fladdermusgrottan

DSC_0198

Vår standardmat: banan med bönor, spenat och fisk/ kött   Till vänster: En typisk tanzansk måltid: Matbanan/ rotfrukter blandat med bönor. Tillbehör spenat/ andra blad och helkokt fisk eller kött

DSC_0257 Till vänster: Gravplatsen till den begravning vi var på. Här begravs man i trädgården och hela byn är med på begravningen.

 

Fylla år i Brasilien

För alla som började undra vart jag tog vägen efter mitt senaste blogginlägg..

Jag bor nu hos Annas värdfamilj, familjen Sipp sedan dagen efter att jag fick beskedet att min planerade värd inte kunde ta emot mig. Jag och Anna delar ett rum på nedervåningen i ett stort tvåvåningshus.

Jag hade aldrig innan påsk trott att jag skulle fira min 27 års dag i Brasilien men den dagen kom!

Jag och Anna åkte till skolan och iakttog vi en musiklärare som övade med en elev.

När vi sedan gick till kontoret blev jag överraskad med tårta, en cocos och choklad tårta!

Så himla god, jag älskar cocos! Och brigadeiros, som är ett slag av kylda mjölkkondenserade bollar…

Där var Valeria och Carlos mina handledare, Vivi som följer med oss och översätter under våra studiebesök, Gisele min värdsyster, min värdmamma, några till från kontoret som jag inte kan namnen på där Carlos jobbar (ABEFI) och en lillebror till några vänner jag följt med på middag hos tidigare. Jag visste inte hur jag skulle reagera, jag blev lite i chocktillstånd eftersom vi hade planerat att vi skulle fira mig på kvällen.

 

 

DSCN0222

 

Sedan åkte vi hem och lunchade fast vi alla var jätte mätta på tårta och andra sötsaker.
Det var bestämt att jag och Anna skulle baka en kaka på svenskt vis och vi trodde att vi skulle fira min födelsedag i huset men två timmar innan firandet skulle börja då vi bestämt kl.20:00 fick vi reda på att vi skulle på middag hos några vänner till familjen och att vi ska ta med kakan.
Det där med språket och att ha koll på läget: Det känns sällan som att jag har någon koll alls!
Jag har ingen aning om ifall det är för att jag inte förstår vad de säger eller om det är för att de har en tendens att ändra sig och ta beslut i sista minuten. Det är kanske en kombination av båda delarna…
Det blev en kladdkaka, som låg i ugnen för länge för att vår värdmamma glömde ta ut den i tid. Den var fortfarande god men inte kladdig. Middagen var trevlig, jag gillar samlingen av människor i olika åldrar som umgås varandra, vuxna barn, föräldrar och farföräldrar…
DSCN0232
Sedan åkte jag, Anna, Vivi, vår värdsyster Gisele och hennes vän Kellin till ett ställe Valeria (rektorn) hade tipsat oss om, där spelade ett liveband, en i bandet är idrottslärare på skolan. Vivi visade oss ett par sambasteg och vi dansade loss till samba rytmer fast jag är tveksam till om det var riktiga sambasteg jag och Anna gjorde. Jag och Anna visade även hur man buggar.
Första veckan gick jag runt med min vision av Brasilien och tänkte vid flera tillfällen: ”När ska vi få uppleva riktiga Brasilien..?” Jag inser nu att jag är i riktiga Brasilien och att Brasilien är så mycket större än min bild av Rio!
Men, äntligen levererade Brasilien lite samba musik!
Marie Henningsson
Stockholm stift
MA_20140819_9664
Foto: Magnus Aronsson, IKON

Vi har det bra!

Jag har inte skrivit något på bloggen, så detta blir mitt första inlägg. Inte för att jag inte velat skriva utan jag har bara inte haft något speciellt att skriva om! Men nu har vi varit här i lite mer än två veckor och familjen känns super! Denna helgen har vi även haft två tjejer från utbytesprogrammet i USA på besök. Riktigt trevliga tjejer och man märker verkligen skillnaden på engelska och engelska. Den engelskan de pratar här är inte som den de två tjejerna från usa pratar, eller den jag försöker prata.

Dagarna för övrigt flyter på och vi hittar på olika aktiviteter var dag. Ena dagen besöker vi vänner till familjen och den andra dagen besöker vi olika platser för att upptäcka nya saker som vår bror Kabelo visar oss. Vi har fått besöka en lejonpark där vi sett zebror, giraffer, lejon och massor av andra djur. Detta var väldigt kul då jag aldrig sett dessa djur tidigare in real life. Vi åkte runt i en bil där det var galler runt om hela så att djuren inte skulle kunna skada oss. Så jag satt och fotografera de fina djuren när det kommer en stor lejonhona mot mig och kommer mitt på andra sidan gallret så det är några centimeter mellan oss, och jag bokstavligen flög bak i bilen så rädd jag blev haha men det var en upplevelse! På parken kunde man även gosa med bebislejon och vi matade även en giraff och struts. Lite komiskt att vi matar en struts när vi samma dag äter strutskorvar, som för övrigt är väldigt gott. Förutom lejonparken har vi fått åka tåg, besökt centrum, besökt vår kyrka och massa annat. Ena dagen åkte vi en sightseeing buss inne i Johannesburgs centrum vilket var väldigt lärorikt och trevligt.

IMG_5498-2  IMG_5592-2IMG_5613-2IMG_5544-2

IMG_5621-2

 

IMG_1140 IMG_1148 IMG_1179

IMG_5661IMG_5650

The Anna ‘n’ Marie journey continues…

Det händer så mycket varje dag att man inte riktigt hinner med att berätta om allting! Förra veckan fick vi följa med till en sporthall i Sapucaia (ca 15min med tåg). Där spelade jag fotboll med ett gäng tjejer. Made my day!

Vi åkte vidare till ett barnhem. Barnen som bodde där hade antingen inga föräldrar vid liv, blivit övergivna eller hade föräldrar som misshandlade dom eller ville dom illa på annat sätt. För barnens skydd var det inte tillåtet att ta bilder på dom för att deras föräldrar inte ska hitta dom och utifrån fanns inga skyltar som skulle kunna avslöja att detta var ett barnhem. En del av barnen hade en mormor eller någon annan släkting som fick komma och hälsa på under uppsyn. Barnen på barnhemmet var allt från nyfödda upp till 12 år, den minsta vi träffade var 2 månader gammal. Jag och Marie fick vara med och hjälpa till lite när de yngsta vaknade efter sin sovstund. En sal med en massa små vita spjälsängar med barn som sakta börjar vakna upp med rufsigt hår och trötta ögon. I vanliga fall är dom två stycken som jobbar med den gruppen. Trots att vi nu var 5 medan vi var där på besök så kändes det som om vi inte räckte till. Resurserna räcker inte till, men jag försöker tänka att barnen i alla fall har det bättre där på barnhemmet än vart dom nu skulle ha befunnit sig om barnhemmet inte hade funnits.

IMG_4838

Ovan: Vivi och Lori tog med oss till en stor tidning/tv/radiostation, en av de tio största i Brasilien sa dom. Vi åkte dit för att ragga lite sponsorer/samarbetspartners till ABEFI och slutade upp med att bli intervjuade på deras radiostation, Radio ABC 900am, jätteballt! Så här är vi i radiostudion!

IMG_4851

Ovan: Sen besökte vi ett hem för vuxna med särskilda behov. De flesta har bott på gatan under delar eller under hela sina liv, kanske på grund av deras svårigheter från början? På hemmet får dom gemenskap med andra, tvätta sig, äta sig mätta, odla växter, sjunga, måla, gympa och mycket annat. Vi hade en grillunch med dom på hemmet innan vi åkte vidare och alla var så nyfikna och glada över att vi var där och hoppades att vi skulle komma tillbaka, och det ska vi.

IMG_4808

Ovan: Huset som jag och Marie bor i nu.

I fredags var det en stor dag, då fyllde vår fina Marie år! Det firade vi stort med gallej! Middag med familjen hos en annan familj. Och sen gick vi på en liten pub med ett liveband som spelade en zambainspirerad ja-må-du-leva version till Marie. Jag bjöd upp Marie på lite bugg och sen fick vi lära oss lite zamba, galet skojj!

Ta hand om er allihopa! Kramar från Anna Lundgren, Luleå Stift, Brasilien.

Andra helgen i Bloem!

Imorgon har vi varit här i Bloem i två veckor, och vi tycker om staden så mycket! Vår nya familj är så härlig. Med tre barn under fem år blir det aldrig lugnt en minut. Vi får följa med på diverse aktiviteter och har inte varit här en dag utan att det hänt något kul.

Vår helg har varit hur bra som helst. I fredags följde vi med vår värdpappa på en heldag med tema ”domestic violence” där vi besökte polisstationen och pratade med en polis om våld i nära relationer men även annan brottspolitik. Vi åkte sedan vidare till en speciell rätt endast för våld i hemmet och pratade med en advokat samt en socialarbetare om hur allt fungerar där och hur de bemöter anmälningar och olika fall. Både jag och Beatrice blev  chockade över hur vanligt det är. Förra året hade det över 5000 anmälningar, bara i detta området! Vi åkte sedan vidare till Children court där vi pratade med några av de som jobbar där. Vi fick rundvisning både i rättssalar och på anstalten där det bor 13 pojkar för tillfället. De bor där medan de väntar på att hamna i rätten, och alla är under 18 år. Vi fick se sovsalar, matsal, lektionssalar och den lilla gård där de kan spela fotboll. Att se dem spela och skratta gjorde det svårt att förstå vilka brott de kan ha genomfört, redan i den unga åldern. På vägen hem stannade vi för lite ärenden och när vi kom hem var vi så hungriga eftersom vi inte ätit på 7,5 timmar. Snacka om att det var gott med mat! På kvällen var Bea sjuk och kunde inte följa med på bönemötet inför begravningen. Men jag, mama och baba åkte dit. Eftersom det var dagen innan begravningen är mötet lite längre. Innan det började fick jag se hur de förberedde maten. De hade slaktat 11 får och var i full gång med att fixa alla delar. Det mest absurda var nog när de brände benen och huvuden med gasolbrännare(?!) för att sedan skrubba dem med stålull och skölja i vatten. Jag måste ha sett väldigt chockad ut för alla fnissade åt mitt ansiktsuttryck och gav mig en bit stålull och ett fårhuvud. Jag tackade dock nej till erbjudandet.. Bönen var iallafall fantastisk och vi sjöng och lyssnade på olika personers berättelser i två timmar. I slutet var ordet fritt och om någon ville säga något började hen sjunga och gå fram medan församlingen stämde in. Det var många rörande berättelser och böner. Många var unga talare eftersom kvinnan som skulle begravas bara var 33 och blev mördad av sin pojkvän, hemskt att sådana saker händer.

Igår var vi på begravningen och den var lika rörande. Denna gången var vi många timmar i kyrkan och lyssnade på tal från kollegor, familj och bästa vänner. Vi följde programmet i samma ordning som förra lördagen. Denna gången fick vi dock sitta vid honnörsbordet under middagen. Mitt bland flera hundra gäster. Galet varmt och förvirrande. På eftermiddagen åkte vi till parken med barnen och åkte rutschkana och spelade fotboll. Vi köpte glass på vägen hem vilket är sjukt billigt! En mjukglass kostar 3 rand, vilket är typ 1,5 kronor. Vi fattar inte hur de går runt.

Idag var vi på en härlig gudstjänst med massor av musik, trummor och dans. Vi fick följa med på söndagsskolan, som för övrigt är utanför kyrkan på gräsmattan. Söndagsskoleledaren förklarade att de var få eftersom vissa av barnen trodde det skulle regna. Jag är så tacksam för att min söndagsskola hemma inte behöver oroa sig för att inte har någonstans att vara.

Vi åt en festlig söndagsmiddag och åkte sedan och lämnade en kompis till familjen på flygplatsen. Vi stannade hos en familj på vägen hem och pratade och fikade. De var supertrevliga och vi ska antagligen följa med dottern till skolan och mamman till jobbet i veckan som kommer. Nu ska vi äta kvällsmat och sen mysa ner oss i soffan resten av kvällen. Imorgon ska vi gå upp tidigt och åka på safari. Så taggade!

Nedan ser ni söndagsskolan utanför kyrkan. Sedan följer 3 felvridna bilder(tre år på teknikprogrammet hjälpte mig inte att vända dem rätt…). Den första är på vår lillasyster och Bea, bild två visar gasolbrännare och fårben och sista bilden är en selfie på mig och lillsyrran

Over and out

Linnea Hultegård Linköping stift

image image

image image

Pim i Brasilien

Åh vad kul det är att lära hur alla har det!! Ser fram emot rundbreven, får börja fila på mitt direkt.
Här har det hänt massor sedan sist så bäst jag börjar från början!
Jag tror att jag landade riktigt ordentligt förra fredagen då jag hade min första heldag med min värdfamilj. Jag och lillasyster Martina spelade biljard med hjälp av tre ord portigusiska och tre ord engelska. Vi har åt svenskt godis, tittade på bilder från Sverige och hon lärde mig portugisiska. Vi skrattade mest och hon är den klokaste 10 åringen jag vet. Gustavo spelade gitarr och delade Brasiliansk historia. ABBA är bilmusik och fika är konstant! Maggie, Amanda och jag storhandlade mat, köpte ”funny-flipflops” och åt glass. Vi delade kärlekshistorier, musik, dikter och livets krokiga stig som resulterade i gåshud och ett par tårar.
Vi hann orientera mig i närområdet och besöka kvällens ungdomsträff. Det var mycket kramar, sånger och till och med portugisisk högläsning från min sida. Officiellt är jag nu familjens storasyster, det är ungefär det finaste jag har hört. Har ni någonsin känt kärlek bubbla i halsen?

Under lördagen turistade hela familjen ute i Sáo Miguel bland ruinerna (med på Unesco) sedan jesuiternas försök att skydda sig från spanska och portugisiska slavhandlare under 1700-talet. Vad som är kvar var i princip ingången. Det är även ett museeum med statyer etc. som överlevt, bilder och mycket historia. Jag gick runt med ett audioband som en riktig turist, min outfit blev dock inte fullständig förrän Martina försåg mig med hennes favoritkeps och favoritglasögon. Har jag sagt att jag gillar den ungen? Väl hemma igen varvade vi jammande med pizzabak och pratade sedan i timmar efter middagen, länge sedan jag skrattade så mycket

Helgen avslutades med söndagsmässa i kyrkan, marknad på stan, ett par soltimmar (=utläst bok) och grillning. Lagom till valvakan kom regnet och höll i sig hela kvällen och då Gustavo är i Porto Alegre för jobb tidigt måndag morgon myste vi till det med tjejkväll i soffan.
Inlededde andra veckan i Brasilien och måndagen tillsammans med barnen i skolan och pastor Luciano. Vi hade samling med tre grupper barn i olika åldrar för att prata om innebörden av vänner, frihet och respekt med hjälp av olika metaforer, berättelser och sånger knutet till ämnena. Jag blev även presenterad runt om i skolan och har knåpat ihop veckan som kommer, hälsat på dagis och varit en sväng på Ijuí’s museum (då vädret var rätt trist) med Erik för lite skvaller. Måndagskvällen till ära deltog vi i invigningen av festligheterna som kommer att pågå hela veckan med anledning av försöket att bli självständiga för tvåhundra år sedan. Försöket misslyckades men de firar ändå. Inte så dumt tycker jag! Mina två bordsherrar summerade kvällen som ni kan se nedan
Tanken är att jag under de kommande fyra veckorna skall befinna mig någotsånär på den privata skola som ingår i nätverket CEDEL, under namnet CEAP. Skolan har ett nära sammarbete, som dessutom visat sig fungera otroligt bra, med lutherska kyrkan och mina (totalt) fyra värdsystrar går där.
Tisdagen spenderade jag med två av skolans engelskalärare. Vi inledde med ett långt möte där vi diskuterade likheter och skillnader mellan svensk och brasiliansk skola, fördelar som nackdelar. Jag berättade sedan kort om mig själv, Sverige och vad jag gör här för enormt nyfikna elever 10 och 15 år gamla i skolans aula. Tillsammans har vi under dagen haft två engelskaklasser á två timmar med bråkiga tonåringar samt betydligt mer medgörliga 10-åringar. I den förstnämda byggde jag alla mina argument på mina bristande kunskaper i portugisiska och byteshandlade därefter framgångsrikt (men långsamt) en portugisisk mening (av mig) mot en på engelska (av dem). 10-åringarna charmade mig enkelt genom att räcka upp handen och nyfiket hungra efter enkla ord och fraser. Fina barn nedan på bild.
Efter skolan, klockan 18, kikade jag på dramaklubbens 16-åringar (däribland Amanda) och deras två timmar långa träning inför nya pjäsen med premiär nästa vecka. Medryckande skådespel, blev väldigt imponerad trots att jag förstod totalt fem ord av språket. Maggie jobbar kväll på skolan så Gustavo fixade Brazilian pastel (typ piroger) som vi slaffsade i oss, nyduschade med handduksturbaner i soffan. Fantastiskt att få vara barn en liten stund till.
Onsdagkväll möblerade vi om lite här i Ijuí. Jag flyttade in hos familjen Zimpel på sjunde våningen i ett av stadens enda höghus. Äldsta dottern Luiza är ungdomsledare i församlingen så vi ska hitta på bus där i två veckor (börjar med pyjamasparty imorgon kväll) sedan flyttar jag tillbaka till min familj. Lillasyster helena på 10 år och hunden Urzula på 3 månader nedan på bild.
Denna regniga torsdag besökte vi staden Tapejara, som ligger 20 mil nordväst från Ijuí, tillsammans med prästerna Ana och Rickardo. Vi kikade på en lokal där vårens ungdomsfest ska hålla hus, planerade mat, aktiviteter, affichering, musik/band och diverse detaljer med gubbarna i styrelsen. Jag hade nästan förväntat mig en revolutionär mötesatmosfär då de fester jag hunnit delta i här är i det närmaste magiska. Kanske är det gästerna som bidrar med det där lilla extra, i detta fall blir det närmare 1000 stycken. Efter lunch (klockan 15 här) for vi hem igen med plattan i botten på världens minsta Fiat. Dör jag här så lovar jag att det är i en trafikolycka, rånmördare skrämmer mig inte ens längre.
Från Tapejara och in på CEAP. Jag hade lovat mamma Maggie att berätta allt jag vet om vårt lilla avlånga land i norr för hennes vuxengrupp som studerar engelska. Jättefina människor som gjort ”fika” (mest svenska som finns enligt Google) och satt och lyssnade på mig och min bildpowerpoint i två timmar + ställde frågor fram till 22.30. Enormt trevlig kväll och mitt första föredrag på engelska(!)
Och framme vid fredag!
Gah! Vilken förmiddag!! 07.30 träffade jag skolans alla sistaårselever, 17 år gamla. Inledningsvis delade jag min uppfattning hittills om klasser jag besökt och flyttade i samband med det isär fnittriga tjejer och gormiga killar. Jag gjorde tydligt vad jag ville ha ut av detta, mina förväntningar, och utlyste tidigt att det är okej att ha krav på mig från deras sida. Det är tillexempel mer sällsynt än vanligt med handuppräckning. Jag berättade vad jag gör i Brasilien och om allt det jag kommer att ta hem till Sverige, hur kyrkorna hänger ihop, om vårt sammarbete och varför det är så viktigt med utbyte. Vi pratade sedan oavbrutet i fyra timmar heart to heart om bla. svensk/brasiliansk skola, Astrid Lindgren, sexualitet, att vara full, normer och fördomar, musik, traditioner, världen, ambitioner och vad ”alla andra” tycker. Det var väldigt förtroligt och respektfullt, enormt givande, en av höjdpunkterna var det gäller utbytet hittills! Om någon sagt till mig för en månad sedan att jag skulle hålla ett seminarium för femtio 17-åringar i 4,5 timme på engelska utan att vilja springa därifrån för ens en sekund hade jag bara skrattat, detta är att växa. Jag beundrar alla lärare som får detta att funka dag ut och dag in och jag beundrar alla elever som ger en sån här känsla i respons. Jag är så himla glad att jag får praktisera dessa möten på ögonhöjd. Bara wow. Dags att sova lite middag så att jag orkar gå på pyjamasparty ikväll!
IMG_1763
sáo miguel, museet
IMG_1888
Lillasyster Helena ed Urzula
IMG_1856
Dramaträning
IMG_1855
fina 10-åringarna
IMG_1815
mina bordsherrar på gauchokalas
IMG_1846
gaucholadies
IMG_1764
sáo miguel, museet
IMG_1847
gauchokids
IMG_1712
indianernas verk i sáo miguel
IMG_1797
skolans kapell
IMG_1798
<3
IMG_1769
amanda och martina
IMG_1762
turistpim i sáo miguel
IMG_1697
amanda tar en selfie med mig och ungdosmgruppen
IMG_1690
första värdfamiljens hus
IMG_1720
sáo miguel
IMG_1772
martina
IMG_1770
guststavo och martina
IMG_1889
tapejara
IMG_1890
möte i tapejara
IMG_1892
tapejara
IMG_1701
h
älsning från min fina församling fredagkväll!!

Livet i costa rica

image

bild från ILCO’s hemsida.

 

Idag har vi varit här i 2 veckor. Det känns helt galet. Vi har hunnit skaffa oss egna rutiner, fira Costa Ricas nationaldag, flytta in hos en familj som inte skulle kunna vara bättre, blivit helt fascinerade av det otroliga arbete den lilla och unga luterska kyrkan ILCO gör här och så otroligt mycket mer att jag inte vet vart jag ska börja. Jag har inte kunnat komma in på bloggen förrän nu så tänkte bara kika in och säga att vi har det jättebra. Det gör ont i hjärtat att se den vardag som är verklighet för så många människor här men samtidigt bli man så varmt i hjärtat av att se alla som kämpar och ägnar hela sin tid åt att försöka skapa en bättre värld med rättvisare förhållanden. För alla. Vi har fått ett litet ”schema” över vår tid här även om scheman, tider och planering inte tillhör kulturen här. Flexibilitet präglar landet kan man väl säga. Men tis-tors kommer vi oftast spendera på olika casa abierta (öppet hus) som är som förskola för barn med problematiska familjeförhållanden. Det ska bli så intressant, vi har redan varit där några gånger och barnen bara slänger sig på en och kramas & pussas.

Det blir allt för den här gången! Nu ska vi fixa kaffe och kaka åt vår costaricanska mamma och pappa. Kram härifrån!

Alla är vi ett

Sedan vi anlände till Brasilien har jag tänkt att jag borde skriva ett blogginlägg. Så här kommer det nu, mitt första Brasilianska blogginlägg.

Jetlag har varit väldigt märkbart för mig de första 6 dagarna. Jag har varit väldigt trött samt hungrig på fel tider. Jag (som är nattuggla hemma) vaknade kl 5 på morgonen här och orkade inte vara uppe en minut efter kl 22 (även om vi var ”tvungna” ibland).

Jag har verkligen uppskattat alla ställen vi besökt och alla personer vi fått träffa hittills. Det känns väldigt berikande. Jag tittar lite extra på vad som händer med barn och unga som hamnar utanför välfärden/skyddsnätet i samhället. Hemma i Sverige har vi ett bra skyddsnät för barn och unga som kanske inte har det så lätt och vi har gratis vård och skola med jämförelsevis hög kvalité. Det finns inte alls på samma sätt här i Brasilien men ställena vi har besökt är ställen som försöker lösa detta, som tar hand om barn som kanske inte har föräldrar som har råd med den privata skolan eller den privata vården, eller inga föräldrar alls. På dessa ställen kan barn och unga få nya kläder, få tvätta sina nuvarande kläder, lära sig att borsta tänderna, använda internet (för alla har inte tillgång till en dator och internet hemma som idag är en stor kunskapskanal), få hjälp med skolarbete, träffa kompisar, få kärlek och äta sig mätta. Jag blir glad av att se verksamheternas arbete men samtidigt är det jobbigt att se verkligheten där sådana verksamheter behövs och även inte alltid räcker till.

Från det ena till det andra.. Såg här i bloggen att diverse kycklingdelar verkar vara populärt tex i Filipinerna. Jag prövade på kycklinghjärta som verkar vara vanligt bland de Brasilianska bufféerna. Det var.. annorlunda. Något annat populärt är dubbade filmer och kanske lite vampyrer i taket. Något som jag trodde var en stor spindel i taket. Varav jag hämtade min värdsyster och hela värdfamiljen följde med för att se vad det var för djur. Kommande sekunder följs av skratt då dom meddelar att det är en mygga………. Och sen fortsätter dom skämta med mig om att jag kanske trodde det var en vampyr…….. Diverse skämt som finns i Sverige om att Norrland har många och stora mygg, sånna här mygg har vi då inte!

IMG_4804

Ovan: IECLB’s kyrka i Novo Hamburgo där jag och Marie befinner oss nu.

IMG_4762

 

 

 

 

 

 

 

 


Ovan: Besök på en förskola via ABEFI där Carlos som är ansvarig för oss här i Novo Hamburgo arbetar.

Avslutningsvis. Hemma i Sverige har det varit val, vilket det även kommer vara i Brasilien i oktober, det ska bli spännande. Alla har vi våran demokratiska rätt att rösta på vad vi vill och jag ska inte göra någon större kommentar till det här än att jag tycker bibelversen nedan passar bra nu för världen, Europa och Sverige.

Galaterbrevet 3:28 : “Här är icke jude eller grek, här är icke slav eller fri, här är icke man eller kvinna: alla är vi ett i Kristus Jesus.”.

Ta hand om varandra! Varma hälsningar Anna Lundgren, Luleå Stift, Brasilien.