Party med biskopen

Tiden är något underligt påhitt. Var tar den liksom vägen? Det känns som att inte var alls länge sedan vi hade vår första rundvandring i Kyaka men i själva verket är det ungefär sju veckor sedan. Och så finns det även de sakerna som ibland känns som en evighet sen, som att säga hej då till sin familj och sina vänner.
Tiden rusar iväg trots vissa oerhört sega dagar då jag (och Felicia och Anna också har det visat sig) är oerhört tacksam för att jag besökte pappas bibliotek innan jag åkte. Hur går det till? 85 dagar har blivit till 27. Jag antar att det trots allt ligger något bakom ordspråket ”tiden går fort när man har roligt”.

Nu till det lite mer konkreta. Efter Sergenti att vi bott i Ibura parish. Vi bor nu i våra tredje och sista värdfamiljer där vi alla än så länge trivs rätt bra med tillvaron och schemat.

Vi har fått vara med om två lite unika tillställningar. Till att börja med var det under söndagen den 18 oktober biskopsvigning här i Bukoba. Kyrkan var oerhört fint inredd med ljusslingor, blommor och olika tyger. Människor från alla möjliga delar av jordklotet var närvarande och stämningen var på topp. Gudstjänsten drog igång runt 8.30. Den bjöd på sång, dans, bön, predikan, tal och självklart själva vigningen med överlämningen av mitran ,korset och kräklan. Det mesta hölls på swahili så vi hade ganska stora problem att hänga med och blev lite smått uttråkade innan lunchpausen vid 13.30. Gudstjänsten drog sedan igång igen och avslutades inte förrän runt 19 då det återigen var dags för mat.
Veckan präglades sedan av söndagens biskopsvigning då representanter från bland annat Sverige, Danmark, Tyskland och USA stannade kvar på workshops för att knyta banden mellan den världsvida kyrkan samt finna lösningar på de utmaningar kyrkan och dess projekt ställs inför idag. I och med dessa dagar fick vi chansen att träffa många svenskar, höra deras fantastiska historier och knyta nya kontakter.

Den andra tillställningen är det oerhört intressanta valet som ägde rum den 25 oktober. Utan att gå in på för mycket detaljer så kan jag säga att årets val var ett av de mest intressanta valen i Tanzanias historia. CCM har suttit med makten de senaste 50 åren och för första gången såg det ut som att ett partibyte var på gång. Precis som med allt inom politiken så är alla vi pratat med väldigt vinklade i frågan vad de två partierna står för så vi har ingen aning om ifall ett skifte vore bra eller inte. I och med de starka åsikterna och de nya omständigheterna blev vi, likt många andra, tillsagda att hålla oss hemma, inomhus ifall kaos skulle utbryta. Vi var som tur var inte med om några oroligheter men vi hörde mycket oväsen och fick nyheter om vissa bråk men inget stort upplopp i landet utan det tycks ha varit relativt lugnt. Det blev inget partibyte när det gäller presidenten men vi, som många andra, hoppas att CCM känner lite press och kanske tar sig i kragen i vissa frågor nu när de har starka motståndare inför nästa val.

Nu är det ca 4 veckor kvar fyllda med aktiviteter och upplevelser som vi har att se fram emot. Lycko oss!
image

Tanzaniagärizarna genom Malin

Ibirama

Hej på er!

Nu var det ett tag sedan jag bloggade och tänkte att det var dags för ett första inlägg på platsen där jag befinner mig just nu -Ibirama. Ibirama är en stad i södra Brasilien med ett invånarantal på ca 17000 personer. Lite skillnad mot storstaden Curitiba.

Här har jag hursomhelst bott i 2 veckor och ska stanna till den 21 november. Dvs ca 3 veckor till. Jag bor hos en värdfamilj som består av en mamma och två söner 14 och 3 år. Huset ligger nära en flod som just nu stigit mycket på grund utav oväder.

Under tiden jag har varit här har det regnat 2/3 av tiden skulle jag gissa på och även åskat riktigt ordentligt och ibland i flera timmar. Detta har gjort att utomhusaktiviteter ställts in men även de i kyrkan eftersom att folk har haft svårt att ta sig in.

Första veckan hade jag möte med pastorn som gav mig ett schema med kyrkaktiviteter som jag kunde delta i. Hälften av dessa ställdes då tråkigt nog in men jag har iallafall hunnit bli presenterad för församlingen, träffat en kvinnogrupp, bli runtvisad i staden av pastorn och min värdbror samt varit på en konfirmation. Igår hade jag möte igen och fick ett nytt schema inför de två kommande veckorna som jag ser fram emot!

Brukar om dagarna följa med mamman till hennes jobb istället för att vara hemma själv. Vi är också ofta hos mostern och hennes son på eftermiddagarna. Jag är helt enkelt del utav en vardag.

Igår hade vi fint väder och då passade jag på att ta en promenad (inte för långt då mitt lokalsinne verkligen inte är det bästa) men en stund då jag passade på att fota lite så att jag kan visa er några bilder på hur staden ser ut.

Kram

IMG_20151027_142934479_HDR

IMG_20151027_143231202

IMG_20151027_143849329

IMG_20151027_152339

Var tvungen att visa sista bilden. På restaurang sålde de alltså söt varm korv. Typ med choklad, banan och kondenserad mjölk. Nej jag vågade inte prova haha!

Love is all you need

 

En tyfon, en jordbävning och en översvämning. Allt inom loppet av tre dagar. Jag kan utan att överdriva säga att det var ganska turbulent och omskakande, och det behövdes några dagar för att helt och hållet återhämta sig.

Turligt nog är filippinarna, som jag skrivit många gånger, ett trevligt folk. Tar jag mig friheten att generalisera lite kan jag säga att alla är väldigt snälla och omtänksamma. Men att dra precis varenda kotte över en och samma kam går faktiskt inte. För det finns de där personerna med det där lilla extra. Eller det är förresten inget litet, för det är personerna med det stora hjärtat av guld.

Innan jag åkte till Filippinerna vet jag inte riktigt vad för sorts relationer jag förväntade mig att skapa, men att jag ens skulle komma i närheten av något såhär fint hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Alla de människor jag mött har på olika sätt gjort intryck och påverkat mig. Men så finns det de där som sticker ut ur mängden. De som jag för alltid kommer att bära med mig. De som för alltid kommer att finnas i mitt hjärta oavsett hur stora haven, hur höga bergen och hur djupa dalarna emellan oss är. Det är de personer som jag på riktigt kan kalla för vänner.

Jag är så välsignad och tacksam över att ha fått träffa och dessutom spendera stor del av min tid här med personer som är riktiga glädjespridare. Solstrålar som är sitt egna härliga jag, och som jag kan vara mig själv med. Personer som gör allt för att jag ska må bra och trivas. Inte för att de måste, utan för att de uppriktigt bryr sig om mig. De skulle göra vad som helst för mig, och jag skulle utan tvekan göra vad som helst för dem.

Det känns i hela kroppen när man träffat en vän för livet. Det är en känsla jag tycker om.

image

South Africa

I am sitting on the bus from Durban to Johannesburg after some extremely soft vacation days at the coast. The landscape outside varies, half an hour ago it was almost rain forest, now there are far savannahs with lots of cows eating the grass and with a bit luck I can see Impalas, springboks or some other exotic animal. I can also see that about some kilometres we´ll be going into a mountain area. The landscape differs a lot, in the same way as the people, the language they talk and how their cultural traditions are. And is there something more beautiful than different people connecting with each other?

Since we now have been here for quite some time I feel that I starting to get pale on the country and a picture of how it is. It’s a lovely country, because it´s the rainbow nation with the 11 official languages and how they succeed to communicate with each another. In average, by the people I´ve asked, the most speak 5-6 languages. I speak three languages and I see that as quite good, but it´s the half compared with these. The willing to get to know each other is amazing, but like with everything there hidden something bad beyond it.

The jobs. That is what we always talk about in Sweden, and in Italy as well, the main problem is always the jobs. In Sweden the unemployment rate is 7.2 %. In Sekhukhune municipality (the municipality I stay within) the number is 42 %. Often you can add 15-20 % from the normal unemployment rate to see the unemployment rate among youngsters. And when the alcohol and the drugs are so cheep one can summarise one plus one.

Everyone talks about that here and one can really notice that walking around in the street as a white person, especially during this vacation when we only been Swedes. It took around ten seconds after arrival in Durban before the first beggar was over us. They are over one and keep following one sometimes hundreds metres and can be quite aggressive. Twice people have been trying to pocket rob us, quite bad attempts but still. And when one look into the robber´s eyes one can really see their everyday struggle. Some days ago Julian and I witnessed a dead man lying on the street with a bullet shot through his head and a puddle of blood around him. Some people watched him, some just passed by and when we asked our friends about it they told us that this was not a rare thing.

Sometimes I feel so sorry for the country, with this climate South Africa could be the best country in the world. The nature is beautiful, the different cultures & the mix of them are amazing and the hospitality of the people we meet in the church is five star class. The church is doing an amazing work what I´ve seen, keeping people from that terrible life with the abuse. And to remember, the country is 21 year old. It takes time to build a safe society and South Africa is on the way. I just beg that it continues like this, that I come back here and can walk on the streets without being on my guard and can enjoy all the fantastic things this country can offer.

I want to end with the beautiful finish of South Africa´s national anthem and hope that all of us can apply that in our homes, in our countries together for this world.
Sounds the call to come together
And united we shall stand
Let us live and strive for freedom
In South Africa our land

En overklig verklighet

”Lina, Linnéa, hörde ni larmet utanför för en stund sedan? Det finns risk för att floden kommer att svämma över inatt och vi kan tvingas evakuera från vårt hus”.

I söndags drog tyfonen Koppu in över Filippinerna. De starka vindarna och de enorma mängderna regn har tvingat tiotusentals människor att evakuera sina hem och flera personer har dött.

Jag och Linnéa bor i ett av de mindre drabbade områdena. Trots att vi befinner oss i samma land som dem människor vi läser om i tidningarna, så känns det på något sätt ändå så avlägset och så overkligt – fram till i förrgår kväll. En av våra handledare, Shiara, kom då in till vårt rum och sa de ord jag inledde texten med. Vi skulle eventuellt behöva evakuera. Overklighetskänslan var den samma, men plötsligt var det inte avlägset längre. Plötsligt kanske vi skulle vara några av dem siffror på morgondagens nyheter som beskrev hur många människor som skulle tvingas lämna den plats som vanligast är den säkraste, sitt hem. En direkt obehagskänsla fortplantade sig i magen, och ljudet från regnet mot taket som vanligtvis brukar verka sövande på mig, höll mig vaken länge.

Som tur var nådde inte översvämningen vårt hus och vi behövde inte evakuera, vilket jag givetvis är tacksam över. Känslan jag kände igår, känslan av osäkerhet och lätt rädsla, är dock kvar. På sätt och vis är jag tacksam även över den. Jag har en ny förståelse och insikt för andra människors situation, och en ytterligare tacksamhet för allt det jag har i livet.

Jag fortsätter att be för alla de människor som tvingas lämna sina hem, både i Filippinerna och i övriga delar av världen. Må Gud vara med dem, och må dem mötas med kärlek, solidaritet och omtanke från alla de människor de möter.

Kändis på Filippinerna?

Den senaste veckan har jag och Felicia spenderat i det lilla lilla samhället Perez. Här bor inte särskilt många människor, närmare bestämt

2 628 stycken. Samhället består av asfaltsvägen som går igenom det och husen som ligger utmed vägen. Sträckan från den ena änden till den andra är uppskattningsvis en kilometer.

Vi fortsätter att leva filippinarnas vardagsliv. Numera är det för oss helt naturligt att äta med sked och gaffel, färdas med tricycle och duscha genom att hälla vatten över sig med en plastskopa.

Men det är inte bara vardagsliv vi får känna på, absolut inte! I veckan hölls ett jubileumsfirande i Perez för att grundaren till ”staden” skulle fyllt 100 år. Under sitt liv jobbade denne man, som hette Perez, bland annat med filmproduktion och till firandet kom några av de skådespelare som agerat i hans filmer.

Det första ord jag kommer på för att beskriva denna händelse är hysteri. Filippinarna är fotogalna i vanliga fall, men detta var tusen gånger värre. Tjöt som små tonårsflickor gjorde folk också, män som kvinnor, unga som gamla. I vanliga fall är det jag och Felicia som är i fokus för allas blickar och kameror, så det var ganska skönt att det för en gångs skull inte var vi som var orsaken till all uppståndelse.

Själva firandet bestod av en ceremoni där hedersgästerna, det vill säga borgmästaren och andra sådana där viktiga personer, filmstjärnorna och snubben Perez barn, turades om att hålla tal. Det bjöds även på underhållning i form av sång och dans.

När ceremonin sedan var över och det var dags för hedersgästerna att lämna området blev åskådarna lite smått galna igen, precis som vid entrén. Jag och Felicia kände att vi inte ville bidra till hysterin eftersom vi själva tycker det är jobbigt när man inte kan få ha någon som helst form av personlig sfär. Därför valde vi att ställa oss i bakre delen av folkmassan och bara titta på.

Men så helt plötsligt var det någon som tyckte att de två svenskorna måste ju bli fotade med kändisarna, och innan vi visste ordet av det blev vi framfösta och höll armarna om och log tillsammans med stjärnorna. Varenda filippinare där hade gjort vad som helst för att få vara med på den bilden, och där stod vi och smilade som om vi faktiskt visste vilka dessa människor var. I ärlighetens namn hade ingen av oss ens hört talas om dessa personer tidigare. Allt blev verkligen tvärt emot vad vi själva tänkt oss, så det gick inte att hålla sig för skratt. Det blev så himla knäppt så det blev en rolig grej.

Men det var inte slut där. När kändisarna gått vidare började personer i folkmassan titta aningen suspekt på oss. Det är nämligen inte vem som helst som får bli fotad med dessa kändisar, så frågan var om de där två typerna som ju faktiskt inte ser ut som vilka som helst också är kändisar? Som tur är såg vår mycket kompetenta supervisor till att vi snabbt gick därifrån innan någon på allvar fick för sig något.

Filippinerna är ett smått galet land. Att förvänta sig att något ska bli på ett visst sätt är ingen idé. Man vet verkligen aldrig vad som kommer hända, och det är lite det som är tjusningen med detta äventyr. Vissa saker är bara skoj och knasiga, medan andra är tuffa och svårare att hantera. Men jag tror att det finns en mening med allt Gud väljer att sätta i vår väg, och så länge det finns det är det bara att välkomna alla tokigheter med öppna armar.

Bilden som orsakade uppståndelsen

Bilden som orsakade uppståndelsen

 

 

One month in South Africa (written 6/10 posted today, due to lack of Internet)

As I’m writing this, the first month of our stay here in South Africa has passed, and we have done a lot! Going around to different Parishes, meeting different people and seeing different places every day. Since this is the second text being published by us on the blog I will only write about what we have experienced since last time. What I’ve realised though is that one month can feel like a whole year and just one day, in the same time. It feels like we have been here forever but also, like we just came. With all the thing we have done its hard to realise that we’ve only been here for one month however, since everything has been so much fun, it feels like we came yesterday.

We have continued are journey through the northern province of ELSCA and we are now in Lobethal, close to Jane Furse, Limpopo. Since we came back from Nelspruit (see August’s text), we have been in Durban, Groblersdal and a short term in Middlesburg. Today we arrived in Lobethal where we will spend a few days, before we go to Palaborwa for a youth conference.

Two weekends ago we went together with some of the youth from the Northern province to Durban, for a youth cultural calabash. It were in total over 100 youths from all over South Africa there and we even met the bishop from the south eastern diocese, Bishop P.P Buthelezi. He had been in Sweden several times and it turned out that he is a good friend of Åke Bonnier, bishop of Skara diocese, whom was the one who baptised me! Expect being in church to sing and praise the event also focused on cultural heritage. The participants dressed in culture attire and sang traditional songs. South Africa is a country that is very rich in culture, there are eleven different officials languages and even more cultures. To remember your heritage is of big importance here and the whole of September is seen as a heritage month. We also got the opportunity to see Durban and I can say that it is a very nice c

ity. We swam in the Indian Ocean, played beach volleyball and really enjoyed ourselves.

After being in Durban we went to Groblersdal where we stayed for a few days. During these days we visited a college, spent a lot of time with the youth league in the local parish and visited an orange farm, just to mention a few things. We also attended a funeral for a young woman that passed away just before arrived in Grobelsdal. A funeral here is not something that lasts just for one day, instead there are several services spread over a whole week. We went to the last service (that was held at the church) and also to the cemetery. The whole funeral was very emotional and at the lunch afterward there must have been more than hundred people. When someone dies here, the whole community helps with everything from cooking the food for the funeral to digging the grave, a very beautiful and uniting tradition, I believe.

Directly after the funeral we went back to Middleburg to attend the confirmation service for the confirmands that we met a few weeks ago. The service was five hours long and the whole church was packed. Confirmation services are always very joyful and this one was no exception, five hours felt like one hour, if you ask me. Afterward we visited as many of the confirmands reception as we could, I think we made 7 out of 15… It was a long day but very much fun and it was interesting to see how a confirmation service is in ELSCA.

One thing that I have noticed is very different here in South Africa compared to Sweden is the amount of soda people drink. We have had soda to almost every meal here and I would say that is almost more common to drink soda or juice to a meal, than it is to drink water. Some people are even surprised when we say that we prefer to drink water instead of soda. A lot of people don’t see to realise how bad soda is for you, especially in big amounts. The health knowledge is in general quite low and different type of fast foods are popular. As a result of this obesity is something that we come across often in the different places we visit.

Another thing that I’ve thought of is that there are no locks at the toilets. As a person who cares about my private spaces this sometimes causes some problems.

The driving is also something that differs a lot compared to what I’m used to. Not all cars have seat belts and not many people uses them, unless when they have to. The drivers rarely respects the speed limits and I remember once when we drove in over 180 km/h! Fatal traffic accident are much more common here than in Sweden and I would say that the only times when I haven’t felt completely safe here have been when I have been in a car. When we went to Durban,  youth that we travelled with even prayed before we went in the car and I can see why…

I think it is impossible to write a text on the blog without mentioning the weather – IT IS HOT, sometimes even over 35 degrees! I’m already almost out of sun cream and I brought a BIG bottle with me… We have experienced some rain but most of the time it is sunny and since it’s only October we still have warmer months ahead of us.

When it comes to challenges that the society faces I would say that the biggest challenge is the high rate of unemployment, especially for the youth. A lot of the young people we meet are unemployed and they are not so hopeful about their future. There is also a big problem with drugs among young people. These aspects are what I will focus on for my special project – the situation for the young people.

I’m still amazed by the hospitality people show us everywhere we go here, especially from the ones that hosts us. They are so thankful that we are with them and we always tell them we are the ones that should be thankful, which we are of course. People take time to be with us and to speak with us, especially the youths. We are being so well taken cared of and I can really say that South Africa is a welcoming country.

Till next time!                                                                                                  Love and blessings,

Julian or my new name Hlabirwa.

image

Together with the Bishop of the South eastern diocese. For some reasons I can’t upload more pictures…

 

Life

You know those times when you get the feeling “how on earth did I got here?” Those moments can be the best ones. When the adrenaline pumps through out your body and it feels a bit exciting in the stomach. I´ve felt that feeling so many times the last one and a half year and the happiness that has given me is not describable. This morning I went up far before the sunrise just to take a run in the dark streets of a small township in northern South Africa to see the sunrise, from a place that breathed optimistic poverty and it was so beautiful. At six o’clock I was in full suit ready to say farewell to a human who passed away far to early. The same woman to who I gave some of the most beautiful words that left my lips to, when someone told me to pray for her without warning. How on earth did I even get here?

The emotions boils within you and the choice between laugh and cry feel like the only one you have. But they are quite magical, the emotions within you, the feeling of “how on earth did I got here” and the fact that you just received new perspectives on life. It can be so awful and so amazing, the perspectives. And I think that we always have a choice wheatear we see them as awful or amazing. Even the most terrible perspectives can we see as sources of inspiration to change.

The old lady we lived at last week was a wonderful person. She gave me that inspiration of changing. She told us about all the robberies the pensioners experience in South Africa; her experience and especially her aunt’s newly experience. How two men had captured her on the street and put her in a car. How the corrupted women at the bank had changed the check from 3000 euro (translated currency) to 2800 because that was her asset. How they finally released her 700 km away from her home without any money or phone. And how she were trying to say to the police that they must help her to catch the thieves, responded every time with the same corrupted negative answer.

My first reaction is furious, frustration and hate over how evil some people can be. But I realise quite quickly that we don´t solve this terrible problems with furious, frustration and hate. In the long race it inspires me to bomb every person I meet whit love, understanding and humble that we create peace together. I don´t believe that it exist evil people. There are only bad actions that are a result by either lack of money, education or what I think is most common, love.

We are all quite social beings and we all love when someone gives us attention and love, we get happier, more confidants and more willing to help one another. Imagine how many unnecessary conflicts and problems we could avoid if you and I started to treat everyone we meet, as we want others to treat us. We don´t need to satisfy ourselves with treating our best friends with love, we will do that anyway. Can we treat the poor woman that always heard she is to fat or the drug-addicted guy who maybe lost his parents, with the same love, can we do that, it will not take long until we live in a world that is magic wherever you are, wherever you come from and no matter what gender you or your partner have. Let´s catch that world.

Due to the worlds worst internet connection I can´t give you some pictures..
Have an amazing day, catch life and make someone happy :)

Safari – Ett äventyr på djurens villkor

image

I skrivande stund ligger jag i en säng i en trång båthytt någonstans ute på Lake Victoria, slutdestination – Bukoba. I mitt tycke är detta ett ypperligt tillfälle att klura på ett blogginlägg som förhoppningsvis uppnår mina fina reskamraters skrivarnivå, då jag alltid haft svårt att somna i fordon som rör sig. Det är mörkt utanför fönstret och utanför hyttdörren hörs surret från människor samtalandes i båtens restaurang. Jag hör flera gånger uttrycket CCM, det nuvarande ledande partiet här i Tanzania. Det pratas mycket politik här, mycket mer öppet än vad det är i Sverige och man smyger inte med sina politiska intressen.

Jag må säga att det inte är någon lyxbåt direkt, och att vi var cirka två timmar försenade från hamnen i Mwanza. Men nu är vi påväg, vi är hela och näst intill rena så vi är nöjda.

Vi har just landat efter vad känns som tre dagar drömmandes om ett paradis bland molnen där djur fick röra sig fritt, leka fritt, sova fritt, äta vad de ville, slippa bli slagna av cirkusdirektör er, slippa leva i inhägnader som är endast en tiondel av den arean de borde få leva på. Det vackra med detta var att det inte var en dröm, utan den finaste och mest episka upplevelse jag varit med om. Och där vi stod med bilen cirka två meter ifrån en familj med lejon, eller då när en elefant stod mitt i vägen och åt och inte tänkte flytta på sig i första taget, nöp jag mig många gånger i armen för att se om detta verkligen var på riktigt. Det var det, lyckosamma jag.

Det var otroligt att se så många fina och graciösa djur i sitt rätta element. Under hela vår vistelse på Serengeti nationalpark kändes det som att vi lånade marken av djuren, att det var de som bestämde, de som drog i trådarna. Där var det inte fråga om någon djurparksmentalitet där ett visst slags djur ska befinna sig på ett visst område, utan där djuren var och bestämde sig för att finnas till just då, var vart vi åkte, om ett lejon var suget på att ligga och vila under ett träd var det vad vi fick se, det var ingen som tvingade det att göra konster eller hoppa genom en ring av eld. Det djuren som var ”in charge” helt enkelt.

Dessa tre dagar bestod av häpnadsväckande syner men också spänning och nervositet. Vi fick vara med och se hur ett gäng lejon låg och lurade i buskarna en bit från en vattenbuffel. Det var med spänning vi tittade på lejonen och buffeln fram och tillbaka och tänkte ”kom igen, attackera då, ge oss lite action” eller ”men hallå, hur kan du inte märka att det ligger lejon cirka 20 meter ifrån dig, spriiiing”. Jag tror att många av er kan relatera till någon form av spänning som denna, men jag lovar att om ni upplevde det vi upplevde skulle ni, som jag, aldrig känt er så levande som just i den stunden.

Vi har lärt oss, men också glömt bort cirka 99% av, de olika djurens namn på latin.

Vi har sovit i tält mitt ute i den öppna savannen med både hyenor och lejon strosandes runt om oss där vi lyckligt ovetandes om dem låg och sov. Vi undrade varför ingen väckte oss för att få se men vid närmare eftertanke tror jag att det var bäst, för min och alla andras skull att jag inte behövde bevittna detta, ingen vet nämligen vad jag kunde ställt till med i rent och skärt försvar mot detta enorma kattdjur.

Då jag inser att rösterna utanför båthytten har börjat försvinna, tittar jag på klockan, 23.37. ”Lala” betyder ”sova” på swahili och det är vad jag tänker försöka göra nu. Och drömma om lejon, elefanter, zebror och giraffer.

Usikumwema – Godnatt

Tanzaniagärizarna genom Anna

Det är samma himmel.

Även om solen aldrig lyser så starkt, molnen aldrig ser så hotfulla ut och om stjärnorna aldrig lyser så klart i Sverige som i Tanzania, så bor vi alltid under samma himmel. Det är en trygg tanke som brukar mildra vår hemlängtan, för visst längtar vi ibland. Vi längtar efter maten som får smaklökarna att dansa av glädje. Vi längtar efter kramarna som värmer inombords. Vi längtar efter dem som vi älskar. Vi längtar till det bekanta, trygga och familjära, men ingen av oss är redo att lämna än. Vi hör ihop, Tanzania och dess tre gärizar.

image

Tiden är ett vitt begrepp i Tanzania. Den tar bara slut en gång i livet, därför är det onödigt att ständigt känna sig pressad av tiden. Det är inte en helt dum tanke, den är till och med ganska behaglig, men vår vistelse är dessvärre begränsad och tiden bara rusar iväg. Det är som om vi är fast i det mest vackra timglas, kallat för Tanzania, under tre månader och ständigt kämpar för att hålla oss vid ytan. Under en månad har vi hunnit bo i fyra hem, tre byar och i två familjer. Människan är som en kameleont och jag slutar aldrig förundras över hur fort det går för oss att känna oss hemmastadda i en främmande by. Inte heller slutar jag förundras över familjerna vi bor i. De öppnar upp sitt hem för en främling, får denna främling att känna sig välkommen och ser hur främlingen förändras och blir till en familjemedlem när två veckor redan har gått. Det är magiskt.

Kashenye, det är namnet på den lilla gömda byn som många människor är omedvetna om, som överraskar med den vackraste naturen och som vi har tillbringat tio dagar i. Det är ett sagoland och vi har besökt nästan varje del av det. Vi har sjungit rövarvisan och skrikit vårskrik över bergen som sträcker sig högt över Victoriasjön. Vi har träffat de mest ödmjuka kvinnor. Vi har dansat med de mest vackra tyger knutna runt våra höfter. Vi har lagat köttbullar och potatismos i tre timmar. Vi har upplevt kärleken, värmen och gemenskapen som människorna delar med varandra. Vi har fått ta del av den vackraste av gåvor, minnen att spara i en evighet. Nu väntar dock nästa äventyr – Serengeti och dess djurliv.

Kramar och världsfred,
Tanzaniagärizarna genom Felicia

image