Familj eller främling?

De sista dagarna i Padre Burgos spenderade vi tillsammans med prästsrudenterna i staden, som bor på ett mycket enkelt internat. Vi blev inkvarterade i tjejernas rum. På en yta ungefär lika stor som mitt eget rum som jag har helt för mig själv hemma i Sverige bodde vi sju personer. Oj så trångt, tyckte jag och Felicia. Inga konstigheter alls för de andra. Men det gick finfint.

Livet för präststudenterna handlar mycket om ”ora et labora”. Be och arbeta. De börjar med en mässa klockan fem varje morgon och därefter består dagarna av studier och vardagssysslor som att laga mat och tvätta. Så mycket mer saker finns det inte att ägna sig åt. Meningen är att de ska leva mycket simpelt (och det kan jag understryka att de verkligen gör). Tanken är att om de vill vara Jesu apostlar och till fullo tjäna Herren ska de också kunna leva som de första apostlarna gjorde. Nu har jag inte ägnat mig åt några präststudier hemma i Sverige, men jag vågar nog ändå påstå att utbildningarna är ganska olika.

Sista kvällen innan vi skulle åka därifrån ordnades ett hejdå-kalas för oss. Det blev många samtal, sång, dans och skratt. En mycket fin kväll där den dominerande känslan helt klart var gemenskap. Trots att vi träffats för första gången bara några dagar tidigare kändes det verkligen som att vi hörde ihop på ett så självklart sätt. Det spelar ingen roll att vi kommer från varsin del av världen, ser olika ut, är olika gamla och bär på helt olika erfarenheter och kunskap. När vi möts i den kristna gemenskapen är vi alla lika.

Att få känna en sådan samhörighet med egentligen totala främlingar liknar inget jag någonsin upplevt. Det är dessutom något av det bästa jag upplevt. Jag gillar inte ordet främling. Bortsett från att det bidragit till en svensk seger i Eurovision song contest skapar det mest problem. Det bygger murar mellan människor, och murar är heller inget bra. En gång för alla tycker jag att vi tar och skrotar det där ordet. Istället ser vi alla nya människor vi möter som en potentiell far, mor, syster eller bror. Då är jag övertygad om att världen blir en bättre plats.

Efter regn kommer solsken

Om ni sett mina tidigare inlägg vet ni att jag skrivit om hur kallt det varit när vi först kom till Curitba. Jag sov i princip ett tag med 3 täcken, tjockstrumpor, tröja och vantar för att jag frös så. Man kan säga att vädret bara slog om. Plötsligt har vi över 30 grader varje dag och strålande sol. Idag var 1a dagen (eller 2a) på deras vår men vi har fått höra att det är ovanligt varmt här just nu.

En del dagar känns det som att jag ska svettas bort och visst tar den extrema värmen på krafterna vissa gånger när man känner att man helst av allt bara skulle vilja lägga sig i skuggan med en liter vatten och inte göra något.

Hur som helst, nog om detta ämne som såklart inte är det viktigaste under min resa! Idag var 24e dagen i Brasilien och varje dag är vi med om något nytt. Sedan jag skrev sist, lite mer än en vecka sedan har vi redan hunnit med en hel del.

Vissa aktiviteter som vi är med på händer varje vecka, såsom kören och banda. Vi ska åka iväg med kören i helgen och ha ett framträdande. Ska bli mycket roligt! Vi har varit med på ”Cha da primavera” en tillställning där det bjuds på en massa med mat och de som annordnar eventet dekorerar och inreder jättefint. När de flesta hade kommit innan alla skulle äta fick jag och Jenny ställa oss framför alla och sjunga. Vi har träffat en ungdomsgrupp som vi spenderade lördagskvällen med. Först sjöng vi, sedan blev vi indelade i grupper där vi hade som bibelstudier. Efteråt åkte de flesta till en i gruppen, åt pizza och pratade ett par timmar till. Mycket trevligt!

Vi har besökt ett projekt i ett mycket mycket fattigt område här. Området är stort! Det bor över 20000 personer där och tänk hur många utav dessa som är barn. Barn som får växa upp i extrem fattigdom och i dåliga förhållanden. Folk som kanske inte vet nästa gång de får ett ordentligt mål mat. Det var riktigt hemskt att se.. Projektet är iallafall som ett fritids kan man säga (jag är inte helt säker på hur de skulle beskriva projektet här) men barn från området kommer iallafall dit, träffar andra barn, får ordentlig mat, har lektioner osv. 100 barn kommer dit varje dag. Det är fantastiskt att projekt som dessa finns. Det gav iallafall mig hopp om att dessa barn kan få en bra framtid. När vi kom dit hälsade barnen på oss, de kramade oss, pratade med oss och ritade teckningar till oss. Så himla fint.

Idag var jag och Jenny på en skola och hade presentation om Sverige. (På engelska) det var två klasser och det var verkligen jätteroligt. Att först och främst sitta med Jenny och göra presentationen var jättekul. Tror att även vi lärde oss nya saker om Sverige. Hemma kanske man inte heller googlar så mycket om det, men när vi satte oss ner och såg alla dessa vackra bilder från Sveriges natur, årstider, hus osv så blev man så himla glad. Det är så viktigt att uppskatta det man faktiskt har speciellt när man ser verkligheter som för människorna i området jag skrev om.

Skulle kunna skriva hur mycket som helst men nu är det nog dags att avsluta detta inlägg. Hoppas att ni alla har en fortsatt härlig vecka. Kram från Brasilien

IMG_20150923_232654

Ovan: bild från ”Cha da primavera”

IMG_20150923_232929

Ovan: Skolan som jag och Jenny var och pratade om Sverige.

FB_IMG_1443009548395

Ovan: jag, Jenny och min supersnälla värdsyster :)

En vecka i Kyaka

Hej världen!
Vi lever och har det bra i Tanzania. Vi har nu varit här i över 2 veckor och jag fortsätter att imponeras av Guds skapelse. Tanzania är inget vanligt land. Tanzania är ett land med enastående naturfenomen och underbar natur, ett land som tycks ha fått lite extra krydda ur burken märkt med ”gästvänlighet” och ett land bestående av glädje, skratt och musik. Vart vi än kommer är omgivningen häpnadsväckande, människorna genomtrevliga med ett stort leende på läpparna och musik är ett måste i varje tillställning.

Den senaste veckan har spenderats i Kyaka hos våra första värdfamiljer. Vi blev alla placerade i olika familjer men vi bor i princip grannar så att träffa varandra är inget större problem. Alla familjer är jättetrevliga och åtminstone 2 i varje familj kan helt okej engelska så kommunikationen fungerar relativt bra.
Här i Kyaka har vi fått vara med om både det ena och det andra och vi har fått komma in i vardagen mer.
Tvätta, sopa och laga mat är nu vardagssysslor istället för att vi ska bli serverade allt och det känns jätteskönt.

Vi har alla utsatts för smärre prövningar när det gäller bland annat maten då det ofta serveras hela små silverfiskar, köttbitar som till 97% består av senor och vi har även fått smaka på en och annan inälva. Men som en uppkompning till det hela så tillkommer avokados tre gånger så stora som hemma, passionsfrukt i mängder och riktigt saftiga ananaser m.m så det går ingen nöd på oss. Vi får ungefär vid varje måltid höra att vi äter för lite och måste tjocka på oss så våra värdmammor har börjat lassa på mat i alla olika former.

I veckan har vi även fått testa på kändislivet och jag tror vi alla kan säga som så att vi förstår varför kändisar ibland gömmer sig och inte orkar med alla människor. I söndags åkte vi nämligen till en by där vi inte kunde gå någonstans utan att ha 30 människor runt omkring oss. Barn som vuxna.
När flera mammor sträckte fram sina barn för att vi skulle hålla i dem trots att barnen var livrädda för oss och grät, skar det i hjärtat. Jag ville trösta barnen men i och med att jag var orsaken till deras gråt var det ingen lösning. Jag ville bara springa därifrån så att barnen skulle känna sig trygga. Jag ville säga till mammorna på skarpen att inte skratta åt sina barn för att de är rädda. Men vad kan jag göra? Inte särskilt mycket. När man inte kan gömma sig, tala språket och inte heller flippa ut helt var det bara att försöka stå ut.
Sådana upplevelser är riktigt jobbiga och kräver mycket energi men jag tror även att det är de jobbigaste stunderna som gör en större som människa.

Men för det mesta trivs vi som fiskarna i vattnet och försöker bara njuta och uppleva så mycket som möjligt. Vi har redan fått i mycket i våra bagage såväl erfarenheter och minnen som vackra kläder så vi fundera på hur vi ska få plats med allt. Men det är ett senare problem.
Nästa vecka väntas ombyte av familj och omgivning då vi åker vidare på Kashenye.
Massor med kramar till er alla

Tanzaniagarizarna genom Malin

 

image

 

 

 

Partnership sunday

Church-backpacking

Two weeks ago my colleagues and I arrived to an extremely cold South Africa. The first night was extremely cold since there were no heaters and five degrees. Now that day feels like three years ago… So far it has been a church-backpacking journey. Since we left Jo-burg we´ve slept in 8 beds in 10 days and we´ve done extremely much. And according to our schedule we will be traveling around much more.

 

The first days in Jo-burg were quite chill, workshops during the day with intelligent people from ELCSA (Evangelical Lutheran Church in Southern Africa), soft evenings and one day in Soweto (a part of Jo-burg where it lives 1.3 Millions and where Mandela lived). Then two Thursdays ago the real adventure began. After an extremely long traveling day we arrived to a small village called Jane Furse in southeastern Limpopo. I don´t have any statistics but I can imagine that we were the first Swedes there since it was very much at the countryside and we were treated like Justin Bieber or Jay-Z.

 

The welcome in Jane Furse was amazing and beautiful, the song the youths sang there is by far the most powerful I’ve ever experienced and during that welcome it was so marvellous. After the welcoming there have been activities with the youngsters almost 24/7, dancing, singing, playing, praying and meeting to summarise it. The church is everything for many people here and they really love it.

 

After the first hectic six days we had another very long travelling day to the township of Middelburg in Mpumalanga. We have been around there much as well, but with more focus on history, meeting elderly people and interviews. Also we held a confirmation class on Friday and it was really beautiful to see how you can do the same thing at the other side of the world with the same result of creative, love and wisdom from young people. This weekend we have been in the city of Nelspruit on a “church rally” which includes song, music, song, music, song, a little prayer and then more song. I thought it was impossible for me to get tired on church music but yesterday evening I was extremely tired after singing from 10.00 to 22.00… But the service today was amazing with 4 bishops, 19 pastors and 800 people. Now I am on my way back to Middelburg. Next week we´ll be going to another place in Limpopo and also Durban in KwaZulu-Natal.

 

It has been an intense journey so far with many thoughts and gathering of knowledge. In Jane Furse we were the only whites and it has almost been the same in Middelburg. Therefore people have trade us like gods. I would guess that we´ve been in about 1000 photos, people tell us that we´re blessings from god and people we don´t even know the name of says that we are the best thing that ever happened to them. There´s nothing more beautiful than giving people joy in life but I wonder how the treatment would´ve been if we not were white…

 

The thing that has upset me most so far is the gender equality here. At almost every meal there are only men eating with us while the women makes the food and all the dishes afterwards. Only the statement that I can cook makes people laugh. And the only time we got food made by a man, another person said that he´s not a real African man. It frustrates me extremely much but I also become proud over how it´s in Sweden. Hopefully I can affect some people to be aware over how much better life can be for all parts with an equal society.

 

I´ve only summarised little of all the many things we´re doing, hopefully I will be able to tell more about this intense and exciting journey. Even if there are many things that I see as bad, there are mostly beautiful things and I kind of living the dream, new perspectives, new relations and love. The beauty of life according to me and I receive all of that in huge amounts every single minute here. The only hard thing is the lack of Internet and possibility to watch HIF… Except that, I am high on life. I hope that your new semester is fantastic, that you met lots of new friends and have it generally fantastic.

Bye, love and greetings.

/August, or my new name, Ngwato Madihlaba and also greetings from Julian, or Hlabirwa

I take the opportunity to spam the blogg with some photos…

Me, Julian, the local king of the area around Jane Furse with two of his four wifes. Me and Julian are now his sons in law and our new surname Madihlaba is named after his house.

This two cuties lived side by side with the confirmands. I remember that we had two chickens at Stiftsgården some years ago, the only different is that the chickens were in a cage.

Me and the fantastic youngsters from Jane Furse. Love.

This picture describe our staying very well. Photos, photos and photos.

Me and Julian in Polokwane watching Kaizer Chiefs – Supersport United

 

Soweto and Swaziland

Sanibonani!

Me and Beatrice have now arrived in Mbabane in Swaziland! We were meant to have arrived here last week but due to certain circumstances we couldn’t leave Soweto (a township outside Johannesburg) and Johannesburg until this week. But because of the delayed departure we were fortunate to be able to spend about five days at a project in Soweto called Diakonia Aids Ministry (DAM). But during our first few days in Johannesburg we had great lecturers and interactions with the general secretary of ELCSA (Evangelican Lutheran Church of Southern Africa) and Bishop Rakuba from the Eastern Diocese. We also got to go into Soweto and walk the street where both Nelson Mandela and Desmund Tutu lived. We even got to go into Mandela’s house where he had lived before we was sent to prison, very interesting!

But to continue the story about DAM. They mostly work with orphans and vulnerable children but also with people in the community who suffers from HIV and AIDS. The young children come to DAM Tuesdays-Thursdays after school, and get helped with their homework and the staff have different activities with them depending on age. At the end of the session they also get food produced and cooked in the gardens and kitchen at DAM. We unfortunately only arrived on a Thursday afternoon and left on a Monday, and could therefore only see the work with the children for one afternoon. But we could gather that the work DAM does is very important for the local community and very important in trying to raise awareness on what HIV is and how to prevent it and how to take care of the people suffering from it. They also do a lot of work trying to reduce the stigma of having HIV. But because we came during the weekend, we got to see a lot of other things apart from DAM. Some of the staff members at DAM took great care of us and took us to a lot of different church functions and gatherings, including a fundraising gala. We of course also got to go to a church service on Sunday in Soweto and the pastor asked us to please come forward and asked if we didn’t mind singing a song in Swedish, which we did, and we told him we also know one in Sotho, which we then started singing. Everyone in the congregation got pleasantly surprised and stood up and sang with us, what a fantastic feeling that was! The church service itself was also fantastic, so muck music and energy, and even though we didn’t understand everything during the service, we still got the great feeling of worship and fellowship together with our Christian brothers and sister from all over the world! Very great feeling.

And now me and Beatrice have arrived in Swaziland and we have gotten to know the lovely staff at the Centre of the Eastern Diocese and we live in a little rondavel (cottage) just next to the Centre. We have been briefed on lot of information about an HIV project that ELCSA are running in three different communities around Mbabane. We have not been out in ”the field” yet but we are sure to be part of that experience very soon, we can’t wait! So next time I write Im sure I will have plenty of interesting things to tell you about this project.

Until then, have a blessed weekend and take care of each other

Love Ingrid

 

Att bara vara

Livet har i Padre Burgos rullar pa och jag trivs finfint hos min vardmamma nanay Inday. Visst ar jattespindeln pa toaletten och vakthunden som ser ut som om han vill ata upp mig lite laskiga, men det ar i alla fall ingen av dem som attackerat. Sa lange det inte hander ar jag nojd.
Harom dagen akte jag och Felicia till en strand som heter Tangkaan beach och den var en riktig parla. Stranden var en blandning av sand och minimalt sma snackor och vattnet var turkosblatt. Runtomkring fanns palmer och stora, stora stenblock och rakt fram hagrade horisonten.
Det finns vissa stallen dar man inte kan gora annat an att njuta, och detta var ett sadant. Att stillsamt simma omkring i vattnet med regnet pickande pa ryggen, titta pa vackra fiskar och tanka pa allt och ingenting ar underbart. Kanslan av att vara ett med naturen ar enligt mig nagot av det basta som finns. Jag onskar att man kunde spara kanslan i en liten burk och ta fram de ganger da man kanner sig sadar udda och felplacerad. For just dar och da hade jag inte kunnat kanna mig som en mer naturlig och sjalvklar del i Guds skapelse.

15 dagar har redan gått!

Det känns så konstigt att 15 dagar i Brasilien redan har gått. Detta är det längsta jag har varit utomlands och så inser jag att, vänta lite nu, min resa har ju knappt börjat!

Förra inlägget blev ganska kort eftersom jag och Jenny skulle till kyrkan och jag hade kort om tid, men nu sitter jag här i ett kök i Curitiba, skriver resedagbok och pratar med min värdsyster.

Det händer så otroligt mycket hela tiden och vi har mycket planer inför de kommande veckorna här. Vi har och ska delta i olika kyrkaktiviteter. Än så länge har vi varit med i kören (där jag och Jenny för övrigt getts en vers i ”Välsignelsen” att sjunga på svenska, som vi sedan även ska uppträda med framför massor med människor), vi har fått vara med i ett band där det spelas många olika instrument och sjungs. Vi har deltagit på en konfirmationsläsning och varit på ungdomens dag utanför stan på ett jättevackert ställe. Jag har det så bra här och ser verkligen fram emot alla aktiviteter vi ska göra. Har börjat fundera över mitt miniprojekt och idag (under min första lediga dag) har jag skypeat med mamma! Det var så himla fint att få höra hennes röst, se henne och prata om vad jag fått göra hittills. Jag skriver nog ett inlägg igen nästa vecka. Tills dess, ha det så himla bra!

IMG_20150914_175955

Solnedgång och vackra blommor, taget från min värdfamiljs trädgård.

IMG_20150914_121740

Glad jag

Road trip pa Leyte

Nar man ar ute och reser gor man manga jamforelser mellan hemma och borta. En stor skillnad ar mojligheten till internetuppkoppling. Dar jag befinner mig nu ar den i princip obefintlig, darav denna glesa uppdatering.

Hur som helst har vi lamnat Manila och jag och Felicia ar nu pa on Leyte i den lilla, lilla staden Padre Burgos. Efter bara en natt har akte vi ivag pa en fem dagars road trip runt on tillsammans med tva ungdomar fran IFI.

Leyte ar en vacker o med strander, blatt vatten och berg tackta av palmer. Pa sina stallen ar vyerna paradislika. Tyvarr ar detta inte fallet overallt.

Ar 2013 slog supertyfonen Hayan till mot Filippinerna och Leyte drabbades hart. Vi har besokt manga platser som blev totalforstorda och fatt hora manniskors berattelser fran den hemska morgon da det odelaggande ovadret drog in. Hur mycket jag an forsoker kan jag inte helt och hallet forestalla mig kanslan man har nar ens hustak blaser bort och allt skydd som aterstar ar nagra rangliga gipsvaggar och den plastmatta man i panik slangt over sig. Det ar ogreppbart. Det ar orattvist.

Filippinerna ar ett fattigt land och drabbas av massvis med tyfoner varje ar. Filippinarnas namn pa Hayan ar Yolanda, for har doper man tyfonerna i bokstavsordning. Forsta tyfonen pa aret borjar pa A, andra pa B osv. Alltsa hade man hunnit anda till Y nar Hayan/Yolanda kom. De som har minst drabbas varst. Alldeles for manga bor i hus av plat och papp. Bara husen av cement kan sta emot ovadren och bara ett fatal har rad med sadan lyx.

Naturkatastrofer ar fruktansvarda var de an sker, men det kanns extra jobbigt att de utan resurser att bygga upp och aterhamta sig ar de som drabbas gang pa gang. De har inget annat val an att hela tiden vanda andra kinden till.

Denna livssituation skulle kunna knacka vem som helst, men inte manniskorna har. Alla har nara till skratt och valkomnar oss med oppna armar. Gastvanlighet och generositet har for mig fatt en helst ny innebord. Vad som verkligen spelar roll i livet ar en tanke som standigt ar narvarande hos mig.

Efter en mycket givande road trip ar det nu dags att flytta in hos vara vardfamiljer i Padre Burgos. Schemat for de kommande dagarna innehaller aktiviteter som bad, fiske, aka bat och ga pa gudstjanster. Med andra ord finns inget att klaga pa! :)

image image image image image image image image imageTanzania, Tanzania. Avocadons land skulle jag döpa det till om jag fick bestämma. För här finns nämligen all avocado man kan önska sig. Himmelriket för en avocadoälskare som jag. Mamma skulle älska detta land, for sure. Nog om denna guds gåva till Tanzania.

Vi lär oss nya saker hela tiden. I fredags lärde jag mig till exempel att det inte är så farligt att åka bil med pappa längre, nu har jag varit med om värre bilresor än när pappa ska försöka impa på alla medtrafikanter med sina hästkrafter. Här kör man nämligen om även att man ser att det kommer mötande trafik, även om man kör över ett krön (yolo), eller i en kurva med dålig sikt så ska man köra om.

Vi har även lärt oss att myggmedel även funkar för myrinvasioner på toaletten, det var ju tur. Med tanke på att det ju måste existera en hel myrstack i vårt avlopp(hål i marken där vattnet rinner ner).

Här på utbildningen i Ntoma har vi lärt oss om Kiswahilins historia, Tanzanias kulturella historia, och hur man torskar hundra gånger om i kortspel (uppenbarligen kan inte Felicia och Malin relatera).

Samtidigt som vi upplever många nya saker finns det ändå de där små glimtarna i vardagen som påminner oss om hemma. Typ som att matbanan smakar exakt som färskpotatis. Eller när kokerskan kommer in med en rykande gryta som smakar exakt som farmors kalops.

Vi blir behandlade som kungligheter här på internatskolan i Ntoma. Snart blir det ändring på det, första byn vi ska besöka heter Kyaka och där vill jag assimilera mig. Jag vill inte bli uppassad. Jag vill äta majsgröt som alla andra och diska min egen tallrik, kanske alla andras också.

Kram från ett soligt Tanzania.

-Anna

Curitiba

Jag och Jenny tänkte skriva ett gemensamt inlägg med tanke på att vi hittills i princip gjort samma saker. Vi flög till Curitiba från Porto Alegre förra onsdagen och på torsdagen åkte vi till en stad i delstaten Santa Catarina som heter Bobmas där vi stannade över ledigheten, dvs Brasiliens nationaldag (7 september). Mest förvånande har nog vädret varit. Vi hade nog räknat med att det skulle vara lite varmare. Det har regnat nästan varje dag och jag har iallafall bara tagit med 3 tjocktröjor (oups) hursomhelst vi har det hur bra som helst och alla vi mött har varit helt fantastiska. Här bemöts man med en kram och en kyss på kinden. (Borde kanske ta med detta hem) vi har även haft en massa tid till att tänka. Det finns redan mycket man skulle vilja ta med sig hem. Baka bröd och kakor (här äter man massa kakor och nybakt bröd) och en hel del andra saker. Idag har vi varit i en saluhall där vi sett hur mycket färsk frukt, färska grönsaker och nötter osv som helst. Helt fantastiskt. Önskar er alla där hemma en fin vecka. Abraços från Curitiba.

received_10153151313642749

IMG_20150909_155208931