Gravatá

20 oktober
Vi Brassekompisar spenderade fem dagar i Rio och jag känner mig inte på långa vägar färdig. En fantastiskt stor stad på alla vis. Vi har solat, badat, bränt oss, blivit rånade på Copacabana, ätit gott hela dagarna, läst böcker, lyssnat på musik och sjungit (fick applåder för sång uppe vid Jesus!). Vi har turistat högt ovanför staden och sett solnedgångar to die for. Det är enormt vackert!
Vi har också haft mycket tid att skvallra ikapp. Anna och Marie har bott tillsammans (som de flesta av er andra verkar göra?) medan jag och Erik har varit separerade så vi alla hade olika saker att berätta och dela. Jag minns att jag skrev här i början när vi fortfarande var i Porto Alegre allihop att vi pratade om vad som händer när människor försöker bygga saker ihop, som i slutändan ibland kan se annorlunda ut. Detta är ju ett toppexempel på tre församlingar/städer som bygger ett utbyte och ändå har vi väldigt olika erfarenheter. Det var ett perfekt avbrott för att hinna ventilera och skapa frågeställningar samt tankar. Nu är jag påväg till min nya familj i staden Gravatá, i nordöstra Brasilien. Är så nervös!
IMG_4065 IMG_3807 IMG_3809 IMG_4066 IMG_4067 IMG_4068 IMG_4061 IMG_4070

25 oktober

Oj så mycket intryck. Jag kom fram i måndag kväll, flög över alla tända ljus i delstaten Pernambuco med huvudstad och flygplats i Recife, staden Gravatá 30 minuters racerbil därifrån. För att sätta er som läser i perspektiv så har min resa från Ijuí hit till Gravatá varit lika lång som Stockholm till Kairo, 364 mil, i samma land (dock skulle de kunna vara helt olika länder). Ingen pratar engelska, min första tanke var dock att det skulle lösa sig. På vägen hem stannar vi för att hämta barn och äta lite hos mormor, mormor som pratar lika fort som brassar kör bil. Hade nära till gråt då jag tänkte ”fem veckor här och jag kommer inte kunna säga/förstå ett ord”. Vi kom sedan fram till ett hus i mörkret som invändigt är fint kaklat och av medel/överklass-stuk, det kändes bättre då jag och tillfälliga värdmamman stod och såg ut över allt glittrande ljus och andades frisk luft samt försökte konversera med hjälp av charader och diverse läten. Vaknade upp dagen efter, tisdag, och inser till min förskräckelse att vi bor som herren på täppan över nordöstra Brasiliens favelasområde. Jag var verkligen inte beredd på det. Från fönstret ser man åt alla håll bort dit molnen kan ta i träden, det är en väldigt bra bit, och allt såg likadant ut.
Jag följde med min tillfälliga värdpappa, tillika församlingens pastor, David till jobbet och fick se alltsammans på närmare håll. Av det lilla jag kan förstå hittills så är detta område inte det värsta, här finns rinnande vatten, el och TV-apparater tillexempel men majoriteten av människorna har inga jobb att gå till och ingen chans att försörja sig själva. Jag såg barn med utslagna framtänder, eksem i huvudet och barfota fötter hårda som läder. Blicken är apatisk, det är som om någon gömt livsgnistan. Ont i magen.

David jobbar med ett projekt via den lutherska kyrkan som heter Pro Ludus o Caminho. Jag vet att det handlar om familjer, från små barn till tonåringar och vuxna, men hur de arbetar i det stora får jag luska ut tids nog. Hittills har jag bara sett väldigt lite i praktiken. I kyrkans lokaler finns det en fritidsgård med pedagoger som har öppet hela dagen med totalt sex olika grupper, från 3 till 16 år. Jag har varit med alla grupper under veckan och lekt, spelat spel, ritat och läst. Det är inga lektioner utan halva dagen är barnen i kyrkan och halva i skolan. Standarden på skolan kan jag inte säga något om ännu men jag hoppas på att besöka den under tiden jag är här.

Vi har också hunnit med lite sjukstuga här hemma i veckan. Minstingen Helouisa på 2 år är snorig, största Pim på 20 år blev smittad med lite snor samt en smäll av seg feberfrossa, mellantjejen Lavinia på 5 år är sympatisjuk för att få äta smarrig hostmedecin, måla, göra armband, borsta håret på Barbie, dansa framför TV:n och läsa. Har även tatuerat mina vader med bläck, kletat ögonskugga, rivit bort all hud som flagnat på min rygg samt smort in mig. Att ha två småsystrar i en 90-säng säger jag bara…

Idag fredag har jag varit på fritidsgården hela dagen och avslutningsvis på begravning i kyrkan. Det är en ganska liten kyrka, men också väldigt få lutheraner i området (hela staden faktiskt) och ändå stod två tredjedelar av församlingen utanför. Dresscoden var gårdagens t-shirt, flippflopps och tårdränkta kinder. Någonstas mitt i misären kände jag mig något mer hoppfull inför de här fem veckorna, för här var någonting som jag faktiskt förstår, och ändå säger ingen ett ord. Det finns inga möjligheter att förvara en död kropp i Brasilien, pågrund av okunskap och värme, så kvinnan som dött dog igår. Under de senaste 24 timmarna har alltså nära, kära och resten gåtit hejdlöst och varken sovit, duschat eller ätit. Det är var ändå väldigt vackert med texter och psalmer, och den smärta som närvarar på alla begravningar var så blottad. Jag hatar begravningar, och den här var både den värsta och vackraste jag varit på.
Det har varit en riktigt tuff vecka med mycket intryck som varit på gränsen till lite för mycket, och jag är ändå så långt ifrån att ha sett allt. Bara saker som att det är kryp i maten som serveras, att sex personer lever på cirka 20 kvadrat, barn med blåmärken i ansiktet, alla tomma blickar, den brutala smärtan. Men också massvis av kramar, nyfikna blickar, små händer i mina, såpbubblor eller bara idag i kyrkan när jag satt bredvid en tjej och ”snusade” henne lite i håret och hon vänder sig och pussar mig på kinden. Det finns liv här också, och detta är absolut vad jag kallar verklighet men det är med världens största klump i halsen.

Det är svårt att förklara detta, jag hade inte kunnat sätta mig in i det här om jag inte sett det själv. Jag kan inte säga om det är lugnet före eller efter stormen, men något ligger i luften. Kyrkan har dock gjort ett fint jobb med den här oasen av lugn som är så självklar bakom grindarna. En tjej kom i veckan och ville inte presentera sig för mig, inte sitta bredvid, bara satt och gungade sig själv i famnen med tom blick. Efter ett tag när de andra barnen stojat och virvlat omkring såg hon upp och vågade möta mitt leende om än bara för en sekund. Jag är dock helt säker på att mitt leende inte nådde ögonen riktigt då halva hennes högra öga var täckt av en blåtira och kinden skrapig. GAH, det gör så ont.
27 oktober

Det är inte alltid det är till min fördel att vara en ”nej-nu-jävlar-människa” men lyckligtvis åtminstone majoriteten av gångerna. Jag kom fram hit till Gravatá för en vecka sedan och har mestadels haft en klump i magen av dessa människors många öden som dessvärre liknar varandra på många sätt. Ingen pratar engelska, jag pratar inte portugisiska, frustrationen. Lyckligtvis kunde jag vända denna agressivitet även denna gång och bor nu mitt i smeten av dessa ”favelor” (som inte är favela favela utan bara supermegafattigt område) i en ny familj bestående av dotter á 22 år och moder. Tidigare (första veckan) bodde jag alltså med församlingens präst, hans fru och två barn, vilket var en toppenfamilj och vi hann med mycket skratt och skoj under den korta tiden men det var inte ultimat för mitt samvete (vilket det i slutändan är jag som får leva med). På den vägen är det.
Projektet som församlingen arbetar med är finansierat av en kyrka i Tyskland och där jag nu bor har jag funnit en vän i en tysktalande (enda tysktalande i Gravatá) som dessutom även jobbar med projektet i kyrkan, vilket betyder att jag kan fortsätta spendera dagarna där utan problem.
Alltsammans känns lite lättare nu, delvis för att vi har haft en riktigt bra helg då vi har presidentkampanjat större delen, jag har hunnit läsa (finns inga dörrar att stänga om sig så det blir en typ av flykt), vi har firat mässa i kyrkan och jag har tillohcmed blivit meddragen på en dubbeldejt som bla. innefattade min första kokosnöt! Vi for också upp högst upp på ett berg där Gravatá har sin egna lilla Jesus (som i Rio fast tusen gånger mindre) och fantastisk utsikt. Det är väldigt vackert här och man ser nästan hela världen (överdrift) i 360 grader på sina ställen. Samt de fakto att jag tagit tag i saken och tänker bara göra gott i mina fyra veckor som återstår i staden.
Nu ikväll har jag och min nya mor ätit middag tillsammans, pratat så gott vi kunnat (mest skrattat, hon har humor!) och haft koll på presidentvalet (vår kandidat vann!) samt flyttat om här i huset som nyligen byggts ut. Ingen skulle tro mig om jag sa att vi bor tre stycken här.
Även det en härlig grej, i början av veckan gick jag in i ett hus och innan jag hann stoppa tanken tänkte jag ungefär ”jag skulle aldrig kunna bo såhär”. Men titta på mig nu, helt frivilligt bor jag och trivs dessutom. Jag undrar hur många saker jag sagt att jag ”aldrig kommer göra” men faktiskt gjort hittills, eller bara i Brasilien.
 Nu i veckan som kommer ska jag måla färgglada väggar i folks små skjul, hänga i kyrkan och på fritids, följa med tanterna på yoga, utforska området här och till helgen åker cirka 35 personer från kyrkan (och jag själv) iväg på en liten weekend (ungefär 30 min härifrån) på en fin anläggning med mysiga rum, pool och stora gräsytor.
Har nyss skickat mitt andra rundbrev till Anne och längtar efter att återigen få höra hur alla har det!
Bilder från Gravatá kommer, internet spårar ur nu!

Vilken resa!

Rakt pa sak: jag tycker det ar oerhort svart att skriva har. Eller inte just pa den har sidan, men om den har resan. Det kanns ju som att poangen med den har bloggen ar att fa en inblick i hur vi som ar ‘ute pa faltet’ har det. Men grejen ar att jag vet knappt sjalv hur jag har det. Det ar liksom sa mycket att ta in, hela tiden. Min hjarna ar i standigt ‘processing-mode’. Varje gang man vander pa huvudet lurar ett nytt intryck. Darfor har jag dragit mig for att skriva, hur ska man liksom hinna reflektera och komma fram till saker? Jag hade velat blogga om min resa sag i typ…januari. Da kanns det som att man kanske hunnit fa lite perspektiv pa saker.

Det har varit sa otroligt mycket upp och ner rent kanslomassigt. Som en berg-och-dalbana. Vissa dagar ar sa otroligt bra och jag kanner mig lycklig och inspirerad, medan andra dagar kan vara rena motsatsen. Att leva har ar verkligen som att ha akt till tvart-om-landet jamfort med Sverige. Allt ar verkligen annorlunda. Trafik, mat, tid, sociala koder, insekter, natur, tro, familjeliv, lukter. You name it. Det gar verkligen inte att forestalla sig utan att faktiskt ha upplevt det. Och darfor ar jag sa otroligt tacksam over att fa vara har. Detta ar verkligen en unik upplevelse pa det sattet att man kommer kulturen in pa livet, om ni forstar vad jag menar. Jag kan absolut tanka mig att resa pa liknande satt i framtiden. Aven om charter-resor kan vara hur skona som helst om man bara vill ha sol, bad och avkoppling, sa far man endast en liten skymt av verkligheten dar i jamforelse.

Darfor var ocksa lyckan total nar Ola, min underbara pojkvan och sambo, kom hit och halsade pa. Det hade varit omojligt for mig att forklara val hemma igen vilken verklighet jag hade levt i har. Aven om man kan visa bilder och filmer sa hade han aldrig kunnat uppleva lukterna, ljuden, manniskorna. Jag ar sa otroligt glad att han kom hit och delade, om an en liten del, av den har resan med mig och forgyllde min tillvaron i nio hela dagar. Han fick uppleva Manila i nagra dagar innan det var dags for nasta utbytesperiod i Romblon – en o-grupp i mellersta delen av Filippinerna som kallas Visayas, dar han stannade i 5 dagar.

I skrivande stund befinner jag mig alltsa har i Odjongan, Romblon. Jag ar ungefar i mitten av min utbytestid har och hittills har det varit minst sagt handelsrikt. Ola kom och akte igen. Och tva dagar senare beslutade sig Sanna, min resekompis att hon ocksa skulle aka tillbaka till Sverige. Varfor hon tog det beslutet ar en annan historia, poangen ar att helt plotsligt var jag sjalv kvar. Jag tog beslutet att stanna kvar har i Romblon istallet for att sammansluta med killarna dar dom var, och ar. Och det har gatt jattebra! Jag trivs verkligen har. Jag har sa underbara manniskor runt omkring mig som ser till sa att jag har det bra. Bade i min vardfamilj, som jag ska aka pa utflykt med imorgon(!), och alla i kyrkan som jag traffar i princip varje dag. Schemat ar jattebra och kanns (antligen – forsta utbytesperioden ar ocksa en historia for sig) meningsfullt. Jag far vara med i kyrkans olika program samtidigt som jag far erfara deras otroliga natur har. Vilka omgivningar alltsa! Jag har nog aldrig forr upplevt sa vackra solnedgangar som har. De forbluffar varje kvall. Min vardfamilj bor ungefar 3 minuters promenad fran havet sa ni kan ju forestalla er var jag befinner mig vid dagarnas slut…;)

Jag blir verkligen inspirerad av de manniskor jag moter har. Fran aktiva ungdomar till envisa tanter. Inspirerad pa sa satt att jag vill anvanda den inspirationen pa hemmaplan. For jag har insett att det ar inte sa svart att skapa nytt om man bara vill. Och da kommer ofta forandring pa kopet. Jag har ocksa blivit valdigt inspirerad till att verkligen, jag menar VERKLIGEN, ta till fasta pa och uppskatta vilket underbart land vi lever i. Inte bara sett till den standarden vi har, utan jag ar verkligen glad over var svenska kultur. Simpla saker som latt blir osynliga i ens vardag for att de ar en vana. Som overgangsstallen. Som papperskorgar. Som att det ar okej att vara sjalv. Som ren luft. Som en park att sitta i. Som att saga ‘du’ till folk. De sakerna har jag insett att jag alskar. De ar hemma. Samtidigt  som jag sjalvklart tar med mig nya erfarenheter och synsatt harifran. Som att tid inte ar allt, den finns imorgon med. Som att insekter bara ar just det, insekter. Ofarliga (for det mesta). Som att inget ar ett problem. Som att det ar viktigt att be, och att gora det ofta.

Det mest fantastiska ar att resor och moten manniskor emellan skapar allt det. En djupare forstaelse for det man har, men en insikt i att vanan inte gor det perfekt. Att man kan lara av varandra och att det manga ganger ar en nodvandighet.

 

Emilia Kaufmann Asp

23 ar, Lunds stift, upplever Filippinerna

 

 

 

 

 

Vad är utveckling?

Jag har spenderat drygt sex veckor i Tanzania och börjar fundera på vad begreppet ”utveckling” innebär. En kan ta upp de vanliga diskussionsämnena som exempelvis: måste utveckling vara materiell eller kan den enbart vara social? Är BNP ett mått på utveckling? Kan något verkligen sägas utvecklas om det inte sker på ett hållbart sätt? På ett sätt där varken det ekonomiska, ekologiska eller sociala utvecklas på de andra aspekternas bekostnad? Stark eller svag hållbarhet?
Samtidigt som begreppet behövs så känner jag en viss ovilja att använda det. Det indikerar så tydligt att vissa kommit längre än andra. Detta synsätt bygger upp och gör så att maktstrukturer i världen fortlever. Det vill jag inte bidra till. Samtidigt kan en fråga sig vad som händer om begreppet skulle sluta användas, just för den ojämlika syn det upprätthåller. Om en inte skulle kunna säga att levnadsstandarden i Tanzania är lägre än den i Sverige, hur ska då Sverige veta att de behöver stödja Tanzania? Om begreppet upphör att existera, transformeras det då inte bara till ett det-som-inte-får-nämnas-vid-namn begrepp? Redan idag är det svårt att veta vad en ska säga för att beskriva världen. Många gamla begrepp har blivit just tabubelagda.
Samtidigt som en på ett sätt kan betrakta alla dessa klassifikationer som att de underbygger maktfördelningen i världen, skulle en också kunna se det som ett sätt att visa på den skeva värld som vi lever i. Allt handlar ju om tolkningen. När en säger att västvärlden är mer utvecklad än exempelvis Tanzania kan en välja att analysera varför det är så. Den postkoloniala analysen är inte svår att göra. Därmed skapas förståelse för att vissa länder är mindre utvecklade än andra, det finns ett arv. Därför är det kanske bra med begrepp som utveckling och klassifikationer av det? Det visar på ett gammalt och ständigt pågående utnyttjande från vissa av andra. Det tydligör ett ansvar som den mer utvecklade värden måste ta. De rikare länderna är till allra störta del ansvariga för att många i mitt numera hemland saknar el, rinnande vatten och fortfarande lagar mat över öppen eld (med exempelvis farliga luftrörssjukdomar som följd).

Så kanske behövs det begrepp som beskriver graden av levnadsstandard. Det är inte minst viktigt för hälsa, jämlikhet och demokratisering. Men detta begrepp borde inte blandas ihop med graden av själslig utveckling. För är det något som blivit oerhört tydligt för mig i Tanzania så är det att den fysiska och psykiska utvecklingen inte alltid hänger ihop. Människorna här utstrålar en sådan värme att jag smälter. Mår jag inte bra så vill alla veta varför och frågar hur de kan hjälpa. På samma sätt är den spontana glädjen så lättillgänglig och tillåten. Vi har sjungit en del med en kör i kyrkan här i Bukoba. I fredags hade de insamling till ett barnhem de vill bygga upp. De har spelat in en skiva och inkomsterna ska gå till deras projekt. I fredags hade de konsert och under kvällen kunde gästerna resa sig upp och säga hur mycket de ville bidra med i en mikrofon. Efter varje bidrag hoppade hela kören fram på scenen i eufori. De dansade galet. Mannen vid synten drog på alla möjliga spakar så diverse osammanhängande ljud kom ut. Vid ett tillfälle la sig en av kyrkans medlemmar ner på golvet av glädje!

Förutom värmen och glädjen så finns ett starkt vi-tänk. De tanzanska uttrycken ”we are together” och ”I am because you are” har det individualistiska Sverige mycket att lära av. De betyder att hjälper inte jag dig, så klarar jag mig inte själv. En persons liv är inte möjligt om hela existensen i stort inte fungerar. Vi hjälps åt.
Med dessa tre sociala förhållningssätt som präglar Tanzania, så skulle jag vilja säga att den själsliga utvecklingen är betydligt längre fram i Tanzania än i Sverige. Det bevisar också att det inte finns en typ av utveckling och därmed inte heller ett svar på vad utveckling är.

Tove Tanzania
Stockholms stift

DSC_1396

 

FILIPPINO-TIME

Insåg idag när vi åkte buss till en annan stad för att besöka en skola hur otroligt lustigt system dem har här. Systemet innebär att när en vill åka buss är det bara att ställa sig vid vägkanten eller gå till en bussterminal. Vilken tid som helst. Sen är det bara att vänta på bussen eller att det ska komma tillräckligt många för att det ska vara värt att åka från terminalen. Uppenbarelsen slog mig ännu tydligare när Markus frågade, vilken tid går bussen och fick ett svar i stil med att den går när den går. Filippino-time…

Om jag vill åka tricykel eller motorcykel är principen likadant. Vänta på att det kommer en eller att fråga en som står och väntar. Alltså kan jag få åka direkt eller vänta i flera timmar. Det beror liksom på. Det gör inte så mycket om det inte kommer någon heller. Filippino-time!

För några dagar sedan skulle vi ha ett fellowship med ungdomarna i församlingen och tiden var satt klockan ett. Allan (en av våra companions, guide, översättare, vän) skulle komma och möta oss. Klockan ett var vi (med våran svenska tid) redo att gå…
…Satt å väntade lite……Satt och väntade en timme…
…Fick ett sms där det stod att han va och sjöng i en kör på en mässa men var klar snart så han skulle komma alldeles strax……Väntade lite till……Bytte kläder till något mer slappt för vi insåg att detta kommer ta ett tag……Väntade en timme till……Fick ett sms att han bara var tvungen att byta kläder och skulle komma alldeles alldeles strax… Väntade mer…Väntande lite till….

När klockan var ungefär fyra var han äntligen hos oss. Då fick han vänta på oss för vi behövde byta kläder. Väl i kyrkan tre timmar efter utsatt tid var de glada och det verkade inte som att de hade väntat något alls. Vi hade helt enkelt bara tagit det lite Filippino.

Likaså har det varit med en punkt på vårt schema, vi ska ut och fiska men har varje dag fått skjuta upp det för att vädret inte har varit riktigt säkert på förmiddagen. Vi har börjat titta på en eller några filmer istället medan vi bestämmer om det är tillräckligt bra väder (det är sol nästan varje förmiddag och det regnar ofta efter lunch) och vipps så har halva dagen gått och sen inser vi att det är bättre att göra något annat. Men det är faktiskt ganska skönt att ta det lite Filippino om dagarna. Vet aldrig riktigt vad eller när något ska hända och det kan vara jobbigt för lille svensken i mig men jag tror att den här lille svensken i mig faktiskt mår bra av lite Filippino-time. Bara carpa och låta dagen flyta på och se vart vi hamnar.

…Att tillägga så var Allan en timme tidigare idag för att kompensera hans förra försening.

Tjoflöjt från Filippinerna
Viktor Backlund
Västerås stift

Livet <3

Att vakna av ett hysteriskt stark musik som spelas i området, äta ris tre gånger om dagen, svettas dygnet runt, icebucketchallenge med skopa varje gång jag ska duscha, nära döden upplevelser i trafiken, lite kryp här och där… Det börjar jag vänja mig med nu. Lukterna, smakerna och ljuden är numera ganska naturliga. De jag ser tycker jag fortfarande är lika spännande dock. Ser så mycket lustiga, hemska och annorlunda saker hela tiden.

Förra veckan var vi i de mest drabbade områden från förra årets tyfon Yolanda som förstörde nästan allt i sin väg. Nästan alla hus här i Estancia är under uppbyggdnad igen. Många organisationer är fortfarande här och jobbar med efterarbete. Många har inte återhämtat sig. Som alltid vi katastrofer är det de fattiga som råkar värst ut. I detta fall är det fiskarna som bor närmast kusten. De bor i hus som för en svensk ser ut som charmiga skjul i bambu. Det syns tydligt att de inte är särskilt stabila alls. Ändå kommer jag aldrig kunna förstå hur det känns att sitta inne i sitt hus och inse att det inte kommer hålla längre. Jag måste fly! Springa till ett säkrare område. Om jag överlever när jag går ut och hittar ett annat ställe att ta skydd vid är det bara att vänta tills vinden lugnat sig. Sen att gå tillbaka till sitt hus och se att allt är borta. Alla ens ägodelar, båten som är min enda inkomstkälla och hela huset är borta. Sen det första jag gör är att börja städa området. Så att jag kan bygga upp mitt hus igen och börja om… Det är för mig ofattbart. Även fast jag märker när jag pratar med dem att det var det värsta som hänt så är de så otroligt tacksamma att de lever. Att Gud har givit dem livet. För dem är en klass 3 tyfon vardagsmat då de har mellan 20-30 varje år. De trodde innan att Yolanda skulle bli en 3a så de lyfte upp sina båtar på land som de brukar göra när det kommer en tyfon. Dock visade de sig att Yolanda var värre. Den starkaste tyfonen som uppmätts.
Att ändå se livsglädjen och tacksamhet i dessa människor som varje dag lever för att överleva efter att alla deras tillhörigheter spolats i havet är fantastiskt. Galet och jag är så otroligt tacksam över att få möta dem. Jag frågade alla vi pratade med om det var något bra som hänt som de inte hade innan tyfonen och alla svarade något i stil med; ja, jag är lycklig och tacksam över att leva.
image.

 

Tjoflöjt från Filippinerna
Viktor Backlund
Västerås stift

Ny plats. Ny familj. Nya upplevelser!

Jag och Markus har flyttat till Estancia. Det är fyra timmar med buss från staden Iloilo som vi redan har bekantat oss med. Vi bor i en familj med en mamma, pappa, och tre barn. Barnen är 19, 25 och den sista brodern vet jag inte hur gammal han är för han är ute och jobbar på ett fartyg. Barnen är inte så små som jag hade hoppats på… Jag ville leka lite men som tur är har de på gården en affär där det jobbar en mamma och hon har med sig sitt barn som ofta springer runt i huset. Plus att de har en kusin som ibland kommer hit efter skolan. Jag och Markus måste dock jobba med barnvakteriet efter att vi bjudet den minsta killen på godis bilar. Det hela resulterade i att han efter ett tag började storgråta helt utan förvarning. Mamman kom. Barnet hostade. Barnet spydde lite. Barnet spydde lite mer. Barnet spydde mest. ”Har han fått marshmallows?!” Frågade mamman och jag och Markus tittade frågande på varandra… Nu mår iaf barnet bra och vi får se om mamman vågar låta barnet springa löst i huset igen.

Det är mycket som har hänt sen förra gången jag skrev ett inlägg här. En mycket bra tid på prästseminariet har vi haft med både fantastiska och mindre fantastiska upplevelser men det var riktiga, härliga upplevelser som kommer ligga kvar i mitt minne och hjärta under en lång framtid. Det var tråkigt att lämna seminariet och jag saknar folket. Jag hade alltid något att göra där eftersom det alltid fanns folk runtom en.

Vi har betat av över en vecka i Manila och en mitt-utvärdering i ”sommarstaden” Baguio. En stad där klimatet mer liknar Sverige på slutet av sommaren och därför är en oas för Filippinare när det är sommar i landet och olidligt varmt på de flesta andra ställen. Baguio ligger nämligen högt uppe i på ett berg. Bilfärden uppför var …uppfriskade… och jag kände mig oerhört levande när jag klev ut ur bilen. Sen var naturen magnifik på vägen upp (och ner), det liknande en Jurassic Park-film och jag skulle inte bli förvånad om det kom en liten dinosaurie flygande i luften eller en t-Rex springande i skogen.

Vi mellanlandade några dagar i Iloilo innan vi åkte hit till Estancia och njöt av att vara där igen efter två veckor i Manila och Baguio fulla av lite för mycket avgaser. Det är skönt och väldigt roligt att vi redan känner och har träffat flera härifrån innan vi började vår andra del av programmet och jag tror detta kommer bli kalas.

Tjoflöjt från Filippinerna!
Viktor Backlund
Västerås stift

Vad är vardag i Tanzania?

Vad betyder det egentligen att något är vardag? Vad är det som urskiljer när saker vi gör går från enskilda händelser och när de blir en vana? Jag tror inte det finns något enkelt svar på den frågan men tror mig ändå ha forstått en del. Det som gör att jag kan säga att jag är hemma i Tanzania är delvis om hur jag förhåller mig till ytliga saker. Det handlar om att jag vet hur mycket en klase bananer är värd, jag går inte på något Muzungo price. Jag vet hur jag stoppar daladalan (bussen) när den kommer skramlade på vägarna. Jag regerar inte heller längre när strömmen plötsligt går. Jag vet att det bara är att vänta tills den kommer tillbaka.

På det djupare planet handlar det om hur jag bearbetar det jag observerar runt omkring mig. Jag och Johanna reste på en lång resa på vår semester. Vi reste bland annat med en nattfärja och resan tog totalt över ett dygn. Är det något en måste veta när en reser är det vart det är säkert och inte. När vågar jag ta upp plånboken? När kan armbandsuret behållas på armen och när ska det istället diskret ligga i fickan? Behöver vi sova i skift eller kan båda slumra? Dessa företeelser känner jag mig säkrare och säkrare i att hantera. Jag kan också avläsa om en person bara är nyfiken på mig eller om den är hotfull. Att kunna förstå människors beteende i en kultur som från början är så annorlunda, tror jag är ett steg på vägen i att bli hemma någonstans.

På det djupare planet handlar det också om vilka känslor jag känner. När jag kom hit var jag förundrad över allt det nya. Det mesta var nytt och spännande. Nu blir jag inte förvånad över att se avokadon dingla i trädet. När förundran försvinner kommer andra känslor fram. Jag mår mycket bra här, bättre än jag brukar må hemma, men på senare tid har en del jobbiga känslor kommit. Jag skulle kunna se det som ett nederlag men väljer istället att se det som något positivt. För när är det en har tillgång till hela ens känslospektrum? För mig är det när jag känner mig trygg. Jag är trygg i Tanzania och kommer att ha svårt att släppa denna plats. Eftersom det börjar bli min vardag (inte bara någon annans) blir Sverige det allt mindre. Banden hit blir starkare och starkare.

Hälsningar

Tove Tanzania

Stockholms stift

DSC_1396

En vecka i Soweto

Hallå på er!

I skrivandets stund ligger jag i biskopens gamla hus i Soweto. Vi har mött upp Nadine och Vanessa för en mitträff. Som vanligt gick informationsflödet lite si sådär. Jag och Linnea ringde Rev Mathe (vår huvudansvariga) för att veta hur länge vi skulle vara borta, och fick då veta att det skulle bli måndag-lördag. Ihop med det skulle vi helgen innan nämligen åka med vår värdfamilj på en kyrköppning i Limpopo och då behövde vi ju veta hur mycket vi skulle packa. Väl i Limpopo, 10 timmar bil från Bloemfontain, får vi veta att det blivit förlängt och vi ska vars borta två veckor. Vi ska dessutom inte åka till Swaziland som han berättat, utan till Soweto. Nu, när vi träffat honom har vi fått mer klarspråk, och vi kommer åka till Swaziland nästa vecka i alla fall, men våra packade kläder lär tyvärr inte räcka till… Aja, vi börjar lära oss att det aldrig blir som man tänkt sig i detta land!
Veckan här i Soweto har tillbringats på ett center, Diakonia AIDS Minestry. De har flera olika delar de sysslar med, som hemtjänst och supportgrupp för HIV/AIDS-påverkade men det vi har fått uppleva mest är deras utbildningssektion och OVC (Orphanage and Vulnerable Children).
OVC innebär i stort att de hjälper barn i området som är föräldralösa eller på annat sätt inte har så bra förutsättningar hemma. Det kan vara att föräldrar är sjuka, eller inte har råd att ge mat till sina barn. Så tisdag-torsdag varje vecka lagas det mat till ca 200 barn här som tar med sig en matlåda, och vi skapar upp lite mat. Sen får de, beroende på ålder, stanna kvar en dag i veckan för läxhjälp, diskussioner eller lekar. Vi har hjälpt till med att laga och dela ut maten denna vecka och de är så härliga. Samtidigt känns det jobbigt att det bara sker tre dagar i veckan, man frågar sig själv hela tiden om vissa av barnen tvingas gå hungriga de resterande fyra. Man vill alltid göra mer, men problemet här är som vanligt finansiering. ELCSA är precis som de flesta andra kyrkor i världen inte så rik, och eftersom det finns hur många kyrkor som helst i Sydafrika funkar inte heller vårt system med kyrkskatt.
Det andra vi sysslat med är att vi gått på en workshop som kallas ToT, training of trainers. Det har varit fyra dagars diskuterande och lärande om HIV/AIDS och tanken är att alla som varit på den nu ska göra projekt eller annat i sina hemförsamlingar för att sprida kunskap om HIV/AIDS och jobba för ”getting to zero”. ”Getting to zero” är ett mål som satts upp till 2015 med:
0 nya HIVsmittor
0 diskriminering och stigmatisering
0 AIDSbaserade dödsfall
Workshopen är framtagen och framjobbad av CUAHA (Churches United Against HIV and AIDS) och har varit både lärorik och skrämmande. Skrämmande på flera sätt och vis, dels för okunskapen i gruppen vi varit i och också för de siffror och statistik vi fått framför oss. Okunskapen om HIV, hur det smittar och annan brist på fakta tror jag ligger till stor del till varför det fortfarande är ett stort problem med det här i Afrika. De som vi har jobbat med, ska ändå vara lite insatta på något vis, det är därför de utvalts gruppen och ändå frågades det till exempel om onani kan ge HIV. Jag har insett hur viktigt det faktiskt är att öppet kunna prata om sex, som är oerhört tabubelagt här, i alla fall när det gäller problemen med HIV och AIDS. Jag har också insett att det faktiskt är rätt stigmatiserat med HIV hemma i Sverige. Vi pratar ju väldigt sällan om hur det är för de människor i Sverige som lever med HIV/AIDS och jag har aldrig hört någon berätta att de lever med det. Sen vet jag att procenten som lever med det är färre än här, men jag kan tänka mig att det måste vara väldigt svårt att vara öppen med sin status om man möter en ny sexpartner och det ökar ju risken för att det sprider sig ännu mer.

Utöver det vi gjort med centret har vi även fått umgås med ungdomar (ni kan ju bara tänka er vilken lycka för mig och Linnea som knappt träffat nån i vår ålder sen vi kom till Sydafrika). På centret bor en amerikansk volontär, två tyska och sen jobbar det en sydafrikan. Vi har pratat kulturkrockar, livet i stort och religion. Kvällarna har inte blivit tidiga då det har varit helt fantastiskt roligt att bara få prata och umgås, lite som att ha varit hemma.

Till sist vill jag bara tacka alla ni andra fantastiska UIDVK-ungdomar, för era fina rundbrev! Vi har alla skrivit ett brev till de andra om den första månaden, och jag lusläste alla så fort jag fick dem! Tack för ert delande, ser fram emot nästa brev!

Varma kramar från ett varmt Sydafrika
Beatrice Ronsten
Visby stift
Foto: Magnus Aronsson, IKON

39 dagar kvar

Idag vakna jag 5.15 för att åka iväg med biskopen vid 6. När vi åkt en bit så bestämde de sig för att bromsarna inte fungera, även om de kunde bromsa. Okej tänkte vi, skönt att de tänker på säkerheten i alla fall! Så vi accepterade att vi vände trotts trötthet, sen säger de att tyvärr kommer ni inte kunna åka med för vi ska åka motorcykel och det är långt. Var verkligen taggad på att se mer av ön!
Men jaha, har varit vaken i 6h och inte gjort mycket. Vi gjorde oss redo för stranden då solen sken men så fort vi satte foten utanför dörren så började det regna.
Alla här har ju scheman för idag så det finns inte mycket vi kan göra. Vaken i 6h och dagen har knappt börjat.
Har dock hunnit skypea i 2h med världens bästa människa så det var ju positivt! Men nu är det sovtid i Sverige så det går inte heller…
Har vi tur så får vi TITTA PÅ när ungdomarna har bibel studium 18.30, bara 7,5h kvar!
Hejhopp!
Nu ska jag läsa Me before you som min fina farmor gett mig! Saknar henne och alla där hemma mycket!
Har även läst sista boken i Divergient serien, hatade slutet!! Men läs resten, det är bra :)
Och så har jag läst en bok jag köpte i Pampanga, insåg efter ett tag att det va andra boken i en serie men den gick och läsa samt förstå även om man inte läst den första boken! Serien heter evernight, även denna gick och läsa!

Ingat po!
God bless
Sanna

IMG_5494.JPG

Halva tiden i Bukoba, Tanzania

Är det inte otroligt häftigt att den här bloggen drivs av 18 ungdomar, eller unga vuxna, som är utspridda över världen och befinner sig i helt olika miljöer och kulturer, men alla med samma uppdrag? Att lära om andras liv och vardag. Jag tycker det är jättehäftigt!

En och en halv månad har gått sen vi först kom till Tanzania. Pirret i magen och att allt man ser är nytt och spännande har börjat lugna ner sig. Bananträd är inte längre något jag vänder mig och kollar extra på, även om det är otroligt vackert, men det finns faktiskt nästan överallt.
Vi färdas på röda jordvägar och ser fantastiska vyer över berg, dalar och Viktoriasjön. Är det något jag fortfarande förundras lika mycket över nu som när jag först såg det så är det utsikten. Ord kan knappt beskriva hur mäktiga vyer vi får chansen att beundra varje dag!

Vår första värdfamilj var i Kohororo, Burugo församling, där vi fått bo i drygt två veckor hos en fantastisk familj och en pastor som tagit hand om oss på bästa tänkbara sätt. Familjen välkomnade oss som en del av gemenskapen från första stund och de har visat ett enormt intresse för att lära sig mer om Sverige! Samtidigt har de svarat på alla frågor vi ställt om Tanzania. Vi har spenderat kvällarna med att prata om allt från politik, jordbruk, klimat och kulturella koder till alkohol, körkort, utbildning och kyrka. Tyvärr kunde inte alla i familjen engelska, men vi kunde diskutera med pappan och tre barn som var hemma några dagar på lov från sina skolor.

Vi har träffat vår värdpappas föräldrar, och hans pappa hade varit i Sverige för många år sedan. Han hade en bok som han visade oss och vi pratade om många gånger, och då och då sa han faktiskt några svenska ord till oss!

Jag minns första veckan i Ntoma på introduktionskursen. En dag när vi hade lite fritid gick jag och Tove ut på en promenad och plötsligt träffar vi en man, 70 år, som frågar om vi kommer från Danmark. Vi förklarar att nej, vi kommer från Sverige. Vad gör denna man – om inte börjar prata svenska med oss?! Det visade sig att han hade bott i Sverige för många, många år sedan och bland annat studerat på Lillsveds folkhögskola. Det var så ett oväntat möte och ännu ett bevis på att världen är stor, men ändå så otroligt liten!

Jag tänker lite på det här med lyx. Vad är lyx?
I två och en halv vecka har vi gått på toaletten i ett plåtskjul med ett hål i marken. Vi har duschat på en liter vatten och, tro det eller ej, blivit rena. Vi har tvättat håret i bästa fall en gång i veckan. Lyx kanske är att nu komma till ett ställe med vattentoalett och framför allt en toalettstol, eller de få gånger vi besöker lokaler med rinnande vatten. Men man inser efter ett tag att man klarar sig bra utan bekvämligheterna, och det går faktiskt alldeles utmärkt att hälla vatten på sig istället för att vrida på en kran!

Men något jag tycker är än mer lyxigt; maten. I familjen vi bott oss har vi fått mat hämtad direkt från trädgården varje dag. Bananer, sötpotatis, cassava och yam från deras egen mark. Spenat, bönor, papaya och avokado direkt från bakgården. Fisken köpt från fiskare som fångat den i Viktoriasjön 300m bort någon timme tidigare. Är inte det, om något, lyxigt? Att få närproducerad och ekologisk mat som möjligen transporterats ett par kilometer med bil eller ännu bättre, med cykel. Familjen hade även vaniljplantor – hur häftigt är inte det?! Tänk att kunna odla vanilj i sin egen trädgård!

Nu är vi framme vid mittkursen. Första tiden i värdfamilj ska utvärderas och vi ska bli förberedda inför nästa period. Nästa vecka åker jag och Tove till Ishosi, där vi ska bo i tre veckor hos en ny familj och med en ny pastor! Jag ser fram emot att se hur schemat kommer se ut och vad vi kommer gå uppleva där, hur vi kommer att bo och hur en annan familjs vardag kan se ut.

Allt jag ser och upplever är inte längre lika spännande och nytt som när vi först kom hit, vi börjar hitta en vardag och det är skönt. Men det är viktigt att komma ihåg att bara för att vi inte längre kollar extra på bananträd, fascineras av varje kaffeböna eller ”oj;ar” åt papayaträden, så är det fortfarande lika häftigt. Jag påminner mig själv ibland om var jag faktiskt är, vad jag gör här och vilken otroligt häftig upplevelse jag får chansen att vara med om. Att stanna upp och påminna sig själv om vad man gör och har även när livet ”bara är vardag” är viktigt oavsett var på jorden och i vilket sammanhang man befinner sig. Mitt tips från Tanzania: stanna upp. Njut! Se dig omkring och ta in din omgivning, se det du inte lagt märke till på länge och ta tillvara på varje dag. Klyschigt, men ack så sant!

Johanna, Tanzania

image