Till innehåll på sidan
Emilia

Mirakelfrön

Idag kom värdmamma Gerti hem med två grönluddiga, svampliknande föremål som hon lade fram på köksbordet. ”Flickor, jag vill visa er ett mirakel.” Hon hämtade en skål med vatten och vi tvättade bort det grönluddiga från vad som visade sig vara fröskidor från guanacasteträdet, Costa Ricas nationalträd. Väl tvättade var de mörkbruna och faktiskt ganska vackra att se på, till skillnad från tidigare då de mest såg ut som mögelklumpar. Vi var dock inte klara med dem! Nu sade Gerti åt oss att skaka lite på dem – visst hörde vi att det var något som rasslade därinne – och sedan bad hon oss att öppna dem. Öppna? Förstöra dem? Ja, det fick vi väl göra då, och titta vad vi fick ut!

image

Det här är alltså guanacastefrön, eller mirakelfrön som de nu heter i mitt huvud, och man använder dem ofta för att tillverka smycken. Dem har vi petat ut från fröskidor som vid en första anblick var fula och oformliga! Visst är det rätt fantastisk? Den sista uppmaningen från Gerti var att vi skulle dela dem mellan oss och behålla dem som en påminnelse om att man kan hitta skönhet även i något som verkar fult. Och visst har vi redan erfarenhet av det! Vi jobbar till exempel varje vecka med underbara barn i La Carpio, stadens fattigaste, fulaste och kanske farligaste område. Vi träffar ibland personer som vi först inte förstår oss på men som sedan visar sig vara otroligt goda och vackra människor. Skönheten finns där, bara man vågar skrapa lite på ytan. Och ibland, om man törs tränga ännu lite längre in, kan man hitta en riktig skatt!

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *