Avslutningsblogg Pim

Klockan är fyra på natten och jag är fylld av konstiga tidsramar och fortfarande ett jäkla pepp (jag undrar när mitt huvud säger att det är natt?). Vi slog i svensk mark med högsta volym i hörlurarna och skuttade ut ur flygplanet som ystra kalvar, jag kunde allvarligt talat inte hålla i mig. Vi klarade det!
Dessa blir mina sista tankar kring alla dessa människor jag mött, sett, talat med, rört vid och de som rört mig. De som format mig och utvecklat mig dessa månader. Med en lycklig, lättnadens suck kan jag säga att det mesta, den absoluta majoriteten, har varit fantastisk. Jag mött människor som jag aldrig kommer att glömma, jag har fått se sällsynt glöd, engagemang, kärlek och vilja jag avundas och avgudar. Tack alla människor för det, tack för att jag känner och vill!
Jag är tacksam för att jag kunnat växa i mig själv, i mitt skinn, och för dessa ovärderliga erfarenheter. För det dagliga liv jag fått dela och för det jag fått sätta min egna färg på, de avtryck jag bär med mig och de avtryck jag fått chans att göra själv. De kamper jag fått delta i. För alla människor som öppnat famnar, ögon, öron och sinnen. För alla människor som känner. Och för all hjälp. Tack alla unga människor i den världsvida kyrkan, tack alla människor i den världsvida familjen.
Det brinner i mig nu. Och det är jag obeskrivligt och evigt tacksam för.
IMG_5440

Curitiba

Wow. Curitiba! Enormt vacker stad med fantastiska kontraster. I måndags kväll trillade jag in och nu torsdag eftermiddag är det dags att röra på oss. Vi är ett par som ska passa olika flyg samt äta middag en sista gång ihop sedan tar vi fyra (jag, Erik, Marie och Anna) flyget till Rio, väntar där en sväng och påbörjar sedan långflyget hemåt. Jag kan inte fatta att tre månader redan har gått!

Under de senaste dagarna har vi försökt knyta ihop säcken så som vi påbörjade den i Sao Leopoldo för tre månader sedan. Då pratade vi om vad som händer när människor bygger saker tillsammans, hur olika det kan se ut med olika medel och utmaningar såsom ekonomi, engagemang eller motstånd. Vi pratade då om att den lutherska kyrkan fungerar i stora drag fungerar likadant, att vi delar samma tro men långt ifrån samma liv, och det är inte förrän nu jag kan instämma fullkomligt även i det senare. Vi pratade även om det mod vi bar på och det mod vi skulle komma att möta, och jag kan inte säga annat än att det överväldigat mig. Så när vi nu försöker återknyta efter alla nya upplevelser och erfarenheter är det nästan på gränsen till ett desperat sätt jag försöker kasta mig efter den röda trådens början för att ens ha någon chans att greppa vad det är vi har gjort under tre månader. Skillnaden nu jämfört med Sao Leopoldo är ju att vi nu fått erfara och att vi numer bär på en annan typ av ryggsäck. Det är häftigt och det finns mycket att prata om! Känslor, tankar, idéer, jag är överallt och ingenstans. Bevisade det genom att dra ut min 15 minuter långa presentation till en timme utan att någon märkte det, tada! Vi har också pratat om de utmaningar vi står inför nu, något som nästan är ännu viktigare. Hur vi fortsätter bära, dela och agera. Whoooaah.

Förutom att prata hål i huvudet på varandra har vi också hunnit utfoska staden i raketfart. Jag har åkt turistbuss för vad jag vill minnas första, kanske andra, gången i mitt liv och fått se dessa stora kontraser mellan parker, vatten, villor och skyskrapor. Vi hoppade av vid en superfin park för att promenera lite och senare gått på Oscar Niemeyer-museet som hade flera olika utställningar, bla. Frida Kahlo och Sebastiao Sasom jag gillade bäst. Vi har ätit cupcakes, provat instrument och orkesterliv med Escola Popular och kollat in julmarknaden. Enormt bra avslut. Jag är så glad för dessa tre månader.

IMG_5393
c
uritiba

IMG_5394

IMG_5395
IMG_5396
park
IMG_5398
oskar niemeyer

IMG_5399
IMG_5380

bäst

IMG_5400
tysk träkyrka

IMG_5401
banda popular

IMG_5402
nya medlemmar

IMG_5403

IMG_5405
Renata håller föreläsning

IMG_5407
Marie tänder ljus

IMG_5408
E
rik och Pedro på julmarknad

Sista veckan i Gravatá

Har haft en relativt lugn sista vecka här i Gravatá. Jag har träffat tanterna en sista gång för deras så kallade yoga som tar död på mig. Vi är nästan lika fascinerade allihop över hur vit hud blir röd på nolltid och hur osmidig det är möjligt att vara! Vi har också haft filmstund med barnen då det äntligen SPÖregnat här. Så har vi lekt massor, pysslat och målat. Under tisdagskvällen var det capioeraträning mest med ögongodis som sprang omkring, att jag missat det tidigare..
I torsdags deltog jag i min första protest/demonstration någonsin då den skola som finns i det här fattiga området inte varit verksam under de senaste två åren för att ingen har lust att sköta den. Den var i behov av renovering men ingen tog tag i det så nu står den fallfärdig istället. Min roll i protesten var att blåsa vita ballonger till de närmare hundra människorna som tagit sig dit. Vi har också hunnit med ett stort polispådrag mot droghandeln i området samt ett dödsfall och promenad bort till kyrkogården. Lördagen spenderade jag på universitetet för att säga hejdå till allesammans sedan tog vi en omväg hem med lite mer vacker utsikt och firade mässa sent på kvällen. Efter mässan var det lite hjärtskärande när tre unga vuxna talade om ett insamlingsprojekt (typ svenska julkampanjen) som skulle pågå under december för de fattiga människorna som bor längst norrut i Brasilien. Dessa människor har knappt någonting men vet ändå att det finns folk som har mindre, och de vill hjälpa. Fint! Idag söndag förmiddag hade jag och mams lite kvalitetstid. Målade naglar, åt kaka, pratade och sedan sprang hon runt i mina klänningar för att jag inte skulle kunna packa färdigt så dom lever ett fortsatt lyckligt liv hos henne numer. Vi åt lunch hos familjen jag bodde hos den första veckan och spenderade dagen i solen. Under kvällen sa jag hejdå till ungdomsgruppen, många tårar och kramar!! Imorgon klockan 6 får jag skjuts till flygplatsen.

Imorgon måndag flyger jag till Curitiba för ett par sista dagar med gänget vi inledde med i Porto Alegre för tre månader sedan. Vi ska försöka utvärdera och sätta ord på detta samt träffa några av de ungdomar som kommer till Sverige i vår. Torsdag kväll påbörjar vi resan hemåt. Så knäppt och SÅ blandade känslor!

IMG_5100

IMG_5163
capi
IMG_5164
capi

IMG_5165
protest
IMG_5166
barnens teckningar

IMG_5167
en del folk!
IMG_5168
kramring runt skolan
IMG_5206
eftermiddag med teater
IMG_5238
IMG_5239
IMG_5240

IMG_5241
gravatá
IMG_5242
mams

IMG_5243

IMG_5244

 

”selfieeee” säger hon

En veckas nedräkning

Den 20 oktober anlände jag till Téofilo Otoni, i delstaten Minas Gerais. En stad med en bra bit över 100 000 invånare. Alltså en pyttestad, knappt synlig sådan, i brasilianska mått mätt. Jag bor på ett så kallat tekniskt landsbygdsinternat – ett internat för elever som bor i Téofilo Otonis utkanter, och har här uppehälle under veckor och helger för att studera tekniska kurser på gymnasienivå. Det är ett trettiotal ungdomar som bor tillsammans med mig här, men många fler finns på skolans område under dagarna. Det är den brasilianska evangelisk-lutherska kyrkan, IECLB, som står som huvudman för internatet och skolan.

Jag har internatet som en utgångspunkt, när jag får uppleva IECLB:s andra verksamheter. Konfirmander, ungdomsgrupper, dansaftnar för den äldre målgruppen, välgörenhetsprojekt och en hel del gudstjänster. Brasiliens storlek är ofattbar, och den evangelisk-lutherska kyrkans stift är även de osannolikt stora. Bara detta stift, Sudeste, vars area upptar de tre delstaterna Minas Gerais, Rio de Janeiro och São Paulo, är större än Sverige, Norge och Danmark tillsammans. Som om inte detta vore nog tar detta storleksvansinne sig ned på pastoratens nivå. Häromveckan åkte jag och prästen Beta 5 timmar hetsig biltur för att hålla i en gudstjänst. I en församling. Och fortfarande i samma pastorat. ”En gång i månaden åker vi hit!”, hojtar Beta glatt.

Jag fann internatet, och i stort sett hela denna andra upplevelse, svår att greppa till en början. Jag förstod inte vad jag skulle göra, jag förstod inte vad som förväntades av mig, och jag förstod heller inte vad hälften av ungdomarna sa när deras munnar smattrade med rappa och blixtsnabba slanguttryck på portugisiska – och endast portugisiska. För på internatet finns heller igen engelska.

En riktigt vinstlott.

Nu återstår fem dagar. Och den svårbegripliga situationen jag fann mig i för några veckor sedan har förändrats. En förståelse har utkristalliserats. Och förståelsen för vad folk säger till mig har även den förbättrats. Det är nog så typiskt att en först i slutet, börjar uppfatta, uppskatta och uppleva tillvaron.

Fem dagar kvar. Fem dagar som ska fyllas med fler kommunikationssvårigheter, men framför allt – med fler kommunikationsmöjligheter. Fem dagar som ska fyllas med efterlängtat besök hos henom i skolkiosken som så intensivt velat bjuda hem mig på middag i veckor. Fem dagar som ska fyllas med några fler ångestfyllda och nervkittlande hej-jag-heter-Erik-presentationer på portugisiska för främmande folk. Fem dagar som ska fyllas med fortsatt undvikande av tusenfotingar, håriga spindlar och skorpioner.

Det här är så väldigt fint, ändå.

Ung i världsvida kyrkan. Erik Nordlund, Härnösands stift. Brasilien
Foto: Magnus Aronsson, IKON

Hur konstigt ar inte det..

Lange sen sist. Det ar svart att skriva blogginlagg ibland. Jag tanker att det jag valjer att skriva om formar er bild av min upplevelse, min resa och kanske till och med Brasilien. Men det jag skriver ar ju en sadan liten del, trots att det jag sett ar sa mycket. Vad ska jag beratta om? Vad vill jag formedla? Och vad formedlar jag egentligen?

Vi har hunnit besoka Rio de Janeiro i 5 dagar. Vilket fortfarande inte riktigt gatt in i mitt huvud tror jag. Jesusstatyn, sockertoppen, Copacabana, ipanema, god mat, gott sallskap, farliga vagor, farliga tjuvar, mycket sol och varme..

Nu befinner jag mig “lite” soder om Rio och “lite” norr om Novo Hamburgo dar jag bodde tidigare; Curitiba i staten Panema i sodra Brasilien. Curitiba som ar kand for att innehalla alla arstider under en dag, vilket faktiskt ocksa ar sant. Kallt, regn, sol, varmt, aska, sol, vind, kallt. Typ. Har har jag nu gjort mig valdigt bekvam i min nya familj, som jag alskar, samt i en ny forsamling som ar och har varit valdigt valkomnande. Vill inte ens tanka pa att jag snart ska lamna dom, det lamnar jag till den dagen da jag faktiskt maste lamna dom. Jag besoker for det mesta ett projekt har som kyrkan haller i som heter “Projecto Paz” = “Projekt Fred”. Det ar en fritidsgard som ar belagen i ett omrade som heter Colombo som ar ett fattigt omrade har i Curitiba. Hit kommer barn som bor i narheten av fritidsgarden samt tjejer fran “Casa sete anjos” = “Huset Sju Änglar” (som är en form av barnhem för sexuellt utnyttjade tjejer, tjejer med alkoholiserade eller drogmissbrukande foraldrar, prostituerade foraldrar, eller tjejer som haft foraldrar som av andra anledningar inte kan ta hand om sina barn). Pa fritidsgarden ar grundtanken att prata med barnen och ge dom den uppmarksamhet och karlek som dom kanske aldrig annars fatt eller far. I Sverige tex nar man konfirmerar sig sa bekraftar man sin tro till Gud och aven Guds karleksbekraftelse till dig. Det har projektet fokuserar pa att visa karlek for barnen och ungdomarna, var karlek till dom, karlek till varandra, Guds karlek till allt och alla. Vi har lite olika aktiviteter under dagarna men det bestar av tex en liten gudstjanst dar vi sjunger, pratar om normer och varderingar, pysslar (nu julpyssel som dom senare far salja pa en julmarknad), leker lekar, spelar instrument, spelar pingis, äter frukost eller fikar tillsammans. Pa onsdag kommer jag masta saga hej da till dom ocksa.. dom tankarna overlamnar jag ocksa till den dagen.

Jag maste, lite da och da, satta mig ner och faktiskt paminna mig om vart jag ar. Jag ar i Brasilien. Vad upplever jag? Hur kanns det? Jag har upplevt nagot helt annat an Sverige i en hyfsat lang tid, en tid som gor att jag nu undrar hur jag kommer reagera nar jag kommer tillbaka till Sverige. Brasilien har blivit min vardag nu, vad kommer jag ha for vardag nar jag kommer tillbaka hem? Vad kommer jag ta med mig fran Brasilien och vad kommer jag kunna dela med mig utav harifran? Jag kanner mig otroligt tacksam. Tacksam for resan. For mitt liv. For det jag har. For folk jag traffat. Jag kanner gladje. Jag kanner hemlangtan ibland. Jag kanner karlek. Ibland kanner jag aven en sorts hopploshet. Nar jag ser eller traffar personer som verkligen inte har det latt och att jag inte kan gora sarskilt mycket at det. Nar barnhemmet tycker det ar bra att en 16aring har en pojkvan som ar over 30 ar for att da far hon kanna karlek, som hon kanske aldrig fatt tidigare, och for att da har hon en bra chans till att fa skaffa en egen familj med honom som kommer leda till ett bra liv for henne. Nar jag for en diskussion med nagon som inte tycker homosexualitet ar riktigt okej och jag inser att det nog inte bara ar den personen utan formodligen majoriteten av forsamlingen. Nar tre barn dott pga ett elstangsel runt ett hus, som i princip alla hus här har. Saker ar sa komplexa och stora, det behovs valdigt mycket for en forandring. Jag kan inte forandra nagot sa stort sjalv, jag kan bara gora det jag kan sa bra som mojligt. Diskutera, lyssna och framfora mina egna asikter. Vara ett ljus och sprida varme, karlek, gladje, hopp och drommar. Man maste forsta kulturskillnaden, dom olika historierna, normerna och varderingarna som skiljer Brasilien och Sverige at. Jag kommer inte med nagon sorts sanning. Men ibland ar det valdigt svart att forsta hur olika vi ser pa saker och ting.

 

IMG_7381    IMG_7115

IMG_4925   IMG_7003

Ovan: Mys med min vardmammas brors sötnosar.

IMG_5394  IMG_6953

Ovan: Forelasning om Sverige, vara hemstader
och vara forsamlingar.

IMG_6860  IMG_6868

Ovan: Djungelbad med min vardpappa, hans syster och en av tjejerna fran Projecto Paz.

IMG_5838   IMG_5669

IMG_5636

Nu ar det 10 dagar kvar tills vi aker harifran. Och hur sorgligt det an kommer vara att skiljas fran alla och hur mycket jag an kommer grata, igen, sa kommer det bli skont att komma hem till nara och kara. Fa slanga toalettpappret i toaletten igen, att fa ga ut efter kl 8 pa kvallen och det kommer vara konstigt att folk i allmanhet kommer forsta mig nar jag pratar svenska. Om jag overhuvudtaget kommer ha kvar nagon svenska. Och.. det kommer finnas snö, i alla fall i Pitea, och det kommer vara forsta advent.. hur konstigt ar inte det..

Snart ses vi! Manga kramar fran mig i Brasilien! / Anna Lundgren, Lulea Stift

 

Fjärde veckan i Gravatá

Under föregående vecka har jag förutom på projektet och i kyrkan, spenderat mycket tid i två skolor på andra sidan staden. Man får liksom jaga efter engagemang här, och ibland på gömda platser hittar man en skvätt, denna gång elever. Vi har liksom, i Ijuí, pratat drömmar, lika värde och vad som är normalt. Jag vet inte om jag är förvånad, uppgiven eller lättad över att de flesta ungdomar vill samma sak. Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det, för jag kände mest att historien upprepades från Ijuí – vilket på ett sätt är fantastiskt eftersom jag tyckte väldigt mycket om de ungdomarna men också något som gnager. Jag älskar att prata med dom, och det är fantastiskt hur lite som behövs för att få se lite nytt ljus i ansiktet på dom. Men hur skapar man självförtroende, självkänsla, vilja av ingenting? Hur kan man om inspirera folk till saker de aldrig tänkt tanken på? Vi alla kan inte vara samma skräp, såhär lika, jag vägrar bara att acceptera det, det måste vara ett spel, en lek eller ett test. Var är den färgglada, blomstrande mångfalden? Viljor som sliter, argument, energier från alla håll och möjliga kanter? Vi hade dock väldigt roligt och jag själv fick mycket energi och många kramar.

I fredags morse for vi 12 stycken ungdomar tio timmar i buss nordväst och landade i staden Crato, delstaten Ciera. Vi åt middag och hade kvällsmässa med större delen av Brasiliens lutherska ungdomar som tagit sig dit. Jag hittade en vän från Porto Alegre (eller vi hittade varandra i vår oförmåga att klappa händerna i takt), lite engelska och väldigt många nya vänner. Under lördagen hade varje grupp en kort presentation om vad de studerade/pysslade med just nu, och flera pastorer gick igenom stycken i bibeln eller saker de tyckte var relevanta för ungdomar utan något egentligt tema. Varför lyckas alltid människor sno åt sig sina 15 minutes of fame på ett sätt som aldrig gynnar någon annan? Efter lunch hade vi lite klassiska samarbetsövningar och sedan workshops där jag valde den för politik och demokrati. Väldigt intressant då jag hade en super-tolk och killen som ledde var väldigt engagerad. Sen eftermiddag var vi ett gäng som drog iväg för att se Padre Cicero. Crato är en väldigt känd turiststad i katolska kretsar så de har sin egen Jesus-staty fast herr Cicero istället. Enormt vacker utsikt (genomgående för hela landet med vacker utsikt) och äntligen human värme i luften (under dagen blev det upp till 40 grader, under kvällen endast 30 med lite vind) vi stannade länge, så länge att vi glömde tiden och missade middagen, så vi åt middag där och provade hattar i souvenirshoppen. Sedan shoppade vi lite snask till alla ungdomar på campet och for tillbaka. Hade mässa med lite musik, ljus och sedan pratade vi i timmar.
Under söndagen diskuterade vi (äntligen?) temat för helgen som var Generation X, det vill säga oss då, födda på 80-90 talet och dess attityd. Något som slår mig många gånger det är dags att diskutera med människor i min egen ålder är att luften som går ur dem, typ ”måste vi!” och ”nää, vad långtråkigt”. Jag vet inte vad de vill göra istället, eller på vilket sätt det är intressant att diskutera men jag orkar inte ta den fighten med 20-23 åringar (14-18 år en annan sak) så jag bytte grupp och fick plats i ett helt annat sammanhang med lite likatänkande i min ålder istället. Vad vill vår generation? Vad är vår mission? Var vill vi lägga vår energi? Var behövs vår energi? Var hämtar vi energin? Jag fortsatte trycka på den röda tråden jag släpar efter mig, att alla är viktiga som individer och att vi måste få chans och utrymme att utvecklas som personer. Att vi kan vila i Gud som en vän i en annan eller efter annat behov, att Gud inte behöver definieras efter vad andra tycker, att alltallt är enskilt och individuellt. Känslor, tankar, tyckande och vilja. MEN att Gud är klistret och kärleken som håller i/ihop oss, som gör oss till ett folk, om än ett nyanserat folk

Uppe i norra Brasilien (där jag befinner mig i Gravatá och ännu längre norrut) är det som jag nämnt inte accepterat att vara exempelvis homosexuell eller att leva på något alternativt sätt än man/kvinna. Och ju längre upp vi kommer desto mer förlöjligas kvinnor, deras roll i kyrkan och i vardagen. Det är pinsamt och som vanligt kan jag inte hålla mig. Återigen, VEM bestämmer detta. Jag blir fantastiskt förbannad och fick ta strid emot konservativa, vuxna, idioter (ursäkta min svenska) med den lilla portugisiskan jag kan och en del översättningshjälp. De tryckte på bibeln, på Eva och Adam och att ”så är det sagt” så jag spottade bibelverser (kan hända att jag kokat över detta och förberett mig, något..) och fick applåder(!) från ungdomarna. Någonstans borde jag ändå ha backat kan jag tycka efteråt, om jag menar att andra inte har rätten att diktera rätt och fel kan inte jag heller diktera bäst jag känner för. Men till mitt försvar måste det vara fruktansvärt att sitta som ungdom i publiken och få det kastat i ansiktet att det är ”onormalt”, ”äckligt”, och ”fel” att känna så som de gör. Kvinnor ska vara hemma och hade du turen att bli man är du också chef. Jag skämtar inte ens, så puckat är det. Någon måste bara stå upp.

Jag hade en fantastisk, givande och nyttig helg med många saker jag tar med hem men också många saker jag lämnar där/här i norr. Tio timmar hem igen kändes väldigt enkelt.

Idag är det måndag och första dagen på min sista vecka här. Jag kan motvilligt erkänna att det är skönt men också bara nej. Nonono. För att försöka förklara känslan så känner jag att detta är vad jag vill göra, men till 100 %. Känslan är lite halvdan just nu. Att jag kommit för att virvelvinda omkring, ryta ifrån, kramas, finnas och andas men att det inte räcker. Men också har jag fått så mycket att ta med hem, och kanske är det hemma som detta blir till 100 %, där folk kan inspireras, vakna och agera utefter sig själva. Tålamod är dock en av mina många svagheter.

Den här sista veckan tänker jag bara lyssna och andas, jag känner att jag gastat tillräckligt för ett par dagar nu. I förra veckan var det en äldre dam som började prata med mig och när hon pratat till punkt sa jag att jag bara varit här ett par veckor och att jag inte förstod allt hon sa. Hon avfärdade mig och fortsatte prata och ju mer hon pratade, och ju mindre jag förstod av språket insåg jag att hon bara behövde någon som lyssnade. Hon behövde inga svar, inget medhåll eller mothugg, bara någon som hade lite tid och ögonkontakt till övers

.2014-11-11 11.45.10

2014-11-11 11.41.34
utsikt från en lunch vi hade i veckan (grillade inomhus..)
2014-11-11 13.34.41-1
typ såhär kul!
2014-11-11 18.29.45-2
elever!
2014-11-13 15.36.29
wal leker datorlärare
IMG_5037
samarbetsövning
IMG_5035
föreläsning
IMG_4980
inne i kapellet

IMG_4983
padre ciceros utsikt
IMG_4986
padre cicero
IMG_4998
alla solnedgångar!!
IMG_5010
yeey!
IMG_5011
såg inte det då men 27 grader klockan  1 på natten?!
IMG_5022
ljus
IMG_5056
mindre lyckat försök till gruppbild

IMG_5067
lutheraner från pernambuco
IMG_5080
m
arcelo sov som en stock påväg hem

Long time no see

Hej allihopa!

Nu var det ett bra tag sedan det kom ett inlägg från min sida och jag ber om ursäkt för det. Jag har fullt upp med att komma ikapp i min resedagbok så bloggen blev inte prioriterad.

Jag vill först och främst passa på att tacka för alla fantastiska rundbrev. Det är verkligen roligt att höra från alla deltagare vad de har för sig i sina länder. Det är även väldigt skönt att skriva av sig lite vilket de flesta nog tycker. Så tack till er fina människor. Snart ses vi!

Nu är det inte långt kvar innan hemfärd och det börjar kännas ordentligt. Idag hade vi vår sista söndag i värdfamiljen vilket är ganska sorgligt. Jag har verkligen fått en ny favoritdag. Söndagar som börjar med en något hektisk frukost där barnen ska badas och kläs på i allmänt kaos innan det bär av mot kyrkan på andra sidan staden. Vi har inte haft någon direkt värdförsamling men har spenderat några söndagar i samma kyrka iallafall. Nu känner vi igen sångerna och sjunger med så gott vi kan. Vi känner igen tanterna i sina uniformer och gubbarna i sina dova basstämmor. Vi känner oss hemma i att inte förstå ett ord av predikan och idag hade jag istället en intressant stirr-tävling med en 8-årig pojke några bänkar fram. Jag älskar att de har trummor och att den som känner för det kan välja en sång och församlingen hänger på. Jag har börjat lite vemodigt att tycka om de hårda träbänkarna och de flagnande väggarna. Idag hade de till och med en pyntad julgran vid altarbordet. Det kändes festligt.

Efter en några timmars gudstjänst och lite mingel utanför kyrkan åkte hela familjen Makola(mig och bea inräknade) hem. Mama beodrade en söndagsmiddag utomhus vilket resulterade i att alla (utom Mama själv) började konka på bord och stolar till andra sidan av trädgården. Det var första gången hela familjen var utomhus sedan vi kom hit trots att de har en stor och fin trädgård. Vi hade en jättegod och jättetrevlig middag som övergick till asgarv när Papa brakade  igenom en av plaststolarna. Vi skrattade allihopa tills vi grät och resten av middagen blev lagom fnissig. Vi åt jättegod efterrätt och efteråt kunde vi rulla fram. Eftermiddagen spenderade vi dels med brorsorna ute i solen och dels med en bok och en kopp kaffe. Sedan bänkade jag och värdsystern oss framför South africas Idol och hejade på vår favorit(som kom till final!!). Jag och Bea har dessutom blivit utsedda till bath-time värdinnor och idag lyckades vi bada båda pojkarna utan att se ut som regnoväder själva. Det är inte illa för att vara oss!

På söndagskvällarna äter vi inte middag eftersom lunchen är stor, så vi äter istället fil med pap om man heter Makola eller fil och bröd om man heter Linnea. Perfekt avslut för en filälskare som mig.

Vi har som vanligt ingen koll på vad morgondagen ska innehålla. Vi har fortfarande inte fått ett program och har för ovanlighetens skull inte ordnat något själva. Det får kanske bli några lugna dagar innan vi åker på konferens på fredagsmorgonen. Det känns tungt att behöva säga hejdå till familjen så jag ska försöka njuta av varenda minut denna veckan.

Jag gör mig inte besväret att försöka lägga upp bilder idag eftersom det blir värre och värre för varje gång. Jag förbereder mig istället för bildvisning när jag kommer hem.

Hoppas alla får en fantastisk vecka, det tänker vi ha!

Linnea Hultegård

Linköping stift

Tredje veckan i Gravatá

I måndags när jag fick tillgång till internet igen öste jag ur mig känslor på mail, meddelanden, bloggen här samt utbytesbloggen och jag tror att jag fick ur mig förra veckans känslor så att jag liksom kunde börja på ny kula inför de sista veckorna. Hade också långa samtal med papsen, vänner och min goa resekompis Erik (som befinner sig ohälsosamt långt borta för att kallas resekompis). Måndag eftermiddag spenderade jag på fritids, vi spelade Bingo och sedan Spökboll tills det blev mörkt. Under kvällen försökte barnen lära mig samba och diverse andra sexiga danser de helt klart kunde utöva betydligt bättre än jag! Helt knäppt och så häftigt hur de rör sig. Förövrigt senare ett träningspass som kändes lite lättare än förra veckan men ändå helt slut efteråt. Jäkla tanter att vara igång! Somnade som en kubbad säl. I tisdags var jag och Waldemir på universitet i Recefe, han pluggar till pedagog och det var ungefär hur kul som helst! En grupp i klassen presenterade ett grupparbete om hur man jobbar tillsammans med döva barn och vi i publiken fick hoppa in och delta i övningar flera gånger. Kreativt och roligt! Träffade också två studenter som pluggar engelska, skönt tänkte jag först men upptäkte att jag och Waldimir verkligen hittat ett sätt att kommunicera och jag blev genast lite tryggare i min portugisiska. Medan jag stannade och pratade med engelska-killarna hann de andra ta ett glas eller fler, det gjorde hemresan väldigt kul. Helt ny kultur var det gäller plugg, kändes som om jag var 18 och nyss flyttat till en studentstad och inte hade ett problem i världen. I onsdags hade jag och en av ledarna på fritids ett försök till lektion med de barn som ville. Övermod efter den inspirerade universitetsdagen styrde mig. Vi pratade om Brasiliens stater och huvudstäder, om nedskräpning här och i andra länder (med Sverige som exempel) och visade lite om datoranvädning. Det finns datorer i kyrkan men ingen har tidigare brytt sig om att visa barnen hur de fungerar. Så varför inte! Inte för att vi behöver ta det så allvarligt, men jag blir lite rädd när barnen tror att Brasilien är så stort som deras stat Pernambuco. Att enbart deras stat existerar. (Barnen är upp till 16 år). Det gick bra och vi ska styra vidare nästa vecka! Under torsdagen tänkte jag och Ruty, min tyska vän, göra lite jobbrelaterande ärenden på stan men hade inte så bråttom så det blev en heldag i värmen. Spenderade sista timmen i skolan med barnen och hade under kvällen lite egentid med en bok, guld! I onsdags blev jag även inbjuden till universitetets engelska-dag och väl där i fredags möttes jag av så många nyfikna ansikten. Jag ombads att presentera mig så sagt och gjort, överlycklig över att prata engelska igen. De glada minerna förvandlas till tomma, nästan rädda ögon och jag liksom saktar av och ser på läraren (som ser likadan ut) ”eeeh, det kanske var lite avancerat”. Han övesätter mig till portugiska och jag säger ja till att delta under dagens lektioner, som är genomgång av grammatik som motsvarar ungefär vad svenska skolan går igenom i sjätte klass. Jag skämdes och ville verkligen förklara mig, något som jag sedan fick göra och inga hard feelings tack och lov, blev istället en pastel-kväll tills mörkret tog över helt och ett ”vi ses nästa vecka”. Pust. Påvägen hem höll jag på att bli överkörd av en motorcykel, så pass att den rev tag i t-shirten och for vidare. Waldimir som gick med mig och såg allt blev riktigt skakis medan jag inte riktigt fattade då jag hade ryggen emot. Har aldrig sett en brasse skakis över trafiken.

I lördags tog jag sovmorgon och lyckades sova till klockan 9, såg därefter på två filmer jag haft på datorn i två månader, läste och hade lite Pim-tid. Under eftermiddagen och kvällen var vi i kyrkan för mässa och allmänt get-together, mysigt. Upp klockan fem i söndags morse för att skumpa två timmar bort på ett lastbilsflak med sju härliga människor. Vi bor granne med det oändliga gröna så vi liksom fortsatte in i det. Vi promenerade, plockade mandariner och sjöng tills vi kom fram till ett vattenfall mitt i skogen! Sjöng lite till, åt frukost, badade och grillade till lunch. Låg i solen och mös en stund efter lunch innan vi for två timmars skump hem igen. Väl hemma åt vi lite isglass och dog på soffan. Filmkväll med ungdomsgruppen ikväll och imorgon näst sista veckan här. Nu går det undan.
Föresten! Jag har som lutheran blivit invigd i Brasiliens lutheranska kyrka vilket har gjort mig en trä-ring och lite nyfikna blickar rikare. Dels finns det inte så många lutheraner i staden samt att jag precis fått reda på att trä-ringen även kan placeras på vänsterhanden och då få helt ny mening, då för homosexualitet. Homosexuellt är varken socialt accepterat eller accepterat av kyrkorna och ungefär där tar min ilska och oförståelse vid. Jag FATTAR inte vem som har befogenheten att bestämma det. Jag har upprörts utav detta och de svaren jag får är ”nej alltså, JAG har ju inga förutfattade meningar eller så men andra människor har” sedan fnissar de, viskar ”gaaaaay” och pekar på nån stackare som struttar på stan. Blir tokig. Så jag bär helt enkelt min ring på vänsterhanden för jag skiter i vilket. Att jag är ”gift” med min bästa kompis på Facebook har även det rört upp känslor men har enbart kommit fram till mig bakvägen. För er som känner mig skulle jag nog inte definieras som den flickigaste flickan enligt regelboken heller, jag vet inte varför men jag bara älskar att driva det såhär långt, det är ju ingens buisness egentligen.
Denna vecka ska jag få lite kontinutet i min fritidsvistelse måndag-torsdag och tänkte även hänga kvällstid på universitet. Imorgon blir det träning med tanterna! Dricker (om jag inte redan sagt det) mer eller mindre bara läsk (då rent vatten är struligt att få tag i) och äter hur myckt vitt bröd som helst så detta måste få ett stopp innan min mage strejkar i protest. Fredag-söndag far vi iväg till en grannstat på ungdomskonvent.IMG_4627 IMG_4628 IMG_4629 IMG_4630 IMG_4921 IMG_4923 IMG_4924 IMG_4925 IMG_4926 IMG_4866 IMG_4927 IMG_4928 IMG_4922

Vad har vi nu missat?

31 oktober. Halloween? Allhelgona? Día de la Reforma (reformdagen)! Den lutherska kyrkans födelsedag, då datumet i år, 2014, markerade att 497 år passerat sedan Martin Luther spikade upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg och därmed inledde en process som kom att förändra kyrkostrukturen i grunden.
Här inom ILCO laddade man ordentligt med förberedelser och bibelstudium inför firandet i form av stor, gemensam mässa på huvudkontoret i söndags. Ämnet togs upp såväl under gudstjänster som andakter på förskolorna under veckorna innan den 31e. Det märktes att detta var något viktigt – identitetsgrundande – och det kan man ju förstå då det faktiskt gäller våra kyrkors rötter. Ja, våra, kyrkor. Svenska kyrkan råkar nämligen också tillhöra Lutherska Världsförbundet och grunda sin teologi på Luthers upptäckt – att Guds nåd, inte människors handlingar, utgör grunden för räddningen.
Hur kan det då komma sig att jag inte kan dra mig till minnes att detta datum riktigt uppmärksammats i de kretsar av Svenska kyrkan jag rört mig i? Hur kommer det sig att när jag nämnt reformdagsfirandet för kyrkotillhöriga nära och kära hemma i Sverige har de utan undantag reagerat med ”Va?”, ”Vad är det?” och ”Vad har vi nu missat?”
Ja, jag är fullt medveten om att den 31 oktober sammanfaller med allhelgonahelgen, men kanske kunde man ändå ta tillfället i akt att vid något tillfälle under de här dagarna uppmärksamma och tala om reformen? För hur många har egentligen koll på vad den faktiskt innebar, förutom en kort sammanfattning man fick av historieboken i femte klass? Dessutom råkar det, vilket den som roat sig med lite huvudräkning under läsningen redan listat ut, vara 500-årsjubileum om tre år. Jag tänker utgå ifrån att SvK på något vis ämnar delta i firanden runt jubileet och visst vore det då trevligt om kyrkans medlemmar verkligen såg ett värde i detta istället för att enbart rynka på pannan och tänka:
”Vad har vi nu missat?”

image

image

image

"Kyrkan utan väggar" firar gemensam mässa med anledning av kyrkoreformen

En halsning fran Tanzania

Hej!

Nu ar det inte langt kvar tills jag aker fran den andra vardforsamlingen till avslutningskursen i Bukoba. Jag kanner darfor att jag i alla fall maste skriva ett blogginlagg till, aven om internet knappt fungerar!

For tillfallet bor jag tillsammans med Tove hos en jattemysig vardfamilj i ett pastorat som heter Ibuga. Familjen bor i en liten by hogt uppe pa ett berg och det ar inte lika hett har pa dagarna, som det ar i Bukoba. Vi kan darfor ta promenader pa dagen utan att bli helt genomsvettiga! Vid ena kanten av berget finns ett ca 100 m hogt stup, dar ett vackert vattenfall stortar ner i en dal med tat djungel. Jag och Tove har varit dar och det var mycket haftigt!

Det marks tydligt att folk visar sin religiositet mer har an hemma i Sverige. Till exempel heter var femariga ”bror” Hallelujah och var andra bror, som ar tre ar gammal, heter Ombeni (vilket ungefar betyder ”tillbedjan” pa swahili). Vara ”broder” ar mycket livliga och tycker om nar vi busar med dem. Bada vara vardforaldrar arbetar som larare, sa bada kan tala engelska. Om nagon i tanzanska familjer kan tala engelska ar det oftast bara mannen, eftersom man mestadels satsar pa pojkars utbildning har (men det har, som tur ar, blivit vanligare att aven satsa pa sina dottrars utbildning pa senare ar). Vi ar darfor mycket glada att var vardmamma kan tala engelska, sa att vi kan diskutera samt fraga saker om tro och samhalle och fa svar aven utifran en kvinnas perspektiv.

For ett tag sedan foljde jag med mina vardforaldrar till en examensceremoni for eleverna som har avslutat fjarde aret av ”secondary school”. Skolsystemet i Tanzania ser inte alls ut som i Sverige. Efter den obligatoriska grundskolan i Sverige studerar de flesta 3 ar pa gymnasiet och kan sedan lasa vidare pa universitet. Om man vill studera pa universitet i Tanzania maste man efter grundskolan (som har heter primary school) forst studera fyra ar pa ”secondary school” och sedan tva ar pa ”upper secondary school” (som ocksa kallas for ”advanced level”). De allra flesta som avslutar det fjarde aret pa ”secondary school” ar 19 ar gamla och maste alltsa ga i skolan ytterligare tva ar innan de kan soka till universitetet. Om vi hade haft ett liknande system i Sverige skulle jag fortfarande suttit i skolan nu, istallet for att vara har och uppleva en massa haftiga saker i Tanzania, sa jag ar tacksam over att ha gatt i den svenska skolan!

Pa allhelgonadagen var jag och Tove pa korovning med ungdomskoren vid kyrkan i byn vi bor i. Kyrkan ligger uppe pa kanten av berget och nedanfor ligger grona dalar. Langre bort finns flera andra stora berg och det paminner lite om de svenska fjallen (fast det ligger ingen sno pa topparna forstas!). Efter korovningen gick vi och satte oss vid nagra stenar for att kolla pa solen, som gick ned bakom ”fjalltopparna”. Vi satt tysta och tankte pa avlidna nara och kara. Vi gick hem i skymningsmorkret och det var sa fint med alla eldflugor som svavade omkring mellan banantraden. Nar vi kom hem tande vi ett ljus tillsammans med vardfamiljen, sjong en sang, bad och hade en fin stund tillsammans. Men allting avbrots sedan snabbt nar var vardpappa satte pa TV:n pa hogsta volym… Jag och Tove kande oss i alla fall glada over att ha lyckats fa till ett litet allhellgonafirande!

Hoppas ni har det bra, var ni an befinner er i varlden!

Soliga halsningar fran ett ca 28-grader varmt Tanzania

Torbjorn